Senaste kommentarerna i forumet

...era ord värmer. Tack!

Det är just tiden som håller mig borta från det definitiva uppbrottet. Jag ser ju att han känner sig trygg i AA och går gärna dit. Däremot blir jag osäker på om det är hans höga status i gruppen eller hans egen utveckling som lockar mest. Han själv sätter sig på höga hästar känns det som.

Vågorna i relationen är smärtsamma, säkert för honom också, men med en väsentlig skillnad. Jag tycker livet är för kort för tjafs och strunt och han har förmodligen aldrig levt på annat sätt och vet därför inte hur man lever i en fungerande relation. Hans föräldrar har inte föregått med gott exempel, också något jag fått klarthet i. Förnekelse och fasad har varit deras levnadssätt.

Snart kommer jag tillbaka till lägenheten och nu är det dag tio utan kontakt. Inget jag ser fram emot men jag har ju familj och vänner att övernatta hos om det skulle bli akut kris.

Teknisk nykterhet
Jo, jag googlade också för kunna länka vidare. Fann ingenting!
Adde, tack för förklaringen.

Mannen vill inte dricka och det är ju sunt. Han väljer inte heller alkoholfria alternativ. Han känner sig stolt över månaderna utan alkohol. Han har tagit om körkortet och nu fått nytt arbete. Så, visst går det framåt. Veckorna vi har tillbringat tillsammans har varit fantastiska. Eftersom vi lever ett lite annorlunda liv pga mina resor så haltar delar av rådgivningar och förståelsen från både AAmedlemmar och månadsmötena. Jag säger ingenting om det, jag begär inte att andra ska förstå. Jag kan gissa att mannen också blir trött på att behöva förklara eller försvara, om inte direkt och gentemot andra, så mot sig själv och situationen.
Jag tror på honom när han säger han älskar mig. Jag tror det är besvärligt för honom vara ensam, ibland långa perioder. Men, jag är också ensam, jobbar mycket, har familj, hus, barn, barnbarn, vänner, kollegor. Inte behöver jag varken gnälla eller skälla för det, omvänt så ringer, mailar, smsar jag och säger att jag saknar och längtar, berättar och ber få berättat vad de mina gör och hur de mår. Utan det hade jag gått under! Därför kan jag vara stark ensam, en ensamhet som därför inte gör ont hela tiden. Jag reser bort fysiskt men är aldrig borta från min familj, om någon kan förstå vad jag menar. Så är det för mig, tankarna, planerna, blomvattnandet, nya gräsmattan och syrenbuskarna, allt det där är så nära i mig att jag kan känna både dofterna och känslan av när jag går barfota i gräset på 100-200-300 mils avstånd.

Mycket svammel kanske men skönt få skriva av sig.

Kram på er

ja, jag har samma bok :-) Roade mig att googla på uttrycket och får upp det omvända : Teknisk sprit :-)

Uttrycket kallas också att vara spritfri men inte nykter dvs alla gamla beteenden finns kvar och det är ett kompakt motstånd mot att ändra något i sin livsföring. Att fortsätta med samma livsstil med samma gamla invanda praktiska företeelser som att dricka och äta samma typ av mat leder efter ett tag tillbaka till det gamla sättet att leva. För att jag skulle fungera med en njutbar nykterhet så var jag tvungen att göra en genomgripande förändring av mitt liv och det gällde allt.

Det Birgitta radar upp i boken är samtliga varningssignaler som är lätta att se och som man idag vet är farliga för oss alkisar. Och i viss mån även medberoende. Kruxet, och det är ett STORT krux, är att dessa varningar inte går att visa för en som inte kapitulerat inför alkoholen utan har en längtan tillbaka till det gamla. Förnekelsen är så stor så det är bara att släppa tanken på att "övertala", det är en omöjlighet, de måste få dricka färdigt först. AA's första steg, och det enda som talar om alkohol, är nyckeln till att inse vem jag är och det absolut viktigaste steget. För min egen del vill jag aldrig glömma det.

Just nu har jag 3 bekanta (konstigt nog 3 kvinnor) som återgått till att dricka ett eller annat glas vin "bara för att de kan". Alla 3 har alkoholproblem och har varit nyktra en tid innan hjärnan säger att det är nog inte så farligt utan vi kan nog ta lite då och då. Och visst går det MEN erfarenheten visar att efter några år så är de tillbaka i skiten igen. Fullt ut eller tom värre. Men det går inte att att visa på att andra inte klarat det utan de tror (intalar sig) att just de klarar av denna återgång. Vi är korsberoende till ett antal olika kemiska ämnen och som drar igång vårt beroende, typiskt är huvudvärkstabletter med Kodein (Forte) som omvandlas till morfin i kroppen och som vår missbrukarhjärna tacksamt drar i sig. Känt är att Mollipect hostmedicin gärna köpes av "nyktra" alkoholister just för att den är löst i alkohol (Det finns receptbelagd sådan också som innehåller morfin...)

Min nykterhet är alldeles för dyrbar för att jag skulle tordas att chansa på sk noll-öl eller annat trams som håller mig kvar i det gamla sättet att agera. Många är de som vittnar om att hela systemet drar igång och att de springer på knivseggen. När jag ska dö ska jag vara nykter.

Det ger mig själv lite perspektiv på tiden.
Jag har varit här knappt ett år.
Och som jag har slutat.......
Berra har med sina fantastiska skildringar beskrivit att det går, hemma, på krogen eller vart man nu är att dricka alkoholfritt. Så även du nu oxå, och det stärker mig.
För även om det inte är kritvitt så är det avsevärt mindre än för ett år sedan.
Och som jag skrev till mama blue i en annan tråd.
På måndag börjar färden mot beach 2014.

Tack än en gång/A

Då måste han lulla runt rätt bra ett par dagar i veckan.

Men det är väl bara bra att det minskar.
Jag håller mödosamt på att minska.
Kritvitt har det inte varit, och INTE mödosamt heller... Fel ord!
Men absolut inga knogar, trappar ner sakta.
Få ses nu, begravning idag sedan mellanlanda i Karlstad på hotell och bröllop imorgon.
Sedan hem söndag och då börjar resan till beach 2014.......
/A

- jag var inte ensam alls. Eller en dag hos en nära vän. Jag packade bilen en natt, åkte iväg tidigt på morgonen och meddelade honom efter ett par-tre mil att jag inte var hemma längre. Även till vem jag åker. Hans förtvivlan var förstås enorm. Jag åkte tillbaka samma kväll, efter många telefon- och sms-kontakter mot löftet att han skulle bli nykter. Tidigare hade jag massor av gånger sagt att jag står på tröskeln men jag kände att nu hade hotet fått en annan dimension. Det blev verklighet. I det skedet enades vi om att dricka 2 glas vin till middagen på nyår (detta hände i december) - det gick bra... så drack han en öl medan vi städade nyårsdagen (jag räknade på den tiden). Litet drama. Nästa försök var att han skulle dricka 1-2 glas vin till maten på en personalfest, också jag var helt inne på det och skulle hämta honom 22-tiden. Det fungerade sådär... han var inte onykter men några iofs oskyldiga dricka-kännetecken visade sig direkt. Det blygsamma drickandet motiverades inför kollegerna med att han skulle på en resa följande dag, vilket stämde. När han kom hem från resan drack han direkt sprit som han köpt. Då var uppbrottet nära men han bad om förlåt, från hjärtat ... och DÅ hade polletten ramlat ner för mig och jag ställde kravet noll. Noll, noll och inget annat.

Den våren (2011, första halvåret) inrymde ett antal riktigt tunga situationer men jag såg hans vilja. Under sommaren jobbade han mycket hemma (som typ du har på Oasen kan jag tänka mig)... jobbade kroppsligt tungt och sov. Sov, sov, sov... Ville inte röra sig ute i sommarlivet. Vi levde lite som i en egen bubbla. Den sommaren, alltså ett halvår in i nykterheten ändrades också vår kommunikation på ett markant positivt sätt. Saker (känsliga, svåra, smärtsamma) som tidigare resulterat i dramer bara löstes upp, som när dimma löser upp sig och försvinner. Det var helt fantastiskt att uppleva. Vi kunde komma in på känsliga ämnen utan att relationen brast. Det gav mig stort hopp. Dessutom skrev jag och läste massor här och hade fina vänner här. Det har hjälpt mig mycket och varit avgörande för mig.

Våren 2011-våren 2012 var han i huvudsak nykter - med vita knogar - han led nog mycket även om vi i stort hade det bra. Han tog några korta återfall (1-2-3-4 öl eller GT under några timmar), jag märkte det oftast direkt (några ggr inte alls) men hans tankar kretsade nog mycket runt alkohol. Jag slutade kolla bostäder sommaren 2011 (han blev inte så glad när jag berättade att jag i samband med ett ärende varit och kollat in en lägenhet på vår bröllopsdag... då lovade jag att inte göra så "i smyg" mera)... Jag började känna på djupet att jag skulle stanna, att det blev alltmer stabilt. Jag funderade mycket över min arbetssituation som var krävande och uppfyllde mycket av mina tankar även när jag var "ledig" och började konkret planera en förändring.

Nästan 1½ år efter mitt lämnande (som trots den enda dagen var mycket tydligt) tog han ett rejält återfall på valborg 2012. Då blev han knallfull och en del av familjen var på plats. Även en av våra söner som själv går på AA i "stora stan". Det blev den faktiska vändpunkten. Han fick en läkarkontakt via jobbet (endast 2 besök men god kontakt) och i maj var han med sonen till AA i storstan. Två möten samma kväll och sen gick han till hemmagruppen på orten. Där började hans inre resa. Den första juli samma år hade han nån slags djup upplevelse/insikt 1) "jag har allt kvar" vilket betyder 2) "jag kan dricka allt utom alkohol, dvs t.ex nollöl, och "ha" de stunder som betyder mycket..." (Det handlade just då om att sitta i hamnen i solen med en öl och njuta av sommarlivet) Alkoholfritt eller -svagt (0,5) har fungerat bra sen dess. Men FÖRE detta ville han inte dricka det utan vi drack endast vatten med el utan bubblor. Efter en tid blev jag helt trygg i att det alkoholfria fungerar och nu har vi allt som förr - dukar med fina glas, sitter och pratar länge och dricker några glas av något slag. På landsmötet i Göteborg träffade vi en kvinna med flera års nykterhet som spontant delade samma erfarenhet. Medan vi lyfte i in väskor i bagageluckan - vi samåkte en bit - beskrev hon sin nykterhet och sitt liv som nykter med a-fritt (el -svagt) identiskt som vi har det och upplever det. Det var oerhört befriande och härligt! Hon delade också erfarenheten att detta är känsligt inom AA.

Nu fick du en lång berättelse. En avgörande sak är att jag upplevet när jag läst på och mellan raderna att din man (även flygcerts man) har en annan hållning än Mg har. I grunden. Dock kan jag ju inte uttala mig om det på basen av vad ni som partners skriver om dem. Men så har jag verkligen uppfattat det.

Jag kan inte nog betona hur mycket läsandet och skrivandet, skrivandet, skrivandet här betytt för mig. Kontinuiteten i processen.
Måste sätta punkt nu, hoppas det blev begripligt. Kram, kram / mt

det går väl " sådär "...

Han har tydligen satt en gräns för sej själv på tre burkar öl några gånger i veckan, kan vara därför det dräller av 7,5:or i retursäcken...

Kram!/MB

...för era varma ord.

Jo, det är smärtsamt känna att slutet är nära. Kanske har jag fel och hoppet finns där någonstans. Det väcks och allt blir så levande och rätt när vi är i fas. Det är ju därför jag har så svårt förstå varför han svänger. Just nu gräver han ner sig i ett nytt arbete, vilket är bra såklart, men han gör det på exakt samma sätt som tidigare. Efter all kunsap ag surplat i mig såkan jag se att det beteendet hör ihop med beroendebeteende. Visst, jag arbetar själv mycket, tappar ibland humöret pga pressen, men jag låter det inte gåut över mina nära! Han väljer medvetet bort mig och på ett mycket obehagligt sätt. Nedvärderar och dumförklarar!
När vi tillbringar tid tillsammans funkar vi alltid. När han lämnar och är ensam i lägenheten tar det tre dygn sen är jag bara till besvär.
Han är väldigt egocentrisk, mycket bra i många lägen, men elak och sarkastisk ovanpå ger mig en känsla av sjukdom. Psykisk ohälsa helt enkelt. Jag sernu tydlugt hur han manipulerar folk i sin omgivning med sin intelligens och det är ingen vacker syn.
Så, det var inte bara alkoholpåverkan som gav honom personlighetsförändringarna. De blev bara tydligare tillsammans med alkoholintaget.

Hur fortsättningen blir vet jag ibte helt ännu. Jag måste inte ändra något just nu.

Mulletant, ofta tänkt på dina kloka ord. Jag har säkert inte varit uppmärksam nog men ställer frågan. Hur lång tid var du ensam efter du lämnat din man i tron att allt var över?

Teknisk nykterhet! Jag är inte den rätta att svara utförligt på det. Kanske Adde är bättre ägnad?
Men, i slutet av Birgitta Crafoords bok finns en uppställning. Den var träffande för mig att se.

Jag känner nu hur mycket lättare det är när ag får skriva av mig här! Tack tack tack för ni finns!

Var rädd om varandra!
Kram

Hur gick det med gubbens nykterhet?

/A

Har tänkt på dig.

Det är ju jättebra att du har vänner du kan prata öppet med. Det glädjer mig att du verkar se till vad som är bäst för dig även om jag fattar att det känns sorgligt.

Begreppet "teknisk nykterhet" är första gången jag hör. Är det när man slutar dricka men i övrigt inte ändrar inställning och beteenden?

Kram till dig!

höra av dig Sorgsen. Ledsamt med relationen och mannen. Kommer ihåg en sång som Mauro Scocco (skriver man så?) skrivit och Lisa Nilsson sjunger "Långsamt farväl"... Men när en process fått ha sin tid och man vet, vet... då kan man lämna med ro i hjärtat om än med sorg. Kram / mt

jag kollade datum för ditt första inlägg: 30 oktober 2012, 22:17 - både före och efter det har du gjort en lång och smärtsam resa.
Du vet man talar om sorgeår, det ligger något i det. Du har rätt att sörja och det måste få ha sin tid.

Att gammalt tränger sig upp har också jag erfarit och gör fortfarande. Just nu kommer jag inte ens på något... :)! Jag tror det är så att det kommer, får ta sin plats, sina tårar eller vrede eller vilka känslor det är... och sen hittar det sin plats i livspusslet. Bilden blir hel. Kan jag formulera mig så att det blev begripligt - jag menar inte livspusslet av allt som ska göras utan gestaltningen av det egna, hela livet.

Ta det lugnt. Långsamt kommer man längst. De orden hörde jag många gånger på landsmötet. Jag tror på det.

Kram, kram, kram / mt

och en del ledsenhet kommer ju som vanligt ikapp mig då och då. Jag mår ju mycket bättre, men ibland kommer de där arga, otrevliga meddelandena om att jag är sjuk, egoistisk osv och det låter futtigt här, men jag har ibland svårt att slå bort dem. Och häromdagen var jag tillbaka på samtal efter sommaruppehåll - jag var nog lite besviken på mig själv att det fortfarande kommer över mig ibland, att det fortfarande poppar upp gamla händelser då och då, saker som jag inte tänkt på under flera år, men när vi satt där och jag plötsligt var mer ledsen där än jag varit på länge så sa hon till mig att jag får vara ledsen, och det var som att vara fem år gammal och få tillåtelse av mamma - det kändes så skönt att höra. Jag vet egentligen att jag får vara ledsen, jag har hört många säga det och jag förstår att det kan ta tid, men en del av mig vill ju bara tuffa på och glömma. Vi pratade om det och hon pratade mycket om att jag måste låta mig själv bearbeta det.
Någon har skrivit till mig här på forumet att när man levt som jag gjort så har jag förträngt många saker, tryckt ner saker i mitt inre för att orka och nu måste det få komma fram, och det är ju det jag måste acceptera. Jag mår bättre och bättre, försöker fokusera på bra saker i livet. Jag har tittat på en ny bostad, ska titta imorgon igen, men kan inte bestämma mig... Tittar för att jag tror att det skulle passa barnen bättre (framför allt att få en trädgård att leka i), men det kostar mer... Åh, magkänslan är inte där ännu (?), inte osm när jag hittade mitt gryt.

Tänker på er alla!

Gör mig ont att läsa dina ord - jag förstår och vet hur gärna du vill att det ska vara gott, men du har sannerligen gjort allt du kan, och gett det tid och du är så fantastisk!

Tänker på dig, nu och så många gånger annars!
Ta hand om dig!

Kram

för att du hör av dig !! Du är saknad !
Trist att det inte funkar men ditt egna liv är viktigare och jag hoppas att dina planer framöver står fast ?
Jag hoppas det.
Kram !!

...jag var här. Saknar inet och er.

Mina överväganden pendlar hit och dit. Jag har några goda vänner som jag kan prata öppet med. Betydelsefullt att sätta ord på tankarna.
Igår såg jag en uppställning om nykterhet/tillfrisknande. Såg skrämmande likheter i mannens beteende och teknisk nykterhet.
Jag är på väg bort från äktenskapet...tyvärr ser jag ingen lösning. Tråkigt eftersom det goda är gott men pendlandet är slitigt och jag är inte orsaken till nedturerna.
Mannen har levt så här hela sitt liv, har jag förstått, och han verkar inte vilja ändra eller är inte kapabel till det.

Just nu är han i full gång med sitt nya liv, där finns jag inte med längre.

Jag gör inget drastiskt, låter inte tillfälliga humörssvängningar få mig göra eller säga något överilat men tar inte skit. Reder inte i alla makens märkliga och känslokalla utbrott, tyvärr blir de riktade mot mig. Mitt liv rullar vidare och jag har det bra men helst hade jag haft mannens godhet runt mig istället för obehag. Det påverkar mig men förstör mig inte, det trasar sönder kärleken däremot, det lilla som finns kvar.

Positivt är att han fortfarande håller sig borta från spriten men nykterheten är långt borta, ledsamt!

Kändes bra få skriva av sig. Tack för ordet!

Kram på er där ute!

tänkt på risken att nära mitt medberoende/medberoendebeteende på forumet. Läste med förskräckelse om dina erfarenheter från al anon-gruppen i din hemstad. Så trist:(
Vore kul om du kom med i fb-världen, den är säkrare och ett lättsamt sätt att vara i kontakt med vännerna härifrån. Tycker jag.
Kramar / mt

att se dig här igen !
Jag var på ett AA-möte för ett tag sedan där gudssnacket sprängde alla mina gränser, så mycket så jag blev osams med gökarna där :-( En liten grupp med samma personer som sitter där år ut och år in. Blir inte mycket konstruktivt där.
Jag hittar mina sinnesrostunder på tider och ställen som passar mig och inte deras Gud. Och jag måste säga att jag tycker det funkar rätt bra :-) Pröva att ta dig till Gullbranna för att få en turboeffekt i din utveckling ? Alla möten är öppna där och många olika infallsvinklar.....tom frierier och giftemål :-)

Kram !

men nu när det är uppe vet jag inte vad jag ska skriva, vad jag behöver skriva. Jag provar tangenterna. Kanske ville jag mest se att ni finns. Kanske tyckte jag att det var jobbigt att släppa kontrollen. Kontrollen av att veta hur ni, mina forumvänner, har det, att förvissa mig om att mina medberoende vänner fortfarande gör framsteg, att alkisarna kämpar på, att ingen gått förlorad. Forumet är bra på så många sätt men till viss del så tror jag att jag genom det upprätthåller ett medberoendebeteende.

Livet med min alkis rullar på. Tror det var Mammy Blue som skrev om "try & error" och jag tror snarare det var det som fick honom att komma till sina egna insikter än mitt ultimatum. Det jag tidigare krävt av honom är nu sådant han själv kommer och tar upp med mig, hans vilja. Något jag nog hindrade genom att ligga på hela tiden. Och just det känns faktiskt jättebra. Kanske har jag tidigare använt ultimatumet som ett sätt att kontrollera honom, inte egentligen för min egen skull. Det var inte ärligt, jag kan se det nu. Kanske ville jag också straffa honom, "beröva" honom mig precis som jag själv kände mig "berövad" den man jag älskade. Så mycket ilska har jag haft i mig att jag blir utmattad bara av att tänka på det. Jag märker en skillnad inom mig nu. Ultimatum är nu uttalat men behöver inte slängas i ansiktet på honom dagligen och det är uttalat för min skull utifrån hur jag vill leva mitt liv. Jag läser på alkisdelen, många klarar det med hjälp av "en dag i taget". Jag vill att han ska klara det såklart och inser hur dumt det var av mig förr att han ska lova att aldrig någonsin mer dricka en droppe alkohol. Skrattar åt mig själv. Jag måste ju också tillåta honom att få känna sig stolt över att flera gånger tackat nej till alkohol utan att skuldbelägga med det som varit. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan men för en medberoende så är nog kontrollen det sista. Det är möjligt att det är något jag får jobba med resten av mitt liv.

Läste Mulletantens vackra ord om mötena hon varit på med mullegubben. Det lät helt underbart. Lite avundsjuk blev jag (inte missunnsam, missförstå mig inte MT ;)), hade gärna velat uppleva något sådant. Jag har rått flera här att gå på alanon-möten och det kommer jag fortfarande att göra men tyvärr känner jag att jag inte får ut något av min grupp längre. Eller det var förresten en överdrift, det känns bra att jag kan dela ärligt. Jag bor i en liten stad och det är en handfull som går på möten, alltid samma. Jag vet att vi som medberoende har många likheter och liknande erfarenheter men jag upplever ingen gemenskap.

Alla, förutom jag, är pensionerade kvinnor och alla är kristna troende. Jag tror de "höll igen" när jag var ny om gudssnacket för i början kunde jag känna igen mig i mycket då många av delningarna rörde sådant som var kopplat till medberoendebeteende. Nu för tiden känns det som ett väckelsemöte och jag blir oerhört provocerad när (nästan) alla säger i delningar gång på gång att det är omöjligt att nå sinnesro om man inte mött gud. Jag respekterar deras tro men upplever inte att de respekterar mig. Flera gånger under fikat har de pratat med mig om det, att de önskar jag får möta gud eller att jag måste släppa in gud i mitt hjärta, trots att jag förklarat hur jag tolkar min "högre makt" som något annat än den kristne guden. Jag har till och med fått höra, efter att ha berättat om väldigt betydelsefulla stunder av sinnesro jag funnit i naturen, att det inte alls var sinnesro för sinnesro upplever man först då man hör guds ord! Jag blir väldigt ledsen och arg över att det har blivit så.

Jag kommer nog inte gå tillbaka dit. Jag har heller ingen möjlighet att åka till annan stad tyvärr. Själva konceptet tror jag på, i början var det oerhört skönt. De öppna AA-möten jag varit på har gett mig mer, dels var det en brokigare skara, olika typer av människor från olika sociala miljöer och dels var snacket om en högre makt helt öppet för fri tolkning. Men jag kan ju inte gå på AA-möten.

Jag vet att kommunen här har samtalsgrupper för anhöriga på beroendecentrum. Har någon här erfarenhet av sådana? Något behöver jag hitta.

Kram på er!

Everything will be okay in the end.
If it is not okay, it is not the end.

Magkänslan finns där, någonstans. Idag påmindes jag om exsambons ovilja att ha barnen - han vill ha dem för att det är hans "lagliga rätt" (hans egna ord) och kanske för att jäklas med mig samt att hans familj trycker på att han ska ha dem, men när han har möjlighet att ha dem längre en dag så vill han inte... Känns då så klart extra jobbigt att han alltid påtalar att han är så bra pappa, att han har rätt att ha dem, att jag är sjuk osv. Men magkänslan säger "kör på!". Jag gör rätt.

Jag har en god vän som skickade så fina sms till mig idag, tack.
Jag har en annan vän som ringde igår. Vi har inte mycket kontakt under sommaren, men jag tycker om henne och blev glad att hon ringde.
Jag har min bästa vän, som hjälpt mig att överleva detta, bästa, bästa du - du vet att jag nästan inte överlevde, men du var min räddande ängel.
Jag har min nya, gamla vän - vi har tagit upp kontakten och jag mår gott med dig. Tack för att du lät mig komma in i ditt liv igen.
Jag har fler vänner och jag är tacksam för dem alla.
Jag har er som finns här, tack för allt.

är en vinnare alexandra73! Du har återtagit makten över ditt liv. Det är stort. Var stolt!

Ta hand om dig, lev väl! Gå gärna till Al anon.

Kramar och allt gott! / mt

Värmer Kerran , i kväll har jag tappat hoppet om att det någonsin kan fungera mellan oss, tycker att han förändrat sitt beteende gentemot mig, tror också han tröstar sig med sex på nätet när han dricker som mest! På fyllan har han antytt ett och annat, vet inte om det är för att reta mig, eller om det verkligen är så! Men det gör fruktansvärt ont att inte veta! Känner mig billig, jag är en romantisk och seriös person och nu vet jag inte alls vad jag ska tro längre! Har märkt att han inte har samma behov av ömhet och närhet som förut, jag vill konfrontera honom och fråga...men tror inte att jag får ett ärligt svar. Har i alla fall slutat att messa god natt som jag alltid gjorde förut(oftast fick jag inget svar ändå)Kanske en början....? En stor kram tillbaka till dig, och god natt alla underbara medsystrar och bröder.

jag vet precis hur du känner dig... Bra att du skriver ner det och kan titta på det efteråt när allt har lagt sig - man har en tendens att "glömma" de där sveken när man plötsligt har hopp igen.
En stor kram till dig!

Ser man klart...och nästa inte, en evig berg och dalbana är det, och det känns som att den aldrig tar slut! Jag var stark och ståndaktig i några dagar, svarade kort på det där om spa vistelsen, skrev att vi fick se...och mycket riktigt ringde han och sa att han nog sett fel på priset och att det skulle bli för dyrt....! I dag kom han förbi, vi gick en kort promenad, sen fick han plötsligt jätte bråttom hem, hade inte tid och stanna ens på en kopp kaffe....så är det ofta, och jag tänkte att nu är det dags för några öl! Det har ju varit semester, och mycket att dricka, i dag var första arbetsdagen! Men jag blev så besviken, trodde att vi skulle få en mysig pratstund på tu man hand utan barn i närheten! Men har ju förstått att det finns annat som går före att umgås med mig...! undrar också varför vi alltid ska promenera? Är det någon som vet? Tar det bort abstinensen, eller lindrar den.? Nu sitter jag här själv igen som så många gånger förut, hade egentligen tvättstugan i kväll, men ändrade tiden när han ringde....Varför då? Fick knappt ens en kram....Och så åkte han hem till sin Carlsberg....!Kram till er alla från en modstulen Christa.

flygcert! Efter fyra dagar fick jag nämligen "svar" på frågan om vi kunde hitta en annan lösning än definitiv separation. Han ignorerade iofs de direkta frågor jag ställt men igår kom ett meddelande att han hoppades att jag använder min semester till att bygga upp mig själv och att njuta av tiden med min son - samt att han gärna hittar på saker med oss ifall jag kommit över honom nog att träffas som vänner...
Har inte svarat än - mycket olikt mig, men du har så rätt i att känslosamma meddelanden, hur rättfärdigade de än känns i stunden, senare bara blir anledning till mer självömkan, analyserande och förebråelser. Jag vet nu att jag inte kan upprätthålla en vänskap så länge jag hoppas at vi ska hitta tillbaks till varann. För visst har jag också sniffat efter alkoholångor när vi kramats som hälsning, visst tror en del av mig att om vi bara har jättekul tillsammans ska han inse vad han förlorar och hitta motivationen att sluta dricka. Jag älskar honom fortfarande och det gör för ont att träffas så.
Ändå samlar jag mig fortfarande inför att skicka iväg detta meddelande, att jag måste bryta kontakten helt. Kommer att kännas oändligt tomt efteråt... Känns som att skära bort en arm från kroppen!

Hej
Jag har gått igenom allt du går igenom. Vi anhöriga gör det fast berättelserna är olika. Jag fick nog efter 19 års förhållande. 19 års drickande. Min skilsmässa blev klar i juli och jag ångrar inte det en sekund. Ångrar att jag inte gjorde detta när barnen var små. Jag tror att det är svårare att skiljas när man har tonåringar. Önskar att barnen hade haft en nykter plats innan tonåren att vila ut på när deras pappa inte kan sluta dricka. Vi är starka, stjärnstoff, glöm inte det fast att det inte känns så. Ha det så bra