Senaste kommentarerna i forumet

Ni ger mig styrka mitt i allt!
Ja jag börjar förstå att jag är medberoende. Det är så. Vill försöka få hjälp för det, men vet inte riktigt vart. Träffade en kurator på kvinnojouren i en närliggande stad för ett år sedan när jag faktiskt flydde mer eller mindre, när han efter intensivt drickande höll mig vaken flera dygn i sträck. Droppen blev en natt när han sa att han skulle sätta en kula i min pappa, bror eller syster. "Blir du orolig nu? Hur ska du kunna skydda dem? Du vet inte vem eller när det kommer att ske...eller kanska jag sätter en kula där det kommer kännas värst...i *****(min älskade systersons namn)" Den natten bestämde jag mig för att verka som vanligt och planera min flykt en dag när han var på jobbet. Tog då hjälp av kvinnojouren. Gick tillbaka i alla fall efter några veckor... :(

Nu först har han skickat ett sms "jag älskar dig, puss". Nu vet jag att han har druckit. Den sentimentala romantikern kommer fram i början. Den här kvällen kommer inte bli rolig. Och jag måste få sova inatt om jag ska orka jobba imorgon. Hade hoppats att han skulle orka hålla i över jul och nyår i alla fall. Tror det gick 17 dagar nu.

Ja jag måste vara stark nu. Måste våga stå rak. Det kommer bli vidrigt här hemma nu. För att jag måste säga till honom att det är över och ingen idé att tro att det kommer bli bättre. Hoppas att han kan flytta någonstans under uppsägningstiden. Skönt i alla fall att lgh redan är uppsagd så det inte behöver gå så lång tid. Men under tiden då? Jag börjar alltid tänka på praktiska saker, kanske är det en flykt för att slippa tänka och känna...

Det hjälper min "process" att läsa era "resor", de inger hopp till en trasig själ!

Kramar!

säga att jag finns med dig i tanken. Vet så väl alltför väl...
För min, hans och vår del fungerade det i alla inte att dricka kontrollerat och begränsat vid särskilda tillfällen. (Kanske du läst vad jag skrev i min tråd på morgonen?) Två försök visade att det inte fungerade och därmed föll mitt intresse för den saken - från början trodde jag det skulle funka... men då hade jag inte hunnit lära mig att alkoholen är "listig, falsk och stark". Det är den.
Kram, kram vänne - försök ta hand om dig och försök göra nånting som du mår bra av. Jag finns med dig i tanken / mt

och dina frågor i kommentaren till det jag hade skrivit hjälpte enormt mycket och fortsätter att hjälpa mig då jag kan gå in och läsa det igen för att hämta styrka! Vi förstår( jag tror alla) hur mycket det betyder att andra kommenterar och lämnar synpunkter på det man skriver.
När jag läser vad du skriver så känner jag att jag skulle vilja komma och rycka dig därifrån. Det verkar som att han inte endast har problem med missbruk utan också med översitteri. Han trycker ner dig totalt och då är det inte konstigt att du får svårt att verkligen känna efter vad du vill eller hur mycket du orkar. Du har inte bara missbruket att kämpa emot utan också hans totala makt över dig och ditt mående. Det är säkert väldigt vanligt att missbrukare beter sig svinaktigt och kanske till och med agressivt men det finns skillnad mellan att systematiskt trycka ner någon och att tappa humöret. Du är drabbad både som partner till missbrukare och makt/kontrollproblematik, det gör det mycket tuffare för dig och jag tror att det bästa du kan göra är att söka hjälp utifrån. Kanske du kan få stödsamtal via en kvinnojour tex..

Jag vet skillnaden!

Tyvärr måste jag nu ge ett tillkännagivande; jag är medberoende( men det är först nu jag har insett min problematik och att jag har haft den sedan länge). Min exsambo var mitt återfall efter 7 friska år.. Och jag vet skillnaden mellan att vara rädd för fyllan och att vara rädd för sin partner.

När jag var 20 år och nyss inflyttad till huvudstaden från en småstad träffade jag en nästan dubbelt så gammal man med, skulle det visa sig både alkoholproblem och härskarproblematik. Jag var en levnadsglad, sprallig och kulturintresserad ung kvinna. Jag flyttade till Stockholm på grund av att jag började på en teaterutbildning och fick snabbt många vänner och spåddes en lysande framtid i skådespelaryrket av mina lärare och praktikhandledare. 10 år senare var jag en underviktig, ångestriden, komplexfylld handlingsförlamad tvåbarnsmor och medberoende. Vägen tillbaka till livet var lång och allt annat än enkel och priset blev mycket högre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.
Kortfattat hände detta;

Jag träffar mannen och vi inleder ett förhållande. Jag kan inte heller säga exakt hur eller när det började med efter en inte alltför lång tid hade jag förstått att jag var värdelös, ful och att allt jag gjorde gick för långsamt eller blev fel på något annat sätt, jag var evigt tacksam att jag träffat den enda man på jorden som kunde stå ut med mig. Livet började mer och mer kretsa kring att först vara till lags och senare att hålla sig så osynlig som möjligt. När han drack var han svartsjuk och fysiskt våldsam, vid nykterhet endast verbalt nedlåtande och dominant. Under all år vi hade tillsammans så gjorde jag allt som stod i min makt för att undanhålla sanningen om vårt liv för omgivningen. Jag ljög, manipulerade och drog mig undan. Tills slut hade jag inga vänner kvar och kontakten med min familj var dålig och oärlig. Efter att barnen föddes slutade det fysiska våldet men då var jag redan så nedtryckt att han bara behövde titta på mig för att jag skulle bli rädd.

När jag en dag ( efter en låååång resa med samtal och tillfälliga flykter till kvinnojourer) bestämde mig för att tag i problematiken på allvar så hände det jag minst av allt hade väntat mig. Jag ville sluta ljuga och berättade allt, precis allt för min familj och blev till min häpnad inte trodd. Efter att ha ljugit under 12 års tid så var detta första gången de tvivlade på att jag var ärlig! Det är egentligen lite komiskt när man tänker efter. Jag var då gravid med nummer tre och jag tänkte att nu är det slut med all medberoende och förnekelse också för barnen.

Jag började att sätta ord på det vi upplevde, berättade för barnen om alkoholism och hur sjukdomen fungerar, att alkoholistens beteende aldrig är någons annans fel och att man inte heller behöver känna skam för att en förälder har drabbats av sjukdom. Resultatet blev att jag senare vid vårdnadsutredningen, efter att han vägrade lämna tillbaka barnen efter umgängeshelg, att jag beskylldes för att ha manipulerat barnen och skrämt dem med att fadern är alkoholist. Mina föräldrar tog också hans parti och menade att allt handlade om någon slags psykisk kolapps från min sida. Kanske havandeskaps-psykos. Hur som helst slutade det med att han har vårdnaden om mina två äldsta barn, fortsätter att dricka och att barnen ropar på hjälp för döva öron.

Nu är den äldsta myndig och nummer två blir det om ett år men de har tagit stor skada av detta. När nummer två för tre år sedan skrev på facebook om sin besvikelse över att pappan inte ens håller löftet om att vara nykter på julafton kontaktade jag min familj då jag själv befann mig geografiskt långt ifrån. Jag bad att de skulle agera och svaret blev att det inte kunde förstå varför barnet skrev så men att det berodde säkert på åldern och uppmärksamhetsbehov och de skulle prata med hen och förklara att det inte är acceptabelt att skriva så på facebook!!! ja, du förstår.. det jag vill säga med detta är att det kan finnas en fara i att vara alltför stark alltför länge.
Du riskerar;

1. att inte märka att din styrka egentligen numera är anpassning och rädsla
2. att du spelar rollen som den starka så bra att omgivning lägger skulden för familjens sammanbrott på dig
3. att du ljugit så länge att människor i din närhet tror att du bara fantiserar när du lägger fram den sanna verkligheten.

Det andra jag vill råda dig till är att ta hjälp för ditt medberoende. Jag har först nu de senaste dagarna börjat acceptera att jag är medberoende och jag har förstått att det inte är en slump att jag träffar ytterligare en alkoholist trots att jag hade nästan 7 "friska år". Jag tog mig ett återfall i och med alkis nummer två.

Det är också viktigt att skilja på alkoholproblem och den typen av agressivitet som följer den problematiken och kontroll/maktbehov. Jag har provat två alkoholister för att utrycka mig lite krasst, och det är tusen resor värre att leva med en maktberusad person än med den som är berusad av endast alkohol.

Jag är säker på att du kommer att ta dig därifrån Yogi. Du är uppenbart en intelligent och mogen person och du har styrkan att göra dig fri. Bli inte nedslagen av dina ambivalenta känslor, dem hör till problematiken. Låt beslutet mogna långsamt, planera hur du ska gå till väga för att lämna honom på ett odramatiskt sätt och hur du ska undvika att "trilla dit igen". Lek lite med tankarna utan att kräva av dig själv att du ska sätta planen i verket. Säg till dig själv att du kan om du vill. Få anar tankens kraft. Plantera dessa tankar i din hjärna och den kommer att bearbeta i ditt undermedvetna och en dag har du kraft och beslutsamhet att ta dig ur detta.

Det är en process du måste ta dig igenom och att forcera fram något är ingen ide. Då är risken stor att du går tillbaka.

Lycka till och tack för att du har hjälpt mig! Kramar!!/ lilleskutt

Han tog en lång promenad med hunden i förmiddags. Förstod direkt att han var sådär rastlös som han blir när han känner suget. Han verkade innesluten och sa inte mycket. För ett par timmar sedan gick han för att "köpa tidningen". Detta har tidigare betytt att han gått till en vägkrog i närheten där han druckit och spelat på deras automater. Tänkte inte så mycket på det när han gick för jag hade mycket att göra här hemma. Men nu när jag insett vilken lång tid som gått sen han gick så slår ångesten till med full kraft! Undrar vart han är. Vill messa och fråga men nånting hindrar mig... Är han där nu? Dricker han nu? Då har han gjort sitt val och jag tänker stå på mig den här gången. Jag måste! Är det idag som det händer? Var det såhär det skulle bli till slut? Eller är det bara så att han försöker hantera sin ångest genom frisk luft, musik i öronen och promenader? Har han det jobbigt? Vad tänker han? Önskar så att han kunde dela det med mig...

...ni anar inte (eller-det gör ni förmodligen) vad det betyder att ni läser, skrivet, ställer "jobbiga" frågor som tvingar mig att reflektera, öppna ögonen och våga SE!
Jag läser också ofta andras berättelser, både från närstående och ni som själva har eller har haft denna vidriga sjukdom. Är det så att man aldrig blir helt fri/frisk från den? Kan man aldrig dricka i "normal" mängd, t ex dela EN flaska vitt till maten en lördagkväll, lite glögg med vännerna efter kvällspromenaden i vinterkvällen? Jag tror min sambo tror det i alla fall, och det är klart att det kunde vara trevligt om det var så, men jag får ångest bara jag tänker på vad det kan leda till. Litar inte en sekund på att han inte skulle falla tillbaka.

Jag känner mig helt förvirrad just nu. Jag vet att jag inte är något roligt sällskap för honom nu. Är förmodligen den "surkärring" han säger att jag är. Det sitter för många taggar inom mig så jag orkar inte glädjas i stunden åt att han är nykter. Jag tror han förväntar sig att jag ska vara glad, sprallig och tacksam och nöjd. Jag oroar mig för mycket. Oroar mig för återfall, ekonomin, hans spelande, hans humörsvängningar mm. Jag når inte fram till honom. Jag vet att han ljuger för mig konstant och jag vågar inte ställa honom mot väggen. Jag vågar inte fråga om han hört något från beroendecentrum. Han skulle bli jättearg och skrika åt mig att jag inte ska lägga mig i. Jag tror inte han vill ha hjälp längre. Och jag litar inte på att han kommer att klara det själv!

Nu har han vunnit en massa pengar och säger till mig att han satsat en liten summa och att han har avslutat sitt spelkonto och att han inte ska spela mer. Jag litar inte på att han verkligen vunnit den summa han säger och även om det stämmer så har han ljugit mig rakt upp i ansiktet med de satsade summan. För om man räknar ihop de senaste veckornas spelande så är jag inte ens säker på att han gjort en vinst. Och hur ska jag kunna säga till honom att jag vet? Han kommer bli vansinnig på mig för att jag har "snokat" trots att det är VÅRT firmakonto som har "hanterat" detta?

Känner mig ynklig, rädd och feg. Jag är så rädd för hans humör. Försöker säga till honom att jag är det, men även då blir han arg. Jag blir så stressad av detta, han stressar mig och skäller på mig om jag inte gör saker fort nog, om jag inte gör som han säger på en gång. T ex så ryter han åt mig om jag inte bromsar bilen fort nog, sätter på vindrutetorkarna, blinkers fort nog, väljer fel kö vid McDonalds drive in, åker till Ica när jag inte orkar, hämtar en penna, sätter på kaffe eller precis vad som helst. Han är förbannad på mig hela tiden. Men om jag gör honom arg hela tiden, om jag är så fel - varför är han tillsammans med mig då? Varför?

Den ilskan tror jag inte har med alkoholen att göra även om den blir så mycket värre när han dricker. Jag minns nästan inte hur han var när vi träffades. Jag minns bara att vi kunde prata och föra en konversation framåt åtminstone de första veckorna. Sen måste något ha hänt. Vet inte vad. Minns inte om förändringen kom smygande eller plötsligt...

har det varit till stor hjälp att läsa på missbrukarsidorna här. Där har jag på djupet förstått hur svårt det faktiskt är att sluta och framförallt att inte börja igen. Och min egen maktlöshet i sammanhanget. Din insikt om ditt smygrökande är insiktsfull och värdefull - så som du beskriver tror jag att det är med allt missbruk; spel-, mat, alkohol- sexmissbruk osv, osv Det beskrivs bra i boken "Jaget och missbrukaren" av Craig Nakken. Jag läste kopiöst det första nyktra året (då maken var s.k nykter med vita knogar, alla böcker jag fick tips om + att jag googlade på allt. Och läste här. För min del har kunskapen varit en viktig del i min frigörelse. Det är smärtsamt men hjälpsamt för den egna processen att se sin maktlöshet... och hoppfullt att förstå att jag har makt över mitt eget liv. Klokt att du tar vara på anhörigveckans möjligheter. För din egen skull. Kram / mt

Med en kuslig exakthet händer det något en gång i månaden. Igår hände konstiga saker och jag har en stark känsla av att min man hade druckit, men jag har inga bevis. Han uppförd sig precis som när han hade druckit. Jag kollade hans dosett i morse och den är tom och jag har inget minne av att han tog några mediciner. Jag var i köket det mesta av tiden och borde i alla fall sett när han tog lunchdosen. Jag berättade om min oro för svägerskan. Ibland blir jag rädd att jag ser spöken, men den här gången blev jag rädd på riktigt. Har så tydliga symtom på stress själv. Får ont i magen, hjärtklappning och kan inte sitta still. Skönt att få skriva här.

att tacka för engagemanget, speciellt till er som själva har alkoholproblem. Varje ord från er är värt guld, ni har insikter i en problematik som kan vara svårt att helt sätta sig in i när man inte upplevt det själv.

Visserligen har jag varit en tobaksfri nikotinist under många och fick ett återfall i somras vilket har följts av flera, ungefär varje gång jag tycker synd om mig själv. Beteendet kan nog liknas vid en alkoholists. Jag köper cigaretterna i en affär där jag vanligtvis inte handlar. Smyger ut och smygröker utanför huset bakom en buske så att ingen ska se mig ( om ingen vet så har det inte hänt), förnekelsen; jag är inte rökare det är bara nu, en engångsföretelse( trots att det är 20 st i paketet). När jag väl har ett paket så lämnar det mig ingen ro utan jag planerar typ, när dottern går in i duschen hinner jag gå ut och röka. När jag köper ett paket tänker jag att jag bara ska ha en cigarett men det händer aldrig, ibland har jag slängt paketet bara för att ett par dagar senare köpa nytt... ja ni ser beteendet har jag och det måste jag ta tag i innan det blir varjedagrökning för jämnan här..

Jag ska vara med på anhörigveckan om jag får. Tror verkligen att jag behöver det. Hans resa mot nykterhet har nyss börjat och jag ser ju att det jag trodde skulle bli hans livs utmaning också verkar bli min..

samtidigt som det du skriver naturligtvis inte är ett skämt. Jag uppskattar verkligen de kommentarer ni alla skriver och nej mulletant du är inte hård. Det är så sant det som skrivs och jag är glad att jag då och då kan gå in och läsa era kommentarer en gång till och hämta styrka. Att spara en tia i månaden är ingen dum ide :) Det är lite liknande det råd jag fick av en väldigt uppskattad väninna ( hatad av min ex så klart) när exet, innan han lade in sig , under flera dygn sände en massa hot om självmord och till sist ett sms där han bad mig att lägga ett rep utanför hans dörr . Jag var utmattad och orolig men hon svarade mig bara att " åk dit med ett rep men se till att det är starkt nog och glöm inte en kraftig krok och plugg, för säkerhetsskull tycker jag att du ska lägga en borrmaskin där också, skriv ditt namn på den så kan du kräva den tillbaka av dödsboet".. Jag ska inte neka att det nästan frestade i det läget. Ibland kan den sortens kommentarer göra att man öppnar ögonen då man blir avväpnad av humorn.

Jag har tänkt lite under dagen på hans " kärlek" till mig. Jag börjar undra om det inte egentligen handlar om att han innerst inne inte helt har gett upp alkoholen och därför är viktigt för honom att ha en möjliggörare som väntar. Om jag försvinner så står han där med valet att gå under eller hålla sig nykter. Jag svarade på hans sista meddelande med i princip en upprepning av vad jag hade sagt ett par dagar tidigare i telefonen, så här skrev jag ;

"Jag är glad att du sökt hjälp och ser fram emot att träffa dig igen men jag vill inte att du ska ha falska förhoppningar.Du har tagit ett stort steg mot ett nyktert liv men det är bara början på en lång och mödosam resa. Du kommer att vara i en process där du känner sorg och saknad av din stora kärlek alkoholen, den processen tar tid. Du måste lära dig ett nytt förhållningssätt till tillvaron. Det tar flera år innan du är väl förankrad i ditt nya liv och att skaffa barn i det läget är väldigt riskfyllt och leder inte till något bra, allra minst för barnet.Jag vet hur viktigt barn är för dig och hoppas verkligen att du får chansen att förverkliga den drömmen. Jag är mycket tveksam till en gemensam framtid även om vi bortser från din barnlängtan. Vi har problem. Du med alkoholberoende och jag med medberoende. Du beskrev hur din vän alkoholen sviker, för mig är den vännen alkoholisten. Allt det alkoholen har gjort mot dig har du gjort mot mig. Du menar att om det varit en mänsklig vän som orsakat så mycket problem så skulle man be den att fara och flyga. Varför har inte jag gjort det? Ser du att jag har problem? Din väg till ett bra liv går ut på att göra dig fri från alkoholen, min på att göra mig fri från alkoholisten. Du måste hålla dig borta från flaskan ,så länge den innehåller alkohol, för att inte gå under. För mig är du flaskan.
Vänskap är också vackert, om den är äkta och ärlig, endast då. Vi har varsin kamp vi måste gå igenom och den måste vi klara på egen hand. Om vi inser det kan vi stötta varandra och kanske bli starka tillsammans men först måste vi lära oss att bli starka på egen hand. Annars riskerar vi att dra in varandra i de invanda mönster vi har vant oss att leva i. Kämpa på,jag är stolt över dig! Försök också du att vara stolt över min kamp. "

Svaret jag fick var att han fått hjärtproblem. Sedan total tystnad hela dagen idag. Det är skönt att få det lugnet i och för sig men ibland säger tystnad mer än tusen ord. Han är inte intresserad av mitt mående eller vad jag går igenom. Han ger fullkomligt sjutton i om jag behöver stöd precis som han alltid har gjort. Han kunde ju bara ha skickat ett kort " jag förstår" eller liknande men inte. Om han ,verkligen på allvar, älskade mig så borde han tänka att vänskap är bättre än inget och att han med tiden kunde vinna tillbaka min kärlek men det är inte det han tänker på. Nu är jag i hans ögon förbrukad i och med att jag inte tänker vara en möjliggörare längre.

Det är inte förvåning jag känner, inte heller besvikelse eftersom det aldrig har hänt att han vare sig stöttat eller engagerat sig i mina problem, han har bara flytt in i fyllan och sedan hotat med att göra mitt liv till ett helvete och i de flesta fall också lyckats, i alla fall för en tid. Nej, det jag känner är mer bekräftelse på att jag gör rätt och inte behöver känna mig usel som lämnar honom. Han får klara sig själv, nu försvann även chansen till vänskap.
Han har nästan som ett mantra upprepat för mig under hela vårt förhållande att han finns för mig , alltid. När jag har behövt stöd har han aldrig funnits där, han orkar inte ens lyssna om jag berättar något som inte har direkt koppling till honom. Vad han menar är att han finns där för mig så att jag kan ställa upp på honom...

som Berra skriver... så är det. / mt

...det är så vårat forum fungerar, vi är som en stor familj, utan ansikten och med varierande antal medlemmar.
Den som öppnar sig och berättar sin story på sitt sätt har alltid en lyssnare här.
Det finns de som känner igen sig i dina valda ord, som har upplevt något liknande.
De som känner ett förtroende och vill dela det med dig, utveckla en konversation med att svara.
Återkommande inlägg från samma person gör att vi som läsare tycker oss kunna känna igen den som en återkommande vän,
Vi kommer ihåg din story och vi kan återknyta till den genom att vandra ner lite längre ner i inläggen.

Ibland får man inget svar, och tycker att det här. Ar ju en skitsajt!
Man kan använda den som en sorts dagbok, varje dag kanske inte är intressant för alla...
Men om man ändå fortsätter att skriva av sig och vågar utlämna sig ännu mer, då kommer svaren..
Den som ger något, får något, den som ger mycket, får också mycket...tillbaka.

Och du skrev väl antagligen de bevingade orden och lyckades intressera mig, Adde Mulletant mfl.

Och sen en annan viktig sak, bara för att man inte får ett svar, betyder ju inte att ingen har läst dem.
De kan bero på att man inte alltid har ett svar, inte kan ta sig tid att svara, eller att man antar att det där kommer någon annan att svara på.
Vissa är bättre på vissa saker såsom känslor, förhållande, reaktioner, stöd, tips, länkar, tröst, osv.
Det är som en blandsallad, alla tycker inte om allting, men det går att plocka ur det gottaste för var och en.

Berra

Hjärtproblem? Fick han hjärtproblem efter ditt meddelande. Tillåt mig att asgarva. Säkert gjorde det ont i både hans själ och hjärta när du inte vill bilda familj. Men att komma dragande med hjärtproblem är fult. Och det vet du. Säg åt karln och ta en halv asperin, det är blodförtunnande och löser de flesta "hjärtproblem". Du är inte elak för att du har fått nog. Ska du betala för det resten av ditt liv för att du en gång valde fel? Du är ingen virrhöna utan du är lilleskutt och som sådan kan du faktisk välja att skutta över missbrukaren. Han är inte ditt ansvar och är du inte längre kär så finns det ingen anledning för dig att låta honom suga energi. Du har nog med ditt. Nu kommer jag att låta krass men det finns en massa karlar ute i världen varav många varken har alkohol-eller-hjärtproblem. Ditt liv kan du inte leva om. I den här leken finns inga andra chanser. Om du känner skuld så lägg undan en tia i månaden för hans krans när hjärtproblemet har gjort sitt. Men slösa inte bort din och din dotters liv.

Jag är själv alkoholist (nykter just nu) och jag vet att alkoholism är en sjukdom. Men det är också en jävla underlig sjukdom som låter patienten bli elak och fullkomligt självcentrerad. Jag har aldrig hört en diabetiker säga till sin partner att ; "Det är ditt fel att jag dricker. Om du bara vore snällare, gladare, mer pigg på sex så skulle jag kunna slänga sprutorna och bli frisk"

Det är oftast jobbigt att lämna, men har man inget intresse så betyder det inte att man är ond. Det betyder bara att intresse saknas. Ingenting konstigt.

Ta hand om dig och din flicka. Fia

dvs missbrukaren skör i processen att bli nykter men medberoendebeteenden är ingen hjälp... Medberoende som kommer till uttryck i omsorg-med-kluvna-känslor är ingen hjälp. Han får hjälp under behandlingen att hitta sina egna sätt att få hjälp. Att vara medberoende som skyddar, slätar över, ställer upp är att vara möjliggörare - gra det möjligt för missbrukaren att fortsätta undvika att ta ansvar för sina handlingar och sitt liv.

Hoppas du hittar Al-anon och en grupp där det känns bra. Fortsätt skriva och hoppas du inte tycker jag är hård - det är jag inte. Men efter tre år här på forum har jag lite svårt att inte lägga mig i - fast jag mer än väl vet att det måste få ta sin tid för människor att komma fram till sina egna insikter. Att bli fri ... dvs att befria sig från (är en aktiv process) sitt medberoende är en svår process och du är helt säkert lika skör i den bemärkelsen som missbrukaren i sin nykterhet.

http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/

Här är länken till min första tråd om du (el nån annan) vill läsa https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5025 Nu finns jag på Det vidare livet.

Kram och ha en fin dag! / mt

med på anhörigveckan är för din egen skull, enbart för att DU ska kunna hitta ett bra mående.

Om du alls sänder några signaler om du är med på den så är det att du vill lära dig att stå på egna ben utan en alkis som binder dig vid hans sätt att leva.

Du har allt att vinna genom att vara med på den.

visst kan jag se att det är hans eget ansvar att bli nykter men samtidigt kan jag tänka mig att man är väldigt skör i den processen och jag vill ju egentligen inte vara en svikare men nu sviker jag... Det med anhörigvecka har jag funderat på, jag vet att det ingår men eftersom han inte har nämnt något om det och jag egentligen innerst inne inte vill fortsätta med honom så har jag inte tagit upp ämnet eftersom jag är rädd att det ger fel budskap. Al-anon däremot ska jag kolla upp om de finns där jag bor, det var ett bra tips!
Ska försöka att hålla riktningen, det är bara det att jag känner mig som en yr höna utan riktning överhuvudtaget just nu. Bara en massa motstridiga känslor och tankar. Jag valde "lilleskutt"för att jag känner mig lite som han, nervös och lättskrämd men kanske virrhöna hade varit mer passande..

och ser mitt och Addes första svar till dig.

Vill påminna dig om att det är han själv och ingen annan än han själv som måste - och kan - ta ansvar för sin nykterhet och sitt liv. Hur var det med anhörigveckan Adde frågade om? Gå gärna till Al-anon om det finns i din närhet.

Fortsätt läsa och skriva här - det hjälper en att se klarare och det är nödvändigt för att hålla sin riktning.
Ta hand om DIG! Det mår faktiskt alla omkring dig bra av / mt

för vad jag har gjort! Varför är det så svårt att fatta ett bra beslut och bara känna att det är riktigt och sedan gå vidare? Vad är det för fel på mig? Känner mig så hemsk. Jag får brev och sms varje dag från min ex-sambo när han är på behandlingen och jag kan ju välja att inte läsa dem, ändå öppnar jag kuverten och jag läser sms:en men det värsta är att jag svarar honom också. Han skriver att han ser fram emot att leva resten av sitt liv med mig och att skaffa barn (och i så fall är det väldigt bråttom med tanke på min ålder).Han berättar också om att han fått sömnmedicin vilket jag tycker är anmärkningsvärt då han är blandmissbrukare och har blandat alkohol och olika benzopreparat i åratal. Han har också berättat för alla om mig och hur mycket jag betyder för honom och att han inte kan sova pga att han saknar mig så mycket, Han skriver också till mig att det ska bli skönt att komma hem igen för att han kan inte sova om inte jag är bredvid. Men vi har haft separata hem sedan Maj! Visserligen har han sovit här en hel del då han höll sig nykter under perioder men det känns ändå fel när han skriver så. Han har haft problem med sömnen så länge vi har känt varandra. Nu den sista vändan innan han la in sig gjorde han så mycket dumt att han borde förstå att det inte är självklart att han får komma hit. Visst är han sjuk och kan på ett sätt inte kontrollera vad han gör och därför förlåter jag honom men det betyder inte att jag tar honom tillbaka och att jag inte skyddar mig och min dotter från risken att det upprepas. Visst han har själv lagt in sig och bekostar behandlingen själv men det är ju ingen garanti för att han klarar att hålla sig nykter för all framtid. Det mesta talar ju för en del återfall om man ser till statistik. Jag har berättat att jag är mycket tveksam till en framtid och att jag inte kommer att skaffa barn med honom med honom men att jag kan erbjuda min vänskap. Nu berättar han att han fick hjärtproblem efter mitt meddelande. Jag vet inte vad jag ska göra för att ställa till rätta det jag orsakat. Oroar mig för att han ska avbryta behandlingen innan han är färdig. Står inte ut med tanken på att jag har förstört hans motivation. Skuldkänslan blir än större av att jag faktiskt kände mig bättre innan han lade in sig för behandling. Då hade jag bestämt mig för att aldrig ta honom tillbaka och medan han drack så var ju mitt beslut otvivelaktigt det rätta, men nu.. När han började skicka brev från behandlingen drabbades jag av en kvävande känsla. Jag orkade inte tanken på att jag var så betydelsefull för honom, det kändes som att jag fick för stora kläder, ett ansvar jag inte har kapacitet att axla. När jag skrev till honom att jag inte kan lova något annat än min vänskap intalade jag mig själv och också honom att det var för att han inte skulle ha falska förhoppningar om framtiden, men vid självrannsakan måste jag erkänna att det egentligen var för min egen skull, för att jag inte stod ut med att vara huvudpersonen i hans liv. Kan det vara därför jag stannat så länge? Kan det vara så att jag "valde" en alkoholist för att jag kommer först i tredje hand efter alkoholisten själv och alkoholen? Då har ju jag utnyttjat honom för att undvika en nära relation samtidigt som jag ger honom skulden och nu när han äntligen tar tag i sitt problem så sviker jag. Vad är jag för människa egentligen i det perspektivet? Hela min självbild faller sönder och jag spricker snart av skuldkänslor.

fler som läser här man kan tro, många skriver inte. Eller som jag, läser så gott som varje dag - men inte allt och skriver inte så mycket längre. Jag hittade hit för tre år sen och forumet har varit en avgörande del i att få ordning på mitt liv. Jag lämnade min man för tre år sen och det var först då jag hade gått han insåg allvaret och att han var tvungen att välja väg. Han valde att vilja bli nykter och visade det. Ändå är det under de här tre åren (efter jag lämnade och kom tillbaka) jag långsamt insett hur medberoendet fångar en människa och hur svårt det är att verkligen inse att man inte kan "hjälpa en annan människa" att lämna ett missbruk. Hur absolut avgörande det var att hålla stenhårt fast vid att inte tolerera alkohol överhuvudtaget. Under en lång tid var det en kamp men han visade hela tiden sin absolut goda vilja. Vårt liv var inte i närheten av det som du - och många, många andra - beskriver. Men den han förvandlades till när han drack ville jag inte leva med. Och eftersom han drack så gott som dagligen på slutet innan mitt uppbrott ville jag inte alls...

Det är så bra att du känner dina känslor och sätter ord på dem!

Vid sidan av forumet hade jag stor hjälp av att följa Carina Bångs blogg och sätter länk till den http://medberoendeinfo.blogspot.com/ Speciellt ett inlägg bar jag "inom mig" och läste kontinuerligt under en lång tid http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Fortsätt skriva och sätta ord på dina känslor och allt som kommer ur dig. Du är inte ensam!
Ta hand om dig själv och ta makten över ditt liv - det enda du har makten över! Styrkekram / mt

att det bästa sättet att hjälpa din bror är att konfrontera honom med hans problem. Kanske kan ni vara samlade allihopa och ställa honom inför det faktumet att ni ser att han har tappat kontrollen. Men då är det viktigt att ni inte låter er manipuleras för det tillhör sjukdomsbilden att ljuga och förneka ini det sista. Tala om att ni ser att han har problem och är oroliga för honom och att ni gärna hjälper till och stöttar honom om han vill ta tag i sitt alkoholproblem men att ni inte kommer att ställa upp när han har hamnat i problem pga av fylla. Det är nog det viktigaste av allt, att ni i hans närhet aldrig ställer upp när han har druckit. Det snabbaste sättet för honom om att själv inse att han har problem är att få känna på konsekvenserna. Så länge ni undanröjer de allvarligaste konsekvenserna av hans missbruk så kommer han inte att inse att han har problem. Så länge ni hjälper honom som ni gör nu så underlättar ni bara för honom och hjälper egentligen bara honom att supa ihjäl sig snabbare. Så att sluta hjälpa är mitt råd. Hur hårt det än kan kännas så låt honom vakna i fyllecellen , få gå hem i kylan eller torka sina egna spyor så kanske han har en chans att klara sig ur missbruket, i annat fall kommer han bara att sjunka allt djupare. Kom också ihåg att ingen kan få honom att sluta, det är bara han själv som kan fatta det beslutet och då är det lätt att förstå att ju obehagligare konsekvenserna av drickandet blir för honom desto snabbar kommer han fram till beslutet. De är jättejobbigt att ha en anhörig som missbrukar och det påverkar hela livet på ett mycket negativt sätt. Jag tror att ni kan få ut en hel del genom att gå på ala non möten, det är för anhöriga till någon som dricker för mycket och det kan vara skönt att få prata med andra i samma situation och man kan också få tips och råd . Du kan söka på nätet och se när de har möten i din kommun. Jag önskar dig all Lycka till!!

Jag har noll koll på det här med medberoende. Trots denna brist tycker jag att du gör ett jättejobb. Respekt!

Om du känner dig nere, trött och på gränsen måste jag nog konstatera att det är det minsta du kan känna om du har gått igenom denna mangling. Det är fullständigt mänskligt att känna att man har nått vägs ände.

Se problemen med huset som ett tillfälle att fokusera på något som skiljer sig från det du lämnar.

Bra jobbat!

att det finns människor som bryr sig och stöttar även om det "bara" är i cyberrymden!
Det finns så många människor här som har nästan på pricken samma situation. Jag har aldrig kunnat vara såhär öppen någonsin. Det känns så fint men samtidigt lite skrämmande. Det är skrämmande för att man lämnar ut sig så mycket! Det här skulle jag aldrig kunna berätta för någon annan. Möjligen små fragment men inte såhär. Det finns ingen som skulle förstå. Man skulle bli betraktad som mindre vetande och ett offer. Och det vill jag inte.

Jag hoppas att det stämmer, Adde, att jag är på G. Hoppas hoppas att jag är stark nog den här gången. Vi är nu inne i en fas där vi/han blir arg för allt jag säger. Han ville dricka ikväll, var så sugen på öl eller vin. Han avstod i alla fall och det var ju bra. Idag har han bara skällt på mig och slängt på luren vid 5-6 tillfällen. 4 ggr när jag var på jobbet. Känns inte kul att försöka fokusera på mina patienter efter ett sånt samtal. Klart man blir påverkad. Ena gången handlade det om att jag tyckte att han köpte för dyra julklappar till barnen. Andra gången att min son och hans kompisar hade tagit choklad i skålen hos oss på sin lunchrast. Grejen är att sonen och kompisarna blev bjudna på lunch igår på lunchrasten och sambon sa då till dem att ta choklad med sig när de skulle gå. Jag tror att de självklart trodde att det var ok att ta! Men nu är min son ohyfsad och ouppfostrad, vilket min sambo "högljutt" deklarerade för mig innan han slängde på luren. Och igår kväll slängde han till mig en julklapp och sa "här har du så kan du sluta sura över ungarnas julklappar". En tröja som kostade ca 1700kr. Han har inte fattat någonting! För det första vill jag inte ha en gåva som ett slags skuldbeläggande. För det andra är det åt h-e för mycket pengar. För det tredje hade vi bestämt att köpa något gemensamt till oss. Äh, jag kan räkna upp massor. Men grejen är att jag inte heller kunde bli glad, för han gav den inte till mig för att han ville ge mig någonting - utan snarare som något som skulle tysta mig. Jag kände bara...skam tror jag. Han fick mig att skämmas och känna mig otacksam. Och det kvittar vad jag säger så vägrar han att lyssna. Han tycker att jag beter mig som en barnunge, och det är precis vad han behandlar mig som.

När jag skriver börjar jag nästan koka av ilska, irritation och frustration. Men det är ganska sköna känslor, för det finns kraft i det. Kanske räcker det ända fram.

Tack, fina människor!

Ja, mulletant, jag blir återigen generad - när jag känner mig gnällig, sårbar, ledsen och nedstämd och så himla inkapabel att lösa saker, då skriver du så fina ord till mig! Jag har så varma, fina tankar om dig!! Tack för ditt stöd!

Adde, tack! Och pepparkakan smakar bra...! Ja, du ska få storyn här nedan...

Så sant, Framtidsdrömmar! Att vara stark är att kunna kämpa och även att kunna kämpa i motvind och ta sig igenom utmaningar...!

Och idag har allt tagit sig en annan vändning:
om du visste hur rätt du hade Adde!
Jo, jag kom att tänka på en bekant vars pappa är snickare, åkte hem till honom och han har varit i huset och kikat idag! Han har kollat igenom och tror inte att det ska vara något annat som dyker upp! Han kommer imorgon (lördag!!!) och fixar till golvet och räknar med att det tar på sin höjd ett par dagar, att riva upp, fixa nytt träbjälklag och lägga nytt golv! Jag har varit och köpt golv idag, och... ett nytt kök!!! Jag och pappa har tagit ner alla gamla köksskåp och snickaren kommer att sätta in nya skåp troligen med början på måndag! Och jag har köpt en tapet och lite kakel och ja... det blev lite extra jobb, men snickaren tror att det kommer vara inflyttningsklart till helgen! Ja, som ni förstår så är det ju inget stort kök!
Att jag har träffat exsambon idag och han är tillbaka i "trevligast-i-världen-fas" och jag blir lite rädd... Flickorna är inte jättesugna på att vara med honom, och jag försöker att vara neutral, att stötta dem i att det är gott att ha båda föräldrarna osv, men det är inte lätt. Men att han är konstig kan inte förta min styrka idag. Det kommer lösa sig med huset!! Det är fortfarande en motgång, men jag har gjort som Framtidsdrömmar skrev - kämpat och tagit mig an utmaningen!

Luciakramar!

Jag vet hur det kändes för mig att inte bli tilltalad, att bli nonchalerad och ignorerad som om jag inte fanns. Det var hemskt och samtidigt som jag kände mig så ledsen och tillplattad så fanns det en kämparanda, att ta sig därifrån.
DU är värd bättre än att bli behandlad så!

Om/när du lämnar honom så kommer det påverka barnen så klart - men prata med dem, ge det tid! De vet ju hur det är, de kommer säkert också ha en sorgeperiod när de bearbetar, men de kommer ju också se och känna hur du är med/mot dem och hur du kämpat!

När du skriver om nytt boende så känner jag extra starkt för dig - jag som precis håller på med mitt nya boende. Innan jag lämnade exsambon var jag på bankmöte - bankmannen rekommenderade en bostadsrätt för att det är enklare som ensamstående (inte så mycket plötsliga kostnader som uppkommer som med hus), och jag kunde få lån på ca en miljon och ha en månadsavgift på max 4000kr. Jag åkte raka vägen till mina föräldrar och grät som en galning - där jag bor finns det inga sådana boenden, endast i mycket utsatta områden och för barnens skull ville jag inte ta något sådant. Jag är en husperson (gillar att lära mig nya saker så som att bygga och fixa, har lite rastlöshet i själen och med hus kan man alltid förändra och därmed överleva i det rastlösa, jag älskar att äta frukost på gräsmattan, jag vill kunna ha en egen trädgård - avskilt) och jag gick på lägenhetsvisningar och husvisningar och så en dag så bara fanns min lilla röda stuga där och magkänslan guidade mig rätt. Jag hade hela tiden haft kontakt med min bankman och sakta men säkert så var det inte så stopp som det varit först, och jag visade mina Excel-ark och de såg att det löser sig!
Känn dig för! Det löser sig!
Jag var väldigt stressad av att jag var tvungen att veta, att lösa och samtidigt hade jag ingen magkänsla utan jag bara stressade i livskaoset, kanske känner du också så?! Men - känslan kommer. Gå och titta, prova och känn, titta och andas djupt! Det ordnar sig!
Jag var först mycket inställd på att jag skulle ha en bostadsrätt i samma område som vi bott i innan, men allt eftersom tiden gått så har jag känt jag att jag vill inte ha en bostadsrätt, jag har blivit starkare och säker på att jag är ju lite rädd för exmaken så jag vill faktiskt inte alls bo i samma område, jag hann hitta lugnet i mitt tillfälliga boende och landade i vad jag vill ha och hur jag vill leva. Försök landa - kanske skönt att ha ett tillfälligt boende först så kan du välja på bättre grunder när du mår bättre?

Detta är bara mina tankar - jag har fortfarande det du skriver så fint: "Sorg i hjärtat blandat med framtidstro", men jag önskar dig allt gott!

Hoppas luciafirandet är fint ikväll!

Jag tänker på dig och er situation.
För ditt och barnens bästa måste du lämna honom. Du ska inte stå ut med denna förnedring.
Ingen, absolut ingen mår bra av att du stannar och förlåter.

Jag har själv varit i situationer då min familj fått nog. Många år sedan nu, men det gjorde mig inte rädd för att bli ensam.
Bara en stor skam och tung börda att de behövt stå ut med mig vid vissa tillfällen.
När jag ser tillbaka på det så ser jag framför mig en annan människa, inte jag.
Konstigt.
Hur kan man bära sig åt?
Nu är "allt" bra för oss men jag har inte slutat dricka på helgerna.
Det är fullt accepterat, men det känns ändå märkligt.
Men jag håller mig på rätt sida och blir aldrig otrevlig eller gör bort mig.
Jag vet vad det kan kosta mig.

Det du står ut med just nu är vidrigt.
Jag önskar du kan få kraft att komma upp ur det svarta hålet och göra det bästa för dig och dina barn.
Lämna NU.
Jag är ingen expert, men jag skulle nog själv försöka lämna.
Förstår hur svårt det måste vara.
Dina barn ser dig nog inte som en svikare,
men de kommer se dig som en räddare om du kastar ut bihanget eller flyttar iväg själv med dina kära barn.
Är inte botten nådd nu?

Kramar och KRAFT från
LillPer