Senaste kommentarerna i forumet

Gumman! Sluta!
*tar dig i axlarna och ruskar dig lite försiktigt, och tittar dig djupt i ögonen*

Du. Sluta klandra dig själv. DU har INTE förstört någonting för barnen. Tvärtom.

De kommer att se tillbaka på det här och säga: "Mamma är min hjälte, hon bröt upp från pappa och räddade både sig själv och oss från att gå under. Det var en jobbig tid för henne, men hon klarade det för vår skull."

Men, det tar tid. Häng i. Håll ut. Det tar tid.

Det är inte meningen att du skall fixa att vara glad på en alla-andra-är-par-middag, inte än. Det kommer senare.

Men, det tar tid.

Andas. En dag i taget. Är det för mycket? Ta en timme i taget då. Andas.

Kram. <3
/H.

Sambon är så snäll, så omtänksam, så mjuk, så tillmötesgående, så varm...
Och jag är så ledsen, så ledsen...

Jag är såå himla ledsen, på mig, på situationen, på livet, på allt... Jag vill verkligen inte leva så här. Jag har ingenting av värde i mitt liv - jag har bara förstört precis allt. Jag vill itne tvista om barnen, jag vill bara att de ska veta att jag älskar dem, jag vill ju inte att de ska behöva flacka så... Det bara kan aldrig bli bättre - jag har förstört allt. Satt på en middag igår, min första "alla-andra-är-par-men-jag-är-singel"-middag och jag försökte så hårt, försökte visa att jag är i alla fall lite glad, jag är i alla fall lite trevlig, jag är i alla fall lite pratsam, och jag log så att jag fick ont i huvudet... och sedan satt jag ensam och grät.

Känns som jag har världens mest tomma och innehållslösa liv. Alla av mina vänner lever kärnfamiljsliv, de är oftast uppbokade på helger, jag har inga egna kurser/aktiviteter, sambon är mest aktiv i världen med barnen och jag känner mig sååå avundsjuk - känns som jag inte gör någonting bra. Och när han ringer så rasar min värld - han är så snäll och lugn... och i mitt huvud ekar som vanligt "ensammast i världen, jag skulle ha stannat" och jag vet att det är fel, men jag kan inte hjälpa det... jag bara önskar ju så att jag vore lycklig.

Sorg, sorg och sorg.
Åh, jag bara vill inte leva mer. Jag vill inte ha det så här, jag vill inte leva så här, jag bara önskar att barnen har det bra, och jag ser ju att de inte vill flacka, inte vill flytta fram och tillbaka... och så är det precis det jag tvingar dem att göra.

Bra, framtidstjejen! :)

Och ja, det är klart att han blir rädd och trängd. Det blir svårare och svårare för honom att kunna gå tillbaka till sitt gamla mönster. Det är nog inte så enkelt.

Men, även om det inte är enkelt så är det rätt väg. Kram!
/H.

...tomt här på forumet. Tråkigt och lite oroande för alla som behöver en plats som denna.

Jo, just det där med utveckling och förståelse.
Visst är det så att jag ser på situationen/beroendet/medberoendet från fler vinklar ju längre jag är i det.
Det är ju också rimligtvis så att när det dagliga livet ändras förändras behoven och andra saker tillåts utrymme i tankar och handlingar.

För snart ett år sen kom den absoluta vändpunkten för mig. En situation där maken utsatte mig i min arbetssituation offentligt. Sen accelererade utförsbacken och nådde en botten jag inte hade kunnat ana eller förutse. Det kunde ha tagit en ände med ännu större förskräckelse och jag är tacksam det inte fick ett sorgligt slut.

Jag märker också att de goda dagarna kommer tätare. Vi är långt från trygghet och samhörighet men jag känner viljan finns där även från maken. Jag får fiska och uppmuntra i måttlig dos, normalt för mig är i långt större utsträckning än nu, men det skulle bara markera obalansen och det skadar bara mig själv och i förlängningen viet.

Var rädda om er där ute

Idag har vi sålt vår bil. Vemodigt till en början men det är ett måste. Nu ska jag slippa höra att jag utnyttjar hans pengar för att betala av krediten och att han får betala min bensin som jag använder när jag ska på jobbet...... Jag har sagt många gånger att jag inte har råd att äga denna bil själv. Han har många gånger under den senaste tiden sagt att han minsann ska skriva över bilen på mig och att jag ska få stå själv med kostnaden på den.
Idag när köparen var påväg så kläckte han ur sig; "kan då inte förstå varför du ska sälja bilen, är det bara för att vara elak och vrång? Ska du köpa nåt skit och riskera ungarnas liv.....mm." Men du sade jag.."jag tänker inte höra mera om att jag utnyttjar dig ekonomiskt för att kunna äga bilen (vi äger den förövrigt tillsammans)och ska jag äga en bil själv så har jag inte råd med denna bil- den är alldeles för dyr i drift, skatt, försäkring och avbetalning. Och för den delen så finns det väl bra bilar som inte behöver vara av det dyrare märket.
Kanske tappade han greppet över detta- kanske känner han att det ev börjar hända något. Rädsla som återigen projeseras över på mig. Ska han inte vara nöjd nu då när bilen är borta och han inte behöver lägga ut en enda slant på denna?!
Kunde lösa krediten och fick även pengar över. Nu ska jag ta det lugnt- klarar mig utan bil ett tag.
Spara lite pengar.
Detta är vad som hänt under min dag idag.

lite ur Bli fri från ditt medberoende - och läste utifrån allt mina 2½ år lärt mig. Läste som med nya ögon och förstod på ett nytt sätt. / mt

ska man tala lågmält
och behandla dem varsamt
så ömtåliga och sköra
som finaste porslin...
tunt och nästan genomskinligt

Kramar / mt

...tydligt Mulletant.
Din text får mig dra en mer övergripande rubrik av min tidigare text.

Det är oftast man fokuserar på allt som inte fungerar.

Jag menar att det ofta tar den plats det kräver och de goda sidorna behöver få medveten fokus för växa sig starka!
Du ÄR en bra mamma flygcert. Det är så tydligt för mig när jag följt dig. Tvivla inte på det! Ditt ex kan du inte ändra, det ligger inte i din makt.

Kram

Flygcert, jag fick syn på en bild på nätet igår, och tänkte på dig och på helikoptern...

http://herregudochcompany.blogg.se/2013/may/dear-god.html

Och förresten: "Det är ingen konst att vara modig om man inte är lite rädd" som Nasse säger till Nalle Puh.

Kram!
/H.

Kram, ledsen, jag hoppas att du får en fin dag och att vårsolen kan få värma dig lite.

/H.

...helt rätt Mulletant.
Jag känner inte det som att jag svalnat precis. Ibland känns det mer som jag är "mer" medberoende. Mer utefter all kunskap jag tog in, särskilt det där med att markera, just det funkade ju dåligt. Jag markerar men jag gör som jag gjorde sen förra sommaren/hösten/vintern. Förmodligen missförstod jag hela grejen med medberoende-problematiken, eller tog jag i för hårt. Oavsett så har jag bett honom om ursäkt och sen gått tillbaka mer till min egen magkänsla utefter hur jag lärt känna honom och vem jag är.

Kunskapen om alkoholismen och medberoendet ger mig trygghet, såklart.

Jag är verkligen rädd att kärleken kommer sina, men inget jag går omkring och krampar fast mina tankar runt.

Mulletant, inte behöver du viska här ;)
Du är min ledstjärna!

Kram

att det börjar röra sig i en bra riktning nu?

När jag ser dina inlägg kommer jag ihåg min räkneramsa. Den handlade om återfall - de var alla korta, några öl eller GT under några timmar - men jag markerade alla jag noterade. Räkneramsan var en sorts trygghet för mig, visade konkret att de nyktra dagarna blev allt fler...

Jag får en känsla av att din mans goda dagar blir fler och kommer oftare.
Hoppas det finns en grund till det.

(Det här skriver jag nästan inte, bara med mycket små bokstäver viskar jag att det (kanske) kan vara bra att du "svalnat" lite...)

att du förminskar dina upplevelser - t ex när du skriver att det "inte var trevligt" det som faktiskt var väldigt osunt och hemskt i ert förhållande - det är viktigt för dig att orka ta in bilden "så här illa/hemskt/fruktansvärt var det verkligen..." för att sedan kunna lägga den åt sidan och leva i medvetenheten: "... men jag tog mig ur det!!!". Han har i hög utsträckning bestämt hur du ska leva, hur du ska tänka, vad du ska känna, vad som är rätt-och-fel... nu ska du lära dig (?) lita på på din egen upplevelse, följa dina egna värderingar... Det är ett STORT jobb. Så tänker jag. Kanske du får hjälp just med det på kvinnomottagningen? Att den hjälp du får där är vad du behöver - för det måste få ta sin tid att läka. Då är det bra - de vet vad det handlar om.

Av det du beskrivit har jag uppfattat att ditt ex utövat stark makt och kontroll över dig. Det framgår i ditt första inlägg. Det kan vara samma mönster som visar sig gentemot barnen när han vill bestämma vad de får bära med sig från det ena huset till det andra. Det är maktutövning. Det är viktigt för barnen att få bestämma det de faktiskt kan bestämma och välja själva - dit hör ju precis var dockan ska bo idag. Det är ju så mycket som de inte kan bestämma och ta ansvar över - var de ska bo, hur ni föräldrar ska leva osv... Det låter inte som pappan har förmåga att sätta sig in i barnens situation och "se med deras ögon" - på samma sätt som det var i relationen till dig.

Det kan du - alldeles tydligt. Du är en alldeles tillräckligt bra mamma! Och det räcker!

Jag skrev nyligen i ett annat sammanhang om bekräftelse... ska förmedla vidare till dig, bara som en tanke. Bekräftelse i djup mening är att svara an på en annan människas fråga: har jag rätt att vara den jag är? att känna de känslor jag känner? att vara svag? rädd? arg? Djupast: duger jag? är jag älskad som den jag är? Det händer oupphörligt mellan barn och föräldrar och där kan föräldern bekräfta sitt barn både genom att 1) svara på den aktuella frågan 2) bekräfta barnets rätt att fråga... och rätt att känna de känslor barnet har. Ett exempel på det är nr Alfons Å inte kan sova (du har säkert läst den) och slutligen säger till sin trötta pappa att det är ett lejon i garderoben. Pappa kommer och lyser noga med ficklampan i garderoben, sen säger han: Lejon finns inte ofta i garderober. Sov nu Alfons. DET är bekräftelse... (inte OFTA... nej, nej:)

När pappan förnekar flickan att ta med dockan till dig skulle jag säga att han tillgodoser sitt eget behov (av att bestämma? visa att han har makt att bestämma - man kan bara fundera över varför han vill bestämma om en sån sak) och inte barnets. Inte bra men DET kan du inte förändra... inte heller förklara varför det är så med pappa. Däremot kan du möta flickans känslor och ge dem berättigande och utrymme.

Allt detta skriver jag förstås utifrån min tolkning av vad du skriver och med reservationen att jag kan ha fel. Hoppas jag kunde klargöra hur jag tänker. Du läser, tänker och tar till det som du tror du kan ha hjälp av...

Situationen du och ni alla är i är långtifrån ovanlig, tyvärr. Det är bra att ni får träffa en (barn)psykolog. Fråga igen om du blir att undra över något i det jag skriver.

Teorin om bekräftelse har Clarence Crafoord som källa.

Kramar och trevlig helg! / mt

till diakonen - där kan du få hjälp att komma vidare. Kanske du också skulle ha hjälp av KBT för att få hjälp att förändra hur du tänker? Det är lätt att fastna... Hoppas du kan göra slut på riktigt snart så att du blir en fri kvinna:) Lycka till! / mt

...har varit en arbetssam arbetsdag men en bra relationsdag :)

Kram på er där ute

..stark du är. Det är så jag sitter och ler en smula av stolthet över dig.
Alltså det jobbiga läser jag och förstår till punkt och pricka men jäklar vilket krut det är i dig!
Det du står i är egentligen fullständigt omänskligt men du traskar vidare dag efter dag.
Var stolt över dig! Det blir jag, stolt över dig, här helt anonym men ändå alltid nära.

Jag säger som Lelas, det blir bättre! Det gör det trots att det känns näst intill omöjligt att tro nu.

Behåll lite is i magen och försök komma ett steg närmare en slutgiltig separation för var vecka. Räkna inte med att exet kommer skynda på det, då tappar han ju en stor stor del av kontrollen över dig.

Det där med prylarna, leksakerna, säg bara lugnt och stilla att du tar med dem tillbaka i en alldeles egen resväska för var besök hos pappan. Det där är bara ett sätt att utöva kontroll över dig. Jag ka inte se att det har med barnen att göra, det vore ju befängt. Sånt där smått höll mitt ex på med också. Det slutade med att jag började bunkra själv, allt från kläder till dubletter av spel och leksaker. Om barnen gör det stort skulle jag tolka det som just inre smärta som försöker hitta kanaler. Men, det har jag svårt tro skulle orsaka skada i längden. Men ack så jobbigt i tillfällena om de inte kan få sin vilja igenom.

Däremot tror jag det är fullt och sant och flickan är helt ärlig när hon säger hon inte vill bo med pappa. Däremot kan det vara så att hon säger motsvarande till pappan. De är extremt lojala de där små kloka. Du kommer se tydliga tecken på om de verkligen vantrivs med tiden, de tecknen behöver/bör du inte leta efter, du fortsätter nu vara den mamman du är. Det är den mamman barnet behöver och vill ha. Hon har många sidor, allt från den glada till den trötta och ledsna. Om det skulle visa sig att barnen verkligen inte mår bra hos pappan så kommer du se det. Men nu är det alldeles på tok för tidigt börja analysera. Analysera och ta in dagen är såklart nödvändigt men några slutsatser att luta sig mot tror jag är att göra sig björntjänster nu. Då blir det många slutsatser som måste dras med täta mellanrum är jag rädd.

Jag skulle koncentrera mig på att få genomfört skilsmässan som första steg. Att dra slutsatser över barnens mående redan nu är för tidigt. Att de är påverkade är någonstans sunt. De ger uttryck för sitt mående och det är alltid bra. Jag skulle oroa mig om de visat likgiltighet. Den responsen du får från förskolan känns ju öppen och ärlig. Låt dem säga det de vill spontant. Det räcker du säger att du förväntar dig att de säger till om något oväntat händer. Det ingår ju i deras profession.
Jag har däremot några sämre erfarenheter från händelser där just dagis/skolpersonal blåser upp, i mina ögon, mindre saker så barn blir övertygade om att de är sjuka och annorlunda långt upp i grundskola. För komma tillbaka till det som jag upplever som rädsla för avvikelser generellt. En rädsla som sitter rotad i den vuxne och inget som ett barn ska klä skott för. Men, nu ärjag inne på mer politiska frågor.

Jag kan inte avgöra mer än utifrån dina ord men jag hade inte dragit in fler människor runt barnen i nuläget. Men som sagt, där kanske jag sticker ut näsan och får vara beredd på en näsbränna av andra här inne. Jag grundar det på att så länge inget hunnit bli rutiner så är oro naturligt. Ju fler kockar....

BUP är fantastiskt men vad skulle de avgöra nu?

Hjälp ska du naturligtvis använda dig av om det känns rätt.
Varför hjälpen i detta fallet kommit på tal kanske vore en klok fråga ställa?
Kanske är det en framförhållning vid eventuell vårdnadstvist, att något finns dokumenterat?
Vem har initierat?
Frågorna ställer jag inte för få svaret här och till mig utan till dig.
Kanske(förmodligen) jag har ett annorlunda förhållningssätt just när det gäller barn,
Kanske just för att jag jobbat med det och fortfarande har kontakt med några av dem nu i deras vuxenliv, men det är detta som kommer till mig utefter de ord jag tilldelats här. Helheten ser ju bara du.

Oavsett så:
Lita på dina modersinstinkter, de är oftast tydliga om du reensar bort "slaggprodukterna" runt omkring. Slagg som "tänk om jag har fel"-"kanske det inte var så illa ändå"-"vad skulle exet säga om det"-"vad ska folk säga"- ja, typ sånt där som tar bort udden av spontanitet och magkänsla.

Åh, Stjärnstoff... så sant, så sant - det var ju inte jag som splittrade familjen, eller i alla fall var det inte bara jag. Känner mig så o-modig...

Idag har vi haft det bra, barnen och jag, en del konflikter, men inga katastrofer (jag har varit rak och tydlig, men det har inte kommit upp något större och jag känner mig stärkt i att stå på mig i vuxen-saker, tack Sorgsen!!) och idag sa stora tjejen plötsligt, helt taget ur luften, lite småledsen och fundersam:
"Jag vill inte flytta" och jag frågade vad hon menade (helt kall inombords för jag tänkte - nu kommer det, nu säger hon att hon vill bo kvar i huset med pappa) och då säger hon "Jag vill bara bo här, jag vill inte bo hos pappa". Och så försökte jag vara neutral och så och visa på det positiva med att ha mamma och pappa, att ha två boenden, två rum osv, och hon bara fortsatte prata om att hon vill stanna med mig, hon vill inte bo med pappa, hon vill träffa pappa ibland men hon vill inte bo där.
Jag förstår att det kan vara saker som bara kommer som infall, men det har ju varit en röd tråd hela tiden: allt som oftast vill hon inte åka till pappa, hon vill inte vara med pappa osv. och jag ser ju - hans beteende mot henne är inte alltid trevligt... Och jag kan inte stå och säga rakt av att det är fantastiskt att vara med pappa - för jag vill ju inte vara med honom... Däremot försöker jag av hela mitt hjärta prata om det som jag vet är bra när de är där. Men det gör ont att höra henne - för jag vet ju att det ibland kör ihop sig och på ett sätt som var en del i det jag tyckte så illa om...

Det har också kommit upp andra saker idag, eller hon har tagit upp andra saker: hon har tagit med sig en leksak hit från pappas hus, och han visade mig tydligt att han inte vill att barnen ska ta med sig saker eftersom han menade att det är risk att alla roliga saker hamnar hos mig, samt att han menade att de saker som barnen fått från "hans sida" ska vara kvar hos honom eftersom de kommer från just hans sida/hans släkt. Jag har däremot sagt att jag tycker att det är ok om barnen tar med saker, jag tänker att det är just barnens saker, alltså bör de få ta med dem om de vill, oavsett om de vill ta med saker från mitt boende eller från hans. Självklart kan vissa saker passa bättre på ena eller andra stället (mer pga omgivning, tex cykel passar bra hos honom som har mycket asfalterade gator = lättare med plan mark att lära sig cykla än här med mycket grus/stigar) men jag tycker i dagsläget att det är ingen stor sak - om barnen vill ta med en docka eller ett spel till den ene eller andre så, ok! Men idag sa flickan att "Pappa sa att jag får inte lämna XX (dockan) här, men jag vill att hon ska stanna här"... Eh, jaha, jag fattar liksom inte varför det är en stor sak? Och samtidigt vill jag inte gå emot pappan heller? Men jag tycker verkligen att det är barnens saker - det är ju inte pappan som fått dockan, så vad spelar det för roll om barnen vill ha en sak här, något annat där?

Jag har också fått höra från förskolan att det har varit en del incidenter när barnen är hos pappa: de är ofta argare då, och visar det mot andra barn... Men samtidigt så säger de att det finns dagar när det fungerar bra, så de är inte oroliga på det sättet...

Mt, vad menar du med detta: "Jag tror att du skulle behöva hjälp alldeles själv att bearbeta det du gått igenom, att våga "möta" det som var och minnas hur du upplevde din situation. Det är dina upplevelser som var din verklighet"
Jag går på Kvinnomottagningen, tror du att det finns bättre ställen?

Tack för dina ord, mt! Jag är uppvuxen i kärnfamilj och har nog alltid sett framför mig att jag ska leva så själv... Men du har ju så rätt: det behöver inte vara det bästa!
Livet är inte helt lätt nu, näe...

Sorgsen! Ja, vi hade ingen träd-testning, men det kändes nära! Idag har varit mycket lugnare! Jag har varit stärkt, mycket mycket av dina ord, och idag känns det som att hon förstått att när jag säger nej på ett viss sätt så är det nej.

Hur ska jag bryta relationen? Hur ska jag göra? Känns som vi alltid kommer ha det så här, bara för att vi har barnen... Jag känner hur han står där och stampar på tröskeln hela tiden, bara väntar på att få kasta sig över mig när han hör minsta antydan till att min röst är på väg att skära sig = då jag är ledsen så är jag mitt vanliga jag för honom...

Har inte träffat honom genom jobbet,
det finns inte i min värd att jag skulle bli ihop med mina brukare.
Jag vet allt som är rätt och fel, men har ändå gjort massa dumt som lånen.
Ja så rätt att jag behandlar honom som ett barn,
har inga känslor kvar för utom mitt gamla beteende som jag försöker jobba med.
Det fins inget al-anon där jag bor.
kvinnojouren fins, men känner rätt så många som jobbar där så diakonen skulle vara ett alternativ.
Gissa vad jag funderat på svaren jag fick av er, så rätt men så svårt.
Men jag kämpar och har tagit till mig av svaren jag fått.
Ni är guld värda som svarat.
Ha en underbar helg bamse kram

...hur du mår.
Tänker på dig

..det där med tabletter blandat med alkohol gör att jag försöker dra mig till minnes.
Jag vet att det har förekommit i makens historia men jag kan inte få ihop att det skulle skett under vår tid.
Men, jag har missat saker som klarnat i efterhand under denna resa. Kanske jag kommer få veta en annan "sanning" med tiden.

Igår var i alla fall en mycket bra dag och vi pratade "normalt". Det var väldigt längesen, det där alldagliga givandet och tagandet. Det är det jag så gärna vill vi ska uppnå. Igår var en sån nästan vanlig dag. Den är jag tacksam över.

Kram på er

....kör din linje. Vad flickornas pappa gör och säger får han stå för.
Att du tar slut är inte konstigt. Det är kanske den gränsen som flickan provocerar fram.
När den kommer så vet hon kanske att "hit men inte längre". Efter 3 timmar måste ni båda varit utmattade av testandet av gränser.

Jag hade ett extra barn som var otroligt envist. Hen satt vid ett träd 8 timmar för att testa om jag aldrig ska komma och hänta hen. Hen ville se hur orolig jag kunde bli.
Hen var 9 år. Jag ropade att det var mat, jag gav information när den dukades av, jag sa att snart kommer myggorna fram och det blir obehagligt sitta där och trycka. Men jag hämtade inte. Hen kom in, gick direkt till sitt rum, än var striden inte över, men jag gick inte och matade henom. Hen var vrålhungrig morgonen efter. Just detta har vi skrattat åt flera gånger nu när hen har egna barn med samma gener ;) ska tilläggas att några fler trädsittardagar upplevde vi aldrig.

Du är bra!
Du är tillräcklig!
Du är mamma till dina barn och vill dem väl. Skäm bort dig själv också.
En sak åt gången!

När er relation är bruten, först då börjar ditt vidare liv ordentligt!
Se till få det överstökat så fort som möjligt, det där tär!

du och barnen får bra kontakt med psykologen, att "personkemin" stämmer. Det är ett bra initiativ. Jag tror att du skulle behöva hjälp alldeles själv att bearbeta det du gått igenom, att våga "möta" det som var och minnas hur du upplevde din situation. Det är dina upplevelser som var din verklighet. Jag ser att du - helt naturligt - lägger tillrätta och förminskar det du beskrev när du var mitt i - "jag måste ju komma ihåg att det var rätt illa, sambon var inte trevlig, vare sig mot mig eller mot barnen" skriver du. Det jag läste var att du var skräckslagen, livrädd, misstänkliggjord, hårdhänt behandlad...

Jag funderar också över att du håller och hyllar, idealiserar, kärnfamiljen så väldigt, väldigt högt. Såklart det är trevligt och fint att leva i en Astrid Lindgren-familj typ Tommy-och-Annika-och-mor-och-far... men Pippi Långstrump levde inget dåligt liv hon heller:) Det finns absolut lyckliga familjer. Och det finns många olyckliga familjer - jag VET det efter ett långt yrkesliv där jag fått ta del av mycket om hur människor har det bakom fasaderna och villaträdgårdarnas staket. I allas liv och i alla förhållanden finns perioder av kris - en kris innebär både hot och möjligheter.

Jag tror inte att vi varken kan eller ska eftersträva att ge barn en bekymmersfri uppväxt. Inte ens "riktiga" prinsar och prinsessor är problemfria - det är helt uppenbart om du begrundar fam Bernadotte. I allas liv finns utmaningar och motgångar och barn måste få möta dem och lära hur man tacklar livet och att man kan bevara sig själv även om och när det är föränderligt och stökigt i omgivningen.

Önskar dig en lugn helg med vila och återhämtning! Du har det inte lätt nu men du har alla möjligheter till ett bra liv!

Kramar / mt

Det är INTE du som splittrat barnens familj! Det du har gjort är att skydda dem från en otrygg miljö. Det går kanske inte att förstå nu för dina barn- men hur skulle det varit om du stannat? Tyvärr är det antagligen du som kommer bli mest testad eftersom jag förmodar att de är tryggare med dig. Men med tiden kommer de förstå det du redan vet.
Modiga modiga du...har lämnat en relation som ingen av er mår bra i. Nu får ni en chans att hitta lugn och känna trygghet.
Jag har full förståelse för din ångest över att kärnfamiljen är splittrad - fast den kanske kan bli mer hel nu än vad den var när ni levde tillsammans?
Tänker på dig

Sorgsen, du vet hur mycket jag uppskattar dig och dina tankar!

Jag vet att du har rätt: barnen ska inte få ta ställning till sådant som vi vuxna ska bestämma... Men när jag mår som idag så är jag sååå nära att låta sambon ta hand om barnen på heltid och när de visar minsta tecken på att vilja vara med pappa så är jag ju nära att ge dem till honom på heltid.
Och kombinationen hur sambon gör - stortösen kan stå med tårarna flödande och böna och be om att få stanna med mamma, och sambon säger kallt "Nej" och så lämnar han henne ensam, utan att försöka locka, visa att hon ska få det bra hos pappa eller så, och det gör ju att jag är så rädd för att vara dumma mamma...
Men du har så rätt: de ska inte blandas in i "vuxenbitarna", och jag vet det egentligen.

Jag känner mig inte som en fantastisk mamma, tvärtom så känner jag mig så genomrutten, hemsk, arg, dum...
Ibland lir jag så arg att jag skriker: idag satt flickan och gnällde och smågrät om vartannat i nära tre timmar: hon ville inte äta, det var fel mat, hon ville bli matad, hon ville se film, det var fel film, hon ville gå in med skor, jag gick för fort, jag skulle bära henne osv. Jag försökte vara rak och bara säga att detta är maten som serveras idag, man går inte inne med skor, hon är för stor för att bli buren nu osv och till slut var jag så arg att jag bara skrek "Nu lägger du av, nu slutar du gnälla. Jag orkar inte bära dig och jag orkar inte höra mer gnäll nu..." Och sedan skämdes jag som en hund... Vill inte bli så arg...
Som jag förstått det så är hon aldrig sådan mot pappa... Däremot säger förskolan ibland att hon kan vara väldigt arg emellanåt och det är främst under dagar då hon är hos pappa. Men när de pratat med honom och sagt att de ändå sätter gränser där så har han blivit arg på dem och sagt lite som din mormor sa: låt flickan göra lite osm hon vill, vi är ju i en speciell situation nu...

Kram, flygcert. Håll ut, du är på rätt väg även om det inte känns så.

<3

/H.