Senaste kommentarerna i forumet

ändå bidra med mina tankar. Som sagt, det är ju alltid lättare att ge råd till andra som man inte klarar att leva upp till själv... ;)
Jag är ju på många sätt i liknande situation som du, och mitt mål är att komma dit du är idag. Jag beundrar din resa och att du har kommit så långt! Verkligen superbra kämpat av dig, även om jag förstår att det fortfarande är mycket kvar att jobba med. Resan är inte över för dig.

Nu har du klarat att skapa ett liv för dig och dottern, och det är helt underbart och måste kännas tryggt för din dotter. Du har fortfarande kvar ditt medberoende i form av att du känner och tar ansvar för "din alkis". Du har gjort helt rätt som har berättat hur du mår och känner. Om det är så att han känner något slags ansvar för det så tänker jag att det är ett tecken på att han kommit en bit på väg att få insikt i hur hans beteende har påverkat omgivningen, nära och kära och framför allt dig! Och det är i så fall bra för honom. Han är också på rätt ställe, där han kan få hjälp att hantera de känslor av skuld/ansvar som dyker upp. Han har människor omkring sig som jobbar med detta. Om han hade varit hemma hade detta säkert varit ännu en ursäkt att ta till flaskan, men nu kan han få annan hjälp. Jag tror att en del i hans tillfrisknande handlar om att få full insikt om att hans problematik inte bara drabbar honom själv, utan även älskade personer som finns i hans närhet.

Så fantastiskt bra att hans anhöriga är intresserade av att stötta honom genom anhörigutbildning. Då har han ett nätverk av människor runt sig som bryr sig och det är bra för dig! Precis som du säger så avlastar det dig en hel del. Känn dig trygg med att han inte är ensam. Lita på att andra kan stötta. Ansvaret är han ensam om. Du kan inte ta det ifrån honom även om det strider mot hela din person just nu. Och det här vet du ju. Precis som du säger så är det dina egna känslor som är ditt ansvar och som du måste jobba med, och ingenting blir ju bättre av att blanda in honom, eller hur?

Jag är egentligen den siste som borde säga dig allt detta eftersom jag har samma bekymmer som du, men kanske är det därför just vi här på forumet är precis de rätta att säga det :) Ingen av oss dömer dig! Försök att inte göra det du heller! Var snäll mot dig själv, både du och din älskade unge förtjänar det! :)

Varm styrkekram

http://medberoendeinfo.blogspot.com/ Ta hand om dig / mt

hoppas du har det hyggligt inför helgerna. Klistrar in Carinas länk från igår bara för utifall-att-om... Och du vet ju att du inte är ensam! / mt

..då de har supit till.
De vet att det är fruktansvärt fel, men ändå har spärrarna släppt när man har druckit och det spelar liksom ingen roll längre,
Det finns ingen morgondag och inga konsekvenser av sitt handlande, på något vis.
De vill helt enkelt inte tänka på det, trots att de i sitt innersta VET att det är fel av dem att göra så.

Och mycket riktigt, ångerfullheten finns där dagen efter, rejält!
Då är man oftast glad att man kanske inte gick längre i sina tankar, utan att det bara blev en flirt, och man aldrig hittade bilnycklarna.

Jag försvarar inte handlandet, försöker bara förklara det som känns så oförklarligt dagen efter.
Jag vet hur det känns när spärrarna inte finns där, och hur rädd jag har varit dagen efter, även om jag inte löpte hela linan ut.
Osäkerheten över att inte våga lita på sig själv är nog en av de hemskaste tankarna man får hos sig själv..
Vågar man någonsin bli så full igen, och det vågar man inte, det bara blir så på något konstig sätt, igen och igen...
Men för varje gång det varit nära, brukar de hemska minnena påminna en om att så här långt ska jag i inte gå nästa gång, i alla fall.

Men med alkoholen vet man inte vad för sorts eländigheter man råkar ut för, det som var hemskt, kan bli värre...

Berra

Så kommer skulkänslorna smygande igen... Kan det vara för att jag har känt mig bra idag ? Egentligen undrar jag om det verkligen finns något hopp för mig. Jag hade ju bestämt mig för att sluta med att ta ansvar för andras behov men det verkar nästan som om jag har ett omedvetet sug efter just skuldkänslor. Det är som att någon inre kraft plötsligt ser att Oj, nu har det gått en hel dag utan skuld! Det måste regleras. Får bli dubbel dos som kompensation. Det handlar ju bara om en känsla inte en realitet försöker jag intala mig hela tiden men det hjälper dåligt. Det är som om mina tankar är små olydiga barn som smyger iväg och hoppar i soffan så fort man vänder ryggen till.

Jag har känt mig tillfreds hela dagen idag efter att en av mannens släktingar kontaktat mig via e-mail för att höra lite hur det går. Jag har inte haft så god kontakt med hans släkt då de bor i en annan stad. Vi har endast träffats vid födelsedag eller annan högtid. Jag förstod i alla fall att de har insett vidden av hans problem och att de engagerar sig genom anhörigutbildning etc.

Det kändes jättebra och en stor tyngd lyftes från mina axlar när jag fick detta klart för mig. Jag blev också uppmuntrad och bekräftad i mitt ställningstagande. Jag tror att det har varit en av orsakerna till att jag har haft en bra dag i dag. Kunnat känna glädje över att vi ska fira jul med vänner vi inte träffat på länge, kokat knäck med dottern och bara mått bra.

Men så började jag att tänka på att den här människan har det säkert jobbigt själv och så kommer jag och lägger jag över ansvaret på honom. Jag förklarade kanske lite väl ingående hur jag mår och känner. Nu kanske han känner något slags ansvar och tyngs av det. Det var ju inte min mening.

Dessutom har jag inte fått vare sig brev eller sms från " min alkis", vilket jag egentligen tycker känns bra och är en del av orsaken till att dagen varit harmonisk, ändå eller kanske just därför börjar den skulden också att tynga. Jag borde kanske ha skickar ett litet hur går det? eller kämpa på!

Hur blev jag så här??

Jag förstår precis vad du menar. Min pojkvän är likadan. Roligaste i gänget och ska alltid vara den oseriösa och roliga, men han blir alltid för full.. Han har spytt de senaste 10 gångerna han har varit ute. Men trots det har jag alltid litat på honom, aldrig trott att han ville något med någon annan än mig. Men vi var ut en gång, vårt gäng, jag, han och alla våra kompisar. Han blev för full och dansade med en annan tjej, pussade och frågade om hennes nummer men inget mer hann hända innan en kompis fråga va fan han höll på med, och de va inte fören då han insåg att det var fel.

Jag trodde inte att de va sant för det skulle ju inte hända oss.. Han kommer inte ihåg nånting men många av våra vänner såg och det enda jag vill veta egentligen är vad tänkte han? Kan man vara så full att man inte kan tänka? Kan man vara så full att man inte förstår vad man gör eller är man alltid medveten?

Det hände för några veckor sedan och jag är fortfarande kluven. Jag älskar honom och jag vill ju inte vara med någon annan men jag har alltid sagt att det är noll tolerans mot svek. Han ångrar sig och vill knappt gå utanför dörren för han skäms men jag tror väldigt starkt på att man vet vad man gör - även när man är påverkad. För vad han ville göra med den tjejen det måste han ha velat, i alla fall då, i den stunden.

Jag undrar bara kan man vara så full att man inte tänker eller är medveten om vad man gör? Eller är det bara en dålig ursäkt för misstag man gör när man dricker.

Jag känner väl igen mönstret - å ena sidan ville min exsambo bara lämna hemska mig (som var elak, inte stöttade, gjorde fel saker, inte älskade honom, var äcklig och ful, hora osv osv) och i nästa stund ville han att jag skulle försvinna (för det var minsann hans bostad och dumma jag fick inte vara kvar), och i nästa stund bedyrade han mig sin kärlek och bönade och bad mig att vi skulle jobba på det hela... Och genom hela denna cirkusen var jag oerhört osäker, hade fullt upp med att försöka orka hänga med i svängarna. Och det var ett effektivt sätt att få mig ur balans - jag hann ju inte med i svängarna.
En dag fick jag nog och gav upp att försöka hänga med i svängarna; jag började försöka fokusera på vad som var viktigt för mig (vill jag leva så här? Vad är viktigt för barnen? Hur vill jag ha framtiden? Orkar jag leva så här?) och på något sätt var det inte så viktigt om han ville gå eller om han ville att jag skulle gå eller om han ville att jag skulle stanna eller... näe, det spelade ingen roll - för det viktiga var vad jag ville, behövde och orkade, vad barnen behövde och skulle behöva utstå!
Vad vill du? Vad är viktigt för DIG, i DITT liv? Vad tycker DU är viktigt för barnen?

Kram!

Läs noggrant igenom vad du har skrivit i din tråd. Tänk på orden och känslan i dem. Läs igenom de sista meningarna i det sista stycket i ditt senaste inlägg många gånger. Föreställ dig att det är en annan kvinna som har skrivit detta och ber om råd och moraliskt stöd. Vilket råd hade du då gett denna person?

Tillmälena han ger dig är bara ett uttryck för ett maktspråk i syfte att underminera dig. Du vet ju själv hur det förhåller sig och det är trots allt det viktigaste. Ta på dig gåsdräkten och låt det bara rinna av.

Du skriver att du känner dig beräknande och falsk gentemot honom men uppriktigt sagt vad tycker du att hans agerande är gentemot dig. Det är klart att i hans värld finns du där och han justerar din självkänsla som han vill ha den med de verktyg han vet att du svag för. Allt för sin egen vinnings skull och inte för ert gemensamma liv.

Jag har innan jag kom till detta forum inte ens funderat på företeelsen ”medberoende” än mindre förstått dess konsekvenser. Nu tror jag att jag har fått en liten insikt i medberoende och jag får en känsla att det nästa är värre än ett eget missbruk. Helt enkelt därför att en medberoende är helt i händerna på någon annan än sig själv.

May the Force be with You

att det är sant, Mulletant. Jag har nu läst lite varje dag på de sidor du länkar till och jag förstår ju rent "intellektuellt" att det jag upplever och är med om passar in där. Det är också precis som du säger, Lilleskutt, att jag bagatelliserar det inträffade i efterhand. Tänker att "det var ju inte så farligt ändå" och jag sänker tröskeln hela tiden för vad som är ok. Du hade förstås också rätt i att jag igår inte klarade att stå på mig, utan föll tillbaka igen. Höll ifrån mig hela natten, sa till och med rent ut till honom att han är en "jävla alkis" och att jag inte vill vara tillsammans med en alkoholist. Han blev jättearg förstås och slog sönder en golvlampa. Han berättade att en av hans kompisar sagt att jag hade "kåta ögon" och min sambo menade att jag flirtade med allt och alla. Påstod att jag inte hade några tjejkompisar som ville umgås med mig eftersom jag flirtar och stöter på deras män. "Du umgås ju aldrig med några tjejkompisar, det är ju för att du inte har några längre, de vill ju inte vara med dig längre". Jag förklarade då att jag inte vågat bjuda hem någon eftersom jag aldrig vet hur han är, om han är full eller otrevlig, och att jag skäms för att någon skulle se hur jag har det och accepterar att ha det. Att jag är trött på att det aldrig går att planera och genomföra någonting eftersom man aldrig vet hur det blir, om han är full eller inte på humör just då.

Jag kan se mitt eget beteende, att jag alltid ger upp och faller tillbaka. Att han vet om att jag alltid gör det. Jag försöker hålla huvudet kallt, ha mina tankar för mig själv. I mina tankar gör jag upp planer för allt. I mina tankar ser jag februari som vår sista månad tillsammans, då upphör hyreskontraktet och i mina tankar är min plan att flytta hem till en kompis då och bryta kontakten med honom helt och hållet. Under tiden vill jag bara försöka ha det så lugnt det bara går. Får ändå dåligt samvete gentemot honom. Känner mig falsk och beräknande. Känner det som att jag utnyttjar honom. Han har köpt saker till hemmet de senaste veckorna mm och det gör att jag känner mig rutten som låter honom göra det. Som om jag vore den hora han säger att jag är. Är det så? Jag vill inte skylla ifrån mig. Jag vill kunna stå för att jag gör som jag gör. Jag vet att det vore ärligare att säga det till honom direkt och verkligen stå för det. Men jag vågar inte det. Jag är rädd för att han ska slå sönder lägenheten och förstöra den mer än det är nu, det blir bara jag som får ta smällen eftersom jag står för kontraktet. Jag är rädd för att han inte ska lösa ut mina smycken på pantbanken, jag kommer inte att ha råd att göra det i så fall. Där finns ett armband efter min mamma, som betyder väldigt mycket för mig. Jag är rädd att han kommer att ställa till ett helvete för mig på alla sätt han kan. Han anklagar mig för att bara tänka på pengar. Det är inte sant, förutom att jag oroas av att inte kunna betala mina skulder som jag fått efter att vi blev tillsammans, främst eftersom han inte haft någon inkomst och när han haft det så har han spelat bort det och inte bidragit till hushållet ens med hälften. Själv vägrar han att betala räkningar. Jag ser att jag har en möjlighet att betala av allt och bli skuldfri i april. Det förutsätter att jag är ensam. Jag vet att jag oroar mig för ekonomin, men jag ser inte det som ett fel! Jag ser det som ett ansvarstagande som jag vill kunna leva upp till. Är jag en hora då?

Jag kan inte se klart i det här. Jag klarar inte att argumentera mot honom, han villar bort mig tills jag inte vet vad jag har sagt längre eller vad som är min åsikt.

Jag får försöka tänka i små steg. Nu har jag äntligen lite kontakt med min syster och hennes familj igen. Det är ett stort steg framåt. Jag vill försöka träffa henne åtminstone en gång i veckan. Min egen tid som jag ska försöka att inte stressa mig igenom för att jag måste hem till honom. Jag tänker försöka strunta i om han blir sur. Jag måste kunna stå för att jag vill träffa henne och inte ursäkta mig hela tiden. Jag ska också försöka bjuda på middag för alla mina barn och dotterns sambo minst en gång i veckan. Jag tänker också bjuda hem en kompis på alkoholfri middag under julledigheten. Jag jobbar för att bli mer självständig och göra saker som jag mår bra av. Passar det inte honom så får det stå för honom, men jag vill umgås med nära och kära!

Han sa förut idag att han skulle ringa beroendecentrum imorgon om han inte fått någon kallelse då. Jag tyckte att det var bra för det visar att han är angelägen. Sen börjar jag ju ändå se att han har så mycket större problem än så, som stämmer väl in på det som stod i tuvaforum.se om narcissism. Det konstiga är att jag läste om det redan för ett år sedan, såg likheterna men slog ifrån mig. Nu kan jag inte göra det längre. Jag måste våga se saker för vad de faktiskt är. Det är sorgligt men sant. Han har tagit från mig min självkänsla, mitt självförtroende och raserat min tillit. Han har fått mig att dra mig undan från vänner och familj. Han har förstört relationen till min syster och övriga familjen. Han har förstört min ekonomi. Och ändå tycker jag synd om honom. Och ändå tycker jag att det är mitt fel. För nånstans är det ju det - jag har låtit honom göra det. Jag har inte sagt ifrån. Jag har anpassat mig.

Det är så lätt att tolka en annan människas handlingar på olika sätt. Den flyktiga puss jag fick igår kan betyda så olika saker beroende på hur man väljer att se på det. Min första reaktion var att han genom den visade att han förlåtit mig. Problemet är bara att jag kan inte att jag har gjort något fel. Jag var orolig för honom och brydde mig om honom. Sedan att han blir på sin syster och min mamma är inte mitt fel. Det andra sättet att se på det är att det skulle vara hans sätt att säga förlåt. Han har dock inte tidigare varit så benägen att erkänna att han har gjort något fel. Detta gör att alternativ ett ligger närmast tills hands för mig. Det gör mig förvirrad och förbannad. Han säger att jag hotar att flytta, men han säger åt mig att flytta. Ja, det är inte lätt att hänga med.

Att bli så illa behandlad och förbisedd är inte lätt. Jag förstår att du känner dig besviken, ledsen och förvirrad över hans beteende.

Tyvärr är det inte ovanligt att personer som dricker för mycket tappar såväl medkänsla som moral och hyfs. Jag tycker att det är bra att du har bestämt dig för att du inte vill vara tillsammans med honom. Försök att stå fast vid det.

Om ett förhållande är på det ojämlika viset redan i ett tidigt stadiumav relationen så är det stor sannolikhet att det fortsätter så. Jag kan tänka mig att det du går igenom nu är mycket uppslitande och att du mår dåligt. Det kanske är en liten tröst att veta att man ofta upplever känslor starka under en graviditet, detta kan komma mycket tidigt pga av att man får ändrade hormonnivåer. Troligtvis kommer du att känna dig bättre efter en tid när antingen kroppen har vant sig vid de ökade nivåerna eller om du gör abort efter att de sjunkit till normal nivå igen. Jag tror inte att du kommer att må toppen eller att dina känslor beror på hormoner men man upplever de ofta starkare.
Jag tycker att det låter som att din pojkvän, om du ursäktar, är en riktigt skitstövel rent ut sagt. Låt ingen behandla dig så! Gå vidare i livet och försök att glömma honom. Det finns så många fina empatiska och ansvarsfulla människor därute som är bättre att slösa sin tid, energi och kärlek på. Lycka till! Kram lilleskutt

Igår bad han mig flytta och idag får jag en puss. Jag har aldrig tyckt om berg o dalbanor och har inte för avsikt att börja nu. Trots det känns det som om jag åker i en av jordens största. Jag håller i mig förtvivlat, skriker i alla nerförbackarna och hyperventilerar på väg upp.

Sa till honom nu på morgonen att om han blir så trött är det kanske dags att kontakt läkaren som skrev ut medicinerna. Helt enkelt säga att jag är så trött att min fru tror jag är full. Sedan föreslog jag parterapi och det gick inte hem. Han vill bli lämnad ifred och att jag inte ska bry mig. Då svarade jag att om jag slutar bry mig, så gör jag inte mitt uppdrag som fru. Vi måste jobba båda två. Jag vill att han kontaktar läkaren och han vill att jag ska backa. Fine, det jag gå med på om han gör sin del. Med det sagt har jag nu bestämt att jag ska ligga lågt några dagar. Nu är det upp till honom. Vet inte vad jag skulle göra vid en separation. Jag lever för barnen och honom och tanken på att vara utan dem gör så ont. Tilliten är så skadad att jag har svårt att låta honom vara ensam med barnen. Det värker i mig vid bara tanken att jag ska kanske vara utan barnen en hel vecka i taget. De är mitt allt, samtidigt ser jag hur mycket de älskar sin pappa och det måste de få göra. Han älskar ju också de och säger att jag inte får ta dem med mig, men jag tycker han förbrukade lite av den rätten när han valde att dricka en halv flaska whisky och sedan satte sig och dottern i bilen och körde hem. Det kommer jag inte att glömma i första taget.

Självklart är det som du skriver. Jag tolkar in mina egna krav på mig själv i andras ord. Det är helt klart mitt eget problem och det är fel av mig att låta andra bära skulden för mina egna inre krav på mig själv. Det är väl där skon klämmer som man säger. Jag har sk primärt medberoende, ett inlärt beteende som kan härledas till uppväxten och inte något jag utvecklat genom att leva nära alkoholisten. Min barndom kantades inte av alkohol eller missbruk men familjen var av andra orsaker dysfunktionell bla pga av min mammas periodvisa självsvält. På det sättet kan man säga att det är jag som har valt alkoholisten och inte tvärtom. jag har omedvetet sökt mig till ett sammanhang där jag känner igen mig och därmed upplever någons slags trygghet.

Jag har tänkt mycket på det och det finns ju en risk att han faktiskt inte menad annat än att upplysa mig om att en del av hans medpatienter hade trevligt. Och om han hade den anklagande undertext som jag uppfattade hade jag självklart gjort bäst i att inte bry mig om den utan svara på det han skriver istället för det jag tolkar in.

Den här gången valde jag att svara utifrån min tolkning och jag tror mig veta vad han ville ha sagt då jag har lärt känna hans sätt att utrycka sig men jag förstår fortfarande din poäng och håller med i sak men det känns fortfarande bra att jag blev arg istället för att stanna i självförebrående.

Forts.

Sedan har jag under dagen funderat lite på just det du skriver om att svara på folks behov utan att de ens behöver utrycka dem. Det finns mycket att fundera kring varför och hur man har lärt in det beteendet. Tack för att du gav mig en "hemläxa".

Jag vill också passa på att skriva till alla som vill kommentera något att jag är inte rädd för att bli kritiserad och tål att man är direkt. Det är därför bla. jag skriver här. Det är så lätt att bli blind för sitt eget beteende och det är jättebra att få feedback.

För mig är det bara bra att få träna mig på att känna att det är ok. att begå misstag, göra något dumt och ändå ha kvar sitt exixtensberättingande. Det är först nu som jag kan känna att mitt värde inte faller med ett misstag utan att det tvärtom kan öka min bergänsade visdom och göra mig till en lite bättre person än jag var igår.

Mina funderingar i dag har också rört sig kring min självbild. Jag måste erkänna att jag inte längre kan avgöra vad som är den verkliga jag, den jag önskar att vara och den jag förväntas att vara. Det är ganska sorgligt att upptäcka detta när man är mer än väl vuxen och borde fundera på pensionssparande i stället. Men bättre sent än aldrig heter det ju så..

Mitt moder Theresakomplex vill jag också komma tillrätta med. Det gör ingen lycklig att tvångsvårdar de som råkar komma i min väg och inte heller är det särskilt ädelt av mig då det hela handlar om att jag ska rättfärdiga mig själv och mina handlingar genom att tillskriva andra behov de kanske inte har.

Jag ska träna mig på att fatta beslut och hålla fast vid dem.

Jag ska sluta gömma mig bakom andras behov.

http://www.tuvaforum.se/psykisk_misshandel.shtml

Läs! Tro att det är sant! Ring http://www.kvinnofridslinjen.se/

Ta hand om dig! / mt

att du hann svara redan... Jag tror du har möjlighet att lära dig nånting. Du skriver att han skrev "det var besöksdag och att många hade det trevligt, inget mer bara det". Skrev han inget mer så är allt det övriga - allt som väckte dina känslor din tolkning av vad du tror han menade.

Det kan vara så att han menade allt det du tror - men han har inte skrivit det. Så synd att du la energi på allt det. Att "besvara hans meddelande men att förklara att jag mycket väl förstår att det gör ont att känna sig ensam och övergiven" - det är ju faktiskt bara din tolkning att det var det han menade. Kan jag förklara hur jag menar? Förstår du?

Det viktigaste i det här är det du skriver först "Jag har inte lovat att hälsa på honom" och sedan "När så det dåliga samvetet började mala så kämpade jag emot genom att tänka på hans "hjärtproblem" och den efterföljande tystnaden och nu detta. Han vet vilka knappar han ska trycka på och känner tydligen mig bättre än jag själv gör. Men den här gången har jag andra insikter och jag har bestämt mig att nu ska jag ta hand om mig och det jag har ansvar för." Det där sista är riktigt bra!

Du har ingen anledning att ha dåligt samvete för något du inte lovat. Du BEHÖVER INTE förklara dig!
Lek med tanken att du skulle ha svarat precis på det han skrev utan att lagt in vad DU TROR att han egentligen menade: så trevligt att många hade besök - eller så. Eller - egentligen kanske du inte behövde kommentera alls? Eller - om du verkligen är intresserad och vill veta det "hur har du haft det då?". Om du verkligen vill veta alltså. DÅ skulle han själv ha tvingats tänka efter och sätta ord på sina känslor.

Jag vet inte om jag lyckas förmedla vad jag vill säga men för mig lyser ditt ansvarstagande nästan i eldskrift. Han behöver inte ens säga nåt "surt" till dig så tar du på dig skulden.

Hoppas du förstår - i så fall kan du inleda en spaning på i vilka fler sammanhang du tar ansvar och ber om ursäkt för att du inte gjort det som ingen begärt och det som inte ens är uttalat. Så enkelt behöver du inte göra det för andra... OBS det här är ingen kritik! Det är såna mönster jag själv hållit på med och lärt mig sluta med - i många sammanhang. Sitt inlärda ansvarstagande bär man i allmänhet med sig och befriar därmed andra från det som tillkommer dem. Till exempel att säga klart ut det man vill säga. Det händer förstås också att man tolkar fel och lägger på andra sånt de inte menat.

Så bra att du kollade in och satte ord på hur dina känslor kom och hur de avlöste varandra "dåligt samvete som övergår i en skamkänsla och sedan i ren och skär ilska." Fundera över när och var i livet och av vem du lärt dig att ta på dig så mycket ansvar för andras välbefinnande att du numera gör det alldeles automatiskt.

Tänk noga efter vad du orkar just nu och vad du faktiskt måste orka och vem som bestämt det. Du vet - det ÄR bara sig själv man kan ändra på.

I bästa välmening, med många styrkekramar och ännu fler befrielsekramar! / mt

Idag är det första helgen han fick ta emot besök på behandlingshemmet som ligger 30 mil härifrån. Jag har inte lovat att hälsa på honom och jag hade glömt att det var idag han fick ta emot besök. Snart jul, ensamförälder och julgäster som kommer nästa vecka gör att tiden rinner mellan fingrarna. Plötsligt får jag ett sms där han berättar att det var besöksdag och att många hade det trevligt, inget mer bara det. Först av allt drabbas jag av dåligt samvete som övergår i en skamkänsla och sedan i ren och skär ilska.

Först kunde jag inte helt förstå varför jag blev så arg men vid lite eftertanke så upptäckte jag att det handlar om att han tryckte på en öm punkt. Det har med min självbild att göra. Jag är ju den som alltid ställer upp, som aldrig sviker, som gör gott mot andra och nu hade jag svikit och dessutom utan att ha en godtagbar ursäkt. Med den korta meningen fick min självkänsla sig en ordentlig törn.

När så det dåliga samvetet började mala så kämpade jag emot genom att tänka på hans "hjärtproblem" och den efterföljande tystnaden och nu detta. Han vet vilka knappar han ska trycka på och känner tydligen mig bättre än jag själv gör. Men den här gången har jag andra insikter och jag har bestämt mig att nu ska jag ta hand om mig och det jag har ansvar för.

Han har det nog jobbigt men han är i gemenskapen med andra och har professionell hjälp omkring sig utan ansvar för arbete eller någon annan än sig själv. Jag står helt ensam med jobb och barn och har ingen att luta mig mot. Jag fick inte heller besök idag, ingen som frågade hur jag har det eller om jag behöver hjälp med något.

Nu ser jag hur han spelar offerrollen och försöker att få mig att känna skuld trots att han aldrig har visat någon ånger för vad han utsatt mig för. Så jobbigt det kommer att bli för honom när han ser att det inte fungerar längre.

Efter att ilskan satt klorna i mig fick jag ingen ro förrän jag hade besvarat hans meddelande med att förklara att jag mycket väl förstår att det gör ont att känna sig ensam och övergiven och beskrev att det var precis så jag kände mig de gånger han hade fyllespel och jag satt ute och undrade var jag och dottern skulle sova om han inte lugnar ner sig. Jag förklarade också att han inte ska kräva något av mig och att förlåtelse är det enda han kan be mig om.

Kanske ett slag under bältet när han är på behandling men det kändes så skönt! Ilskan försvann och för första gången följdes den inte av dåligt samvete eller självförakt utan bara en lugn skön känsla av att ha återtagit makten över mig och mitt liv!

Det känns oroande att han beter sig på det viset. Jag skulle vilja säga att du ska gå NU , kontakta kvinnojouren och få hjälp. Samtidigt vet jag att när man lever i en våldsam relation så får man en lite ( om du ursäktar) snedvriden bild av vad som är normalt och tycker att sådana som jag och mulletant kanske är lite av överkänsliga olyckskorpar. Ofta kan det vara så att man känner sig väldigt upprörd och rent av rädd men att efter att det lagt sig bagatelliserar man det som hänt. Jag lever ju trots allt, eller han slog mig inte, han hotade bara att döda mig men han menade inget.etc etc.. Man upplever det som att man kan ha överdrivit både sin egen rädsla och situationens allvar.

Jag är rädd att du kommer att känna så i morgon eller när han nu lugnar ner sig.

Han lever på att du blir rädd och att folk runt omkring dig slår på stora trumman så att du uppfattar dem som överdrivna. Han menar troligtvis inte att han ska döda dina anhöriga men han menar att hota dig till att göra som han vill och det är illa nog.

Du har levt i detta så länge att du har glömt ditt värde. Du kan säga att du är värd något bättre men innerst inne menar du det inte. Du är troligtvis rädd att bli ensam, att inte duga och att kanske ha fel, att han kanske inte är så hemsk egentligen utan det är bara för att du inte är tillräckligt perfekt eller för att du provocerar etc etc..

Innerst inne kanske du har en känsla av att ditt odjur egentligen är en förtrollad prins och att om du inte bryter förtrollningen så kommer någon annan att göra det och då blir det verkligen en bekräftelse på ditt mindervärde.

Du kanske i en del fall har varit överdrivet rädd och haft katastrofkänslor när det har varit utåt sett ganska obefogat och därför tror du att du alltid överdriver allvaret i situationen.
Det är vanligt att man reagerar så. Om man lever i en ständigt hotfull situation blir till slut både hjärna och känslor förvirrade och man får svårt att bedöma graden av hot i situationer vilket kan leda till att man är överdrivet rädd. MEN det förrädiska med den förvirringen är att man också kan missbedöma åt andra hållet. Trots att man kanske blir rädd av en hostning kan man ignorera varningssignalerna i en potentiellt farlig situation.

Om dina tankar och känslor vet jag inget men ungefär så var mina , jag vill inte säga tankar för de var på det omedvetna planet , men känslor..

Jag känner mig väldigt orolig för din situation och hoppas att du tar till dig de råd och den oro som flera här ger utryck för.

För en gångs skull vill jag INTE råda att du ska lyssna på din magkänsla, för den har du troligtvis slutat att kommunicera med så det kan hända att magen håller tyst när den egentligen borde skrika.

Ta hand om dig och lycka till! Kramar/ Lilleskutt

Hej Yogi! Jag instämmer med mt. Lämna nu!!! Den där mannen du beskriver är långt ifrån "bara" ett alkoholmissbruk. Han må vara sjuk i det, men han har också en massa andra problem som jag ser det. Att härja omkring i hemmet är inte ok och de flesta alkisar gör det inte. Att kalla dig för de fruktansvärda saker som han gör är inte ok. Slapp *****. Jo det kan han nog känna om han är liten själv. Kärlek handlar nog inte om det. Lämna nu. Se dig inte om. Låt han kvävas i sin offerroll. Jag är själv alkoholist men jag har aldrig skyllt der på mina kära. Så gör man inte. Och att ha sönder saker har ingen point. Mer än i ett skadat sinne säga att; "Se vad du fick mig att göra". Du har inte fått honom att göra något. Lämna nu! Idag! Ikväll även om det blir obekvämt rent tekniskt.

Fia

Måste bara säga att jag beundrar dig för ditt sätt att tydligt markera och bolla tillbaka ansvaret där det hör hemma! Starkt! Och så rätt! Fortsätt så. Tycker du gör ett bra jobb! Bra att de anhöriga fick se själva. Har läst din tråd och den har hjälpt mig mycket! Jag hoppas du får (eller hellre tar) den hjälp och det stöd du behöver! Glöm inte bort dig själv - du är viktig och betydelsefull för många.
Önskar dig allt gott. Kram <3

sånt som den karl´n häver över dig borde INGEN vänja sig att ta emot. Aldrig nånsin! Hela mitt inre vill skrika att du ska gå. Nu!
Kanske jag redan tidigare föreslog att du ska läsa flygcerts tråd - hon har levt i något liknande och tagit sig ur det!
Sök dig till kvinnojouren och förstå att du behöver hjälp. Nu!
En sak till - du har inget att skämmas över. Kom ihåg det. Du är inte ensam, styrkekramar / mt

Ja, jag förstår att det är jobbigt, mer än jobbigt!
Du kämpar på och det är bra, du gör så gott du kan och det räcker mer än väl!

Kram!!

Någonting är det! Han säger att han är jättetrött, men hans beteende liknar hur han är när han är berusad. Trött blick, dåligt minne, sluddrar och är otrevlig. Vi har haft pepparkaksbak med släkten här idag och alla märkte. Hans syster försökte ta upp det med honom och min mamma gav honom en blick som kunde mörda. Den satt. Han bad mig flytta. Jag frågade varför, hans svar var för att min mamma hade tittat på honom så och för att jag pratat. Det har jag inte, de har sett själva. Jag sa att ska jag någon annanstans ska barnen med. Det ville han inte gå med på. Då sa jag att jag stannar, för jag släpper aldrig barnen. Då står jag hellre ut med skiten. Vi pratade, resonerade, bråkade oss fram till att han kan inte straffa mig för något någon annan gör eller säger. Han var arg för att jag hotar med att flytta om han dricker igen, då svarade jag att eftersom han säger att inte har gjort det så är det ju inte aktuellt. Dessutom kunde han säga att han hade gjort likadant om det var tvärtom. Då så, häng inte upp dig! Allt slutade i något slags vapenstillestånd där vi nu kunde säga godnatt. Arg är han fortfarande, han säger att han aldrig mer kan stå ut med att träffa min mamma. Nä, det får vara upp till honom, men straffa inte oss. Det var hon som skickade blicken för att markera att hon sett och inte accepterar. Klarar han inte det, får han ta det med henne.
Den värsta panikångesten börjar lägga sig. Hjärtat börjar lugna ner sig, jag kan andas någotsånär normalt, skakningarna har nästan försvunnet helt och det känns ok efter 24 H med kaos. I morgon är det jag som tar kontakt med livskraft och vc. Att jag står upp efter den här hösten är knappt fattbart. Makens beroende, mamma fått Parkinson, hetsjakt på jobbet och sonen har varit mycket sjuk med två lunginflammationer på en månader och han har dessutom haft det struligt i skolan. Jul snart, jag vet inte om jag orkar. Jag kramar barnen en extra gång och låter deras kraft och energi fylla mig. Tre och halv arbetsdag, sedan jullov.

Och det blev en kraftig reaktion. Som vanligt en massa "jag älskar dug och jag skulle aldrig kunna svika dig". Vilket är vad han just gjorde. Han krävde en förklaring. Men han tror inte på min förklaring om oförutsägbarheten, oron och allt annat som alkoholen för med sig. Han frågade vad han hette som jag vill ha istället, som är bättre än han. Han kan inte ta in att det "bara" handlar om att jag inte vill leva med en alkoholist. Han sparkade på bordet i vardagsrummet så allt flög över rummet, sparkade hål i balkongdörren. Jag har idag monterat upp garderobsdörren som han slog sönder så den lossnade från gångjärnen förra gången han drack. Och skruvat fast handtaget på den andra balkongdörren. Nu är det bara knoppar på två garderobsdörrar handtaget på dörren till barnens rum och ytterdörren kvar att laga efter hans framfart. Och måla vägg och tak (rödvin) i köket. Sånt måste ju fixas innan en ev flytt.

Nu gick han igen. Efter att ha sagt att han ska åka hem till min pappa ikväll och göra upp en gång för alla, att han ska göra allt till ett helvete för mig. Jag sa att han fick göra det som kändes bäst för honom. Han säger att jag aldrig kommer hitta en bättre kille, ingen som kan älska mig lika mycket som han. Att jag är en psyksjuk hora, att min ***** är stor, slapp och äcklig - "vad fan tror du att jag inte vill ligga med dig för?"

Jag är så van vid dessa angrepp, men självklart är det jobbigt att höra...
Undrar om han kommer tillbaka ikväll? Jag hoppas inte det.

Tack för att du orkat läsa det här!

att du faktiskt har lämnat honom tidigare! Var inte besviken på dig själv att du gick tillbaka, det tillhör berfielseprocessen. Tror du att du kan kontakta den kvinnojour där du sökte hjälp tidigare? Glöm alla känslor av misslyckande för att du gick tillbaka. De vet väl hur en sådan process fungerar och har full förståelse för att man trillar dit igen.

Jag gjorde misstaget att jag på grund av att jag skämdes så mycket inte vågade kontakta samma kvinnojour två gånger utan sökte mig till ny jour vid nästa tillfälle. Det är dumt eftersom man får bättre hjälp om de förstår hela problematiken och var i processen man befinner sig.

Se dina tidigare försök att lämna honom som träning inför den stora dagen. Övning ger färdighet! Nästa gång håller du ut lite längre, kanske blir det den gången definitiv. Om inte är du ett steg närmare målet.

Jag blir lite orolig när du skriver att du ska göra klart för honom att du har fått nog. Kan det inte bli värre då? Fundera gärna på om det inte är bättre att lämna honom i tysthet, att försöka att hålla dig och honom så lugna som möjligt.

Han har härskarbeteende och kommer troligtvis att försöka att få dig att stanna. Vad händer med din styrka om han kommer med en massa hot? Hur reagerar du om han hotar med att skada dina anhöriga om du går ifrån honom?

Ditt starkaste och kanske enda vapen är att han inte vet vad du tänker, låt honom inte få tillgång till det.

Du vet naturligtvis bäst hur din situation ser ut och hur han fungerar men ibland kan det vara bra att se tillbaka på vad som var bra och mindre bra vid tidigare försök och att prova en annan strategi.

Lycka till och tänk på att i första hand sörja för din säkerhet!