Senaste kommentarerna i forumet

Tack @Åsa M❣️ @Kärringen, först - vad fint att höra ifrån dig 🤗 Låter tufft, och samtidigt välgörande? Jag har jobbat med mitt medberoende i 20 års tid och trodde att ”jag var klar”. Känns oerhört frustrerande emellanåt att känna som att man är tillbaka på ruta 1, även om jag förstår intellektuellt att det inte är så.

Tror att jag har förståelsen för det, har lyckats bryta många utåtriktade mönster (reagera, kontroll) men den sista biten, den känslomässiga är fortfarande svår.

När min man drack kunde jag till exempel känna att jag ville kontrollera om han hade gömt alkohol, men valde att agera annorlunda och låta det vara.

Svårare med det som händer inuti, vet inte om det är för luddigt eller om det går att förstå vad jag menar?

Om min man gör något som jag känner mig besviken eller sårad av, så får jag oftast inte fatt i det i stunden utan behöver dra mig undan och känna efter innan jag kan agera och berätta det för honom.

Tyvärr resulterar det i gräl eftersom han känner sig kritiserad.

Samtidigt som jag tänker att det nog är det bästa jag kan göra, istället för att ”tappa det” i stunden utan kontakten inåt.

Vilket ibland får mig att fundera på om jag verkligen ”gör fel” (som min man tycker eftersom han upplever att jag aldrig är nöjd med honom, trots att jag väldigt mycket oftare säger positiva saker till honom) eller om det bara är så att han inte kan ta emot.

Som medberoende är det ju så lätt att ta över ansvar och tänka att det är en själv som ”är fel”.

Jag tror det blir bra med programmet för mig, säkert finns det mer som behöver (som du skriver) raseras innan det kan byggas upp på nytt. Och framförallt behöver jag hitta tillbaka till mig själv. Igen.

Ta hand om dig❣️ Kram

@has när jag började livsstegen via kyrkan då rasade mitt liv. Jag insåg att jag redan från barnsben lagt mig till med mitt medberoende, det var alltså hela min personlighet att försöka passa in, att krumbukta mig för att bli omtyckt att lösa andras problem istället för mina egna. Jag rasade ...
Men nu jobbar jag hårt på att sätta gränser, att lyssna in vad vill jag, behöver jag detta mm. Jag ska inte ha något förhållande innan jag läkt, om jag läka när man passerat 50, oavsett vilket så försöker jag lära känna mig själv från grunden.
Stor kram

Klokt att börja jobba med det enda man kan påverka: sig själv. 🤗

Ett boktips till er som lever med en nykter alkoholist: Livet med en nykter alkoholist, att börja om på nytt.
utgiven av al-anon

Har sträckläst!

Jag har nu bott själv sen 25/8 -24 och vill peppa er andra att lämna! Det är så skönt att slippa vara ”fast” i ett hem med en alkoholist och när man får distans till allt inser man att man inte kan stanna. Jag har gjort många oros anmälningar till soc vuxenenhet och de vill hjälpa, man ska inte vara rädd för att kontakta dem. till alla er därute som lever i kaos just nu: lämna. Kram ❤️

Ikväll har jag varit på mitt första Al-Anon möte. En timmes körväg enkel resa, men det var det helt klart värt.

Väldigt skönt att möta andra i liknande situation, sitta ner och få ta del av deras upplevelser.

Jag blev väldigt påmind om allvarlighetsgraden av de båda sjukdomarna, alkoholism och medberoende. Jag känner mig väldigt redo att sätta igång med mitt eget jobb, inte för att ”påverka” någon annan, utan för att sluta försöka påverka andra människor.

Och kanske till sist kunna ta bättre ansvar för mig själv♥️

De kan göra mycket, tex ansöka om LVM och se till att barnen får en tryggare placering än hemmet. Klart det är jobbigt att ha med dem att göra men de hanterar de svåraste fallen också.
https://kunskapsguiden.se/omraden-och-teman/missbruk-och-beroende/behan…

@Annann hej,
känner igen mig i mycket du skriver. ja, i det mesta. man vill fortsätta ta ansvar för familjen trots allt. det är inte så enkelt att bara lämna, också alla förhoppningar, allt man ändå byggt upp. jag hittar själv inte ut måste jag erkänna. tänker att han kommer förmodligen fixa det, med barnen menar jag men ändå, att behöva ha den känslan, att allting kommer bli rörigt och påverka dem, det gör det hela nästintill omöjligt. vad göra- hur göra. att anmäla till soc hjälper föga har jag insett. det är bara jobbigt för alla inblandade. de gör nada. har varit i kontakt med dem i ett annat ärende.

@elin M gissar på rubriken att det här är tufft för dig, vill du berätta lite mer om situationen?

@hope098 du startade en tråd här men kom av dig, vill du berätta lite om hur du har det?

@Madongen du gör inte fel som markerar en gräns och säger att du inte vill prata med någon som är onykter. Vill du berätta lite mer om situationen?

@Storasyster2025 hur går det för dig med orken? Skriv gärna lite mer om din situation så blir det lättare för andra att stötta!

@Cylinda vad starkt gjort av dig att sätta gränser som du också fixar att stå upp för! Så orättvist, och långt ifrån okej, att du inte blir respekterad i det. Så fint att du skriver här på forumet och att du får så många kloka svar.

Det är en hotfull situation du är utsatt för, inte konstigt att du är rädd för att lämna. Vi vet att alkohol och våld ofta hör ihop och att det riskerar att eskalera när man som partner börjar göra annorlunda. Du är klok som tar de här riskerna på allvar, samtidigt som det inte ska behöva hindra dig från att gå vidare. Vad skulle du behöva för att kunna avsluta relationen på ett sätt som känns tryggt för dig?

Många gånger kan det vara svårt att klara ut såna här situationer själv, och det finns stöd att få. Du kan t ex kontakta kvinnofridslinjen eller socialtjänsten i din kommun. Om det uppstår en akut hotfull situation ska du självklart ringa 112.
Om du vill får du gärna ringa eller skriva till oss här på Alkoholhjälpen, så kan vi bolla tillsammans runt olika alternativ. Vi finns här!

Varma hälsningar,
Jenny
Alkoholhjälpen

Alkohol är förknippat med mycket skuld och skam. Det går inte att komma ifrån att en diskussion om beroende och missbruk triggar hans försvarsmekanismer, tror jag. Hur detaljerad behöver du vara, känner du? Kan det räcka med att säga att ni lever olika liv och har olika intressen och värderingar?

@Carisie det låter fint! 🩷

Läste vidare om dry drunk och vissa saker upplever jag stämmer. Ffa Avsaknad av insikten om hur mycket det påverkade andra att han drack (den insikten fanns när han insåg att han var beroende, men den verkar ha mattats av), rädslan för att inte kunna förändras (när det gäller annat än alkoholen) och att bli defensiv vid allt som kan tolkas som kritik.

Så det känns lite som att det börjar om.

Jag vill försöka lägga fokus på annat som jag verkligen behöver fokusera på just nu.

Låta livet hända.

Jag vet att om jag lämnar igen så finns det inte någon väg tillbaka, utan det här är den chansen vi har. Oavsett vilka insikter som eventuellt skulle kunna komma i efterhand.

Låta livet hända. Låta livet hända. Låta livet hända.

Allt hänger inte på mig, men det är lätt att tappa bort sig i obehaget av dålig stämning och önskan om något bättre när konflikterna som uppstår av att uttrycka de egna känslorna duggar tätt.

Speciellt när en får höra att allt skulle bli så mycket bättre om bara jag kunde…

Tack för att ni finns här❤️

Tack den ska jag låna!
Ja, jag tror också att det handlar om hennes planering. Hon blir ruskig om hon ska sova över för då kan hon ju inte dricka den kvällen. Men vet hon att hon kommer hem är hon ”lugnare”.
Skönt att din man blivit nykter! Måste vara ännu jobbigare att ständigt bo ihop med någon med sådant beroende?
Ja, jag tror att giftet förstört min snälla mammas hjärna. Det är så sorgligt.
Tack för att du skrev till mig, Kram!
C

@Corallen25 jag känner att du har mycket större erfarenhet av det här än mig.

Men min erfarenhet är att någon som dricker successivt blir en annan person med just de personlighetsdragen du beskriver: lättirriterad, paranoid (som i tror att andra vill kontrollera den, fast det kanske egentligen blir tvärtom i verkligheten), svängigt humör osv.

När min man blev nykter beskrev han att det berodde på en ständig inre stress som påverkade allt han gjorde (och stressen i sig berodde på att försöka planera när han kunde dricka, hur han skulle göra så ingen skulle märka, tycka att det var förjävligt att han behövde smyga för han hade en så kontrollerande fru, dvs en fru som inte gillade att han drack varje dag, osv).

Jag tänker också att alkohol är ett gift som i sig påverkar hjärnan.

För mig hjälpte det att läsa boken Beroendepersonligheten som jag tyckte beskrev förloppet och förändringen rätt väl.

Ta hand om dig!

Hej, min mamma har från och till sedan 1995 druckit. De senaste åren 6 har det blivit varje-dag-drickande. Hemma hos mig och barnen får hon inte dricka. Det har varit ett ultimatum för att hon ska få umgås med barnbarnen. Det har fungerat fram tills bara kanske 3-4 år. Gradvis har hon börjat sucka, himla med ögonen, kommit med dumma kommentarer, alltid sur, hemskt. Hon är elak och kommenterar ALLT. Så fort jag öppnar munnen eller pratar med en kompis i telefon kommer gliringar om att jag pratar för länge ( 5 minuter verkar vara max). Jag kan skriva hur mycket som helst... Är så trött på hennes gliringar. Är det bara abstinens eller tror ni det är något annat? Jag vet att hon är "äldre" men min mamma var den absolut snällaste vänligaste och mest omhuldande man kan tänka sig, så hon har verkligen förändrat sin personlighet de senaste åren. Tacksam för alla svar! C

@has Jag är övertygad om att man hittar alla nycklar till sin personliga väg oavsett det gäller alkohol, motion eller nåt annat - om man vill finna dem. Balans som @vår2022 brukar säga ❤️ Jag är glad för din skull att saker löste sig fint för er - jag valde mid och lämnade min relation, precis som du, men han klarade inte av att vara nykter ens en vecka varvid jag stod fast vid mitt beslut. Vilket jag är glad över trots krokig väg - just nu ser det ljust ut 🙏🏼

Ha en fin kväll 🩵

Efter att ha suttit och läst flera inlägg i det här forumet, var det skönt att få bekräftat att det finns fler som upplever samma sak. Tack till alla ni som delar med er!

Jag och min sambo har varit tillsammans i två år och jag älskar honom jättemycket och vill verkligen att det ska funka. Jag bryr mig och ställer upp väldigt mycket för honom. Han är en jättefin kille med många vänner, sköter sitt jobb och är omtyckt på arbetsplatsen. Han har även en familj som bryr sig mycket om honom och oss.
Men för att komma till det som jag är här för att skriva om, så har min sambo väldigt svårt att hantera alkohol och dricker alltid i stora mängder varje gång. Han super sig full i princip varje helg ibland flera dagar på en helg och även på en veckodag. För att inte tala om semester på sommaren eller vid jul, då dricks det flera enheter varje dag och det blir ofta fyllor var och varannan dag. Alla aktiviteter han bjuder in sina vänner till slutar alltid i alkohol, på hans initiativ. Det blir ofta utgång på krogar varje helg och han ramlar in vid 04 på morgonen och har aldrig något dåligt samvete mot mig. Utan skämtar alltid bort det och ringer sina polare på FaceTime och skojar om hur mycket han druckit och hur mycket pengar han spenderat på öl och groggar ute. Det ska även tilläggas att han har en bakgrund av partyknarkande, men jag har vart väldigt rak och bestämd med att jag har nolltolerans mot det från första början. Men sen vet man ju inte…
När han blir full så är han glad och sprallig, blir clownen i rummet, den som ska hålla låda i sällskapet och lätt högljudd och kan lägga halvtaskiga kommentarer till både mig och polare om man säger något som inte passar honom. Det är många gånger vi har bråkat på grund av att han slänger ur sig taskiga kommentarer och kallar mig elaka saker när han är full..
Jag har vänner till mig som har reagerat på hans drickande och mängden han dricker varje gång. Även kompisar till honom märker jag reagerar men vågar inte säga till honom. Han alkoholhetsar gärna sina vänner när dom umgås.
Jag är så trött på att vara en morsa som alltid städar upp efter hans fyllor, ligger vaken på helgerna för att vänta på att han ska komma hem helt nedsupen och se så han är okej. Att behöva skjutsa honom till jobbet för att han supit dagen innan och inte är körklar. Hans värderingar om alkohol gör mig så ledsen och frustrerad, det ska alltid vara alkohol inblandat i det vi gör. Jag kan inte komma på en helg som han varit nykter sen vi träffades. Ljudet när en burk öppnas, att vakna upp bredvid en sambo som stinker sprit och att komma ut i köket och det står ölburkar överallt, får jag panik av. Det här har gjort att jag själv tagit väldigt mycket avstånd själv från alkohol och jag får bara ångest när jag själv tar något glas bubbel med vänner.
Jag har kommit till insikt att jag behöver lämna honom, jag orkar inte ha det så här längre.. Det går ut över mitt mående för mycket och jag tar för mycket ansvar i hans drickande. Men det jobbiga är att tar jag upp delar i det här blir han jättearg och går i försvar. Hur tar jag upp det på bästa sätt för att säga att hans drickande påverkar mig för mycket och att jag behöver lämna relationen pågrund av detta? Jag vill inte gå skilda vägar som osams..

@Carisie tack 🙏🏼 Jag har turen att, kanske inte hata alkohol, men inte alls känna mig dragen åt det hållet. Mår helt enkelt inte bra av det rent fysiskt ens i små doser.

Jag ska läsa på mer! När jag läste om högfungerande alkoholist så föll alla bitar på plats (efter år av ältande om det verkligen var så illa som jag trodde). Kanske är detta min nästa pusselbit…

Det du skriver påminner mig starkt om att fortsätta lägga min energi där den hör hemma - på mig själv! Hoppas jag därigenom kan bli lite mer påhittig, energisk och rolig igen jag med😉🩷

Jag tycker du gör det jättebra♥️ Det är ju så svårt (har själv komplicerad relation med föregående generation, dock utan alkohol) En vill ju så gärna att det ska bli bra, för alla. Att ens barn ska få kontakt med sina far- och morföräldrar och vice versa.

Ett steg i taget, följ din plan. Funkar den inte, se vad du behöver ändra och försök igen. Och håll fast vid ditt prio ett♥️

Om du känner stark oro för din mamma finns ju också möjligheten att göra en orosanmälan och hoppas hon kan få rätt hjälp den vägen.

Ta hand om dig!

@has Hej 👋🏼 Jag vet vad du far efter. Googla "dry drunk" så får du en utförlig och väldigt klar bild av meningen. Tyvärr finns ingen klockren översättning till svenska.

"Despite their sobriety, a dry drunk typically continues to behave in destructive ways. In essence, they have stopped drinking but have not fully embraced recovery. The definition of dry drunk doesn't necessarily imply relapse, but it suggests a lack of personal growth and mental or emotional recovery."

Jag var där du var förutom att min, numera avlidne pga alkohol exmake, ledde in mig på en osund relation till alkohol. Jag önskar jag hatat det istället. Men den numera nyktra jag som är påhittig, energisk & rolig kommer fram mer & mer. 🩵

@Jagoxå tack snälla för att du delar med dig🙏🏼 Jag var nog naiv och trodde vi skulle hamna tillbaka ”där vi var innan”.

Ja, det är väldigt skönt (och samtidigt tråkigt) att veta att en inte är ensam på ”andra sidan” heller.

En bekant beskrev begreppet ”dry alcoholic” för en tid sen. Som jag förstod det så handlar det om att den som insjuknar i beroende ofta stannar till viss del i sin utveckling där, eftersom den tar till den valda drogen så fastnar man liksom och kan ha en lång återhämtningsperiod vad gäller att komma ikapp sig själv genom aktivt arbete.

Kändes rimligt när hon beskrev det.

Jag skulle verkligen önska oss avslappnade sammankomster, gärna i solen vid havet med helpension, massor av vila och delande av erfarenheter.

Bara vara, bland andra som förstår.

Det kan kännas extra jobbig när den som blivit nykter höjs till skyarna för de tagit ett sånt enormt steg, när en själv står bredvid som en urvriden disktrasa och försöker återfå fotfästet, hitta tillbaka till sig själv. För vem var det jag var nu igen innan allt det här började?

Var tog den där glada, inspirerade, påhittiga, starka och rätt självsäkra kvinnan vägen egentligen? Det var ett tag sen jag såg till henne… men hon börjar i alla fall skymtas då och då. Speciellt när jag planerar egna aktiviteter som jag gör själv eller med andra personer.

De som fortfarande minns vem man var och speglar tillbaka det till en själv.

Fortsätt vara egoistisk (på ett bra sätt)! Ibland får jag känslan av att vi medberoende hamnar på lite mera samma nivå som andra när vi känner oss riktigt ego, dvs gör för att det är något vi vill och vet är bra för oss själva 🤗

Igenkänning på mycket av det ni skriver. Vilket känns skönt, att andra i liknande situationer. Samtidigt som tråkigt för oss alla. Upplever också att min partner, nykter sen en tid efter återfall, nästan enbart fokuserar på sig och sitt. Förstår att viktigt att han gör sådant som stärker honom och stort fokus på att han ska må bra. Samtidigt blir jag ledsen att han inte självmant vill fokusera i allafall lite på hur hans beroende / återfall påverkat vår relation. Han verkar tro att allt löser sig bara han inte dricker. Verkar inte ta in hur negativt detta påverkat mig och vår relation. Kan känna mig egoistisk ibland och tänka att han borde bry sig extra mycket om hur jag mår eftersom hans beroendesjukdom fått mig att må dåligt. Lögner som resulterat i bristande tillit. Tänker också att jag funnits för honom och stöttat men inte han för mig. Känns ensamt och som att vi bla därför glider ifrån varandra. Han har inte sett det så. Föll inledningsvis för honom bla för att han var omtänksam, stöttande om det var jobbigt och att vi kunde nå fram till varandra på sätt som ingen av oss upplevt tidigare. Tyvärr är det inte så längre. Funderar mycket på om vi kan hitta tillbaka. Eller inte. Kommer alkoholspöket alltid finnas i bakgrunden och förstöra? Framförallt för mig.