Senaste kommentarerna i forumet

när man inte vet hur "illa" det egentligen står till med missbruket - allting är förhandlingsbart, dels när man överlägger med sig själv och dels när man försöker prata om det med partnern. Det svåraste tycker jag har varit just ovissheten - pratar han sanning eller inte idag? Bagatelliserar han eller är han uppriktigt trött på att dricka men misslyckas pga suget? Om han hade kommit till mig och berättat att han haft en skitperiod och druckit tre helrör den senaste veckan hade jag kanske inte behövt leta upp de där tomflaskorna som jag ofta kände mig tvungen att göra när han bedyrat att han minsann inte druckit på fem dar...för det stämde ju oftast inte. Och just den känslan att verkligheten inte stämde, var den som upptog hela min tid och gjorde att jag till slut tappade bort mig själv totalt!
Jag har, som du, inte heller kunnat släppa de där framtidsdrömmarna, planerna man har tillsammans, även de gånger man har så roligt tillsammans - det känns närmast omöjligt att slänga bort allt det! Men nånstans måste jag tro att det finns fler människor därute som man kan dela dessa drömmar med...och där man inte måste gå runt med hjärtat som en jojo i kroppen...
Jag önskar dig all lycka till med att komma fram till hur du vill ha det - låt det växa fram!
Kram

Tack för kloka råd och era berättelser, flygcert och Adde. De ger mig en hel del att fundera på.

Mamma ringde mig nyss, sa som vanligt att "nu ska vi verkligen ta tag i det här". "Om det inte fungerar den här gången lovar jag att sluta dricka helt". Att de ska sluta dricka helt har hon aldrig sagt förut, och jag tror inte riktigt på det. Men hon blev nog ganska tagen av att jag skällde för första gången och hon hade tolkat det som att jag skulle ta avstånd från dem om de inte slutade dricka. Jag sa inte emot utan lyssnade mest. Sedan sa jag "Okej, men jag vill fortfarande att du går till en KBT-terapeut". Jag pratade lugnt med intränade argument och var envis som en åsna. Till slut hon gick med på att ringa en KBT-terapeut senast 1 oktober för min och brors skull. Jag tror det när jag ser det, hon sa att hon egentligen inte vill och det kommer kanske inte funka om motivationen inte finns. Men jag hoppas att den kommer på vägen, den har ändå funnits där ibland... Vi får se. Jag vill ju så gärna.

Jag tar till mig av din sista mening Adde, och ska försöka ha en fin söndag med en god vän som vet om familjesituationen, och försöka fokusera på bakning och goa skratt :)

hit Endotter!!

Jag är själv alkis och alltså från den "andra sidan". Mina barn var nästan 10 år yngre än vad du och din bror är när jag valde nykterheten. Jag valde att göra en behandling enl Minnesotamodellen och numera ingår även Familje/ungdomsveckor i samma pris och det är jag glad för. Min dotter valde att göra en ungdomsvecka som förändrade henne helt och öppnade hennes ögon för att dels 1 : Hon var inte ensam...dels 2 : Hon hade ingen som helst skuld till att jag är alkis...dels 3 : det är en familjesjukdom som gör att hela familjen följer i samma beteendespår som den sjuke.

Min son tvärvägrade (vägrar fortfarande) all behandling eller hjälp och följer således det Vuxna Barnets/medberoendets schema och har skaffat sig en alldeles egen beroendeperson ( ätstörningar) att ta hand om.

Min helg har varit fylld med underbara möten med både beroende och fd medberoende, numera anhöriga, och det är så underbart att träffa folk som hittat sin egna person och sin egen identitet utan att alkisen ska styra. Att se anhöriga kunna ta självständiga beslut utan inverkan av det gamla, kunna skratta åt dråpliga saker i det gamla livet och kunna se det som den sjukdom det faktiskt är.

Jag rekommendera alla anhöriga till beroendepersoner att själva lära sig mer om sin egen person och kunna utvecklas utan tyngden av beroendet och en bra väg, och gratis, är just http://www.al-anon.se/ Om man sen ser att man vill lära mer så kolla efter familjeveckor på något behandlingshem som jobbar efter Minnesotametoden. Priserna varierar kraftigt och ibland är soc välvilligt inställda och betalar en vecka.

Ta hand om dig själv i första hand och vårda ditt mående, det är du värd !

... men du ska inte behöva ta detta ansvar.

Vad skönt att du fått distans sedan du flyttat hemifrån, du har ju i alla fall kommit en bit ifrån det. Men jag förstår att det ändå är fruktansvärt att se - att se att ens föräldrar håller på att förstöra sina liv.

Det var säkert jobbigt för din mamma med händelsen på hennes jobb - men det är förmodligen också så att hade inte det inträffat så hade det varit något annat som hade utlöst det. När någon har börjat dricka för mycket så kan det bara gå åt ett håll om inte personen i fråga väljer att ta tag i det.
Det är ju bra att de erkänner att de dricker för mycket, men jag tolkar också in lite i det att det är ett sätt att lugna dig lite, att "ge dig det du vill ha" för att kunna fortsätta. Detta kan vara helt fel, men min sambo sa i alla år att han visste att det ibland blev för mycket och att han borde dra ner osv, men nästa dag var det ju ändå samma visa.
Som du skriver "Viljan är inte tillräckligt stark jämfört med beroendet" - de måste själva välja väg - ingen kan tjata/hota/skälla/böna/be så att de ändrar sig.

Jag förstår din rädsla att de ska få veta på jobbet - men jag har en historia om en nybekant M vars mamma hade ett arbete med bilkörning och M var mycket rädd att arbetsplatsen skulle få veta om mammans problem. Men då sa Ms vän A till M att "Det är ju bättre att de får veta- i Sverige har vi en lag som kräver arbetsgivaren att erbjuda hjälp, och dessutom - skulle det inte vara ännu värre om ingen vet och så händer det något som gör att hon skadar sig under jobbkörning, eller skadar någon annan" och det fick M att tänka om.
Jag förstår din känsla av att "alla" ska få veta, att man skäms osv, men jag försöker leva efter devisen att var och en skäms för sig själv.

Men vad bra du är - vad starkt av dig att stå på dig att sätta ett krav och inte avge tomma hot - det är ju precis vad du behöver göra!!! Jag förstår att det måste vara svårt, mamma är alltid mamma osv, men din oro kommer förgöra dig om du hela tiden ska ta hand om din mamma (och pappa).

Fortsätt skriv, kanske du kan gå till AlAnon, kanske få tid för samtal hos någon? Berätta för någon du känner att du litar på, en nära vän?
Stor kram!

Du har kommit en bra bit på vägen - so din vän sa: var det detta du drömde om? Du behöver reda ut vad du vill ha i livet!

Jag har varit i något liknande: försökt genom min kärlek att säga att han ska dricka mindre, jag vågade inte säga att jag inte ville att han skulle dricka alls av rädsla att han skulle känna det som ett omöjligt mål, jag funderade på om jag skulle prata med fler i hans familj, vi hade haft många härliga stunder men också många inte så härliga...
Men - precis som du fått råd och skrivit själv: du kan inte få honom nykter. Hot, bön, kärlek, omtanke, skäll, medkänsla mm kommer inte hjälpa - han beslutar själv och hans val måste vara hans egna.
Du kan inte heller ansvara för att berätta för andra - du behöver nog prata med andra för din egen skull - prata med vänner, samtalskontakt, AlAnon eller annat som kan hjälpa dig, men du kan inte "informera" hans familj, vänner etc i tron att de ska hjälpa dig att hjälpa honom eller liknande - det är den medberoende Särbo11 som försöker curla för sin respektive, men det hjälper inte. Men om någon frågar så behöver du ju inte ljuga för att skydda heller.

Förstår din vilsenhet och frustration - man vill ju hjälpa, man tror att man ska kunna hjälpa, man känner ångest för att man inte gör mer, osäkerhet på om man verkligen kan/vill/orkar vara själv, frustration att det man gör inte räcker till för att göra särbon nykter osv osv.

Du gjorde helt rätt med mailet - du har skrivit ner vad du vill och vad som är viktigt för dig. Det är jättebra. För särbon är det kanske inte så tydligt - du har kanske sagt/skrivit liknande saker innan, men låtit det sjunka undan och sedan finns du där vid hans sida igen. Jag bönade och bad min sambo, hotade och småskällde, omhuldade & kramade, grät och bad osv osv om att han skulle sluta dricka, under flera år, men allt lade ju sig varje gång - jag sa att jag inte orkade men så stannade jag ändå, jag sa att jag inte skulle acceptera att han sa/gjorde det han gjorde när han var full men jag stannade ju = jag accepterade, och han visste att allt jag sa och gjorde var tomma ord. En dag när jag hade säkerhet i mina ord och sa att jag orkar inte mer, jag flyttar - inte ens då trodde han mig. Sedan dess har han sagt oräkneligt antal gånger att jag aldrig sa till honom varför jag flyttade.
Men en skillnad mellan våra respektive är ju att han haft en mycket aggressiv sida med hot, framförallt psykiskt våld.
Och jag menar absolut inte att förringa det du skriver om, eller låta nedlåtande att du kommit med "tomma hot" - jag menar att vi alla gör samma sak, vi som är här på anhörigdelen är alla mer eller mindre medberoende. Det är så förrädiskt det är att leva med en missbrukare.
Jag känner med dig! Var så stark du kan och försök ta all hjälpa du kan, fortsätt skriv här!
Kram

Tack för ditt svar, det värmer. Jag och bror är 28 och 25. Jag har varit i kontakt med Alkoholllinjen en gång, tror det var i början av året. Har sett tips på forumet om Al-Anon. Kan inte riktigt få grepp om vad de gör, men kanske ska ge det en chans ändå?

nog att om du har de känslor du har för kombon särbo+alkohol, så kommer ju inte ett förhållande att funka om han inte slutar dricka helt, för den där oron som du känner nu kommer förmodligen att sitta kvar, oavsett om han bara skulle dricka en öl så kommer du bli orolig. Ränderna går aldrig ur- känslan om du förstår vad jag menar.

Så om jag fick bestämma vilket jag givetvis inte kan, så är det noll som gäller. Om det nu är som han säger så är det bara att skita i att dricka. Problemet är väl att det är så lätt att omvärdera det beslutet. Men om du nu väljer en nollgräns är det nog väldigt viktigt att vara konsekvent, en nollgräns är en nollgräns och inte ens folköl är noll. Bestäm dej själv först, tänk igenom om du kan hålla dej till det du sagt, kan inte du hålla dina löften/ hot, så behöver ju inte han lägga två strån i kors heller, och ni är tillbaka på ruta ett.

Förresten, att dra ner på drickandet är något man kan göra så länge man inte är beroende, men har man väl trillat över kanten så är det oerhört svårt, nästan omöjligt, det kan även trigga igång mer smygande och lögner.

Se mitt inlägg som det är, mina åsikter blandat med funderingar, jag är ingen expert.
Kram!/MB

I går kväll gick filmen "I skuggan av värmen" på tv. Såg ni den? Det gjorde jag (tillsammans med maken), och den grep mig ganska hårt.

Jag har varit den som har skrikit inne på psykakuten för att de inte ville lägga in honom.
Jag har varit den som har gråtit och trott att min kärlek skulle vara lösningen.
Jag har varit den som blivit bortvald för flaskan.

Men.

Jag har också varit den som, tillsammans med maken, hittat vägen tillbaka.
Jag har lärt mig hantera min del av missbruksproblematiken (även om jag ibland snubblar).
Jag har fått tillbaka min man.

Jag är så oändligt tacksam för att han kom tillbaka till mig, och för att han - en dag i taget - är nykter.

http://youtu.be/zCQdCO4-l3g

/H.

<3

:)

/H.

Hej endotter!

Vad jobbigt du har det... men du gör helt rätt som skriver här, det hjälper dig att få rätsida på dina tankar. Åtminstone är det så för många av oss andra.

Jag undrar: har du själv sökt någon hjälp för din egen skull? Och de andra i din familj (och då menar jag inte din mamma utan ni andra) - har de sökt hjälp?

Var rädd om dig!
/H.

PS. Hur gammal är du? Och din bror?

Jag tycker du gjort helt rätt och jag beundrar ditt mod!! Du inspirerar mig!

Tack för dina synpunkter Mammy Blue! Vad jag förstår när jag läser är att det eg inte har så stor betydelse vad jag gör eller säger, han måste själv inse att han måste sluta. Krasst bryr han sig inte om vad någon säger för alkoholen är viktigast. Han brukar säga att det bara är att skita i att dricka, det är väl inget mer med det, men ännu har han inte gjort det. Han har frågat mig om jag vill att han helt ska sluta dricka och jag har svarat lite svävande kan jag nog ärligt säga för jag tänkte att om jag säger att det är det jag vill blir steget alltför stort att ens försöka dra ner ens. Men nu har jag tänkt om och min avsikt är stå på mig att det är noll och ingenting mer att dricka tillsammans med mig i alla fall, jag har fått nog. Sen finns ju ändå osäkerheten där om det verkligen är så att han är så pass beroende att han aldrig mer kan dricka, det vet ju inte jag, men min gräns är 0 i alla fall. Jag låter kanske rationell och förnuftig nu men är rädd att han kommer kunna prata ikull mig när vi diskuterar igen, jag är rädd att jag ger efter men vill inte det egentligen, vill leva ett normalt liv. Ändå känns tanken på livet utan honom fruktansvärt tungt vi har ju planerat för en framtid ihop då vi skulle flytta ihop, nu känns ju det steget långt borta. Jag vore väl en idiot om jag gjorde det, men samtidigt skulle det inte förvåna mig om jag ändå gjorde det.... Det känns verkligen upp och ned....!!

kan man nog ha olika åsikter om. Själv (som alkoholist) valde jag att gå ut på Facebook när jag försökt sluta på egen hand några månader. På det sättet stängdes många nödutgångar för mej, jag kunde ju inte välja att gå ut med någon för att få möjlighet att dricka, hela bekantskapskretsen vet ju om att jag är alkis.

Skäms- stämpeln som fortfarande finns i denna sjukdom tror jag försvårar tillfrisknande. Men detta gäller mej och mitt sätt. Det är svårt för mej att tänka i de banorna som anhörig, dels har jag inte riktigt landat i rollen som anhörig (sambon dricker för ofta och för mycket, dock har han en bra bit kvar till botten, fallet verkar ha bromsats av mitt tillfrisknande och mitt tjatande om mej själv och min alkoholism),dels är jag som jag är, inte direkt skämsbenägen av mej...

Men om sanningen är att någon dricker för mycket, så ser inte jag att det på något sätt kan hjälpa den personen att man tiger ihjäl det. Men därifrån till att tjata hål i huvudet på alkisen, det tror jag inte på. Man kan inte tvinga en alkis att bli nykter, men vetskapen om att alla vet kanske kan bli ett wake up call för alkisen?

Men å andra sidan kan man vända på det, och sucka över omvärldens inställning till alkohol och fylla. Det är mer eller mindre helt OK i mångas ögon att festa varje fredag och lördag, dessa människor skulle försvara sin rätt att bli packade till sista blodsdroppen. De är inte alkoholistet. Ännu. Men de gör livet svårare för oss som är det. Med dessa frisinnade alkoholvänner vill ju givetvis inte ha sin världsbild förstörd, och vill nog inte lyssna om man försöker förklara att deras festarkompis är alkoholist. Så ja, det finns många infallsvinklar...

Ursäkta om det blev lite rörigt och konstigt, jag skriver samtidigt som jag tänker...
Kram!

Hej hej Sorgsen44! Jag tror precis som mulletant att du har fattat ett klokt beslut. Din yngste son verkar ju också ta det bra. Har förstått att det ofta refereras till barnen som en "ursäkt" att fortsätta en trasig relation. Men barn är nog många gånger smartare än vi vuxna. Tror jag. Jag har ju inga barn. Även jag har i dagarna fattat ett beslut om att lämna. Inte för gott ännu. Tar väl ett tag innan man kommer dit. Men jag har valt livet och nykterheten nu. Att kunna må bra och då kan man inte ha en alkoholist vid sin sida. Tyvärr. För det gör ont att lämna. Även vi har hängt ihop i ca 26 år så det känns så konstigt. Men ändå rätt. Önskar både dig och mig styrka nu.

Ta hand om dig och dina söner. Det är ni värda!

Fia

och ja, fy för allt elände alkoholen ställer till med. Allt gott till dig! / mt

Nu har jag berättat för alla barnen idag.
Pappa får inga mer chanser...Nu orkar jag inte leva mer i ovisshet.
Sista svängen nu när han flyttade hem för femte ggn kändes bara bra i tre dgr... Sen kom oron igen hans dåliga humör o hans orkeslöshet.
Han jobbar.tränar sitt lag sen händer det inte mycket mer.
Jag sköter ALLLTID allt som vanligt.Får inte ens uppskattning för det.
Nu har jag beställt skilssmässopappren,jag vill inte mer jag vill må bra.
Yngsta sonen tog det bra,han har inte mått bra när pappa bott hemma sista vändan.Han tycker han är arg o lättretlig sa han idag till mig.
Bor vi själva vet han att det blir lugnt hemma.
Jag har nog kämpat i onödan o trott han vill ha sin Pappa hemma,men tydligen inte....
Känns helt sjukt att detta händer.
Våra första grabbar fick en underbar uppväxt med en trygg närvarande far.Men vår yngsta har inte fått samma trygga uppväxt tyvärr.
Är så ledsen för det,men nu kan jag bara finnas till för honom och ge honom ett tryggt hem.
Ja livet är verkligen inte en dans på rosor.
En ny dag i morgon....ser inte fram emot den men man. Måste orka för mina söners skull.
Han kommer så lätt undan i sin jävla lägenhet....usch o fy fan för Alkoholens fördärv för alla familjer....

jag menade verkligen inte att du tog någons tråd, men jag tror att det är bra för dig att ha en egen!
Var rädd om dig!

tack för stödet jag tror jag kommer fortsätta att var här, men ska ju försöka öppna en egen tråd så klart.
Tack sandwich för tråd-lånet!

att jag själv nog kommer hamna i samma situation som dig kerran, han kommer inte bry sig ett dugg i att det blir slut. Jag tror att han kommer rycka på axlarna och dessutom leta upp en ny tjej fortare än kvickt. Eftersom han är väldigt charmig och ser bra ut blir det inga problem och mitt hjärta kommer brista! Jag vet att jag måste stå ut med det, men just nu känns det otroligt jobbigt att tänka på ett liv utan honom. Ni tänker väl att jag målar fan på väggen i förväg och det gör jag ju men att oroa mig är jag en mästare på vid detta lag. Jag har väl inbillat mig att jag betytt något för honom. Men tiden får väl utvisa, jag får försöka leva så gott jag kan. Jag har pendlat fram och tillbaka i min ståndpunkt om han verkligen dricker för mycket för att jag ska tycka det är ok, jag har förklarat för honom vad som händer med mig när jag ser att han är full, vilka känslor det väcker. Han har aldrig skadat mig fysiskt, så rädd har jag aldrig behövt vara för den saken. Men jag är rädd för vad som kommer ske nu. Han är inte gravt alkoholiserad, men dricker vin och öl flera glas varje dag så att han blir full. Han tål mycket och blir aldrig sjuk dagen efter, mår aldrig illa vad jag vet i alla fall. Det blir inget större sammanhang i det jag skriver men måste få ner tankarna. Det är till stor hjälp att läsa era trådar här.

(jag hoppas att vi får låna din tråd Sandwich) du har kommit en bit på väg Särbo11!

Jag har också hört glaset gömmas - det är medberoendet i dig som hör allt sådant, som är misstänksam och försöker kontrollera.
Jag förstår känslan av ångest efter ditt mail, men du gör rätt - håll i!!!! Du har talat om vad du vill och tycker, men jag tror att han (liksom många andra alkoholister) är van vid att du gör det, men sedan faller du till föga igen.

Jag känner med dig och förstår - jag har levt med en alkoholist (men som dessutom utövar framförallt psykiskt våld). Jag vet hur elak man känner sig, men det är bara så du kan visa att du menar allvar!

Fortsätt skriv!!!
Kram

För några dagar sen var jag rasande arg skitförbannad och helt säker på att jag inte kan leva med de alkoholvanor min särbo har, jag har försökt prata resonabelt med honom på alla möjliga vis, tillslut utan att nå fram skrev jag i desperation ett mail till honom som beskrev alla de påståenden man kan göra om en alkoholberoende. Jag var förbannad och arg och bad honom söka hjälp och att jag inte tänkte delta i fler aktiviteter m alkohol. Nåt svar har jag inte fått.... Nu har jag ont i magen har ångest och känner mig som en skit! Förtvivlat ledsen och urusel människa. Tänk om det är jag som inbillar mig att han dricker för mycket? Men det är det ju inte, tankarna far runt runt. Sist vi sågs i söndags var han full när jag kom till honom oförberett, han satt i v-rummet och åt, jag hörde när jag klev in att han gömde vinglaset (hur fan kan man höra det förresten...? Men jag lovar att jag hör!!!) han klev upp och gick in till köket för att börja diska mitt i maten. Jag gick ju förstås efter honom till köket och när jag pratade med honom märkte jag hur full han var. Jag anklagade honom att han druckit för mycket men han förnekade det och sa att ja, det beror på vad man jämför med..... Då svartnade det nästan för mina ögon och jag gick därifrån. Han har jobb och klarar det bra åker buss till jobbet varje dag. Han är social trevlig och jag tror många skulle tvivla på mig om jag berättade det för dem. Några nära vänner känner dock till detta, en av dem har också sett hur det kan vara. Vi har varit ett par i över 20 år och för två år sen lämnade jag honom, flyttade till egen lägenhet men efter en tid började vi umgås och när vi träffades i början var han väldigt sparsam m alkohol sen har det smugit sig in mer och mer igen. Nånstans vet jag att jag inte har fel, men varför tvivlar jag ändå? Nu har jag ont i magen mår illa huvudvärk och hemma från jobbet.....!!! Fy fan!

... och står upp för mig själv och det absolut viktigaste: jag står upp för flickorna!!!

Idag fick jag en fin komplimang av en kollega: "Jag vet att du har det jobbigt provat emellanåt, men du ser så glad och pigg ut nu för tiden!" Blev så glad - det är ju så jag oftast känner mig - mycket gladare, mycket piggare och mycket, mycket nöjdare! Det är kämpa och sorg och allt emellanåt, men all tär bättre! Är så glad att jag lämnat!

Ja, han kom tillbaka och ville ha med barnen. Han skrek och gapade och barnen är rädda. Jag försöker nå socialtjänsten och funderar över vad jag ska göra nu... Den stora flickan har bett mig upprepade gånger att lova att jag inte ska bli så arg som pappa, att hon inte vill vara hos pappa eftersom hon är rädd att göra dumheter och att han ska bli "sådär arg"...
Och jag vågade inte ringa, men jag stod upp för mig, jag stod upp för barnen, jag lät honom inte ta med dem trots alla hot - för att jag inte tror att det blir bra för barnen. Det var inte av egoistiska skäl, utan enbart för att barnen var rädda, de ville inte släppa mig och sa att de inte ville åka med... Och jag förstod skräcken och rädslan.

att det nu gått in på riktigt hos honom att du faktiskt menar allvar och inte kommer tillbaka - och nu tar han ut sin ilska och vanmakt på dig, vill rucka på din sköra tillvaro, slå hål på ditt självförtroende. Jag tycker han verkar farlig och håller med de andra - ring hellre i preventivt syfte, han har ingen som helst rätt att behandla dig såhär!
Vad gäller det andra du skrev om rädslan att lura sig själv och att ens "lycka" ska falla ihop som ett korthus känner jag mycket väl igen, tycker inte alls det låter fånigt! Känslan att bli lurad och tom skrattad åt att man trodde att man skulle få det bra...I mitt fall kommer den sig av att den lyckliga barndomen visade sig vara just en lögn, kanske har du också upplevt något tidigare i ditt liv som du inte bearbetat än eller inte ens kommer ihåg ännu. Den enda säkra lyckan säger de ju att man måste hitta i sig själv - när man slutar svika sig själv och sätter sig själv främst. Där har du kommit långt! Men ett år är kort tid, tror säkert att du kommer känna dig vilsen fler gånger innan du kan andas ut. Tänk iallafall på att du här är en förebild och stor hjälp för flera av oss, låt ingen komma och dra ner dig igen!
Kram

även om du inte ringde polisen tidigare då exet kom och hotade dig så kan du fortfarande göra det. En anmälan kan du alltid göra efteråt.
Du kanske kan ringa din kontakt på kvinnojouren att följa med dig? Du har gjort allt du kunnat, lämnat honom, hittat eget boende, dragit gränser. Eftersom han inte respekterar dem så kanske du behöver hjälp (polisanmälan) för att han ska göra det?

Jag blir väldigt orolig för dig när du skriver du har knappat in 112 redan på mobilen. Skriv gärna när du kan. Du vet att han inte behöver "slå" dig för att du ska kunna ringa polisen. Det "räcker" med de saker han kallar dig för då han kommer och skriker och det är upp till polisen att rubricera vilken typ av brott som kan ha begåtts.

Kramar till dig!