Senaste kommentarerna i forumet

http://nyheter24.se/nyheter/kolumner/741741-att-bli-hemskickad-med-ett-…

har man också sett att många bokstavsbarn lättvindigt åsätts en diagnos istället för att titta bakom barnet, in i familjen. När man kollat så så har man upptäckt en stor andel missbrukarfamiljer där barnen är agerande efter de förutsättningar som råder där. Att då "hjälpa" in ett sånt barn på missbrukarbanan är ju rätt onödigt. Vanligt snack, att bli sedd, att få normer räcker oftast så oändligt mycket längre än ett piller.

Jag har en bekant vars 15-åriga dotter slog ihop för ett tag sedan och fick akuttid på BUP. Hennes mamma är aktiv alkoholist och pappan är nykter (nåja, sprifri iaf) alkis. Hon får självklart piller och "behandlas" efter de normer som råder på den avdelningen innebärande att inte ett enda ord viskas om missbruk i familjen. Tjejen är ju självklart höggradigt medberoende så hon skyddar ju efter bästa förmåga. Jag har tipsat om ungdomsvecka respektive familjevecka men det ju "inte det, det handlar om". Tjejen vill inte "hängas" ut genom att åka på nåt "sånt" och pappan fattar ju nada :-((

Vill bara tydliggöra att jag inte är strikt anti medicin. Jag känner flera adhd-diagnostiserade(vuxna) som tycker att adhd-medicinen är en viktig del i att strukturera upp sin vardag, tillsammans med strikt struktur i övrigt, sömn, mat och träning. Men en vuxen kan själv välja. Jag skriker inte ut att det är fel bara för att det är amfetaminliknande preparat, någon med adhd reagerar ju inte på samma sätt på dessa mediciner som någon som inte har adhd skulle göra. De blir inte höga eller igång, utan mer fokuserade och lugna.

Jag har vänner som inte klarar ett vanligt jobb utan medicinen. Gång efter gång hamnar de i konflikter eller får sparken för att de inte klarar av att komma i tid eller tappar bort saker. Med medicinen kan de det. Skulle de ha ett arbete där de fick hålla på bara med det de gillar och i sin egen takt komma och gå så skulle de nog inte behöva medicinen men samhället ser ju inte så ut. Alla måste arbeta och vissa måste ta medicin för att kunna göra det. En erkänd konstnär med adhd, som kan leva på konsten behöver förmodligen ingen medicin alls t.ex.

Det är annorlunda med barn. Många gånger så verkar det som att barnet inte medicineras för att själva må bra utan för att bli enklare att hantera i klassrummet och för föräldrarna. Skulle vi ha en mer individanpassad undervisning så skulle det se annorlunda ut. Nu ses inte problemet som hur eleven mår utan att de stör övriga elever. I en lektionssal med 30 elever så är det omöjligt att lägga upp undervisningen på en nivå så att allas behov tillfredsställs. Det som för en "vanlig" elev bara är ett surrande sorl blir för en elev med adhd 30 olika röster som denne måste lyssna på samtidigt och bearbeta. Men mindre klasser, kreativare undervisningsformer, moderna hjälpmedel, möjlighet att lyssna på favoritmusiken i hörlurar o.s.v. kostar som bekant pengar.

Nu blev det mer en adhd-diskussion än en fortsättning på benzo-snacket men jag tror verkligen att båda delar handlar om attityder hos läkare och egentligen hela samhället, huruvida man väljer att sopa under mattan och ta udden av det eller se till bakomliggande orsaker, sociala problem, samhällsproblem och försöka hitta långsiktiga lösningar.

Kram på er

...så ansvarslöst att medicinera våra barn och unga och jag känner mig så hjälplös som människa.
Hjälplös över att inte kunna göra något för att stoppa detta!
Vad kan jag göra?
Någon som har något konkret?

Mitt mellan barn har alltid haft mycket energi och som liten behövdes mycket sysselsättning men hen var alltid glad och lätt. Visst var det påfrestande som förälder att hen krävde uppmärksamhet nonstop och jag är säker på att hen hade kunnat bli "offer" för det som började utvecklas när hen var liten, ca 25år sen. Hen var inte på dagis eftersom jag jobbade hemma med just barn och tonåringar i krisfamiljer. Det blev en annan typ av "kamp" i hens första skolår eftersom hen blev uttråkad där, hens inlärning var redan långt före hens ålder men hen hade noll bollsinne, vilket blev lärarnas största huvudbry trots att motoriken var mer utvecklad än normalt.

Mitt yngsta barn hamnade i en klass som var oregerlig redan från lågstadiet, detta var drygt 10 år sen. Där var det flera av hens klasskamrater som fått diagnosen adhd och medicinerades. Det gjorde så ont att se och gör fortfarande ont! En av klasskamraterna var för mig en helt vanlig energisk pojke som fick stämpeln "annorlunda och sjuk", han var snäll och go men gick över gränserna för "det fick han ju, han r ju sjuk".
Det var bedrövligt att se...dessutom orkade han inte skolan när högstadiet kom och hamnade väl i de grupperna där du gör din praktik markatta.

Det är så sorgligt att barn måste passa in i mönster som vuxna skapat. Att olikheter klassas som sjukdom och brister. Alla sjukdomar som behöver läkarvård, som mitt barns cancer, där står jag totalt utlämnad till läkarnas kunskap och vård men diagnostisera inte sönder mänskligheten.
Som du säger markatta, fram för mer samtal.
Vi ser ju bara här inne vilken styrka vi får som använder ord som medicin.

Markatta, jag hänger på i Addes våg för dig!
Du är en medmänniska jag gärna har som förebild!

jag gör vågen för dig och skickar cyberkram ♥

håller med om att det måste spridas. Läkarna är ju väl medvetna om tillvänjning i det här fallet då måste de också ta ansvaret med uppföljning och att alltid, alltid erbjuda andra, långsiktiga alternativ. Benzo bör vara en akut och tillfällig lösning att ta till. Skulle man satsa mer pengar på att korta ner köerna till anpassade terapiformer istället för att pumpa in pengar till läkemedelsföretagen så skulle vi bespara dels pengar men framförallt mycket mänskligt lidande.

Det är tragiskt att se hur det även skrivs ut till unga. På praktiken har jag kontakt med en del tonåringar med adhd-diagnoser. Flera av dem äter dagligen Ritalin eller Concerta(amfeteminliknande preparat) och utöver detta så får de benzo vid behov. De får alltså två mediciner med totalt motsatt effekt på samma gång, galet! Bland missbrukarvärlden så vet man att folk som missbrukar amfetamin inte dör av/tar överdoser av amfetaminet utan av kombinationen amfetamin/benzo då de tar benzo för att "komma ner" och kunna sova efter att varit vaken i dygn. Påfrestningen på hjärtat blir då för stor.

Jag känner en stor oro inför detta. Det här är ju killar i tonåren som gör som tonåringar gör, festar och smygsuper med kompisarna på helgen. Att blanda allt det här med alkohol, för killar som dessutom redan har en impuls- och aggressionsproblematik är inget annat än vansinne.

Då lyckades jag bli arg idag med ;)

Kram

...kära systrar, mulletant och Lelas. Att jag fått ta del av era erfarenheter, att se likheterna, att inte känna mig ensam i bedrövelsen, allt och tiden det tar har gett mig mycket värdefull distans. Att få ta del av missbrukets käftar och makt över människor i alkoholismen som sjukdom genom alla som kämpar här inne har också gett mig oersättlig kunskap och förståelse.

Vägen är fortfarande lång för mig men just nu är jag inte ett dugg osäker på gemenskapen och framtiden. Jag får mer och mer bekräftelse både i mig själv och bjuds oväntat upp till tvåsamhet (ömsesidiga samtal) av maken. Det är så längesen jag upplevde det att jag glömt hur det kunde vara, rör mig till tårar av tacksamhet.

Tack alla underbara och generösa människor här inne.
Låt inte detta forum försvinna!!!

underbart! / mt

från Sorgsen. Du kommer att hitta rätt i ditt nya liv... och livet kommer att förändras både för dig och dina vänner. Sånt är livet:) Ta det lugnt. En sak i taget. Det viktigaste först. Lev och låt leva.

Kram / mt

Underbart! :) Kram!
/H.

Askungen, var inte så hård mot dig själv. Det är inte konstigt att du inte förmår att släppa nöten, det är så medberoende (och för den delen beroende) funkar. Jag förstår att du är trött och inte orkar. Så funkar det, också.

Var rädd om dig.
/H.

...haft några sagolika dygn.
Vad som har orsakat vändningen har jag inte en aning om, den verkar vilja hålla i sig också. Jag kan plussa lite här och där, kan bara konstatera att denna veckan har varit ljuvlig!
Jag njuter och vi kan prata om allt möjligt. Han är vaken och närvarande hela tiden.
Han berättade om att han somnade när, var och hur som under flera veckor efter han fått sina piller, oftast sittande på en stol när de hade sina samlingar på gården under behandlingen. Han sluddrade och vinglade som han var full, han fick tom blåsa en gång tydligen.
Han har varit väldigt trött och irriterad, glömsk och långsam i talet.
Nu tar han inga och han är vaken och glad, mycket längesen jag såg honom såhär. Många år sen!

Han har berättat om mardrömmar var natt men att han inte vågat sluta ta dem. Det att inte våga lät som det var för han har klarat hålla sig från alkoholen och vågade inte sluta för han var rädd för kroppens reaktion. Körlektioner och uppkörning ligger inom snar framtid och han kommer snart till mig igen. Som jag trodde så mår han bra i min miljö och nu tar han inga antidep längre. Äntligen är reaktioner och relationen på riktigt, vi kan starta om på riktigt.

Vi spinner ikapp med grannens katter just nu.
Jag gör allt jag kan för behålla detta, det är inte svårt ;)
Gott föder gott och äntligen når mina ord fram och vi ger och tar, helt vanligt och sunt.

...en arbetssituation där jag kände att jag inte orkade som tidigare pga makens alkoholism var min absoluta vändpunkt psykiskt.
Jag hade gjort allt jag kunde och kunde bara vänta på att något skulle hända honom för vändningen skulle kunna inträffa.
När jag märkte mina uppgifter tog stryk tog det en helg för mig bestämma mig för att "stänga av". Jag hade insett och släppt tidigare också, linorna klipptes av en efter en och på hösten kom sista sucken.
Sen blev det bara en lina kvar, den som jag satt tidsbegränsning på.
Min punkt är augusti/september, då ska jag samla ihop allt som känns väsentligt och göra ett nytt avstamp.

Punkten jag finns på nu säger att linan som funnits kvar har bara varit min önskan och envisheten att inte ge upp en framtid jag visste kunde bli bra.
Hur jag nu kunde veta det???
Det kunde jag ju såklart inte!
Om maken inte velat sluta dricka självmant hade vi inte haft en chans! Inte en enda!

Tyvärr ser det ut så, finns inga genvägar eller omständigheter som rättfärdigar. Alkoholism är alkoholism, en sjukdom som bara läker om man slutar dricka helt för alltid.

Bara du vet när din gräns är nådd.
Ett avbrott behöver nödvändigtvis inte betyda skilsmässa.

...läsning MissK,
Låter som ni har en hel del planer framför er.

4e steget har både en bok och ett arbetshäfte som jag köpt på Alanon. Jag har ingen regelbunden kontakt med någon sponsor men jag förmodar att det är ett bra sätt att gå igenom punkterna. Min första kontakt hade jag på anhörigveckan och sen alanon. Jag har varit på möten där det fjärde steget är ämnet. Det är ett steg jag uppfattat väldigt många reaktioner hos alla deltagare.

Om du inte vill köpa litteraturen förmodar jag mycket finns att hämta på nätet.
Någon här som vet?

Lycka till

är det så svårt att släppa den förbannade nöten då?
Jag vet att jag sagt det många gånger förut, men jag orkar verkligen inte mer!! Känner mig helt utpumpad. Jag har svårt att se glädje i någonting. Det är jobbigt att gå upp om morgonen och ännu jobbigare att släpa iväg till jobbet.
Jag kommer snart att påbörja en ny anställning och jag frågar mig själv...hur ska jag klara det? Hur ska jag kunna var social och trevlig och klara av alla ansvarsuppgifter som kommer med detta jobb?
Det är det svåra med att arbeta i servicebranschen. Att hålla skenet uppe, le och vara trevlig, när man i själva verket blöder inombords. Samma gäller hemma. För barnens skull.

Jag har funderat mycket på att gå till någon för samtal. Jag inser att jag mår väldigt dåligt och känner verkligen att jag "sitter fast". Jag ska se vad jag kan göra på den fronten.

Vad beträffar lämna eller inte. Jag vill så gärna ha förändring, men har även insett vilka stora påföljder det innebär att separera. I vårt fall är det komplicerat och jag orkar inte gå in på detaljer just nu.

Det har varit mycket dåliga dagar på sistone. Jag fortsätter att sova på soffan. Det har varit urnsättning av sambons bror vilket medfört att sorgen legat tyngre i vår familj. Sorgen går i vågor och jag ser hur den tynger min sambo hårt. Det har blivit en del dricka och han ber mig bara att ha överseende för det..."låt mig bara får dricka just nu" osv.
Sorgen tynger även svärmor och jag vet att hon oroar sig mycket för den son hon har kvar. Hon har gråtit och bett min sambo att sluta dricka. Hon säger saker som: "Jag har förlorat en son. Du är det enda barn jag har nu. Låt mig få ha dig kvar!" Men det biter inte på honom. Än så länge fortsätter han dricka.
Mellan torsdag och söndag fick han i sig drygt en liter whiskey och tre liter vin.
Det jag känner just nu är besvikelse.

Fortsätter läsa era inlägg, försöker finna styrka, inspireras och skriver av mig då och då.

God natt!

...skönt att läsa du har det bättre.

I min historia vägrade barnen åka till sin far. I tvisten och tillsammans med soc erbjöd jag då att pappan kunde vara i min/barnens bostad för att kontakten skulle kunna "normaliseras". Han kom ett par gånger, när han hann. Samtidigt letade han fel hos mig men höll ansiktet och uppförde sig i mitt hem. Jag var naturligtvis inte där utan övernattade hos vänner.
Det blev så absurt alltihop och barnen ville inte åka till sin far trots detta. Han kom oanmäld till ett av barnens skolor, tog kontakt med rektorn till det äldsta barnets skola för få info om avslutningsdag. Barnen ville inte ha sin pappa där, de blev bara stressade.
Jag lät det gå alldeles för långt i min vilja att de skulle få en fungerande kontakt. Barnen blev osäkra, trots att de äldsta var långt upp i tonåren så påverkade deras historia med sin pappa och alla hans ologiska reaktioner så djupt.
Jag tog ett beslut att han får gärna umgås med dem om han vill men sa till mina barn att från och med då får han inte sätta sin fot innanför min tröskel. Som markering att jag inte accepterar hans beteende mot mig.
Det blev mycket lättare för alla! Barnen blev trygga i sitt hem, jag kunde inte förbjuda pappan komma till skolan eller avslutningen men minsta barnet gick hem när han kom till skolan. Vi kom överens om att hen skulle be om få gå på toaletten och sen bara dra! De små liven blev trygga, det yngsta barnet var rädd hen skulle bli kidnappad och sa att hen hellre tar sitt liv än är hos sin pappa. Jag fick henom att lita på att oavsett vad som händer så hämtar jag henom! Avslutningen för äldsta barnet var snabbt överstökad, ett hej och hejdå på skolgården. Mitt samvete var tungt och självklart blev det spänt och konstigt för barnet men pappan var inte bjuden på kalaset pga mitt beslut. Äldsta hade säkert stått ut men yngsta hade mått dåligt långt efter. Jag hade dem hellre lite irriterade på mig och mitt beslut, någonstans måste det ju pysa ut.
Så kan det gå, trots soc och alla möjliga terapeuter. Just att ingen av dem som barnen pratade i förtroende med trodde på dem gjorde dem mest illa. De litade på dem, första året!

Med detta vill jag inte hoppas dina barn känner samma stress med sin pappa, men vill rekommendera dig att inte låta ditt ex klampa in och påverka ditt nya hem negativt. Du har rätt välja vem du vill släppa in. Ditt välmående ger trygghet.

Att känna sig som femte hjulet på bjudningar, inte bli bjuden, inte hitta nya traditioner, allt sånt där levde jag med under en faslig massa år. Jag tror jag mådde sämst av det, som du skriver, vill ju ge barnen... Nu har jag ju förstått sen långt tillbaka att det var mina hjärnspöken, barnen tänkte inte så.

Fortsätt stalka ;) de lär sig att du vill och kan på det sättet. Det tar tid/år ändra rutiner, först för dig och ännu längre för omgivningen.

Du har kommit långt på kort tid, glöm inte det. Var stolt över dig! Det är jag!

Kram

Och kul att ni kommer iväg och kan ha roligt tillsammans också. Jag är glad för din skull.

Träning och kost går ju lite hand i hand, energiförbrukning och energiintag. Att röra på sig gör en också mer kroppsmedveten och jag tycker att när jag har fått rutin på träningen så respekterar jag min kropp mer och känner mer vad som är bra för den. Efter ett hårt pass är man ju inte sugen på chips direkt utan kroppen behöver riktig mat.

Kram

med er om det oftast fullständigt vansinniga i hur folk på Myndigheten behandlar sina medmänniskor :-((

Men....

egentligen vill jag tacka dig Markatta för ditt inlägg om ditt benzoberoende. Jag har sjäv tackat nej (gudskelov!!) till allt vad sånt heter men jag har flera bekanta som gått igenom proceduren att bli fri. Tyvärr är inte läkarna kunniga i hur förskrivning ska gå till utan skriver hejvilt till alla som vill ha. Det är väl ingen tvekan om att det är ett betydligt svårare jobb att bli av med tablettberoendet än alkoholberoendet. Info om det måste spridas !

Tack för era fina ord, hjälpande ord och stöttande ord.

Vilken j-a dag. Jag har det så mycket bättre, men jag kan inte ta bort hur han påverkar mig.
Har fått en del arga meddelanden på olika sätt de senaste dagarna (igen...), och idag dök han upp helt oanmäld... Han har ett så konstigt sätt... Och jag blir lika stressad varje gång, får total hjärtklappning och blir så påverkad av det...

Mår bättre, verkligen...
Men ibland är det ensamt - alla har sitt. Jag försöker bjuda in vänner, försöker bjuda in mig själv till saker och så, men många är redan upptagna, det är familjesammankomster, kalas, resa bort osv, och det känns som att jag "blir över". Vill att barnen ska ha ett hem där vänner kommer ofta, att de känner att jag vill bjuda in. Chanserna har ökat att det ska bli så sedan jag flyttade, men samtidigt inte - plötsligt känner jag mig rätt ensam.
Och å ena sidan så är det ok - jag uppskattar ensamhet; kunna göra det jag vill, ha det lugnt och skönt och ingen som hela tiden påverkar mig/vakar över mig osv, men som sagt: jag vill gärna att det kommer vänner på fika, på middagar, och leker med barnen osv osv... Börjar nästan känna mig som en stalker...

Hej Sorgsen, och alla andra. Ska försöka och bara skriva positivt idag.
Jag har varit långledig i helgen och känner mig nu utvilad. En dag var vi iväg på "musikafton". Det gick bra, jag vågade mig upp och dansa och han höll sig nykter. Jag gjorde ett försök att vara social och lyckades hyggligt. Min sambo är nu ledig ett tag framöver och vi kan umgås mer, vi har en fungerande bil och kan ta oss ut var vi vill.

Ser också fram emot en ledig vecka snart då vi kan fira hans dotters student och träffa hans föräldrar. Då har vi chansen att återgälda lite av deras gästfrihet (de har fått utstå en hel del pga alkoholen).
Jag har åter tagit tag i min diet när jag märkte att det gick tillbaka till det gamla igen. Jag hade gått ner 3-4 kg från början. Nu ska jag ha självdisciplin och tänker inte tillåta mig att bli tjock.

Känns så frestande att flika in små men.....Har du förresten något tips på hur man jobbar mer med steg 4?

Ha en bra dag!
Miss K

Vad härligt att höra!
Ta tillvara på de här dagarna :-)

Kramar
Miss K

Boxa på du! Lite för mig också. :)

Kram!
/H.

för kramen.

Jag skäms också för Sverige. Jag skäms över den politiska rasismen och jag skäms över ett Sverige där pengar är värt mer än människan.

Jag ska nog bara tillåta mig att vara riktigt arg idag. Tur jag har en boxningssäck i vardagsrummet när jag inte hittar något annat sätt att kanalisera ilskan.

Kram

Åh, vännen...

Jag ser liknande situationer genom mitt jobb. Även om jag inte har haft dem boende så nära mig, så känner jag ändå till dem.

För bara några dagar sedan hämtades en familj med fyra barn, alla födda här i Sverige, för att utvisas till ett land där barnen aldrig har varit. Jag blir så ledsen att jag bara vill gråta... Nu sitter de i Skåne i väntan på att planet skall lyfta. De vet inte när, inte hur, de vet faktiskt inte ens var de befinner sig just nu - för om de vet sånt så finns det en risk att de rymmer.

Jag skäms över Sverige. Men jag finner en liten tröst i att mamman sa till mig att hon vet att svenskarna inte är som Migrationsverket. Hon vet att vi vill att de skall få stanna. Hon tror inte att alla svenskar vill att de lämnar.

Fy sjutton... vad kan vi göra? Maktlöshet är ordet.

Kram!
/H.

Åh vad härligt! :)

Kram!
/H.