Senaste kommentarerna i forumet

Tack alla ni snälla! <3

Jag har läst lite nu om beroende och alkohol och jag ska läsa ännu mer. Det är intressant och så sorgligt tycker jag. Nu tycker jag ju ännu mer synd om honom!

Måste bara fråga en sak, Hur ska jag bete mig när han dricker? Ska jag säga något eller bara va tyst? Jag vet ju att ingen hjälper egentligen.. men jag vill inte acceptera och jag blir ju så arg och besviken så ibland kan jag bara inte va tyst! Och ibland så bara kniper jag igen och gråter och skriker inombords så hjärnan och hjärtat nästan sprängs!

med ditt utförliga svar! Jag märker att det är såpass länge sen jag lärde mig de svåraste läxorna att jag säkert går för rakt på och börjar på "fel" ställe. Fint att vi kan hjälpas åt att försöka förklara. Vi är nog alla medberoende mer eller mindre i glashuset... och vi är både lika och olika. Olika som personer men medberoendebeteendena, -mönstret är likartat.

Yogis tips om att lära sig så mycket som möjligt om beroende och medberoende är en sån sak som varit till stor hjälp för mig. Den här artikeln har hjälpt mig att förstå hur otroligt fångad en missbrukare är i missbruksbeteendet http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna - och varken kärleksfullt stöd, tjat-och-gnat eller hot hjälper mot "suget". Det verkar helt allmänt att missbrukare "ljuger och bedrar" för att kunna fortsätta sitt missbruk. Att hota att lämna, ställa villkor och ultimatum som man inte är säker på att man kan, vill, förmår genomföra är mycket oklokt. Det bara flyttar gränserna för vad som är möjligt för missbrukaren och minst lika illa - den medberoende tappar tron på sig själv - flyttar också sina egna gränser och krymper sitt handlingsutrymme.

För mig har det varit bra att läsa på missbrukarsidorna här, där har jag "mött" de som kämpar och förstått så att säga "från insidan" hur tufft det är. Flera av dem känns idag som nära vänner - fast vi känner varann endast här.

Min andra tråd hittar du under Det vidare livet https://www.alkoholhjalpen.se/forum/det-vidare-livet/5747 Läs gärna Framtidsdrömmar och flygcert som skrivit här länge.

Allt gott denna juldag som är regnig hos mig - men med trygghet och lycka i hemmet / mt

Hej Ärligbesvärlig, jag håller till på andra sidan forumet - hos de beroende, men blev berörd av ditt inlägg och ville bara hälsa dig välkommen och tala om att du inte är ensam.
Jag är nykter sedan några år tillbaka nu. Jag är också gift med en man som drack lika mycket som jag själv, men som - efter en lång och bitvis tuff resa - valt att leva nyktert tillsammans med mig. Det finns möjlighet till ett liv tillsammans bortom alkoholen, men som de kloka Mt och Yogi redan svarat dig kan Du bara se efter dina egna och barnens behov, bestämma dig för hur ert liv ska se ut framåt. Han måste ta ansvar för sig själv och den del av familjen han utgör.
Häng kvar här hos alla kloka kvinnor (ja, det är väll mest kvinnor här bland medberoende på forumet)och ta del av den kraft forumet kan ge dig. Med varm kram och önskan om en lugn fortsättning på juldagarna för dig och familjen/Victoria

välkommen hit!
Det är sorgligt att behöva hälsa någon välkommen hit eftersom skälen till att man sökt sig hit inneburit så mycket sorger och besvikelser. Men du har hittat rätt! Jag själv är inte "gammal" på dessa sidor men det jag har läst och de råd och stöd jag har fått har inneburit ovärderlig hjälp! Här kan du berätta allt det du aldrig skulle våga berätta för andra, här får du precis det stöd du behöver, utan att någon dömer dig. Din värsta domare är du själv och det är tungt nog att bära.

Det du beskriver är ett så klassiskt medberoendebeteende. Man stöttar, är förstående "psykolog", ignorerar, städar upp sådant som alkoholisten ställer till med på fyllan. Vi alla vet innerst inne att vi inte hjälper utan snarare möjliggör det fortsatta beteendet. Vi hittar på ursäkter, slätar över och pysslar om. Vi lär också våra barn detta. Vi visar också våra barn hur mamma får behandlas. Vilken bristande respekt som är acceptabel att bli behandlad med. Vi visar våra barn hur ett förhållande kan få se ut. Hur allt i en familj kan handla om en enda persons mående. Hur andra får undertrycka sina känslor av hänsyn till alkoholistens dagsform. Detta smärtar mer än allt annat i ett modershjärta. Skuldkänslorna och skammen när man inser det är outhärdliga. För man vill sätta sina barn främst och när man inser att det inte är det man gör drabbas man hårt.

Jag tror att det viktigaste och bästa man kan göra är att lära sig så mycket som möjligt om beroende och medberoende, att dra nytta av all den kunskap och erfarenhet som finns här. Acceptera att man är medberoende. Se vilka mekanismer som utlöser vilka reaktioner hos en själv. Lära sig att man inte kan ta ansvar för någon annan förutom barnen. Lära sig att lägga tillbaks ansvaret där det hör hemma. Jag klarar inte själv att göra allt det här så man kan säkert säga att jag "kastar sten i glashus", men man måste förstå och acceptera att det här är en process och att den kan vara lång. Men insikt är ett första steg och ett första steg är bra! Du har tagit ett första steg - bra jobbat! Fortsätt så!

Jag kan inte uttala mig om era chanser till att lösa detta men jag vet att det är möjligt! Men det kräver att även HAN kommer till insikt om att han har ett problem, erkänner det och är villig att jobba med det. Mulletant här på sidan har erfarenhet av att det går! Läs, bli inspirerad och uppmuntrad!
Våga också ställa obekväm frågor till dig själv. Lever du det liv du vill leva? På vilket sätt begränsas er vardag och helg av hans drickande? Känner du dig stressad eller orolig när du jobbar? Känner du i kroppen när han tänker dricka? Känner du att du genom ditt sätt gentemot honom kan påverka hans drickande? Känner du skuld eller ansvar; om jag inte sagt så, jag borde ha gjort osv?
Jag vet att du stöttar honom och ger allt av dig själv när han behöver det. Känner du att han ger dig stöd och allt du behöver?

Jag hoppas att du ändå känner att du har hittat en ventil här. Jag hoppas inte att jag har skrämt dig eller fått dig att känna dig kritiserad. De tuffa frågeställningarna är sådana som jag har ställt mig själv och detta har gjort att jag kritiserat mig själv väldigt hårt, framförallt som mamma. Att se hur det har påverkat mina barn har varit det jobbigaste av allt. Och jag har dömt mig själv hårdare än någon annan säkert skulle göra. Men kanske kan jag någon gång i framtiden klappa mig själv på axeln och säga att jag gjort det jag måste göra - att inte acceptera situationen som den är.
Oavsett om din framtid är med eller utan din man så har du nu lyft näsan över vattenytan och insett att er situation är ohållbar, det är inte ok. Något är fel och ni kan göra något åt det!

Varma styrkekramar från mig

Tack för ditt svar! Blev inte alls skrämd utan mer lättad :)

Igår när barnen somnat hällde han i sig massor och blev full. Och efter ett stort bråk så blev vi sams och han kändes så där öppen och ärlig och snäll som den man jag blev förälskad i i början. Vi gick och la oss sams. När han vaknade imorse var det den kalla ångestfyllda bakfulla gubben igen och jag blir så ledsen :( det är som han vill straffa mig och säger saker som är nedvärderande. Han har sagt förut att han menar inget illa när han säger dumma saker, men det är nog skitsnack!

Jag ska absolut kolla upp om det finns nåt sånt där al-anon och kanske gå på ett sånt där möte. Ska kolla bloggen och dom andra sidorna med.
Skönt att kunna skriva mig.

Tack!

Ingen press längre på mat, julklappar, oro för om han kommer bli nöjd eller inte. Inga mer uppmaningar till barnen att visa tacksamhet och uppskattning. Kan slappna av lite nu. Nästa projekt är att jag och barnen ska till min syster och fira med familjen. Utan honom eftersom vi ännu inte kommit dithän att han är välkommen. Gissar att han kommer supa till då istället... För att det är synd om honom, hur tror jag att det känns för honom när jag åker iväg till gemenskapen och han får vara ensam? Något han ändå valt själv, men han ser det inte så - alltid oskyldig som ett lamm. Alltid alla andras fel. Han har aldrig någon del i något. Märkligt. Eller hur? Och jag som stöttar, bekräftar och säger ord som jag inte menar. Vill bara ha min familj tillbaka. Mitt liv tillbaka. Min frihet.

Jag hoppas nästan att han ska trappa upp nu, att det ska bli en större konflikt så jag kan sätta min plan i verket. Är så spänd hela tiden. Olycklig. Vill få ut honom ur mitt liv. Låsa igen lägenheten och sticka härifrån. Tills det värsta har klingat av. Få lugn och ro för att tänka och planera. Min son ska bo här i två veckor från och med lördag. Min älskade lille store pojk, som alltid försökt vara stark och tyckt att han ska ta hand om mig även när det inte behövts. Känner mig jätteglad för att få rå om honom varje dygn i flera veckor och är samtidigt så rädd och orolig att sambon ska dricka när han är här eller att han inte ska klara att kontrollera sitt humör, så att det går ut över honom. Vågar inte lämna dem ensamma mer än korta stunder. Behöver ha kontroll över situationen. Sonen tycker om min sambo, men han har också sett och fått erfara hans sämsta sidor. Han vet att jag planerar att lämna honom, och han är glad för det. Samtidigt känns det inte bra att han också bär på den hemligheten inför min sambo.

Jag tänker fråga min styvfar (rörigt det här, men min syster och bror har inte samma pappa som jag men det är honom jag växt upp hos) om han har en extra låskolv så jag kan byta lås själv när "det händer". Så jag är förberedd och inte beroende av hyresvärden nu i helgerna. Inser att jag måste berätta åtminstone litegrann. Får vara beredd på "vad var det jag sa" från styvfar, eftersom EXAKT det han var rädd för skulle ske och varnade mig för nu har skett. Han sa en gång att "han måste ha hjärntvättat dig" och ja, det är nog så. Hur i hela friden gick det till? Jag måste vara totalt korkad. Blir så arg på mig själv! Hur ska jag nånsin kunna bli vän med mig själv igen? Jag har betett mig så jävla illa mot dem. Ja visst, han har tvingat mig att göra det, att säga ifrån, markera, ställa ultimatum som jag själv inte har trott på. Men oavsett så har jag ett ansvar. Jag vet att de har förstått hela tiden, att de förlåter mig. Men kan jag någonsin komma att förlåta mig själv? Kan jag det?

- bra att du har hittat hit och du har hittat rätt! Om du läser i de olika trådarna kommer du att se att din berättelse innehåller samma mönster som många, många andra. Ja de flesta. Din avslutande fråga "Hur kan jag hjälpa honom?" är också den vanliga avslutningen - oftast är det en "han" som dricker och en "hon" som tar ansvar och hand om ... Den utveckling du beskriver angående hans humör är också den vanliga, det är så det brukar bli. Och allt värre.

Jag har läst och skrivit här i tre år och även om min situation inte var lika som din var mönstret hos maken detsamma. Efter det jag själv gått igenom och alla de många, många berättelser jag delat här är mitt svar knappast det du vill höra - du kan inte hjälpa honom. Han måste hitta viljan och motivationen att söka hjälp eller hjälpa sig själv. Du tycker kanske att det låter hårt och brutalt men så ser jag det idag.

Men det finns hopp! Det du kan göra är att ta hand om dig själv och barnen. Flytta fokus från att fundera hur du kan hjälpa honom till att göra vad du kan för att ha det bra själv och göra bra saker med och för barnen. Lämna ansvaret för hans liv och välbefinnande till honom själv. Det är lättare sagt än gjort, en lång process för de flesta. Men det är möjligt!

Jag har haft mycket hjälp av en blogg "Information och stöd för medberoende" http://medberoendeinfo.blogspot.com/ Ovärderlig hjälp har jag haft av att läsa och skriva här. Om det finns Al anon i dina trakter skulle jag rekommendera dig att gå på ett möte. Där träffar du människor som har liknande erfarenheter http://www.al-anon.se/ Läs också http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/

Hoppas jag inte skrämt bort dig eller gjort dig mer ledsen med min uppriktighet. Det är verkligen inte min mening - du har det jobbigt nog ändå. Fortsätt skriva här och läs, läs de olika trådarna.

Hoppas du har en lugn julnatt. Ta hand om dig och kom ihåg att du kan förändra ditt liv!
Styrkekram i julnatten / mt

Sitter i kyrkan och väntar på att gudstjänsten ska börja. Här finner jag lite ro och styrka. Veckan som gått tar sig på värsta tio i topp. I fredags tog jag mod till mig öppnade ett "prat". Försökte förklara hur jag upplevt förra helgen och veckan som varit. Återigen får jag höra att jag vara vill analysera och dissikera. I min värld handlar det om att förstå. Han kunde erkänna att han hade varit väl hård och att han kom fram till det ganska tidigt i veckan. Varför sa han inte det, så hade jag sluppit en hel del av min ångest. Jag upprepade att hans tystnad leder till tolkningar som lätt blir fel. Efter detta har helgen varit ganska lugn tills i går. Då tog jag honom på bar gärning med en påse med tre flaskor whiskey, dock tomma. Han skulle bara slänga dem. Det var som om att få en knytnäve i magen. Jag valde att tro honom, med tvekan. Det känns så tungt. Det tar aldrig slut. Detta var det sista beviset för hur mycket det har smugits och ljugits. Jag frågade om det fanns mer. Han svarade nej och det har han sagt innan. Jo, sa jag, men då visste jag inte om de här flaskorna. Det här är ju också en bekräftelse på hur djupt ner han är. Nu biter jag ihop och försöker hålla ihop över julen. Sedan får vi se. Ibland vet jag precis vad jag vill/ ska göra och ibland famlar jag i mörkret.

Markatta som startar om med nya livet :-)) Jag önskar att jag finge se din pyntade palm och de fina målade klorna Mulletanten pratar om :-)))

KRAM ♥

blev en helt annan människa genom att gå på Ungdomsveckan på Nämndemansgården. Hon gick den samtidigt som jag gjorde min efterbehandling där och vi fick förmånen att få åka hem samtidigt på fredagen när min eb-dag och hennes vecka var slut.

Det var en helt annan flicka än den jag hjälpte till tåget söndagen före, en makalös förändring.

http://www.namndemansgarden.se/behandling/vara-behandlingar/anhorig

Hej!

Ville bara säga det. :-)

Och god jul!
/H.

Hej vänner!

Jag läser knappt alls på forumet nu, och det var längesedan jag skrev någonting. Det betyder inte att jag inte fortfarande är medberoende. Det betyder inte att jag inte tänker på er andra. Det betyder bara att just nu märker jag att jag mår bra av att distansera mig lite till allt det här. Varför? För att jag mår bra. Väldigt bra. Och maken? Nykter. Tre år nu. För tre år sedan firade vi jul dagarna efter att han skrevs ut från behandlingshemmet. Det känns som en evighet sedan! Och vi har varandra. En dag i taget.

Imorgon är det julafton (eller närmare bestämt om tre minuter). Därför ville jag logga in här nu och säga:
Det blir bättre. Det finns hopp. Det går att förändra. Det är möjligt.

Jag vill önska dig som läser detta en julhelg fylld av lugn och sinnesro. Jag vet att du har det svårt, men jag hoppas att du kan känna hoppet genom det svåra. Julens budskap om att varje människa är älskad gäller också dig. God jul!

Kram!
/H.

jag vet inte. Han festade till ordentligt för två dagar sedan, när min syster och bror var här för att fira dotterns födelsedag. Han höll sig dock borta härifrån och det var ju bra. Vi har bott här i ett år och min syster med familj har aldrig varit här. När hon kom började jag gråta och ville inte släppa taget om henne. Ville bara känna, hålla hennes hand och försäkra mig om att hon var här hos mig på riktigt. Viskade till henne att det snart är över nu. Mina barn vet att jag tänker lämna honom. Ville förklara för henne hur det är, men kunde inte förmå mig. Hur ska jag förklara? Hur ska hon kunna förstå? Det finns något som bromsar. Skammen. Skulden. Hur jag låter mig bli behandlad. Hur kan jag? Så att det har fått såna konsekvenser för mina barn? Som har fått utstå hans ilska, utbrott och hotelser att han ska döda deras pappa... Allt de fått höra, nedvärderande och kränkande mot dem och mot mig...

Han är lugn nu, har druckit idag också när jag besökte min pappa på sjukhuset. Så fort han är ensam så tycker han att han har anledning att dricka. Jag säger inget om det heller längre. Vill bara härda ut. Känner mig så jäkla falsk. Som går här med dessa tankar och han pratar framtid. Men som vanligt en framtid som inte är realistisk. Det är bara tomma ord, planer och fantasier. Han är ändå lite trevlig just nu. Och det gör mig som vanligt förvirrad och på min vakt. Nånstans så är det nästan lättare när han är arg hela tiden. Nu är jag bara beredd på att jag snart kommer göra eller säga något som är fel, men jag vet aldrig när det händer. Det blir alltid när jag börjat slappna av och inte tänker mig för på samma sätt längre. Nu känns det som om jag överdrivit. Som om det är otänkbart att allt det dåliga aldrig har hänt.

Flygcert, jag har läst din tråd och det är så likt min upplevelse. Märklig känsla när man inser att det finns andra och att mönstret är så likartat. Att det finns ett mönster. Att man kan lära sig att se det. Det är värt mycket när man kommer till en sådan insikt, det inger styrka och man (i alla fall jag) får en viss distans till det som sker. Man får lite hjälp att inte låta sig luras och tvinga sig att se mönstret och att ingenting kommer att förändras. Ingenting. Allt börjar bara om igen. Ändå sitter jag här. Inte så rädd just nu men jag vet ju att det kommer. Men det att han är glad, trevlig och snäll just nu gör att minnet av det andra bleknar lite. Men jag vet ändå. Och jag har bestämt mig. Jag håller mig till min plan. Jag ser allt tydligare att hans personlighet inte är helt frisk. Det är inte "normalt" att bete sig som han gör. Jag måste bort. Mår dåligt över mig själv, att jag kramar honom och ger honom bekräftelse, säger att jag älskar honom... Jag kräks över mig själv.

på dej vännen! Har du målat klorna i nån häftig färg?
Kram, kram, kram / mt

För ett år sedan kastade jag pepparkakshuset i soporna och kände mig ensammast i hela världen.

I år har jag inte gjort något pepparkakshus, inte heller har jag förberett någon av de traditionella rätterna till julen.
Jag och min alkis ska fira en lugn och nykter jul. Vi kom fram till att vi saknar traditioner tillsammans, för alla helger och aftnar har varit knas. Alltså har vi nu möjligheten att skapa helt egna traditioner.

Jag har köpt ostbågar och bakat en grym tårta, pyntat en palm och tvättat bästa mjukisbyxorna och laddat upp med spel.
Ser fram som fan mot att skapa nya traditioner!

God jul på¨er

som det blir - och det du kan göra är det bästa för barnen och dig själv. Jag instämmer med flygcert och önskar dig lugn och styrka att stå fast vid goda val för dig och barnen. Du är nära nu... jag känner det. Varmaste kramar / mt

Jag vet redan nu att mina barn inte kommer att få uppleva en vit jul rakt igenom- snö har vi så vi får njuta av den. Jag ska försöka att fira jul med andra ögon i år- försöka att inte låta de som suger energin ur mig få påverka mig och göra mig svag.
Jag har redan fått uppleva sviterna efter alkoholmissbruket denna helg- min svåger som pga för mycket alkohol rubbar vår upplägg inför helgen. Jag ska finnas för mina barn och ändå åka hem till mitt och försöka tänka på mig själv. Jag vet att jag kommer att sakna mina barn men pga av jobb och andra saker så ska jag åka hem på julaftonskvällen- det ska samtidigt bli skönt.
Ska väl inte måla fan på väggen och ta ut något i förskott- kanske inte blir så hemskt som jag intalat mig. Vi har en ny lite familjemedlem i familjen denna jul så förhoppningsvis blir det lite annorlunda.... Eller inte- inget har ju ändrats trots att mina barn har funnits...
Julen är fantastisk när allt är bra- ett helvete när allt är skadat och sjukt.

God jul till er alla!

för dig och dina barn!
Jag önskar dig allt gott, styrka och lugn!

Varm kram!!

till dig Framtidsdrömmar och även till andra som besöker tråden. Det är måndag och dagen före julafton. Aldrig har det väl talats så mycket i media om hur många som far illa av alkoholen som nu inför julen. Sorgligt att det är så men positivt att det görs synligt. Ta hand om er och om barnen och kom ihåg att det är möjligt att ta makten över sitt liv! Varma kramar och God jul! / mt

Det var just detta jag hoppades på att någon av de erfarna tog sig tid från julstöket och bidrog med sitt kunnande. Tack mulletant.

Själv har jag inte mycket kunskap i medberoendeproblematiken men jag kan känna en medmänsklig empati både för dig och din pappa. Att du och din pappa skall hamna i en omvänd rollsituation - att bli mamma till sin pappa - kan knappast vara rimligt än mindre önskvärt.

Ta till dig vad mulletant skriver och inse att din pappa är en vuxen man med ett eget ansvar för sig själv. Hur hemskt det än kan låta och kännas. Du har också ett eget ansvar för ditt liv. Ta det nu!

Jag hoppas trots allt att du får en trevlig Jul.

May the Force be with You

Tilda Johansson - så som du har det borde ingen behöva ha det. Det gör ont att läsa att du förlorat de viktigaste i ditt liv och lever i skräck att förlora "den enda" av "dina" vuxna du har kvar. Det som framgår i ditt inlägg är att du redan har förlorat honom - till missbruket - och jag tror att du innerst inne vet att det är så. Och du lägger så mycket kraft och energi på att hålla taget om honom så att du kanske inte ens ser att det finns andra människor omkring dig? Du har syskon och ni har tillsammans "gjort allt" det där som inte hjälpte. Du har en pojkvän och han har kanske en familj som han träffar? Jag tänker att du är så förtvivlat fångad i att "rädda" din pappa så att du inte riktigt orkar se vad som finns runtom dig? Kan det vara så? Och du har ju också sorgen efter din mamma som gör ont i dig. Din sorg måste också få ha sin plats.

Du frågar, jag ser att du ropar, med stora bokstäver - hur du ska kunna hjälp din pappa att bli nykter? så att du inte förlorar honom, den enda förälder du har kvar. Vi är säkert flera här som hört ditt rop och känner oss hjälplösa? Vad säger man/jag till en så förtvivlad ung kvinna som har det så svårt?

De allra flesta av oss som skriver här har genom en lång och smärtsam väg kommit till insikten att det är endast missbrukaren själv som kan ta ansvar för att sluta missbruka. Den insikten finns hos både de som skriver på missbrukarsidorna och hos oss medberoende. I ett medberoende blir man en möjliggörare som - tvärtemot vad man önskar, menar och vill - gör det möjligt för missbrukaren att fortsätta. Det enda man faktiskt kan göra är att återlämna ansvaret och ta hand om sig själv! Och det är mycket lättare sagt än gjort. Jag antar att du ser många, många hinder till det en dag som idag, dagen före julafton. Ändå är det det enda råd jag känner till för att verkligen hjälpa någon ur sitt missbruk - lämna över ansvaret till personen själv.

Många medberoende har haft stor hjälp av att läsa vad andra skriver här och att skriva själva. Hur man formulerar sig och stavar är oväsentligt. Det viktiga är insikten att man inte är ensam och att det finns ett mönster i missbruk-medberoende som går igen hos alla. Missbrukets enorma kraft som tar överhanden över missbrukarens goda avsikter och vilja. Gång på gång, på gång, på gång...

Läs här i alla trådar så tror jag att du snart ser mönstret, det är ledsamt men samtidigt befriande att se att man inte är ensam.

Jag sätter länkar till några inlägg av sommarkyla som skriver här ibland. Den sista länken är till hennes blogg.

https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5739
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5296
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/6800
http://livetarlivsfarligt.blogspot.se/

Jag önskar och skulle hoppas att du kan ta hand om dig över jul och att du ger dig utrymme att vara med din pojkvän. Att du börjar se konturerna av det liv som är ditt och den framtid som är din.

Det vore fint om du går till Al-anon och får möta människor som vet och förstår, läs här http://www.al-anon.se/ och här http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/

Varm julkram / mt

bara säga att jag läst och tagit del av din berättelse som innehåller så mycket sorg över det som hänt i ditt liv, din oro för din pappa och hur det också hindrar din relation från att blomstra så som den borde få göra mitt i allt detta. Jag har en hel del tankar kring din situation och saknar just nu möjlighet att ge dig ett längre svar, men det kommer!
Glöm inte bort dig själv bara! Ta hand om dig även om det bara blir små korta andningshål!
Styrkekramar från mig!

Tusculanum :
Tack för ditt svar.
Känns skönt att en sådan här sida finns att vända sig till.
Ta den tid du vill
har själv slut på ideer uppskattar alla svar jag kan få.

Ursäkta texten jag har skrivit
jag har svårt för när det skall vara kommatecken och punkter.
Vilket ibland kan göra min text svår läst jag hoppas ni förbi ser min svenska

... hur det är att skriva ner det man upplever, och samtidigt är det ju en bråkdel av allt som hänt under förhållandet, och när andra reagerar så tänkte jag precis som du: "oj, men nu måste jag ha överdrivit, för såå farligt är det ju inte, och det finns ju många som har det värre" osv osv. Jag lämnade min exsambo tidigt i våras, jag går fortfarande på samtal pga allt det och ändå tänker jag ofta att jag nog överdrivit, och "han är ju så snäll och omtänksam ibland".
Jag tror inte alls att du överdriver - och det är viktigt att ha med sig i tanken. Det du upplever är sant, det är din upplevelse!

Varm kram!

Jag vill just nu bara skriva att vi är säkert många här som har läst din berättelse och djupt berörda. Det är säkert också så att vi gärna vill fundera ett tag på det vi vill skriva till dig. Dina problem är så komplexa att det kräver lite eftertanke.

Du är sedd av forumet...

May the Force be with You