Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

att magnus öppnat forumet - men kan inte riktigt orientera mig:) Hoppas allt väl med dig och hos dig. Kram / Mt

Sorgsen

..så aktiv här sista veckorna. Smitit in och läst någon gång då och då men mest varit nergrävd i arbete och i underbar tvåsamhet.
Jo, vi har hamnat på en väg som är så behaglig att det nästan känns overkligt.
Vad som orsakat vändningen vet jag inte och kanske får jag aldrig veta. Vi börjar växa samman på ett helt nytt sätt. Samtal och mängder av humor, vakenhet och vilja, lugn, ro, insikt och överseende känns nästan självklart nu. Enda jag märker är viss blyghet och försiktighet i vissa lägen, jag förmodar det är lägen som varit lättare att "behärska" med sprit i kroppen.
Jag är så stolt över honom och över oss. Faktiskt över mig själv också, att jag gått emot mina egna principer.
Utan er här inne, allra främst utan er men även familjeveckan, Al-anon och allt jag läst och lärt, utan hade jag inte varit gift med mannen nu. Det vet jag med säkerhet!

Därför är jag glad att forumet öppnats igen.
Min situation är ju inte unik eller ovanlig på något sätt. Forumet gör skillnad för många och oavsett hur utgången blir så gör den skillnad!
Ensamheten är så oerhört stor när man står mitt i helvetet, för alla inblandade så är ensamheten smärtsam. Att alltid kunna ta sig in här och läsa om andra i samma situation är ovärderlig.

Var rädda om er där ute och välkommen du som eventuellt hittat hit och är ny. Ge inte upp!

Kram kram

att läsa om er samvaro nu! Jag känner igen mycket i er resa även där ni är nu. Jag är också glad att vi möttes här och följts åt en bit på vägen.
Varma kramar och allt gott! / mt

Sorgsen

...dagen med sura toner från maken.
Kanske är det vanlig trötthet, kanske är det nerver inför uppgifter, kanske är det sug, kanske något annat som skaver, ingen aning!
Jag valde avsluta samtalet, han var bara vresig. I min värld säger jag att jag är sur, arg, irriterad, trött, glad, ledsen...i hans värld låtsas han allt är bra i orden men är kort, näsvis och allmänt syrlig...gör mig bara förbannad. Jag är inte orsak till hans sinnesstämning, inte vad jag vet. Om jag skulle vara det anser jag det är det han ska framföra istället för nåt småtjurande som en förpuberterande tonåring!

Tack! Så fick jag ur mig den gallan!!!!! :)

visst beter vi karlar oss som småpojkar i kortbyxor ibland :-)) Då kan det räcka med att "mamma" klappar oss lite på huvudet och säger att det blir bra igen :-)
Kram !!

... och undrar hur du har det?

Tänker på dig!! Hoppas att du har en skön sommar, att ni njuter tillsammans och är lyckliga, och att det är därför du inte skrivit på länge!!
Varm sommarkram!!

Sorgsen

...jag var här. Saknar inet och er.

Mina överväganden pendlar hit och dit. Jag har några goda vänner som jag kan prata öppet med. Betydelsefullt att sätta ord på tankarna.
Igår såg jag en uppställning om nykterhet/tillfrisknande. Såg skrämmande likheter i mannens beteende och teknisk nykterhet.
Jag är på väg bort från äktenskapet...tyvärr ser jag ingen lösning. Tråkigt eftersom det goda är gott men pendlandet är slitigt och jag är inte orsaken till nedturerna.
Mannen har levt så här hela sitt liv, har jag förstått, och han verkar inte vilja ändra eller är inte kapabel till det.

Just nu är han i full gång med sitt nya liv, där finns jag inte med längre.

Jag gör inget drastiskt, låter inte tillfälliga humörssvängningar få mig göra eller säga något överilat men tar inte skit. Reder inte i alla makens märkliga och känslokalla utbrott, tyvärr blir de riktade mot mig. Mitt liv rullar vidare och jag har det bra men helst hade jag haft mannens godhet runt mig istället för obehag. Det påverkar mig men förstör mig inte, det trasar sönder kärleken däremot, det lilla som finns kvar.

Positivt är att han fortfarande håller sig borta från spriten men nykterheten är långt borta, ledsamt!

Kändes bra få skriva av sig. Tack för ordet!

Kram på er där ute!

för att du hör av dig !! Du är saknad !
Trist att det inte funkar men ditt egna liv är viktigare och jag hoppas att dina planer framöver står fast ?
Jag hoppas det.
Kram !!

Gör mig ont att läsa dina ord - jag förstår och vet hur gärna du vill att det ska vara gott, men du har sannerligen gjort allt du kan, och gett det tid och du är så fantastisk!

Tänker på dig, nu och så många gånger annars!
Ta hand om dig!

Kram

höra av dig Sorgsen. Ledsamt med relationen och mannen. Kommer ihåg en sång som Mauro Scocco (skriver man så?) skrivit och Lisa Nilsson sjunger "Långsamt farväl"... Men när en process fått ha sin tid och man vet, vet... då kan man lämna med ro i hjärtat om än med sorg. Kram / mt

markatta

Har tänkt på dig.

Det är ju jättebra att du har vänner du kan prata öppet med. Det glädjer mig att du verkar se till vad som är bäst för dig även om jag fattar att det känns sorgligt.

Begreppet "teknisk nykterhet" är första gången jag hör. Är det när man slutar dricka men i övrigt inte ändrar inställning och beteenden?

Kram till dig!

Sorgsen

...för era varma ord.

Jo, det är smärtsamt känna att slutet är nära. Kanske har jag fel och hoppet finns där någonstans. Det väcks och allt blir så levande och rätt när vi är i fas. Det är ju därför jag har så svårt förstå varför han svänger. Just nu gräver han ner sig i ett nytt arbete, vilket är bra såklart, men han gör det på exakt samma sätt som tidigare. Efter all kunsap ag surplat i mig såkan jag se att det beteendet hör ihop med beroendebeteende. Visst, jag arbetar själv mycket, tappar ibland humöret pga pressen, men jag låter det inte gåut över mina nära! Han väljer medvetet bort mig och på ett mycket obehagligt sätt. Nedvärderar och dumförklarar!
När vi tillbringar tid tillsammans funkar vi alltid. När han lämnar och är ensam i lägenheten tar det tre dygn sen är jag bara till besvär.
Han är väldigt egocentrisk, mycket bra i många lägen, men elak och sarkastisk ovanpå ger mig en känsla av sjukdom. Psykisk ohälsa helt enkelt. Jag sernu tydlugt hur han manipulerar folk i sin omgivning med sin intelligens och det är ingen vacker syn.
Så, det var inte bara alkoholpåverkan som gav honom personlighetsförändringarna. De blev bara tydligare tillsammans med alkoholintaget.

Hur fortsättningen blir vet jag ibte helt ännu. Jag måste inte ändra något just nu.

Mulletant, ofta tänkt på dina kloka ord. Jag har säkert inte varit uppmärksam nog men ställer frågan. Hur lång tid var du ensam efter du lämnat din man i tron att allt var över?

Teknisk nykterhet! Jag är inte den rätta att svara utförligt på det. Kanske Adde är bättre ägnad?
Men, i slutet av Birgitta Crafoords bok finns en uppställning. Den var träffande för mig att se.

Jag känner nu hur mycket lättare det är när ag får skriva av mig här! Tack tack tack för ni finns!

Var rädd om varandra!
Kram

- jag var inte ensam alls. Eller en dag hos en nära vän. Jag packade bilen en natt, åkte iväg tidigt på morgonen och meddelade honom efter ett par-tre mil att jag inte var hemma längre. Även till vem jag åker. Hans förtvivlan var förstås enorm. Jag åkte tillbaka samma kväll, efter många telefon- och sms-kontakter mot löftet att han skulle bli nykter. Tidigare hade jag massor av gånger sagt att jag står på tröskeln men jag kände att nu hade hotet fått en annan dimension. Det blev verklighet. I det skedet enades vi om att dricka 2 glas vin till middagen på nyår (detta hände i december) - det gick bra... så drack han en öl medan vi städade nyårsdagen (jag räknade på den tiden). Litet drama. Nästa försök var att han skulle dricka 1-2 glas vin till maten på en personalfest, också jag var helt inne på det och skulle hämta honom 22-tiden. Det fungerade sådär... han var inte onykter men några iofs oskyldiga dricka-kännetecken visade sig direkt. Det blygsamma drickandet motiverades inför kollegerna med att han skulle på en resa följande dag, vilket stämde. När han kom hem från resan drack han direkt sprit som han köpt. Då var uppbrottet nära men han bad om förlåt, från hjärtat ... och DÅ hade polletten ramlat ner för mig och jag ställde kravet noll. Noll, noll och inget annat.

Den våren (2011, första halvåret) inrymde ett antal riktigt tunga situationer men jag såg hans vilja. Under sommaren jobbade han mycket hemma (som typ du har på Oasen kan jag tänka mig)... jobbade kroppsligt tungt och sov. Sov, sov, sov... Ville inte röra sig ute i sommarlivet. Vi levde lite som i en egen bubbla. Den sommaren, alltså ett halvår in i nykterheten ändrades också vår kommunikation på ett markant positivt sätt. Saker (känsliga, svåra, smärtsamma) som tidigare resulterat i dramer bara löstes upp, som när dimma löser upp sig och försvinner. Det var helt fantastiskt att uppleva. Vi kunde komma in på känsliga ämnen utan att relationen brast. Det gav mig stort hopp. Dessutom skrev jag och läste massor här och hade fina vänner här. Det har hjälpt mig mycket och varit avgörande för mig.

Våren 2011-våren 2012 var han i huvudsak nykter - med vita knogar - han led nog mycket även om vi i stort hade det bra. Han tog några korta återfall (1-2-3-4 öl eller GT under några timmar), jag märkte det oftast direkt (några ggr inte alls) men hans tankar kretsade nog mycket runt alkohol. Jag slutade kolla bostäder sommaren 2011 (han blev inte så glad när jag berättade att jag i samband med ett ärende varit och kollat in en lägenhet på vår bröllopsdag... då lovade jag att inte göra så "i smyg" mera)... Jag började känna på djupet att jag skulle stanna, att det blev alltmer stabilt. Jag funderade mycket över min arbetssituation som var krävande och uppfyllde mycket av mina tankar även när jag var "ledig" och började konkret planera en förändring.

Nästan 1½ år efter mitt lämnande (som trots den enda dagen var mycket tydligt) tog han ett rejält återfall på valborg 2012. Då blev han knallfull och en del av familjen var på plats. Även en av våra söner som själv går på AA i "stora stan". Det blev den faktiska vändpunkten. Han fick en läkarkontakt via jobbet (endast 2 besök men god kontakt) och i maj var han med sonen till AA i storstan. Två möten samma kväll och sen gick han till hemmagruppen på orten. Där började hans inre resa. Den första juli samma år hade han nån slags djup upplevelse/insikt 1) "jag har allt kvar" vilket betyder 2) "jag kan dricka allt utom alkohol, dvs t.ex nollöl, och "ha" de stunder som betyder mycket..." (Det handlade just då om att sitta i hamnen i solen med en öl och njuta av sommarlivet) Alkoholfritt eller -svagt (0,5) har fungerat bra sen dess. Men FÖRE detta ville han inte dricka det utan vi drack endast vatten med el utan bubblor. Efter en tid blev jag helt trygg i att det alkoholfria fungerar och nu har vi allt som förr - dukar med fina glas, sitter och pratar länge och dricker några glas av något slag. På landsmötet i Göteborg träffade vi en kvinna med flera års nykterhet som spontant delade samma erfarenhet. Medan vi lyfte i in väskor i bagageluckan - vi samåkte en bit - beskrev hon sin nykterhet och sitt liv som nykter med a-fritt (el -svagt) identiskt som vi har det och upplever det. Det var oerhört befriande och härligt! Hon delade också erfarenheten att detta är känsligt inom AA.

Nu fick du en lång berättelse. En avgörande sak är att jag upplevet när jag läst på och mellan raderna att din man (även flygcerts man) har en annan hållning än Mg har. I grunden. Dock kan jag ju inte uttala mig om det på basen av vad ni som partners skriver om dem. Men så har jag verkligen uppfattat det.

Jag kan inte nog betona hur mycket läsandet och skrivandet, skrivandet, skrivandet här betytt för mig. Kontinuiteten i processen.
Måste sätta punkt nu, hoppas det blev begripligt. Kram, kram / mt

vill.sluta

Det ger mig själv lite perspektiv på tiden.
Jag har varit här knappt ett år.
Och som jag har slutat.......
Berra har med sina fantastiska skildringar beskrivit att det går, hemma, på krogen eller vart man nu är att dricka alkoholfritt. Så även du nu oxå, och det stärker mig.
För även om det inte är kritvitt så är det avsevärt mindre än för ett år sedan.
Och som jag skrev till mama blue i en annan tråd.
På måndag börjar färden mot beach 2014.

Tack än en gång/A

ja, jag har samma bok :-) Roade mig att googla på uttrycket och får upp det omvända : Teknisk sprit :-)

Uttrycket kallas också att vara spritfri men inte nykter dvs alla gamla beteenden finns kvar och det är ett kompakt motstånd mot att ändra något i sin livsföring. Att fortsätta med samma livsstil med samma gamla invanda praktiska företeelser som att dricka och äta samma typ av mat leder efter ett tag tillbaka till det gamla sättet att leva. För att jag skulle fungera med en njutbar nykterhet så var jag tvungen att göra en genomgripande förändring av mitt liv och det gällde allt.

Det Birgitta radar upp i boken är samtliga varningssignaler som är lätta att se och som man idag vet är farliga för oss alkisar. Och i viss mån även medberoende. Kruxet, och det är ett STORT krux, är att dessa varningar inte går att visa för en som inte kapitulerat inför alkoholen utan har en längtan tillbaka till det gamla. Förnekelsen är så stor så det är bara att släppa tanken på att "övertala", det är en omöjlighet, de måste få dricka färdigt först. AA's första steg, och det enda som talar om alkohol, är nyckeln till att inse vem jag är och det absolut viktigaste steget. För min egen del vill jag aldrig glömma det.

Just nu har jag 3 bekanta (konstigt nog 3 kvinnor) som återgått till att dricka ett eller annat glas vin "bara för att de kan". Alla 3 har alkoholproblem och har varit nyktra en tid innan hjärnan säger att det är nog inte så farligt utan vi kan nog ta lite då och då. Och visst går det MEN erfarenheten visar att efter några år så är de tillbaka i skiten igen. Fullt ut eller tom värre. Men det går inte att att visa på att andra inte klarat det utan de tror (intalar sig) att just de klarar av denna återgång. Vi är korsberoende till ett antal olika kemiska ämnen och som drar igång vårt beroende, typiskt är huvudvärkstabletter med Kodein (Forte) som omvandlas till morfin i kroppen och som vår missbrukarhjärna tacksamt drar i sig. Känt är att Mollipect hostmedicin gärna köpes av "nyktra" alkoholister just för att den är löst i alkohol (Det finns receptbelagd sådan också som innehåller morfin...)

Min nykterhet är alldeles för dyrbar för att jag skulle tordas att chansa på sk noll-öl eller annat trams som håller mig kvar i det gamla sättet att agera. Många är de som vittnar om att hela systemet drar igång och att de springer på knivseggen. När jag ska dö ska jag vara nykter.

Sorgsen

...era ord värmer. Tack!

Det är just tiden som håller mig borta från det definitiva uppbrottet. Jag ser ju att han känner sig trygg i AA och går gärna dit. Däremot blir jag osäker på om det är hans höga status i gruppen eller hans egen utveckling som lockar mest. Han själv sätter sig på höga hästar känns det som.

Vågorna i relationen är smärtsamma, säkert för honom också, men med en väsentlig skillnad. Jag tycker livet är för kort för tjafs och strunt och han har förmodligen aldrig levt på annat sätt och vet därför inte hur man lever i en fungerande relation. Hans föräldrar har inte föregått med gott exempel, också något jag fått klarthet i. Förnekelse och fasad har varit deras levnadssätt.

Snart kommer jag tillbaka till lägenheten och nu är det dag tio utan kontakt. Inget jag ser fram emot men jag har ju familj och vänner att övernatta hos om det skulle bli akut kris.

Teknisk nykterhet
Jo, jag googlade också för kunna länka vidare. Fann ingenting!
Adde, tack för förklaringen.

Mannen vill inte dricka och det är ju sunt. Han väljer inte heller alkoholfria alternativ. Han känner sig stolt över månaderna utan alkohol. Han har tagit om körkortet och nu fått nytt arbete. Så, visst går det framåt. Veckorna vi har tillbringat tillsammans har varit fantastiska. Eftersom vi lever ett lite annorlunda liv pga mina resor så haltar delar av rådgivningar och förståelsen från både AAmedlemmar och månadsmötena. Jag säger ingenting om det, jag begär inte att andra ska förstå. Jag kan gissa att mannen också blir trött på att behöva förklara eller försvara, om inte direkt och gentemot andra, så mot sig själv och situationen.
Jag tror på honom när han säger han älskar mig. Jag tror det är besvärligt för honom vara ensam, ibland långa perioder. Men, jag är också ensam, jobbar mycket, har familj, hus, barn, barnbarn, vänner, kollegor. Inte behöver jag varken gnälla eller skälla för det, omvänt så ringer, mailar, smsar jag och säger att jag saknar och längtar, berättar och ber få berättat vad de mina gör och hur de mår. Utan det hade jag gått under! Därför kan jag vara stark ensam, en ensamhet som därför inte gör ont hela tiden. Jag reser bort fysiskt men är aldrig borta från min familj, om någon kan förstå vad jag menar. Så är det för mig, tankarna, planerna, blomvattnandet, nya gräsmattan och syrenbuskarna, allt det där är så nära i mig att jag kan känna både dofterna och känslan av när jag går barfota i gräset på 100-200-300 mils avstånd.

Mycket svammel kanske men skönt få skriva av sig.

Kram på er

Sorgsen

I oasen är det varmt och tryggt! Där finns jag nu, nyopererad och omhändertagen av barn och svärdöttrar/söner, syskon och vänner. Mannen skrek åt mig efter 4 timmars samvaro, där fick jag nog. Gjorde jobben jag skulle och bad honom vara tillmötesgående. Det var han inte så fyra dygn utan ett enda ord från honom. Han var borta när jag kom hem efter arbete i söndags och kom inte till lägenheten under tiden jag var kvar.
I måndags em tog jag mina kläder och körde upp till mitt hus, så var bestämt.
Igår opererades jag och nu finns jag tillbaka i min oas. Inte ett ord från mannen så det får väl ses som ett tydligt tecken på att han inte vill bjuda upp till dans.

Jag kommer hämta resterande prylar under kommande veckor.
Behövde inga ultimatum eller snack. Löste sig utan! Tragisk alkis/psykiskt sjuk!

Mitt liv går vidare och jag är tacksam jag inte lät mig dras ner i skiten, inte längre ner än jag kan ta mig ur!
Tack alla här! Ni är/var mitt syre länge!
Kram