Senaste kommentarerna i forumet

Du får så gärna skriva min tråd, men inte om det handlar om att kvinnor fastnat i fel tankar.

Kram

Jag är ledsen över att jag inte läste igenom dina tidigare inlägg innan jag lade in mitt eget. Jag gjorde bara en allmän reflektion utifrån min egen erfarenhet. Jag lovar att inte skriva mer på din tråd ;-)

Tack för kramen Adde, behövde den. Nej han har nog inte slagit sin botten och frågan är om han gör det eller fortsätter till döden.Det som är det värsta är att han kommer hem och börjar med att ljuga och lägga skulden utanför sig själv alltså skylla på min tillitsbrist, det är värre än själva återfallet. Om man nu kan kalla det återfall, tiden är väl för kort ändå för det. Ja jag har svaret, jag måste ta hand om mig själv nu, det här går inte!

...för era ord. De behövs. Jag ska berätta något. Det finns ingen, absolut ingen jag pratat med om det här. Har vänt och vridit på tanken om vem som skulle orka lyssna, men ännu inte hittat någon. Alla lever i sin egen vardagsstress. Hur skulle någon orka med min historia? Problemet är bara att jag så desperat behöver någon. Någon som lyssnar.

Jag vet varför det är så här dock. För tretton år sedan lämnade jag honom. Ingen stöttade mig. Ingen. Och jag vet varför. Jag sa inte sanningen. Jag sa inte att hans alkoholproblem redan då fanns och höll på kväva mig. Jag behövde luft, behövde fly ut. Jag gick tillbaka. Kommer jag någonsin våga lämna igen?

Jag ångrar det inte idag, vi har haft fina stunder. Vi fick fler fantastiska barn... Vi gifte oss. Det blev bättre. Sen blev det sämre igen. Nu är det värre än nånsin. Idag åkte jag och barnen iväg en stund. När jag efter några timmar pratade med honom på eftermiddagen hörde jag att han hade druckit. På väg hem ringde jag igen. Han hade lovat en sak som han givetvis inte fixat. Han svarade på femte samtalet. Sömndrucken med hes röst. Han hade somnat av sitt rus, klockan sju på kvällen... Jag frågade vad han gjorde och han sa att han var på väg till jobbet! Helt väck. Han sov i soffan. Väl hemma med hjärtklappning besannades mina farhågor.

Värst är barnens ömmande blickar mot mig. Mamma, vi ser och vi förstår, försök att inte bli arg. Andas mamma. Orden jag läser i mina barns ögon behöver de inte ens uttala. Han stank sprit. Jag dog lite till.

Idag skulle vi firat vår tolfte bröllopsdag....
Blev en hemsk dag,berättade idag för vår yngsta son att vi ska flytta isär igen.de äldre sönerna fick veta det i Fredags.
Nu är det fjärde ggn gillt.
Han har druckit sedan i onsdags nu.
Han kom nyss hem och tjafsade lite tog med mer öl ,men stack ut igen och klockan är 23:30 han ska ju jobba i morrn?
Vet inte var han sover men jag orkar inte bry mig heller.
Yngsta sonen frågar inte ens var sin pappa är,då är det väl något som är helt galet.
Jag får så ont i magen när han kommer hem.
Vill bara att han flyttar snarast så det blir lugnt här hemma.
Har känt av min ångest hela helgen,vikten bara går neråt.Nu väger jag som när jag var tonåring.
Det här är nog bara början på eländet ändå,han kommer bråka med mig ringa på fyllan o må skit.
Men en dag i taget....
Nu ska jag försöka sova om det går med alla tusen tankar.
Känns ändå skönt att jag berättat för barnen och dom förstod mitt val
Tur jag att är sjukskriven så att jag orkar med den här vidriga processen,den är hemsk....

efter vad jag förstår av dina åsikter ovan så ser jag nog gärna att du inte kommenterar i min tråd mer - genom dina inlägg så försvarar du att min sambo tagit sig rätten att misshandla mig psykiskt och även vid några tillfällen fysiskt; hota mig såväl som hota våra barn, förstöra/göra sönder mina och våra saker, kalla mig diverse saker, spendera alla våra pengar och försatt oss i ekonomiska trångmål,
och dessutom ha sexuella relationer med flera andra kvinnor, samt att överlåta sitt eskalerande alkoholmissbruk skyllas på mig.

Det är fakta - inte att jag har låst fast mitt tänkande.

Att du är bitter på din fru kan jag förstå, men det är ditt val att göra något åt det - och att göra något åt det är i mina ögon inte att trycka ner andra.

Ta hand om dig, Villervalle.
Och alla ni andra - ta hand om er!
Jag har haft några tunga dagar, men jag är glad idag.
Jag har varit på fest i helgen, jag har haft besök av bästa vännen, umgåtts med två nyfunna vänner, haft det lugnt och skönt, slappnat av, tränat lite. Snart är det semesterdags.
Jag har fått massa skäll av ex-sambon, men jag satte hårt mot hårt. Jag kan.

KRAM

Just nu känner jag mig så tom....
Försöker att hitta saker att se fram emot- svårt att ha framtidsdrömmar. Måste börja lära mig att leva i nuet. Måste börja älska mig själv- hur gör man det?
Hemma är allt ett enda vaccum- vi går om varandra och han gör sitt och jag mitt. Jag håller fullkomligt på att spricka. Finns inget VI... Men det är ju inget nytt.
Summa= inget nytt händer i mitt liv. Kanske sker det förändringar med korta steg som jag just nu inte ser i min bubbla. Förändringar hos mig själv. Sambon är nog inte mogen för förändring- för honom är jag bara luft. En luftbubbla som sköter om hans barn, lagar hans mat, handlar hem hans mat, städar hans hem och ser till att han har rena kalsonger.....

Jävla skitliv!! Det är bara jag som väljer.......... Det är bara jag som kan göra vad som är rätt för mig.

känner starkt för din besvikelse och frustration. Uppenbarligen har ju inte karln slagit i sin botten än. Nu är ju beslutet helt upp till dig om hur du ska göra och jag tror du har svaret redan.
Lycka till !
Kram ♥

Jag har känt under behandlingstiden att han inte riktigt menar allvar även fast han gjort väldiga framsteg, eller så har han manipulerat. Han kom i alla fall hem i tisdags efter nio veckors behandling. Jag hade längtat och börjat hoppas alldeles för mycket. Dag två eller möjligen dag ett var han i gång igen. Jag upplevde första kvällen att han var lite märklig, hemskt trött och ev. kände jag en svag alkoholdoft, är inte säker det kan ha varit typ rakvatten. Dagen efter åkte jag bort på en tre dagars kurs. På eftermiddagen skulle han börja på eftervårdsbehandling. Han ringer och berättar att det inte blev något eftersom terapeuten bett honom blåsa och han blev så kränkt av det och drog. Självklart tror jag inte på honom när han säger att han inte druckit. Efter några samtal fram och tillbaka erkänner han att han druckit 4 folköl efteråt, som han hade kvar hemma. Går man nio veckor på behandling och vet att man har öl hemma så ser man väl för fan till att slänga dom om man menar allvar. Det helt fantastiska är ju också att allt är mitt fel, för jag inte litar på honom och för att jag åkte på en planerad utbildning, annars skulle det ju inte hänt. Det är så uppenbart att han planerat detta och förmodligen gått på sina knogar utifrån att han vetat att han skulle dricka när han kom hem. Det är nästan komiskt hur han tycker att jag inte fattar nåt och att han tycker att han har rätt att vara arg på mig, helt otroligt på ruta ett igen. I morse kom ett sms där det står jag är klar nu, jag behövde göra det här på mitt vis. Men jag är också klar nu känner jag. Nu jävlar får det vara nog. Händer det här tro för att jag ska fatta någonting nån gång.Just i dag känner jag mig färdig med honom, vill inte ha mer med honom att göra och jag hoppas verkligen att den känslan håller i sig!!

precis som Framtidsdrömmar skriver - din berättelse är så vanlig, så vanlig här. Även din funderingar och känslor. Läs, läs och skriv gärna. / mt

Du beskriver så bra hur många av oss här inne känner. Jag vet precis hur du mår just nu och vad du lider. Säger som de kloka rävarna här inne; Fortsätt läs i alla trådar och få styrka.

men jag tror att det är bättre om jag avstår att kommentera för att inte rubba cirklarna.

Ha det Gött!

VV

nu är ju inte problemet, som jag har förstått det utifrån vad flygcert skrivit här, att kvinnor och män har olika syn på saken. Jag vet inte om du har läst hela flygcerts tråd men om du gör det så kanske du kan se att det finns stora problem såsom alkoholmissbruk och våld i nära relation.

Visst söker många av oss till den här delen av forum för att vi "låst fast vårt tänkande", det är liksom en del av att vara medberoende. Som tur är så har vi sökt oss hit för att vi inte längre vill ha det så och vi är många som har blivit stärkta av våra forumvänner, sett nya perspektiv, sett att det finns en väg ut. Och visst är många av oss här kvinnor, likaså på alanon. Varför det ser ut så kan bli en väldigt stor genusdiskussion. Jag, personligen, är säker på att det inte är lättare för kvinnor att "låsa fast sitt tänkande" än män. Bara för att en man inte stannar hos sin alkoholiserade fru, betyder det inte att han frigjort sig mentalt, vissa är bittra i år efter. Varför en kvinna oftast stannar längre än en man hos sin alkade "bättre" hälft tror jag har att göra med hur maktbalansen mellan kvinnor och män i en relation ser ut, något som också speglar samhället i stort.

Jag får känslan av att du inte skrev här för att stötta utan att du tagit på dig en roll som forumets trickster. Hoppas jag har fel.

Min erfarenhet av delat föräldraskap är allt annat än positivt och det verkar som om kvinnor och män har olika syn på saken. Min fru övergav mig för en yngre casanova och allt var frid och fröjd tills han dumpade henne. Då började kommunikations problemen. Hur lite jag brydde mig, hur lite jag bidrog ekonomiskt, att jag inte deltog i tillräckligt många utvecklingssamtal. You name it. Fy fan. Forumets sida för medberoende är många fall en sida för kvinnor som låst fast sitt tänkande.

Ha det Gött!

VV

bara tala om att jag använt en del av dina länkar och spridit vidare, Sorgsen :-) Fint att du plockade fram dem :-)

Tack Sorgsen och alla ni andra som mejlat och tagit kontakt utåt ang forumet!
Jag har använt självhjälpen ganska mycket på sista tiden. Tycker att den kan vara till hjälp om man faktiskt loggar in där mer eller mindre varje dag och reflekterar över övningarna.
MEN utan forumdelen skulle nog endast självhjälpen kännas mycket halv! Precis som Adde skriver är det för alla nya som söker efter hjälp ovärderligt att få läsa om andra i samma situation. Jag tror knappast att jag själv skulle ha orkat fylla i diverse övningar om inte forumdelen funnits att läsa i först.
Så tack igen och håller tummarna för att era påtryckningar ger resultat!

Adde, dina ord och berättelser utifrån dina erfarenheter betyder mycket för mig. I mångt och mycket känner jag igen mig mer i det som skrivs på alkisdelen av forum. Även om jag inte är alkoholist så är jag i mycket en missbrukarpersonlighet. Jag har missbrukat benzo, mat alltså bulimi och även självskadebeteendet är ju ett form av missbruk som man döljer, skäms över, är oerhört svårt att sluta med och som gav kraftiga abstinens. De som levde nära mig under de åren uppvisade/uppvisar ju också många tecken på att vara medberoende. Jag blir snurrig i huvudet när jag tänker på hur många förgreningar det finns av missbrukare och medberoende, som sedan skapar nya missbrukare och medberoende.

Jag tackar dig för att du skriver så ärligt om barn/babylyckan. Allt som rör att bryta vad som anses vara det normala i sitt föräldraskap lär nog vara det som är mest tabu att prata om. Men att våga prata om saker är ju det bästa sättet att ta bort en tabustämpel på något och fatta att man inte alls är ensam om att tänka/känna som man gör. När jag gick i en DBT-grupp med andra tjejer som självskadade fick jag erfara det. Jag var övertygad om att jag var unik i att vara så pass "sjuk i huvudet" och att alla skulle döma mig men när jag kom dit märkte jag efter ett tag att jag inte alls var unik, mönstret såg väldigt lika ut hos oss alla. Det var rullande intag i gruppen och veteranerna, de som snart skulle sluta i gruppen hade en väldigt rå rakbladshumor som inte skulle gå hem i alla sociala sammanhang men som jag som ny, rädd och skamsen kände en stor lättnad inför. De bröt tabun genom att skratta åt det.

Idag regnar det här där jag bor. Jag tänker att det är synd för alla som tar studenten/examen som planerat utomhusfirande, men bra då det säkert minskar fyllan något. Nattvandring ikväll, hunden får hjälpa till som sällskap och något att samlas kring. Många av ungdomarna vill komma fram och hälsa, en ice braker som kan leda till fina möten. Är de för berusade får de inte hälsa då hundar(precis som människor) inte litar på fulla. Har varit med om flera gånger då jag tagit en sen kvällspromenad och oftast fulla berusade män velat hälsa men blivit nekade av mig då jag ansett dem vara för berusade och jag har sett hur mycket de skämts. Men jag måste värna om min hunds integritet. Hoppas på en lugn studentkväll men blir det för stökigt får hunden gå hem och lägga sig.

Tänk den dagen jag ser till mina egna behov lika mycket som jag värnar om hunden. Där är jag benhård och accepterar inga övertramp. Egentligen borde det ju inte vara svårare än så.

Kram på er!

vi fick barn blev min värld kraftigt beskuren och jag förväntades ta ansvar och "växa upp". Jag var 28 när första barnet kom och det var omtumlande för mig. Från att ha varit lös och ledig blev dagarna fyllda med förpliktelser. Jag valde att fly bort med hjälp av alkoholen. Först bara fredagskvällen, sen lördagskvällen, en pilsner till bastun på söndagen, lillördagen knackade på och ville ha uppvaktning...ja, sen var det ju inte många dagar kvar i veckan. Från att ha varit friheten personifierad så blev jag helt plötsligt låst på alla sätt och vis, ekonomiskt, ansvar och inte minst beroendemässigt. Den där berömda babylyckan ville inte riktigt infinna sig. Vilket jag skämdes för men som jag i efterhand lärt mig att det inte alls är ovanligt, inte ens hos "normala" familjer. En av fördelarna med att lära sig prata uppriktigt med folk är att även de vågar öppna sig.

Och jag skrattar igenkännade över dina ord : "så saknar jag också spontaniteten och förändringen, ut och lifta, träffa nya människor, nya upplevelser. Tryggheten har liksom sitt pris." Och avgjort över Ronjas vrål :-))) Jag trivs också alldeles utmärkt i naturen, den fria, den vilda....men aldrig i h-te att du får in mig i ett tält igen !!! Det räckte med småbarnsåren då det var billigaste sättet att semestra ! I regn och svensk sommarkyla :-(( Sköna hotellsängar med hotellfrukost, det du :-))

Innan spriten tog över helt hade jag ett jobb där jag hade makten och kontrollen i ett till synes kaosartat "välde" och jag älskade det ! Att kunna förutse vad som hände, kunna bemästra det överraskande, att känna att jag hade erfarenhet och kunskap att leda var underbart ! En "vanlig" dag på jobbet blev outsäglig lång och trist och det hände att jag sysslade med lite annat ej jobbrelaterat. Tyvärr är det så att en "yrkesskada" som alkoholen gett mig är att min stresstålighet är minimal idag. Jag har försökt att gå tillbaka en gång till mitt gamla liv men det fick jag hastigt och lustigt avbryta för det höll på att dra ner mig i helvetet igen.

Idag älskar jag att träffa nya människor ! Nästan är det så att jag "konsumerar" nya människor :-)) Efter fylleåren då jag hatade att träffa andra som störde mitt drickande så har jag lite att ta igen. Och idag så ser jag ju att jag har så mycket att lära av andra, jag tycker om de allra flesta men jag har svårt att förstå rasister och homofober. Innanför vår hudkostym är vi alla lika och våra hjärtan klappar precis likadant som alla andras. En anledning till att jag åker på konvent är inte bara för att fylla på min nykterhet utan även för att få möta andra människor från alla delar av vårt samhälle. De hjäper mig att lära mig om hur de har det, hur livet kan se ut och att jag inte är ensam om mina problem. Problem som ofta bleknar i jämförelse och som gör att jag får distans.

Jag är i valet och kvalet (fortfarande) om hur jag ska göra med Landsmötet i Göteborg första helgen i augusti. Jag vill...men ekonomiskt ?? Tidsmässigt ?? En månad efter är Gullbranna och den helgen är helig för mig, 3 dagar som bara är mina ! Med hotellfrukost :-))

Men vi kanske syns under festivalen när du hoppar omkring på ett ben i takt med Timbuktus låtar :-)

En hälsning från mej till er som läser här.

Jag har fortsatt fundera på mitt liv och har träffat en kurator som ska hjälpa mej sätta ord på mina snurriga tankar.

Hoppas verkligen att det blir klart med forumet snart så att det blir åtkomligt för fler, för som du skrev Lelas så behövs detta verkligen.

Jag har ett liv och det ska jag ta hand om nu, på MITT sätt.

Ta hand om er!
Kram från tekla.

Kul att du ska på festival Adde! Kanske du ser mig i vimlet, ståendes på ett ben.

Lev idag, imorgon kan det vara för sent, får mig att tänka på en filmreplik, kommer inte ihåg från vilken film det är men; What if this is as good as it gets?
Så känner jag nu. Jag lever. Det är ok. Det räcker inte.

Samtidigt som jag trivs med att vara "bofast", inte flytta runt till en massa andrahandslägenheter, byta boende hela tiden så saknar jag också spontaniteten och förändringen, ut och lifta, träffa nya människor, nya upplevelser. Tryggheten har liksom sitt pris.

Stunder vet jag hur jag ska njuta av livet. Jag trivs bra i naturen, älskar att tälta t.ex. Då kan jag liksom bara vara. Men det är nog så att jag också saknar kickarna. Som Ronja Rövardotter står jag och skriker "fram med lite farligheter!".

Jag försöker tillgodose mitt adrenalinbehov på gymmet och klubben. För nog är det det som jag saknar, adrenalinkickarna och kanske känslan av makt och kontroll i det när man står mitt i ett totalt kaos men ändå tycker sig kunna överblicka allt som händer.

Jag tänker på en vän som målar graffiti som på frågan(inte ställd av mig) "när ska du växa upp då och sluta måla" svarade, "Jag lever bara när jag målar, alltså aldrig, för den dagen jag slutar måla finns jag inte längre". Jag förstår nu hur han menade då, när man upphör med "farligheter" kan man känna sig tom även om man nödvändigtvis inte längtar tillbaka till just det destruktiva som det kunde föra med sig men till kickarna, till klyschan; känna att man lever.

Det är mycket med det jordiska.

har aldrig haft dina tankar på döden, förutom för dryga året sen, men jag har nästan hela livet agerat som det inte finns nån dag efter denna dag. Många är infallen som jag gjort utan nån som helst eftertanke på hur det ska sluta och i alla dessa tokigheter har det gått bra förutom en del ekonomiska smällar. Att inte tänka på konsekvenserna av mitt handlande var väldigt befriande och gav kickar till ett, i mitt tycke, stillsamt liv. Vilket i jämförelse med svensson-livet var allt annat än stillsamt, ständigt nya projekt, ny grejer att testa och, framförallt, nya saker att lära.

Jag har aldrig haft med lagens långa arm att göra, ok, några fortkörningar genom åren men det är väl nästan en merit ??, trots att jag inte är helt vit. Nu var det länge sedan jag klev över gränsen och jag har fått vett nog att skämmas för att jag längtar tillbaka till spänningen. Som beroende sitter ju sökandet efter kickar djupt ner i min själ och det är en personlighet jag inte vill ta bort. Jag trivs med att göra knäppa grejer. Gubben ska på festival i sommar och jag blir chockad när jag ser spelschemat och hur tiderna ser ut !!! Hur fan ska jag orka det ??? Men så har jag ju aldrig funderat förut ?! Ös på bara och så knö in sig i bilen och försöka få lite sömn mellan varven :-))
De som är i min ålder kommenterar : Men det är väl bara unga där ?? Men vad fan...jag är ju mentalt efterbliven eftersom jag supit bort 20 år av mitt liv så jag har ju lite att ta igen ! Ok, tiderna förändras...numera är det vågat att kasta sig ut i en festival när jag tidigare gjorde betydligt knäppare saker men sammantaget så är det inget jag ångrar, allt har gett mig en kunskap och erfarenhet som jag inte skulle ha fått vid köksbordet.

Det finns ett ordspråk : Om man tänker för mycket på nästa steg så blir man stående på ett ben resten av livet. Jag har nog aldrig funderat över hur mitt liv ska se ut, jag har nog bara åkt med och tagit del av det som erbjudits mig och helt plötsligt sitter jag här och kan ana livets horisont. Och det har gått alldeles för fort !

Och med tanke på min alkoholism så har jag lärt mig i allra högsta grad att det aldrig är för sent att ändra riktning i livet. Att lämna tryggheten som spriten har gett mig under så många år och kasta mig ut i det helt okända som ett nyktert liv innebär är egentligen ett sanslöst knäppt och ogenomtänkt steg att ta. Där hade jag inte en tanke på konsekvenserna annat än att alternativet var just döden. Idag träffade jag en mycket yngre alkiskollega på träningen, en vän jag inte träffat på ett år. Han hade fått en akut hjärtoperation pga kranskärlsförträngning helt nyligen och vi råskämtade om att vårt blod borde vara så utspätt av all sprit så våra ådror måste vara helt renspolade men ändå så kan vi inte vara säkra. Alltså blev vårt konstaterande för femtioelfte gången : Lev idag, i morgon kan det vara för sent.

Jag gratulerar dig Markatta till din första egna lägenhet !! Jag skickar dig en röd cyberros att ha bredvid sängen i ditt alldeles egna sovrum. Och ett cybertuggben till din trogna hundkompis som väntar på just dig.

Ja, jag hoppas det, att jag genom att skriva ner vad jag tänker och känner inte ska kunna undvika och fly. Det har alltid varit det lättaste sättet för mig, att vara ärlig mot mig själv genom att skriva. Som att jag först genom de skrivna orden helt kan sänka garden.

Det slår mig hur mäktigt forum är, har varit för mig. Det är stor skillnad på att skriva bara för sig själv, t.ex. i en dagbok mot att skriva här. Dagbok kan vara bra, man kan ha givande diskussioner med sig själv men för mig kan en dagbok också vara en plats att älta och tycka synd om sig själv, som i det långa loppet inte leder någonvart. En dagbok behöver jag heller inte gå tillbaka och reflektera kring som jag gör här på forum. Här finns ofta någon som säger "stopp" när jag ruschar iväg, någon som ger nya perspektiv, någon med liknande erfarenhet, någon som ger mothugg om jag är helt ute och cyklar, någon som bekräftar. Det jag skriver får konsekvenser för det finns andra människor som läser, vilket gör att jag måste vara ärlig mot mig själv på ett helt annat sätt. Detta är ovärderligt.

För mig räcker det inte med al-anon. Förmodligen hade jag inte ens sökt mig dit utan stöd från forumvänner. Jag har varit medlem här i 9 månader och jag behöver fortfarande det här stödet. Jag känner i detta ilska och sorg över att forum kanske kan försvinna men också en oro, för egen del och för mina forumvänners skull. De jag har och de som skulle kunna söka sig hit.

All respekt till er som kämpar för att forum ska vara kvar, öppna upp igen.

Kramar

markatta - ser du är inloggad. Hoppas du har sovit gott och ser fram emot dagen med tillförsikt:)
Morgonkram / mt

är just att Alkoholhjälpen finns kvar - med 4 "ingångsrutor"; för anhöriga/närstående, för kompis, för unga anhöriga och en internetbaserad självhjälp (ur minnet men ungefär så). Jag får uppfattningen att innehållet i dem har uppdaterats medan forumet lämnats åt sitt öde. Jag tror säkert att Magnus och ev GL som är närmare oss och "mött" åtminstone Adde är positiva också till forumet som en del i Alkoholhjälpen. Det GL gjort är ändock "bara" en utredning som inkluderar förslag, baserat på forskning. Men varken i underlaget eller förslaget nämns specifikt forumet, endast fb-gruppen som ju aldrig tagit fart, och det som nämns finns kvar. Jag befarar att hela alltihopa seglat vidare och att våra kontaktvägar, Magnus och ev GL, är borta från besluten. Tyvärr, jag har varit fullständigt trygg i forumets pågående ombyggnad ända tills jag var i kontakt med Magnus över fb och fick hans svar. När jag tidigare var i kontakt med Pia H så verkade hon ha noll koll gällande forumet. Adde verkar ha mer personliga kontaktvägar - väldigt tacksamt att du använder dem. / mt

"firade" 5 år nyligen så du har nog hittat rätt där, Sorgsen. Gerhard svarade på en direkt, personlig, fråga vid hans genomgång under träffen på GiG om det var alkoholhjälpen han syftade till i sin utredning och svaret var ett klart "Ja, det är det".

Jag har nog bara ögnat igenom självhjälpen en gång i tiden och har nog ingen speciell synpunkt på den annat än att jag hört fler som haft nytta av den. Är man "färsk", vilsen, och inte vet att andra har samma problem så är det en lättnad att se att det inte är ovanligt med denna sjukdom. En sk ögonöppnare typ Prime for Life.