Senaste kommentarerna i forumet

Promenerade till jobbet idag - skööönt! Njöt längs med lilla sjön och kunde inte låta bli att le - jag är på väg mot min egna lilla röda stuga! Jag trodde att jag var tvungen att ha en man för att ha familj, hus, trädgård och ekonomi att kunna leva som jag vill. Men jag känner mer och mer att jag har styrkan i mig - jag tror att jag har ekonomi att ha ett hus, jag har familj och jag kommer om några månader att bo i ett hus som jag ska göra till mitt.

Jag har lite svårt att leva i nuet - drömmer, planerar och har redan börjat fixa för flytt, men jag mår gott.

All kontakt med exsambon är just nu lugn, och jag försöker att inte ta åt mig, inte tänka så mycket - jag gjorde ett val som jag är nöjd med!

- du är redan sjuk i medberoende. Precis som jag och andra som skriver här. Och många fler omkring dig. Även många av de som missbrukar har ett medberoede med sig, ofta från sin uppväxt. Det är bara så svårt att se och inse. Så härligt att du har "underbara föräldrar" - berätta för dem!
Och sök hjälp från de instanser du tänkt dig - bestäm ett datum när du ska göra det. Om det överhuvudtaget känns möjligt för dig skulle jag föreslå att du går på Al-anon möte. Jag var på mina första möten i Göteborg i början av augusti och det var så befriande att höra andras berättelser och att få dela med andra. Ta hand om dig och barnen. Ta makten över ditt liv!
Styrkekramar / mt

Tack för stöd och tips. Ligger ofta vaken länge på nätterna, hjärtat slår hårt. Har svårt att sova antingen för att han sitter uppe och dricker när jag och barnen gått och lagt oss eller för hans fyllesnarkningar håller mig vaken när han väl somnat. Har läst bloggen, känner så igen mig i mycket av det som skrivs. Har inte riktigt tänkt tanken att jag själv kan bli sjuk av det här. Att oron som hela tiden gnager i mig kan göra mig svag och deprimerad. Men jag känner igen flera tecken som jag måste ta på allvar. Svårigheter att sova, avskärmande från vänner, ett ständigt dåligt humör, rastlöshet. Ja, det är inte jag som jag är. Eller snarare var. Jag vill inte gå omkring och vara på dåligt humör hela tiden. Både jag och barnen förtjänar bättre. Jag skriver det här, så kanske det lättare blir av. Jag ska söka hjälp, antingen via vårdcentralen eller via min arbetsgivare. Jag måste börja nu. Jag ser också framför mig hur jag berättar för mina underbara föräldrar . Det är en svår tanke, men nödvändig. Jag tänker tillbaka och försöker minnas en dag då han senast var nykter. Den dagen finns inte kvar i mitt minne ens. Så länge sedan är det. Jag är så tacksam att ni finns underbara människor! Jag vårdar era ord. Innerst inne vet jag att jag förtjänar mer än så här. Kram.

Hon kan med hjälp av egna erfarenheter hjälpa dig på din färd mot ett drägligare om och värdigare liv.
/a

Lyft, flyger som värsta veteranen.
Du kommer fixa detta galant.
Önskar dig ALL lycka till.
Kramar i massor!

Whey to go.........
/A

Tack så hemskt mycket för ditt svar! Just nu har vi gäster, men vi ska prata ihop oss under en promenad senare. Jag vill att min man ska läsa detta svaret, det är precis så som du föreslår som jag känner att vi bör/måste agera. Skönt att höra att jag är inne på rätt spår. Stort tack och hoppas du får en fin dag markatta!

välkommen hit till forum.

Det är jättebra att ni sagt till om alkoholfritt då barnet är med och väldigt tråkigt att de inte höll er överenskommelse. Du beskriver en miljö som är otrygg för ett litet barn men också för dig tänker jag?

Du kanske kan ta en promenad idag och prata med din man(?) om hur ni ska göra nu. Väljer ni att ha ett samtal med svärföräldrarna igen så är det nog bra om ni är väldigt tydliga. Jag vet av erfarenhet att någon som dricker för mycket gör allt för att värna om sin "rätt" att dricka och det kan vara lätt att dras in i diskussioner om promille, alltså att de menar att överenskommelsen var att inte bli "berusad" och inte att inte dricka alls eller att folköl inte är alkohol(har jag själv fått höra). Om ni däremot vägrar gå in i sådana diskussioner och står fast vid att ni inte vill att de dricker någon alkohol alls då barnet är under samma tak så slipper ni ta sådana argument. Var tydliga med att det också gäller då du och barnet gått och lagt er.

Var vänlig men bestämd i vad du vill. Det sista du skrev, att du verkligen tycker om och bryr dig om dem och att du vill de ska ha en bra relation till sitt barnbarn, säg det. Det är också bra om ni är klara med vad konsekvenserna blir om svärföräldrarna inte håller sig från att dricka då barnet är med i framtiden. Ja, att om du säger att om de dricker igen så kommer du ta barnet med dig och åka därifrån, att du faktiskt genomför det också. De kanske blir ledsna och upprörda men det är faktiskt deras ansvar om de väljer att dricka framför att umgås med sin familj. Har du gjort det tydligt för dem vad deras drickande resulterar i så hjälper du dem faktiskt också med att kunna se konsekvenserna av deras egna handlingar, även om polletten inte alltid trillar ner på en gång.

Det finns jättemycket forskning på att barn far illa av att vara i miljöer med mycket alkohol och du gör helt rätt som säger ifrån.

Lycka till!

till dig! / mt

Miss Li! Fint att höra av dig. Dagboksskrivandet kommer att vara till nytta också för dig själv. Det blir klarare när man skriver. Fundera över vart du kan vända dig för att prata så att du får en början - du kanske inte blir så mycket starkare av att vänta? Fortsätt skriva här så länge och läs vad andra skrivit - det är befriande och stärkande att känna igen sig!
Möjligen tipsade jag redan om Carina Bångs blogg, men jag gör det igen. Den har hjälpt mig http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Kramar / mt

Ligger vaken, tankarna snurrar i mitt huvud. Tänker att det var länge sedan jag var in på forumet... Läser era ord. Vill bara sägs TACK! Tänk att människor jag inte alls känner tar sig tid att bry sig och berätta. Ge råd och stöd. Jag blir varm i hjärtat. Situationen här hemma har inte förändrats. Om någon berättat för mig vad "I nöd och lust" innebär, så är det tveksamt om jag sagt ja.

Jag känner mig stärkt av era ord, känns som att det finns hopp. Jag har börjat föra dagbok, främst för att kunna visa och bevisa hur vi lever, den dagen det är dags. När den dagen är vet jag inte ännu, men den kommer... Vi rör inte vid varandra, vi pratar aldrig om hans alkoholism. Det är lönlöst. Vi är bara en funktionell familj på dagtid och ren dysfunktionell familj kvälls- och nattetid. Jag ska läsa era råd igen. Jag ska ta nästa steg och prata med någon. Jag är bara för svag ännu. Skrärmar problemet utanför mig själv så snart dagen i befinner sig och alla måsten vaknar. Men era ord finns där. Jag sparar dem. Jag värms av dem.

Tack!

Vad modig du är flygcert. Jag tror säkert att du fixar allt det där praktiska som följer med ett hus med den inställningen du har nu.

Kram på dig!

Grattis!

Husägare.

Flygfärdig.

<3

/H.

är det så att fokus alltid ligger på alkoholisten så därför vill inte anhöriga/vänner7arbetskamrater inse att även de är drabbade. Jag har träffat så många anhöriga där förnekelsen är så sanslöst kompakt att de blir arga när man försöker att förklara hur sjukdomen fungerar. *JAG har inga problem !!! Det är DU som dricker* Att beteendet är lika för både beroende och medberoende är många, de flesta, gånger helt omöjligt att förklara och Vuxna Barn är helt oemottagliga för fakta. Den gruppen håller starkast fast vid sitt beteende som man får när man växer upp i en missbrukarfamilj, och även många gånger utvecklar eget beroende, och är de svåraste att nå. Och det är så tragiskt att stå bredvid och se resan nerför utan att kunna påverka.

Gratulerar till din fina lilla stuga och självklart fixar du det !!

Kram !

... jag menade tyst här på forumet. Som du säger - för varje alkoholist på AA bör det rimligen finnas minst en eller ett par medberoende, men undrar vad som händer med dem?! Känner mig så glad att jag vågade lämna!

Ja, min lilla röda stuga! Jag har ju bott ett tag i mitt gryt, billigt och bra på många sätt, men inte mitt egna, ingen riktig uteplats - nu får jag min egen lilla trädgård! Det kanske inte kommer gå, jag kanske inte klarar av kostnader/fixande, men OJ som jag ska försöka! Jag är så glad!

husägare flygcert! Du går från klarhet till klarhet, sannerligen! Jag trodde först att du flyttat till ditt lilla röda hus och att det är tyst (skönt tyst) där runtom. Men jag antar att du menar här, på "vår" site på forumet. För här är det tyst och stilla. Det har ju aldrig varit samma genomströmning som på missbrukarsidorna men nu är det ovanligt stilla. Visst är det konstigt - vi funderade över det på landsmötet, att det är så många fler från AA trots att det är minst 3-4 medberoende, berörda-drabbade, runt varje missbrukare. En tyst skara.

Gläds åt ditt hus och ditt liv! Och att du hade modet att prövat dina vingar... du ser att de bär!
Kramar i natten / mt

... är numera stolt ägare till ett litet rött hus med vita knutar <3

Jag tänker på er alla... Det är tyst här.

och mycket är det mig du beskriver.

Jag höll också med om att jag drack för mycket när jag blev konfronterad och jag lovade bot och bättring.

Varenda gång.

Men för min egen del var det ju "inte så farligt" men spelade jag med i spelet så blev det lugnt ett tag och jag kunde fortsätta mitt gamla sätt att leva. Att jag sårade någon eller att jag ljög nån i familjen rakt upp i ansiktet var liksom bara en del i "spelet", att skydda alkoholen var ju absolut viktigast. I början av min sjukdom kunde jag någorlunda hyfsat kontrollera mitt drickande men ju mer jag sjönk ner i drickandet så blev skyddet av alkoholen det absolut viktigaste.

För mig kom inte nykterheten som en blixt från klar himmel, det var en djävligt lång transportsträcka. Men med facit i handen så var det många kommentarer och känsloyttringar tillsammans med det sista ultimatumet som gjorde att jag valde att ta en behandling. Idag, med större kunskap, så vet jag att när familjen talar om vad de ser, hör och känner vad gäller alkisen gör att valet kan bli lättare för alkoholisten om att ändra sitt liv.

Alkoholism är en familjesjukdom som påverkar alla i familjen vilket medför att även ni kan ha stor hjälp av egen behandling eller att gå på Al-anon. Kolla in Al-anon's eller exvis Nämndemansgårdens hemsida, det finns mycket bra hjälp där.

alkoholists starkaste grenar är lögner, både inför sej själv och inför andra.
Hade din far varit jag under min aktiva tid så hade jag definitivt INTE kunnat gå till systemet och bara köpa en flaska vin. Det hade blivit den flaskan plus ett antal att gömma, eller hellre sprit eller stark likör, mindre skrymmande och mer fylla för mindre jobb.

Om du vill få en inblick i hur vi alkisar är - vi är ganska lika i vår sjukdom - så läs i forumsdelen att förändra sitt drickande.

Råd om hur du ska gå vidare finner du mer här i denna delen.
/MB nynykter alkis

håller också tummarna för att du ska få ditt fina nya boende :-) Ensam i beslutet ? Ja, men det är ju ditt alldeles egna lilla bo som bara du bestämmer över ! Visst känns det bra ?!

Kram ♥

... så träffades exsambon & jag för överlämning av barnen. DÅ är det inget skäll eller så, vi är lugna och han är sitt vanliga jag - såå trevlig, öppen, lugn. Och jag - jag vill bara klappa honom på kinden, röra vid honom, få känna honom nära. I ett svagt ögonblick där och då så snurrar tankarna i mitt huvud: "Han är så snäll, han har förändrats så, han har börjat fixa grejer & ta tag i saker, han lyktar så gott, vi har ju så roligt ihop... men han vill ju inte längre" - och det är så fel - han är tydlig med att "allt" är mitt fel, och han har gjort saker som jag tror kommer tillbaka om vi skulle leva ihop, och jag kommer aldrig att glömma de saker han gjorde (andra kvinnor, hot mm) och jag skulle leva i någon slags ständig kravsvärld på honom att han skulle gottgöra mig utan att han skulle kunna det... Och jag vill inte leva så. När jag stod där så tänkte jag ju att det är kört för han vill inte ha mig längre - men jag vill ju inte ha honom.
Men min jobbiga hjärna är inte med i matchen. Men för barnen skulel jag nästan göra vad som helst - men när de frågar "Vill du inte bo med pappa" så är det så svårt men ändå så enkelt att säga att "mamma och pappa tyckte så olika om saker att vi bråkade mycket, därför vill jag inte bo med pappa" och oftast svarar den stora "ja, pappa var jättearg", men nu märks att pappa är pappa, för första gången, och de får ju en mer aktiv & rolig pappa, då är det nog svårt att förstå att jag inte vill vara med pappa "som är så rolig och snäll"... Snurriga huvud - jag måste försöka stanna i att jag ville inte leva som det var, jag kämpade väldigt mycket men det gick inte ändå och då valde jag att lämna. Det som hänt går inte att reparera eller ändra - jag har en viss acceptans, och med tiden kommer jag mer och mer förlåta/låta saker vara - men jag vill itne leva i det, jag vill inte vara med någon som kan bli så arg att han skriver meterlånga mail med skäll, förnedring och sedan är "normal" (eller ännu mer - övertrevlig) inför barnen, det är inte sunt. Varken för mig eller för honom.

Jag håller på att forma mitt liv. Jag kanske håller på att hitta ett nytt boende, åh, ni skulle se det!!! Så sött, och så oerhört mycket jobb, men det skulle kunna innebära all den frihet som jag vill ha. Först fanns inte magkänslan där; den motades bort av all rädsla för ekonomin, att jag är ensam i mitt beslut, rädd att det ska bli fel osv, men mitt huvud har nästan redan flyttat, och ändå är inget klart...
Håller mina tummar!!!

Flygcert, min vän. <3

En dag är det du som ger vidare.

Eller ja, det gör du ju faktiskt redan.

Kram!
/H.

... blir alldeles rörd! Du vet ju att du är "en av mina tre"!

Stor kram!

Idag har jag träffat Mie.

När jag skrev första gången här på forumet var det framförallt tre personer som svarade och stöttade - lillablå, Mie och Märta. Det är deras stöd till mig som jag har velat ge vidare till andra som börjar skriva här (även om jag inte har varit jätteaktiv den senaste tiden). De betydde oerhört mycket för mig då, och jag är dem evigt tacksam.

Och idag har jag kramat Mie.

Stort.

/H.

Hej Alex-gumman!
Jag är inte så aktiv här just nu, men nu kikade jag in och fick se att du skrivit. Vad glad jag blev! :)

Och stolt. Du har stått upp för dig själv och din son, och även om det självklart är jobbigt så har du gjort rätt. Inte för att det alltid är rätt att lämna alkoholisten, utanför att det alltid är rätt att lyssna på sin egen vilja och följa den. Heja dig! :)

Massor av kramar!
/H.

..vill bara säga att jag tänker på dig.
Kram