Senaste kommentarerna i forumet

Att vara stark
"Att vara stark är inte att springa fortast eller att hoppa högst.
Att vara stark är inte att veta bäst och vara främst.
Att vara stark är att acceptera livets villkor.
Att vara stark är att tänka om när saker inte blir som Du planerat.
Att vara stark är att se möjligheter i det som verkar omöjligt.
Att vara stark är att kämpa trots motvind och låta den bli till en utmaning."

Kram

Jag blir så varm i hjärtat av dina kramar- din värme som du sprider som medmänniska.
Jag sitter nu med min kaffekopp och lyssnar på lucia på TV4. Morgonen startade med ljus, brasa och lussebullar framför tv'n med mina älskade barn. Jag älskar lucia- i kväll blir det kyrkan för att se och lyssna på byns luciatåg där även min dotter ingår och där hon ska sjunga solo.
Jag får höra från olika människor " vilka fina, trygga och trevliga barn du har, de är så duktiga". Det känns så bra att höra och väcker en stolthet inom mig, jag (vi) har iaf lyckats med det. Jag hoppas nu av hela mitt hjärta att mitt beslut och det som komma skall inte raserar deras personlighet och trygghetskänslor.
Varje dag är nu en fruktansvärd plåga när jag och sambon är hemma samtidigt, men jag ska bita ihop och stå ut till det nya året börjar. Jag förstår mig inte på honom, hur man kan behandla någon som han behandlar mig, vi bor ju iaf fortfarande tillsammans; han nonchalerar mig totalt, tilltalar mig inte utan frågar han en fråga så slutar han med nåt av barnens namn- frågan är ställd till dem.... Svarar mig endast ja, nej om han ens tittar på mig när jag pratar med honom ibland svarar han inte alls och jag får ställa om frågan. Han låtsas liksom inte höra mig. Säger hej då till barnen innan han åker på jobbet på morgonen- inte ett ord till mig.
Jag är osynlig och liksom finns inte- är en dammtuss som bara finns men man låtsas inte se den för det innebär jobb att konfronteras med den.
Kan inte i ord beskriva hur detta känns- nu förstår jag hur det känns att vara mobbad. Det är tur att jag vet att jag behövs och betyder något på mitt jobb, betyder nåt för mina vänner och min övriga familj.
Igår ringde jag en vän som har en lägenhet som hon ska sälja till våren- ville höra hur mycket hon har tänkt att sälja den för, månadshyra osv. Klarar jag mig med en 3:à eller behöver jag en 4:à, är det ekonomiskt bäst att köpa en lägenhet? Är det mera ekonomiskt att köpa ett litet hus? Vill jag äga något eller vill jag hyra?
Många frågor är det.
Sorg i hjärtat blandat med framtidstro.

Kram på er alla och sköt om er på lucia-dagen!

för dig Yogi fast vi är anonyma människor i cyberrymden. Vi känner och delar din smärta och stöttar dig i dina beslut !

Jag läser i din text nu att det börjar lossna för dig och du börjar komma ikapp dig själv och det liv du vill leva. Det är en process som inte fixas över en natt men du är på G.

Styrkekramar till dig !

start du får i ditt fina lilla hus :-(

Men det kan ju också komma nåt gott av det...du får välja nya golv, får nya rör kanske rentav nya skåp (?), känslan av ett nyrenoverat kök....

Men glöm inte dig själv ! Se till att få egen tid där bara du får vara dig själv och hämta andan.

Skickar en cyberpepparkaka att mumsa på !

Kram !!

till dig från mig / mt

som gäller för dig flygcert! Fy tusan vad du klarar av när du tar dina resurser i bruk. Så trist med huset men jag ser att du fixar det där fast det svider nu. Hoppas verkligen att allt annat är ok - och, egentligen var det ju tur (nåja) men bra ändå att du upptäckte skadan direkt. Och tydligen har du tak över huvudet till den efterlängtade dagen... Kapabel var ordet. Du är en kapabel kvinna flygcert! Kramar - de kommer med fart med stormen som viner i mina trakter / med

Hej Orolig son och välkommen till forumet!

Tråkigt att höra om din fars alkoholvanor. :(
Jag skulle absolut säga att han är alkis. Tyvärr är det ju så att alkoholism är en sjukdom och i sjukdomsbilden så ingår det att man förnekar sitt problem tills man når sin botten OM man ens gör det.

Mitt tips är att kontakta Al-anon. Det har hjälpt mig massor i mitt liv som anhörig till en kvinna med alkoholism.

Sök upp ett möte nära dig. Det är kostar inget och där finns människor som vet vad du går igenom.
http://www.al-anon.se/alalist.asp

Kram och Lycka till!

Ett varmt tack till er som står ut med mina problem! Så skönt att äntligen kunna få prata om allt det här med människor som förstår och inte dömer. Trodde inte att det var möjligt.

Ja vilket liv vill jag leva? Inte det här i alla fall... Jag är så ledsen för allt jag har förlorat. Jag vill ha mina barn på heltid igen. Jag vill ha lugn och ro. Kunna svara i telefon utan att känna mig stressad, prata stelt och ytligt och känna att jag måste lägga på. Jag vill att folk ska kunna titta förbi på en fika och känna sig välkomna, utan att mer eller mindre bli ivägkörda av mig pga hans sinnesstämning som den är både med och utan alkohol. Jag vill kunna hälsa på en vän. Jobba över. Vill göra saker med barnen. Hälsa på släkten. Bjuda hem folk. Planera och genomföra saker. Ett helt vanligt liv.
Och vad har jag idag? Är det värt det?
Nej. Det är inte värt det. Oavsett hur det går med hans beroende. Jag försöker härda ut över helgerna som kommer, men jag vet egentligen inte varför. Jag känner att jag själv är på bristningsgränsen med mitt humör. Jag blir arg. Är jobbig mot honom på så sätt att jag svarar emot och grälar tillbaka när han skäller på mig. Säger ifrån. Han är inte van vid det och tycket att jag är sur och grinig och beter mig som en barnunge om jag bara framför en åsikt som inte stämmer med hans. Jag känner ju att det är bra för mig att försöka sluta med att bara ta emot allt jämt som jag har gjort förut. Jag behöver ju inte det. Men fasen vad svårt det är att ta steget ändå!! Blir arg på mig själv! Jag orkar ju inte längre egentligen men jag har inte kraft att lämna ändå. Vilken soppa allt är!

Som "skydd" har jag ändå vetskapen om att lägenheten är uppsagd. Har två hyror kvar att betala. Då måste han flytta. Är så rädd att situationen blir outhärdlig om jag väljer att avsluta nu. Han har ingenstans att ta vägen och kommer tvinga sig kvar under uppsägningstiden, och börja dricka igen. Nu slipper jag alkoholen i alla fall. Jag gick igenom en cellgiftsbehandling förra hösten, som var rätt jobbig. Han var inte med på ett enda läkarbesök, jag fick inte prata med honom om sjukdomen, han lyste med sin frånvaro. Söp, flirtade/stötte på andra tjejer, vredesutbrott... Det sitter ju också som en tagg. Jag har verkligen gjort allt som står i min makt för att anpassa mig, ge ge ge av mig själv. Han tycker inte att jag gör någonting för honom. Jag kan säkert räkna upp tusen exempel, men det hör så ont. Jag känner mig sviken, lurad och kränkt! Skulle vilja ställa honom mot väggen och skrika ut allt, få honom att känna sig lika ynklig och värdelös som han har fått mig att känna mig. Men han skulle inte förstå...

Vad har vi för framtid ihop? Likadant som det ser ut nu förmodligen. År efter år. Snälla någon därute, hjälp mig att ta mig ur det här.

Tack LillPer och mulletant!
Ja, detta året har varit en prövning för mig och jag känner mig ofta stark, och åtminstone starkare än tidigare, men jag ville bara att min lilla röda stuga skulle vara inflyttningsbar direkt!

Tidigare ägaren får stå för skadan, via sitt försäkringsbolaget, men det täcker ju inte allt eftersom det görs åldersavdrag osv -
det har läckt vatten i köket, och det har torkat upp igen, men hela träbjälklaget måste bytas, nytt golv läggas och det medför ju att alla underskåp i köket behöver flyttas bort... Och jag behöver därmed leta upp golv, och inte minst - leta upp en bra snickare och bra VVS-firma som kan göra jobbet "helst igår". Ja, ni förstår ju att det var inte riktigt vad jag var sugen på när jag var mest inställd på att bara flytta in.

Jaa... jag ser ju att jag har löst detta på samma sätt som jag "löste" min separation: jag har kollat upp med personer som jag känner i branschen, jag har haft pålitliga personer ute för att kolla av skadan, jag har själv stått på mig i kontakt med försäkringsbolag och - precis som separationen: till slut löser det sig. Men känner mig rätt slutkörd. Snaaart är det jul och lite ledighet, tack och lov - jag behöver få vila nu.

om att göra

om att g

om att gör så. Jag har också låtit mig förnedras och förlåtit så många gånger så du anar inte. Varför du tar tillbaka honom är inte svårt att förstå. Du har det så jobbigt att din energi inte räcker, det är så många problem att du inte hinner reflektera över din situation. Troligtvis har du inte längre tillgång till den där känslan av harmoni, det var så länge sedan du upplevde det att du inte minns hur det känns och man saknar inte något man inte vet om.. Lite så och så kan det tänkas att man blir fast för att det någonstans i hjärnan blir en felkoppling. Eftersom det är han som gör ditt liv till ett helvete så fixerar man sig vid att det också är han som kan göra det till himlen.. om han bara håller sig nykter, slutar träffa den där kvinnan etc så blir livet uthärdligt eller till och med lyckligt. Det är så man blir hjärntvättad! Samma person plågar och erbjuder tröst! Förebrå inte dig själv för att du inte orkar.. bara plantera tanken på att lämna honom så kommer du en dag när du är redo att sätta planen i verket. Allt behöver tid, skynda inte utan låt det mogna långsamt så kommer du säkert att komma loss! Lycka till!

och det känns fantastiskt mycket lättare idag! Tusen tack! Jag har fortsatt att motta meddelanden och brev om hur mycket han älskar mig och att allt han gör nu är för oss etc etc. Jag försöker att inte låta det sjunka in och bli till sanning utan påminner mig om alla andra gånger han sagt så och då kan jag stå emot. Tack Yogi för att du ställde de rätta frågorna. Jag har verkligen funderat en hel del på hur han har hjälpt mig, vad han har tillfört i mitt liv och den tragiska sanningen är väl att det enda han har tillfört är lögner och katastrofer. Det är faktiskt så att så fort jag har blivit svag, på grund av sjukdom hos anhörig, vårdnadstvist eller av annan anledning haft en svacka så har han supit till och ställt till med en massa problem för mig och mina vänner( han ska alltid ge sig på mina närstående när han dricker). Inte en enda gång har han varit ett stöd för mig. Han är verkligen en vän i medvind men aldrig i motvind, tvärtom vänder han sig emot mig då.. Det gör det lättare att stå emot det dåliga samvetet jag har över att inte finnas för honom nu. Tack vare att jag fick beskrivet av Adde hur det ser ut med stöd på behandlingshemmet så känner jag att det är bättre att släppa bomben när han är kvar där än när han kommer ut därifrån.Jag svarade på ett meddelande och skrev att jag önskar honom all lycka till med behandlingen och att vi kanske kan ta en fika på stan någon dag när han är kommer ut men att jag inte vill leva mitt liv med honom vare sig han är nykter eller inte.
Nu förstår jag inte varför jag stod ut så länge.. Han har svikit och gjort så mycket hemskt och då inte bara mot mig utan mot andra i min närhet. Han beskrev häromdagen för mig vilken dålig vän alkoholen är; den går emellan dig själv och de närstående, bråkar,skriker och kräver uppmärksamhet, kostar pengar, sviker etc.. Han menade också att om det hade varit en person så hade han bett den vännen att dra för länge sedan. Detta var det som avgjorde saken för mig. Exakt sådan vän har han varit och det sa jag också till honom. Jag tror han fick lite att fundera på. Jag vill inte vara elak men nu ska jag vara ärlig mot mig själv och andra och inte försköna sanningen för att skydda någon annan. Tack för råden om att söka hjälp för egen del. Jag har länge värjt mig och vägrat erkänna att jag är medberoende men det är tyvärr sanningen om mig och jag inser att jag behöver hjälp att ändra mitt beteende annars riskerar jag att hamna i samma situation igen. Nu ska resten av mitt liv börja!!

med husbekymmer! Det var väl ungefär det sista du behövde just nu. Bara att kämpa på ... kan du få sakkunnig hjälp nånstans?
Tusen kramar från mig / mt

det är inte lätt att förstå sig på sig själv - och dig själv är den enda du kan förändra. Jag läste dina tidigare inlägg och förstår din frustration över att ha tagit honom tillbaka. Jag klistrar in det inlägg i Carina Bångs blogg som hjälpt mig mycket http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html
Ta hand om dig och barnen / mt

Kärlek till dig från mig!
Tänker på dig och vet att du klarar det!
Håll UUUUUUT!
Du är så stark o bra!

Ska inte förra ägaren se till att huset är OK?
Dolda fel?
Stå på dig här också!
Ta aldrig mer SKIT!

LillPer kramar dig hårt!

... och det kommer bli bra, men det har blivit en del komplikationer - en del fel som upptäcktes efter övertagandet. Det är saker som går att åtgärda, men det ska göras och det kostar (en del täcks ju av hemförsäkring, men ändå...) och jag orkar liksom inte riktigt med det just nu. Är nere i en svacka. Försöker trösta mig med att "det är ok, det går över", men detta tillsammans med exsambons nu mycket varierande ilska pga den senaste tidens händelser, är lite mycket för mig. Har gråtit mycket det senaste - har svårt att hålla ihop jobbet...

Är mycket trött och ganska ledsen. (Jag hoppas) det går över...

och det du går igenom. Det känns nästan som att du har sett vad jag har gått igenom och läst mina tankar och återger dem här i detta forumet. Jag kan berätta för dig att det finns en värld där utanför missbruket och lögnerna. Jag hade glömt hur det kändes att bara vara, den härliga känslan av att veta hur dygnet ska fortlöpa, att kunna planera en trevlig middag i hemmet med vänner utan att vara rädd för hur det ska sluta.

Min ex, för han är en ex idag, har lagt in sig för behandling och det är ju bra men det kom för sent( för min del). Jag lämnade honom, skaffade nytt hem, blev tillsammans igen utan att flytta ihop men jag tröttnade på de evigt brutna löften han överöste mig med och den allmänt oansvariga hållningen. Det var som om jag en dag fick nog på allvar och jag blev lika förvånad som han över att jag verkligen höll fast vid mitt ultimatum ( har hotat ett antal gånger med att lämna honom) men allt bara dog..

Jag vill inte ha honom tillbaka och det har varit så skönt att tänka framåt och känna att det är realistiska planer, drömmar och förväntningar jag har,inte som tidigare ett slags självbedrägeri för att orka med tillvaron. jag visste ju att det var omöjligt att planera för framtiden, såväl i stort som i smått pga att allt låg i hans händer eftersom hans alkoholvanor var sådana att katastrofen alltid väntade runt hörnet.

Jag tror att du ska sluta att tänka på hur du stöttar honom och istället tänka på hur du ska ta hand om dig själv. All den kraft, energi och uppfinningsrikedom han lägger ner på att manipulera, luras och skylla ifrån sig kan han använda till att bli av med sitt beroende om han verkligen vill. Se honom för vad han är; en vuxen och kompetent man som väljer själv hur han vill leva sitt liv. Lita på att om han verkligen vill sluta så klarar han det. Lita också på dig själv. Du har förmågan och styrkan att välja ditt livv, hur du vill leva det och var dina gränser går, med eller utan din man!

Lycka till med allt, du är inte ensam! Kram!

den här sidan som dagbok. Känner mig tjatig som ältar mitt liv helt ohämmat... Det ger så mycket tillbaka att se det svart på vitt och läsa alla svar, frågeställningar och reflektioner.

Har upptäckt att han har bytt ett missbruk mot ett annat. Är det vanligt att man gör det? I och för sig så har han alltid spelat en hel del men nu har det eskalerat till en helt sjuk nivå. Väntar fortfarande på kallelse till beroendecentrum. Vet inte varför det dröjer.

Fattar inte vart det här är på väg? Vad är det som händer? Nu är han igång och planerar julklappar till barnen, och som vanligt ska det vara så stort och överdrivet. Mängder och svindyrt! Det är verkligen inte så att jag missunnar barnen dyra julklappar, men vi ska kunna leva också... Förra julen var fruktansvärd. Vi hade inte pengar till mat ens i januari och inga räkningar blev betalda. Jag vill inte att det ska hända igen. Jag är van att snåla, mina barn är vana att inte få julklappar för flera tusen var. Och jag lovar - de har varit nöjda ändå. För oss har det alltid varit viktigast med samvaron med familj, släkt och vänner, och det är något som jag medvetet har velat föra över till barnen i alla år. Det handlar inte om pengar. För mig gör det inte det. Jag har försökt få min sambo att förstå detta, men för honom är det så viktigt att ge det dyraste, coolaste och bästa! Så att han får vara stolt över sig själv kanske? Den där lite grandiosa sidan förstår jag mig inte på... När jag fyllde 40 i somras hade vi bjudit alla barnen och några vänner på middag. Han hade stora planer vad gällde maten och present. Han fick dock inte lönen i tid, men jag hade handlat och fixade buffé av det som fanns. Han surade ner och låg i sängen hela dagen och jag fick göra allt. Han skämdes över maten (färskpotatis, fläskfilé, rostbiff, såser, frukt och sallad) för han hade tänkt sig nåt mer exklusivt. Jag gick till slut upp med ett stort glas vin till honom så att han kom upp ur sängen, duschade och satt med vid bordet.
Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Bitter? Ja, lite. Allt handlar om pengar eller alkohol. Förmodligen är inte det här en nyanserad beskrivning, men det är min upplevelse. Jag vet inte om jag fixar det här. Jag vet inte om jag orkar "stötta". Vad är att stötta? Jag vet inte vad jag får, tänk om alla goda sidor försvinner? Eller tänk om de aldrig har funnits där, det kanske bara varit tomma ord. Börjar tänka att allt bara är yta för honom. Han har en bild av hur det ska vara, men blir fruktansvärt besviken när det inte blir så. Han kan liksom inte hantera det verkliga livet. Allt ska vara som han vill, men han är inte beredd på att det kan vara en ganska krokig uppförsbacke på väg dit.

alkoholist och idag en stolt nykter sådan.

Jag gjorde behandling på Nämndemansgården eftersom jag själv insåg att jag inte skulle klara att bryta den onda cirkeln själv. Det är ingen överdrift att säga att det var den bästa investering jag gjort för min egen skull någonsin.

Där och på de andra Minnesotahem jag haft kontakt med så finns det alltid tillgång till läkare, sjuksystrar, psykolog, präst och terapeuter med egen bakgrund i beroendet. Man får en egen personlig behandlingsplan med egna uppgifter,"läxor", som man ska följa för att upptäcka sig själv och hur man fungerar. Man tillhör gruppen och det är i den som de stora stegen tas i form av "en alkis vet vad en alkis går för", att sitta och ljuga och manipulera i en sån grupp blir bara löjligt för allt är använt tidigare så man blir fort avklädd. Att lära sig ärlighet är en befriande känsla, jag som ljugit så mycket under mina aktiva år.

Enskilda samtal med terapeuter kan förekomma, terapeutledda gruppsamtal är vanliga och det finns alltid hjälp att få hos personal eller hos gruppmedlemmar. Att inse att jag inte var ensam i min situation hade jag svårt med i början ända tills jag fick en uppgift att lösa som på nolltid fick upp ögonen för att jag tillhör gruppen.
Grupptillhörigheten är viktig eftersom det är det jag senare kommer att lägga mitt liv i när jag börjar gå på AA. Det är väldigt sällsynt att tillfriskna på egen hand från beroendet och få ett bra liv efteråt. Men att upptäcka att jag tordes lita på andra, söka hjälp hos andra, var en rejäl befrielse. Precis som här på forumet fungerar det i AA/Al-anon och att upptäcka det är underbart, det finns alltid nån som har gått igenom det jag går igenom och kan hjälpa mig.

Ta hand om dig och sök egen hjälp !

Kram !

eftersom jag förstår att du har/har haft en missbruksproblematik. Med risk för att vara påträngande ( jag förstår om du inte vill svara) så frågar jag i alla fall om du har varit på behandlingshem någon gång? Jag undrar i så fall hur det fungerar. Kanske någon annan som vet annars. Får man terapisamtal och har man möjlighet att få prata med någon på en gång om man plötsligt mår dåligt? Jag funderar lite kring hur och när jag ska förmedla mina tankar om framtiden.. Jag tänker att det kanske kan vara bra om han får dirigera om sin motivationskälla från mig till något annat så tidigt som möjligt. Det blir ju inte bra om han gör sig en falsk bild av vad som väntar när han kommer ut därifrån. Ett annat skäl till att jag funderar på att ta upp detta på något sätt, kanske skicka sms( det går inte att ringa dit) eller kanske ta det över telefonen när han ringer, är rent egoistiskt, känner att jag vill befria mig från den malande oron över att jag antingen gör honom besviken eller att jag ska bli svag och gå tillbaka till honom. Dessutom känner jag mig falsk som låter honom hållas utan att direkt säga hur jag känner. Har gett några antydningar genom att svara på hans sms typ " vi får ta ett prat när du kommer ut och se hur vi känner" och " vi tar en dag i taget, ingen vet hur vi känner när du kommer ut" etc.. men han svarar bara att allt kommer att bli så bra och jag ska visa dig hur mycket jag älskar dig. Det blir så svårt, någon av oss kommer att bli sårad. Jag vill kunna släppa detta och fortsätta med den framtid jag hade börjat bygga på..

Tack för svar!
Jo jag har ju förstått att det är en känslig fråga. Han går alltid i försvar och tycker jag är knäpp som oroar mig. Det är ju folköl lixom! Det säger han jämnt. Men 2.8 dricker man till maten, men inte 3.5! Har känt att jag kanske förstorar upp det men tycker det är jobbigt. Ser fler signaler som att han reagerar starkt på om jag inte dricker på fester. Då känner han som att jag dömer honom. Vilket inte är sant. Säger jag att jag är orolig flinar han bara och surar ihop. Jag kanske ska ta och skriva ett brev till honom.... Men jag är rädd att han missuppfattar och tror jag hänger ut honom :(
Kanske ska prata med mina vänner om det, för att få lite backup?! Eller kanske hans syster, hon har ju oxå levt i hans barndom. Men hon har inga såna problem, och hon har även varit med några gånger när han blivit för full och svinig.

om du kan ta till dej av kommentarerna och inse att du är viktigast här. Jag har så svårt att förstå den här problematiken eftersom den är så främmande för mej. Därför brukar jag sällan läsa på anhörigsidorna t.ex. för jag känner inte att jag ska komma med råd. Men jag börjar också förstå att det här är en annan form av "missbruk", svårt att bryta det också. Så ta inte illa upp för att jag får det att låta så enkelt, jag FÖRSTÅR att det är komplicerat. Men ändå, lilleskutt, läs igenom ditt första inlägg här. Du beskriver hur han behandlat dej. Då är det inte DU som är "egoistisk.. känslokall och psykopatisk." Det är han. DU ska ta hand om DEJ. Du är på rätt väg nu, gå inte tillbaka. HAN är inte ditt ansvar. Din dotter däremot har du ansvar för, och för dej själv.

Jag känner varmt för dej och önskar uppriktigt att du ska klara av att bryta och leva ditt fria liv.
Kram!

men tyvärr måste jag tydligen få höra/läsa för att se hur självklart det egentligen är. Du har helt rätt, det borde bara finnas ett val och ett självklart sådant! Tack

Jag är chockad över vilken respons jag fick! Tusen tack för era kloka och välformulerade råd. Det kanske låter konstigt men tårarna trillade när jag såg hur många som hade svarat. För första gången , kanske i mitt liv, känner jag att jag har blivit "lyssnad på" och att man har tagit mina frågor och funderingar på allvar. Det känns bra att det finns andra där ute med erfarenheter av liknande problem, (eller egentligen inte, men ni vet vad jag menar...) som verkligen kan sätta sig in i den osunda relation man utvecklar till en missbrukare. Jag vet att jag borde lita på min magkänsla, problemet är att jag inte helt vet vad jag känner eftersom mina tankar liksom överröstar känslorna. Jag har läst lite om " det vuxna barnet" och jag tror att så gott som allt stämmer in på mig. Jag kommer inte från en missbruksfamilj men min mamma var psykiskt instabil och det har säkert satt sina spår. Jag har alltså svårt att känna efter utan resonerar mig fram till beslut och kan lätt överanalysera situationer och även relationer. Det är där jag villar bort mig i alla om, men och kanske som hela tiden ringer i mitt huvud. Jag är också väldigt upptagen med att försöka att vara en bra person och att inte såra andra. Helt enkelt har jag problem med att sätta gränser och så fort jag har satt ner foten och sagt nej så kommer självförebråelserna som ett brev på posten. Jag känner mig egoistisk och börjar fundera på om jag är känslokall och psykopatisk. Till slut mår jag så dåligt över vad jag har gjort att jag tar tillbaka allt jag tidigare sagt trots att det egentligen kom från hjärtat.. Jag ska faktiskt ta till mig av råden och tänka på framtiden för mig och min dotter. Jag måste faktiskt i första hand skydda henne och jag ska tvinga mig själv att stå för mina val hur egoistiskt det än må vara..