Senaste kommentarerna i forumet

kramen i min tråd. Blir glad och varm i hjärtat att höra av dig. Klokt av dig att följa flygcert - vilken resa hon gjort och gör. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att förstå kraften i medberoendet "utifrån" och ovärderligt att föjas åt här.
Du ska veta att det inte är du som förstört och förstör - det är hans sjukdom (alkoholism) som talar. Vet du, också min kloka, fina mullegubbe sa såna saker så länge han drack. Svårt att förstå men alkoholen förgiftar både människor och relationer. Jag önskar och hoppas att du snart hittar kraften att lämna - jag vågar säga idag att det är din - och hans - enda möjlighet att hitta vägen till ett annat liv. Det liv både du och ni alla är värda att leva. Varmaste kramar / mt

Vill sända dig en stor och varm höstkram- jag följer dig på forumet även om jag inte är inloggad. Du är min förebild och jag tycker du är så stark.
KRAM

Skrev ett sms utifrån mitt hjärta i fredagskväll med hopp om att han skulle komma hem på lördagskvällen (då vi var barnlediga)så att vi kunde prata och reda ut/bestämma oss för ett "antal" saker:
Mitt sms löd (kl.20:56):
"Känner du inte att vårt förhållande är på bristningsgränsen- att vi har en hel del att prata om?
Detta funkar inte för mig längre; tystnaden, respektlösheten, kärlekslösheten och osynligheten. Både du och jag är värda bättre, att få vara lyckliga. Det måste bli en förändring. Jag orkar inte ha det så här längre, jag går sönder".

Svaret från honom kom kl.01:25:
" ...........(Mitt namn) det är du som förstör allt vi haft.

Jag har inte ringt honom eller smsat honom sedan dess- svarade inte på hans sms. Jag kommer att stå ensam utan någon som helst förståelse från hans sida den dagen jag väljer att gå- han kommer att bli en tuff motståndare- men jag ska stålsätta mig.

Kram

Tror jag går under av känslan jag har att vårt liv ihop bara varit en enda stor lögn är livrätt för att jag levt med en man med svår personlighetsstörning med åtminstone starka drag av narcissism. Det låter inte klokt, kanske är det inte sant, jag hoppas inte det men kan inte blunda för att det jag läser om människor som lever eller levt med en narcissist är skrämmande likt vårt förhållande. Nu önskar jag helt plötsligt att han "bara" var alkoholist, säger inte det för att förringa problematiken med att vara nära en alkoholist, men då finns ju fortfarande ett hopp om att han ska kunna tillfriskna och vara en bra far för vår son. Om mina farhågor är sanna finns inget hopp om tillfrisknande då finns inget att göra annat än att gå.

Om någon av er har misstanke om att den ni lever med har en personlighetsstörning hittade jag en länk förutom den jag fick här ovan från MT, http://www.terapisnack.com/, här finns massor att läsa om olika störningar och hur det är att leva med en som har en.

Hur ska jag någonsin kunna få nån ro i min själ, jag känner mig så ledsen så ledsen.

/särbo

att du skapat en egen tråd! Bra att du har ett nätverk och någonstans att vara. Hoppas verkligen att svärföräldrarna förstår och orkar se problematiken i vitögat. Tror du, eller vet du om de anat eller vetat hur det står till eller kommer det som en obehaglig överraskning för dem?
Din man kan behöva få komma till ett behandlingshem. Alkoholen är "listig, falsk och stark" brukar det skrivas här och det nog så sant. Om du läser på missbrukarsidorna kommer du att se de som försöker och vill och ändå faller dit gång på gång. MEN och viktigare, det finns också de som blir nyktra,

Du behöver också veta att du är insnärjd i medberoende och det är en lika stark sjukdom som alkoholism. Trots att det låter hårt är det väldigt stor risk att allt återgår till gamla mönster om du "bara" flyttar tillbaka. Jag klistrar in två länkar till dig varav den ena är till Al-anon http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/ Den andra är Carina Bångs blogg Information och stöd för medberoende http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Carina Båbgs blogg har varit till stor hjälp för mig och jag följer den regelbundet. Al anon finns inte på min hemort men jag har besökt konvent och upplevt stark gemenskap.

Varm kram och med önskan om det bästa idag / mt

PS - så bra också att du följde dit du sa om nästa gång - och faktiskt invigde svärföräldrarna ... DS

hoppas du har kunnat sova. Du frågar om du redan är färdig? Om beslutet var så lätt... antagligen inte varken "redan" eller "lätt" om problemen varit tydliga sen 7 år tillbaka. Du har tagit ett klokt och bra steg.
Skapa gärna en egen tråd, fortsätt läsa och skriva. Det har visat vara till stor hjälp, för mig och många andra.
Styrkekramar / mt

Kan det förhoppningsvis bara bli bättre?
Du gjorde helt rätt som berättade. Det är ett sista? rop på hjälp för dig och era barn.
Din man kan inte annat än att vara tacksam om några dagar när skammen lagt sig.
Jag tror att riktig förändring borde komma nu, annars måste du lämna och tänka på dig och barnen.

Du kommer orka och klara det här.
Tänker på dig.

Kram
LillPer

Hej alla!
Jag har spenderat de senaste timmarna med läsa er inlägg. Jag har idag tagit det stora steget att berätta för mina svärföräldrar att deras son har problem med spriten sedan 7 år tillbaka. Detta med buller och bång när bägge rann över. Barnen (tvillingar 7år) sover där för att inte behöva vara här när jag konfronterar honom imorgon. När de frågade varför de helt plötsligt ska sovs hos farmor och farfar sa jag som det var. Sitter nu hemma och kan inte sova. Var är kärleken? Känner mig skyldig när jag tänker tankar som att jag inte kan bo kvar och dyl. Vad blir det av honom? Vad blir det av mig? Kommer jag att orka? Varför gråter jag inte? Är jag redan färdig? Var beslutet så lätt? Många tankar, vågar inte somna.

Jag tycker du kommit så långt och vi medberoende är värda ett bättre liv. Står på avstånd och hejar på dig!

Trevlig helg!

/särbo

Jag har tvingat mig själv att inte träffa min särbo så mycket då jag vill undvika hans humör. Orkar inte med att han ska snäsa och kritisera. Måste få andrum. Måste sträva framåt hela tiden och tänka på mig själv. När jag inte längre ger allt av mig själv till honom märker jag att även han tar avstånd, tror detta är början på slutet av vårt liv ihop.

Det är nog lite sorg jag känner inför den tanken men om det är den enda vägen för att jag ska må bra är det så det måste bli. Fast kanske någon gång i framtiden när vi repat oss kan vi kanske hitta varandra igen.

Läste om personlighetsstörningar och det var ju en liten pusselbit som kanske ramlat på plats, men är ju inte säker det är så. Det får jag väl aldrig veta heller med säkerhet men nog är det många likheter. Det skrämmer mig också, då är ju vår problematik inte endast relaterad till alkohol......

Ensam av fri vilja just denna kväll.

/Särbo

nog påstå att du är på god väg i ditt tillfrisknande från medberoendet ! I vår "bransch" talas alltför sällan om "posttraumatiskt stressyndrom" men många av oss, på båda sidor, genomgår kraftiga verkningar av det. Ett tillstånd som kan vara länge men som är viktigt att få bearbeta för att komma ut hel på andra sidan.
Vi som går på exvis AA elle Al-anon har ju en fördel eftersom vi där kan avlasta oss våra mardrömmar och effekter av dessa till andra fysiska personer. Ett annat bra sätt är ju precis vad du gör här när du skriver om vad du upplever och på så sätt får en avlastning. Upp med trollen i ljuset !!

Jag som alkis har ju utan tvekan levt nära döden genom mitt drickande och den psykiska anspänningen har ju legat på topp i många år så när jag slutar så kommer ju rädlsa och ångest ifatt, känslor som jag bedövat. För er anhöriga/medberoende är ju anspänningen precis lika stor men där har giftet varit den beroende där ni lagt hela er uppmärksamhet på. Erat eget liv har fått stå i bakgrunden och era egna symptom har ni helt ignorerat under en lång tid. Det är inte alls ovanligt att ni, likväl som vi beroende, helt plötsligt upptäcker att ni lättare får förkylningar el liknande när stressen i kroppen släpper.

Allt kommer ifatt när ni väljer att avsluta relationen med er alkis och lär er att upptäcka er själva och ert eget liv igen. En alltigenom naturlig del av det nya livet som bär fram emot en starkare självkänsla och ett friskare liv.

Du är på helt rätt väg flygcert ! Ta emot och njut av ditt nya liv som nu möter dig !

Kram ♥

... kvar hos exsambon. Det var som att jag observerade utifrån samtidigt som jag var jag, alltså jag som var kvar i livet som jag faktiskt lämnat.
Jag drömde att allt var som det var innan jag lämnade, men med skillnaden att jag i drömmen mådde så dåligt - allt var som det varit: han hotade, han var snäll, han var arg, han var lugn, han tvingade mig till saker jag inte ville, han försökte övertyga mig om att jag var i en kris men att om jag bara stannade så skulle allt bli bra... Det var som en dröm om hur det hade blivit om jag inte hade lämnat - och det var en mardröm där jag såg hur fruktansvärt dåligt jag mådde - jag kunde knappt prata i drömmen utan att tårarna kom, utan att magen krampade...
Hela dagen har jag varit lite dämpad, nästan kvar i drömmen, men - jag är inte kvar hos honom. Det är lite sorgligt, och jag känner mig lite ensam, men allt är ljuvligt jämfört med innan - tänk att jag kan skämta med vem jag vill, på mitt sätt, utan att bli bedömd och beskylld på ett oerhört förnedrande och förtryckande sätt.
Tavk för vännens födelsedagskalas idag - där jag påmindes om att jag behöver inte tänka på att någon ska säga att jag ler mot fel person osv.

Följe din länk MT och vilket uppvaknande det blev!! Jisses var ska det här sluta? Men tack för att du finns här MT kommer nog behöva mycket stöd ett långt tag.

/särbo

det blir ordning med tiden... Det går upp-och-ner, fram-och-tillbaka men du rör dig i rätt riktning. Fortsätt som du börjat, en dag i taget.
Styrkekram / mt

Det är inte bara alkoholisten som måste ta en dag i taget det måste jag också. Skulle gärna vilja skynda på mitt tillfrisknande men ju mer jag lär mig om hur jag påverkats desto mer sorgsen blir jag och förbannat arg och ilsken på samma gång, det är mycket som ska repas och byggas upp igen. Jag har i många år tryckt ner mina känslor så duktigt att jag knappt vet vad det är jag känner. Blir det någonsin någon ordning på det här virrvarret? Bläääääääääääääääää!

den där smärtan du har/haft, flygcert... Att han NU kan bete sig som du aldrig fick uppleva. Visst kan man tycka att det är ologiskt eller själviskt att man inte kan glädja sig åt en (älskad) människas framsteg, men när man önskat sig något hett och innerligt så länge utan att få det och sen får det uppvisat utom räckhåll gör det ONT. Och det är mänskligt...
Ironiskt nog är det ju ett bevis att vi inte kan styra något utom oss själva...i det ögonblick du släppt kontrollen kan saker börja hända. För sent för dig kanske, men kan ju hända att dina barn får en bättre far nu. Tack vare att DU var stark nog att släppa taget och ta hand om dig.
Men visst finns det skitdagar när man får lov att deppa lite och sörja det som kunde varit. För sådana dagar skickar jag en KRAM

tror jag att jag tagit. Jag hade ett genombrott i terapin förra veckan där en del från barndomen kom upp, saker jag inte ens varit medveten om att jag gått och burit på. Och att efter trettio år släppa en börda man helt i onödan gått och kånkat på var en oerhörd lättnad som rätt omgående ändrade riktning på en del av de andra skumma tankarna som alltsomoftast härjar runt i huvudet. Det har även gjort att jag kunnat se på min ex med lite andra ögon. Det gör inte längre så ont att inte vara tillsammans utan känns nödvändigt. Både för mig och honom...om han nu arbetar med sitt problem eller inte vet jag inte men jag tror att han lidit av att såra mig och därför har det bättre ensam hursomhelst. Vi har kontakt (från hans sida) och träffas ibland. Senast kände jag vodkan i andedräkten när vi kramades men det hände inget inuti - det angår mig inte längre. Förr hade jag känt ett sug i magen och blivit ledsen och orolig. Skönt att slippa! Jag njuter av hans sällskap de timmar vi ses och det han gör när han kommer hem är hans eget val.
I övrigt har jag börjat jobba igen och går på reha med min sönderslitna axel, har fått i uppgift att lära mig jonglera, vilket tydligen ska bygga upp musklerna igen...Om jag lyckas lära mig det, finns det nog inget jag inte kan fixa! Just nu hamnar bollarna mest i golvet...

Jag läser. :)

Tack.

<3

/H.

... vi har nästan ingen kontakt, men han hör av sig ibland: ringer, smsar och mailar - och återigen lugn och harmonisk.
Jag jobbar hårt, oerhört hårt, med att inte fokusera på honom, allt han gör som är bättre nu, hans lugn osv - jag försöker så mycket att stanna i mig själv; att fokusera på mig och mitt (=mig & barnen) och inte älta om han är snällare/lugnare/n´bättre eller så... Men så ibland gör det så ont. Är verkligen inne i några dagars svacka (separation och andra saker som är jobbiga just nu). Då gör det lite extra ont att exsambon styr upp sitt liv nu för tiden. Men så såg jag plötsligt Lelas inlägg:

"Att han ändrar sina mönster visar att du gjorde rätt som lämnade, inte att du gjorde fel. Han förlitade sig på att du sopade upp runt honom, och när du inte längre finns för honom så blir han tvungen att ta ansvar. Precis så grymt är det med medberoendet - det vi gör för att vi tror att vi hjälper, det är det som gör att missbruket kan fortsätta."

Ja, han måste ju numera...
Tack Lelas, jag är så tacksam för dina ord idag, och tänk att du var en av de som var så viktiga för mig att jag inte trodde att jag skulel överleva utan er, tack! Hoppas du läser detta en dag och känner min tacksamhet!
Varm kram!

ni skriver här ovan MB, MT och Markatta. Håller verkligen med om att svårigheten att säga vad som är för mycket alkohol är svårt att säga. Der är svårt för en som jag som inte är van vid att någon dricker för mycket (från min uppväxt) att fatta att någon dricker för mycket i mitt vuxna liv, som dessutom hävdar med bestämdhet att jag har fel. Sedan har det mycket riktigt sakta men säkert blivit mer och mer då vänjer man sig väl även som anhörig att det är alkohol jämt och ständigt. Hade min alkoholist istället snortat kokain hade jag reagerat annorlunda (tror jag, eller kanske inte....) Din definition Markatta om vad för mycket är ska jag ta fasta på, det tyckte jag var en alldeles utmärkt definition.

Jag har varit på mitt första samtal, den jag träffade var också medberoende med levde nu med en nykter alkoholist sedan 20 år tlllbaka. Vilken känsla att få prata med någon som faktiskt exakt fattar vad jag pratar om, precis som alla andra här på forumet. Det blev ett bra avstamp till mitt nya liv. Jag inser att jag är inte längre mig själv, jag har stått tillbaka med mina önskemål, åsikter, planer och drömmar om framtiden, för att koncentrera mig på att min alkoholist ska få dricka så mycket han vill och inte störa honom med saker vi har olika åsikter om. Då får han ju en orsak att dricka och den ville jag ju inte ge honom. Om jag ska beskriva hur jag uppfattar mig själv är min första tanke att jag blivit en LITEN människa med obetydligt värde. Alltså förminskad, sjukt jaa!

Nu känner jag en sån oerhörd ilska när jag tänker på honom att han gjort så här mot oss, min egen del orkar jag just nu inte se, men den dagen kommer väl också. Vår son har också talat om att han inte längre står ut med drickandet, det tycker jag var oerhört starkt gjort av honom. Alkoholisten svarade ju klokt och sa att han var tacksam att han berättade hur han kände. Men det återstår ju att se om han ändå kan stå emot begäret att dricka. Hur som helst jag måste må bra och tar tag i mig själv och det jag kan göra för mig, sen får jag väl orka ta tag i nästa problem att kanske få iväg sonen till samtal också men just nu säger han att han inte tror det behövs, inte vet jag om det gör det men jag skulle nog vilja att han gjorde det. Eftersom han nu är myndig är det ju hans beslut. Funderar mycket på honom och hur hans uppväxt varit, men tror han ändå haft det bra i eländet som varit emellanåt, det har ju inte varit kaos och fylla jämt i alla fall även om det nog varit rätt så mycket festande.

När vi separerade och skulle dela på våra saker insåg jag att det var jag som betalat det mesta av våra möbler och husgeråd, inser att jag dessutom finansierat hans supande..... :(

Jag känner mig verkligen lurad, förd bakom ljuset liksom, bedragen och trampad på fy faaaaan! Det är väl tur jag har ett jobb att gå till för att gå här hemma och älta all skit är ju inte bra för mig blir deprimerad och apatisk, orkar inget ta tag i.

Ny dag imorgon nya erfarenheter och nya insikter att upptäcka både bra och dåliga.

vet jag att man måste slå i sin personliga botten -hårt!- innan man kan börja förändra sitt liv. Om man har någon som servar med mat, städning, etc, så kan man fortsätta som man gjort. Tror man måste sluta slänga mjuka kuddar under sin alkis för att dämpa fallet. Har läst det här förut, och kan nog skriva under på att det är sant.
/MB, nykter sedan åtta månader

tror jag att du fixar genom att klicka på "Skapa nytt diskussionsämne" upp i vänstra hörnet. Gå in på Hjälpa nån som står nära först så är du på rätt. Så bra att du börjat tänka framåt och på ditt eget liv. Klistrar in en länk till Al anon också http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/
Styrkekram / mt

Är du kvar här? kan du inte berätta lite om hur det gått?

Du skriver så klokt att det egentligen bästa sättet är att lämna. Ja jag tror det också faktiskt då måste han klara sig själv det finns inget skyddsnät längre. Jag gör allt hemma bilen räkningar städning allt. Lämnar jag måste han ta tag i det också. Klarar han det eller kommer han gå under.
Tankarna är många.
Kram o tack

Ja det är skrämmande likt. Jag har också tittat på lägenhet i somras. Men min man bröt ihop helt o hållet o lovade återigen att han skulle ta tag i det, och det gör han om o om igen.
Det känns så elakt att gå, det enda jag egentligen vill är att han ska bli som vanligt igen. Jag känner inte igen honom.
Det är så pinsamt också - skämmigt, samhället är inte förstående o förlåtande. Inte ens hans familj kan låta bli att dricka vin på middagar och whisky på kvällen. Ingen annan i familjen har de här problemen. Det säger bara " men det är väl bara att låta bli" men nej det är inte det.
kram till dig o lycka till