Senaste kommentarerna i forumet

..du kloka kvinna och varma medmänniska.
Tack för dina ord.

Det är nyttigt få tänka till efter respons. Jag bestämmer mig nästa aldrig för vad som ska formuleras utan det börjar någonstans och så får orden och tankarna spinna fritt. Det är befriande att ha denna plats.

Jo, visst är det energikrävande detta och visst tassar jag. Tassandet är verkligen helt omöjligt för mig att bedöma. Bedöma om det leder någonstans eller inte. Vad jag däremot vet, med full övertygelse, är att jag är en ovanligt öppen och passionerad människa. Just det gör att vi är i total obalans. Mitt behov är något helt annat nu än hans. Mina behov blir helt tillfredsställda utan makens involvering, förutom det fysiska, och det vill jag inte skriva honom på näsan när han nu väljer kämpa vidare. 3 månaders nykterhet är långt för alkoholisten men extremt kort för de nya formerna han måste skapa sig. Han har inget arbete gå tillbaka till, inga tidigare arbetskamrater bryr sig, inga barn tar kontakt. Han ska ju hitta sig själv och meningen fortsätta leva nyktert.

Jag lever vidare, det vet han, ser han.
I procent ser jag det så här.
90% av mig är mitt just nu=familj, arbete, umgänge.
10% är vårt.
De 10% är hans 90% känns det som.
Jag har testat säga ifrån. Det blev inte bra, då stängde han in sig i ett vakuum. Nu låter jag det bli som det blir. Kanske det jag sa hade betydelse, kanske inte. Hans irritation får vara hans, den påverkar mig, ibland mycket, ibland mindre men den avgör inte mitt liv och varande.

Hur det blir imorgon vet jag inte. Nu sover han och imorgon åker jag härifrån. Kanske hänger han på, kanske inte, men jag åker och gör det jag planerat.

Hjälp?
Både ja och nej. Pga resor får jag ingen kontinuitet mer än här inne hos er.
Idag tänkte jag på Alanons betydelse. Just rummet med ro i samvaro saknar jag idag.
Tyvärr finns inget Alanon här och inte där jag kommer finnas de kommande månaderna. Men jag söker och har fått personlig kontakt med en alanon-medlem på kommande ort. Det känns tryggt bara veta det finns någon.
Min mångåriga kollega pratar jag med ibland, inte alltid i detalj, men det behövs inte. Hon finns där också tillsammans med min bror och svägerska.

De träffades i helgen, broren,svägerskan och maken. De sågs för första gången sen jag gav mig dit mitt i natten. Det var flera andra människor med, helt utan vetskap om katastrofer och alkoholism, men självklart var den öppna hjärtliga stämningen borta mellan dem. Det får maken lappa och laga ihop tillsammans med att visa han inte tänker göra mig illa. Tyvärr är skadan skedd och det visste jag när jag involverade släkten. Det ångrar jag inte på något sätt men det kommer ta tid laga och den glada spontaniteten kommer kanske aldrig infinna sig igen mellan maken och dem. Det beror ju faktiskt på maken mest. Samtidigt har han aldrig levt som vi i sin familj så han kanske inte saknar ha en familj där man kan prata och hjälpa vid behov. Jag kommer i alla fall behålla min bror och svägerska som mina absolut närmaste för evigt. Maken är välkommen in i den gemenskapen genom mig men de är förmodligen vaksamma och avvaktande tills han visat sig stabil gentemot mig. Blodsbanden är starka.

...vännen, hur går det?

Läst ikapp senaste dygnen och känner din uppgivenhet.

Kampen mot alkoholen kan vi inte vinna åt alkoholisten. Den striden måste missbrukaren själv ta.
Sjukdomsbilden alkoholisten har är nästan helt identisk med våra, vi medberoendes.
I alkoholistens fall följer vi med som en hålig fallskärm.
Min man föll och slog sig många gånger men först när han stod inför total utslagenhet tog den riktiga viljan vid.
Min botten var inte så djup, jag hann komma till insikt innan jag blev totalt blåslagen. Smällar får jag fortfarande men jag vägrade följa med i hela det plågsamma fallet..

Jag kände att dagen han tog sig till behandlingshemmet var den helt avgörande. Han pendlade ända fram till den timmen han satte sig i tåget och ringde samtalet om hämtning av personalen från hållplatsen. Alltså två månaders arbetslöshet och inga samtal för berätta han blivit utkastad till sin mor, sina barn eller deras mödrar.
Hans val stod mellan att supa ihjäl sig eller börja leva. Vägen mot det förstnämnda hade varit betydligt enklare och kortare.

Berättar bara hur lite jag kunde påverka som stod bredvid.
Jag vet fortfarande inte om jag haft någon som helst inverkan i hans beslut att leva vidare men ibland skimrar solen på oss och då passar jag på att njuta.

Vägen ur helvetet är lika lång som vägen mot avgrunden.

Rädda dig nu! Hur vägarna ser ut visar sig.
Oavsett så blir inget bättre så länge han väljer fortsätta dricka, tyvärr är det så, missbruk bär bara åt ett håll.
Sjukdomen går läka men bara genom att sluta dricka.
Orsaken till beteende och symptomer kan bara utvärderas om/när alkoholisten väljer leva nyktert. En sak åt gången, viktagaste först.
Precis samma för oss mitt i men vid sidan om. En sak åt gången, viktigaste först!

Tänker på dig med värme

Hej ledsen! Välkommen tillbaka! Kul (eller ja...) att höra av dig! :)

Får jag vara rak mot dig nu? Om du tycker att jag går på för hårt, så säg ifrån. Ok?

Du undrar om du hjälper eller stjälper. Jag tror att du har svaret på den frågan själv. Bara genom att du ställer frågan så vet du att du egentligen inte borde göra som du gör. Mitt svar är: du stjälper.

Jag reagerar på en liten mening i det du skriver: "så jag kan inte vara profesionell". Varför skall du vara det? Vad menar du med att vara professionell? Varför är det din roll gentemot honom?

Jag tror så här: Han har inte förlorat någonting alls på att ni har gjort slut. Han kan fortsätta precis som förut, med sitt drickande och sitt spelande. Han har inte fått ta ansvar för sitt beteende, och han har inte fått känna på några negativa konsekvenser. Så varför skulle han ändra sitt beteende? Det funkar ju fint att både supa och spela - för du löser ju hela tiden hans problem.

En av mina samtalskontakter sa till mig en gång: "H, du måste sluta kasta mjuka kuddar under honom när han faller."

Har du någon att prata med nu, någon utomstående och utbildad? Du behöver hjälp med att bryta dina mönster, för som det är nu så kommer du att dras djupare och djupare in i ditt ex problem. Och det är inte du som skall lösa dem, det är han.

Förlåt mig om jag är för gåpåig. Jag vill dig allt gott, det vet du. Kram, vännen!
/H.

Tänk om lite av min kärlek till maken kunde spilla över på honom, så att han kunde förlåta sig själv.

Godnatt.
/H.

Hej, fina, fina Sorgsen!
Life is a rollercoaster, you just gotta ride it... som Ronan Keating sa. Fy tusan vad det tar på krafterna att hela tiden kastas mellan hopp och förtvivlan.

Jag kommer att tänka på hur jag reagerade när ett par vänner tog med sig maken hemifrån, under de allra svåraste dygnen, för att jag skulle få vila. Jag låg på soffan och det var helt tyst i hela huset. Efter en stund kände jag hur mina öron gjorde konstiga saker, på insidan. Typ som att trumhinnorna vibrerade av sig själva. Efter en stund gick det upp för mig att det var ljudet av inga skåpluckor, inga ytterdörrar, inga platspåsar, inga flaskor, inga boxar, inga glas som jag hörde. När jag tillät mig att börja slappna av så hallucinerade jag. Min hjärna spelade mig ett spratt... Jag hade lyssnat efter de där ljuden så länge att jag inte kunde hantera tystnaden.

Du är ju inte i just den situationen nu, men jag tänker att du måste lägga oerhört mycket energi på att balansera. Du går på tå runt din man, och det binder upp en massa energi, som du egentligen skulle kunna ägna åt helt andra saker.

Jag menar inte att du skall göra på något annat sätt, jag har inga lösningar. Men, jag förstår hur detta äter upp dig inifrån.

Hur ser det ut nu - har du någon att prata med om detta? Får du någon hjälp?

Var rädd om dig.
/H.

Det är så många gånger i mitt liv jag känt att ingen egentligen förstår. Förstår mig och mitt sådär riktigt riktig.
För många många år sen insåg jag, accepterade jag, förstod jag, att ingen kan förstå. Att känna igen, dra paralleller, komma nästan till den där mittpunkten av känslan eller förståendet upplevde jag i mitt första äktenskap, det där historiska, under perioder när vi var i total balans och harmoni.
Jag undrar nu om det kan vara så att mannen i sitt liv utan alkohol, som tidigare dämpat känslor eller omvänt, nu upplever ännu tydligare att ingen förstår honom och inte förstår att livet inte är ett rus av eufori och att det är helt upp till oss var och en att skapa vår närmaste omgivning. Det som är jaget. Helt själva bestämmer vi om vi vill sitta och titta ut genom ett fönster och se på eller snöra skorna och bli en del av helheten. Ingen annan än vi själva väljer, ingen! Ingen styr våra tankar eller mål. Ingen mer än vi själva!

Livet kastar oss mellan glädje och sorg men hur vi väljer hantera detta är vårt eget ansvar.

Jag accepterar att maken inte förstår mig i mångt men jag kan aldrig acceptera att jag inte får utrymme förklara!
Kanske han aldrig förklarat något för någon?
Kanske han inte vet hur, känt känslan av att sätta orden på något?
Kanske alkoholen varit hans enda lösning av gott och ont?

Vad jag vet är att han är lika trasig nu som när han drack. Nu gör det nog bara ofantligt ont i själen. Tidigare spydde han galla, både från magen och i ord.
Nu hoppas jag han söker. Söker inuti för hitta sig själv och när han inte hittar sina konturer hoppas jag hans klokhet tecknar rimliga former som han fyller med eftertänksamhet. Han är värd det, hoppas han märker det.

Åh, Stjärnstoff (forumets vackraste namn, btw!), vännen.

Vi är många som känner din smärta, din rädsla, din ångest, din skuldkänsla, din oro, din panik, din förtvivlan.

Du har inte skrivit något här på lite mer än ett dygn nu, och i din situation så kan ett dygn rymma en evighet. Känslorna hinner åka bergochdalbana både upp och ner åtskilliga gånger på tjugofyra timmar. Så jag undrar: hur går det? Hur mår du? Vad har hänt under dagen idag, och kvällen?

Ta kontakt med diakonen igen. Du behöver inte säga mer än det du redan har uttalat för dig själv: "nu orkar jag inte mer".

Var rädd om dig.
/H.

Hur mår du idag, framtidsvännen?

Kram!
/H.

Älskade flygcert!
Visst känner jag värmen i ditt leende. Det strålar runt dig!

Alla dagar är inte enkla, du mår inte alltid bra. Men, som sagt, du är lyckligARE nu. Och det kommer att bli bra. Oavsett vilket boende du väljer. (Men min spontana reaktion är: stanna där ni bor nu!)

Bästa komplimangen jag fått på länge: du är min helikopter. :)

Kram!
/H.

...och bröder.

Tack för er omtanke.
Jo, jag åker ju i en berg och dalbana som heter duga.
Helgens täta schema plus makens 24h-närvaro har gått bra. Stundtals fantastiskt trevligt men på tu-man-hand har han lyckats ge mig några riktiga knytnävslag i mellangärdet. Ja, psykiska smällar då. Typ, suckar, skämt och flin vid tillfällen de passat alldeles perfekt för ge mig smätt på fingrarna. Precis efter hans vilja.
Jag är tystare och kör mitt och för varje sånt tjuvnyp drar jag mig längre ifrån.

Hans blandning i mitt ger honom skratt, självklarhet och uppskattning. Saker han glömt känns det som, eller kanske inte upplevt alls tidigare, inte med inställningen som nykter alkholist. Vi hamnade på middagsbjudningar och i mingel. Det sträcktes fram glas med alkohol som självklarhet. Min vana trogen bad jag om vatten istället. Servitrisen gick vidare till maken och han bad om samma eller annat alkoholfritt. Damen frågade om vi tänkte fortsätta med vatten under kvällen. Ingen av serveringspersonalen frågade mer vad vi ville dricka. Det har jag inte upplevt tidigare.

Förmodligen mår han inte särskilt bra. Han knaprar sina antidep mediciner och sover extremt mycket. 12-14 tim per natt är inte ovanligt. Sällan under 12 tim.
Jag tror, eller vill tro, han vill vi ska ha det bra. Han vet inte hur man för ett vanligt samtal med innehåll men han berättar emellanåt längre berättelser än jag hört tidigare. Han är otroligt lättirriterad och den där alkoholistöverlägsenheten sitter kvar, något rundare i topparna och inte helt lika ofta framträdande. Fast jag håller mig ju undan mer också, mentalt. Kärleken känns inte lika stark, tyvärr. Den känns total ibland, men mer sällan och varje oväntad, obehaglig reaktion från mannen gör att det börjar oroa mig.
Kanske jag inte vill längre?
Kanske jag inte ser det jag bör se?
Kanske det är en övergång?
Kanske det genuina och sanna bara varit min dröm?

Mitt behov av närhet och fysisk samvaro får jag förtränga. Varje initiativ jag tar blir nonchalerat eller skämtat bort.
Så, just nu vet jag inte vad jag ska tro.
Han säger han älskar mig...vad och varför förstår jag inte riktigt. Jag har bestämt att så länge jag inte hör något annat får ag ju tro på de orden. En gång unde hela veckan kröp han intill, inte nära, men lagom för kunna lägga armen om mig, helt utan att jag sökte mig närmre. Kanske det var ett framsteg? Jag öppnar inte upp samtal om sånt som handlar om oss, viet, relationen, framtiden. Det känner jag skulle kunna bli provocerande. Jag får bara vänta och se. Jag hugger tillbaka, utan vassa hörntänder, men markerar jag inte gillar hans arrogans. Men krigar gör vi inte så kanske jag ska nöja mig med att livet just nu är långt från kärleksfullt i relationen men lika långt från nya sängvältarförsök och hotfulla blickar.

Mitt liv funkar på så många plan, kanske det provocerar honom? Jag hoppas han en dag kommer ta steget in i det som kan vara vårt, med känslan av en gemensamhet. Det innebär för mig att två älskande individer lever utan skyddsmurar och kan andas fritt, tala fritt, respektera varandras olikheter och önskemål och med viljan att tillgodose dem med respekt. Att dela varandras glädje och börda.

Jag har ett bra liv, mycket innehållsrik framtid fylld av långsiktiga planer blandat med smått.
Idag har jag köpt garderobsstänger som ska monteras. Det ser jag fram emot göra imorgon.

Känner en liten oro...?
Hur går det för er?
Jag hoppas att ni har det så bra så att du "glömt av ditt Sorgsen-alias", men jag oroas av tanken att kanske har ni det så jobbigt att du inte ens orkar ta dig hit?

Bästa, bästa du, var rädd om dig! En dag i taget och många kramar!

Önskar att jag kunde krama dig!!

Det gör mig så ont att läsa att du känner att du tappar förståndet, men jag kan trösta dig med att det gör du inte; tvärtom: hela din kropp jobbar för att rädda dig!! Jag vet, jag känner igen känslan av att jag trodde att jag höll på att bli galen:
vid frukosten upptäckte jag att han hade druckit på natten igen, för tusende gången typ, det hade jag ju sett så många gånger förr, och ältat, tjatat, frågat, kramat och bönat och bett, men denna dag fick jag bara nog: medan jag försökte ta fram frukost till småtjejerna så rann tårarna, jag kunde knappt titta på honom och han var bara tyst. Jag fixade allt med barnen och körde dem till en vän och grät ännu mer, sedan ringde jag upp sambon och sa ungefär som du sa.
Då trodde jag att jag skulle gå under, att livet var över. Och sedan följde några månader (nu med facit i hand så känns det som år!) när jag ältade och vacklade, letade boende osv, och samtidigt blev konstant beskylld för att vara sur, grinig och arg, att jag inte förde vår relation framåt, att jag förstörde genom att vara negativ, pessimist och allmän surkäring osv osv och mycket hot, skäll, ignorerande osv osv, det var jobbigt MEN det går att ta sig ur det.

Jag kände ofta hopplöshet, att jag var så ledsen att jag inte visste vad jag skulle göra eller vart jag skulle ta vägen, och ibland var jag arg, då stred jag och sedan gick det tillbaka till ledsen... Ofta var jag arg och besviken på mig själv för att jag var så ledsen, men jag tror att det var Sorgsen som skrev till mig att döm dig inte så hårt för att du är ledsen: låt känslan komma och acceptera den - den är inget farligt och om du accepterar den så blir det inte så jobbigt nästa gång du är ledsen!
Och idag försöker jag tänka så. Ibland är jag så ledsen att jag tror att jag ska gå under och då försöker jag tänka "så här ledsen är jag nu, så här j-a skit känns det just nu, men det är inget farligt".

Kram!!!!

din dag varit bra!
Kramar / mt

- med kraft och styrka... och hoppfullhet och kärlek! / mt

hur har du det?
Allt väl hoppas jag - tänker på dig och känner en liten oro...
Kramar / mt

för dina ord i min tråd - de värmer!

Du har gjort rätt - det är jag övertygad om!

Jag längtade tillbaka till min mans "sanna jag" - den man jag mötte och ville dela livet med. Han är en människa med en sund kärna som var dold i och förgiftad av alkohol. Den sanne mannen finns här nu. Han ställdes inför ett val och valde livet och mig och har visat det längs hela vägen.

Kram, kram - gläds åt livet! / mt

Tack!!

Jag säger bara - underbart!
Glädjekram! / mt

... har jag varit och tittat på ett boende, i det område där jag vill bo (tror att jag vill bo? tänker att jag vill bo? tror att jag bör bo?)

Dyrt och billigt på en gång kan man säga, billigare än mycket annat, dock.
MEN - det sköna var att jag är nöjd där jag är, hur bra låter inte det???

Där jag bor nu:
+ fint och fräscht
+ "husigt" - lekplatsen runt knuten, skog & mark precis i närheten, en del trevliga grannar att umgås med
+ ekonomiskt fördelaktigt (jag kommer nog kunna spara en slant!)
+ nära anhörig
+ RÄTT KÄNSLA <3
- inte optimalt för framtiden (då blir det för litet samt i fel område)

Det jag tittade på:
- vissa delar ok, men kök och toa var inte så fräscha...
-+ skulle klara av boendet och kanske/troligen kunna lägga undan en liten summa)
+ i "rätt" område
- inte rätt känsla

Sammanfattning:
Vem hade kunnat tro i mörkaste februari att det skulle kunna bli så här, och det redan i april? Åh, hoppas att ni känner värmen i mitt leende!!
Jag ska inte oroa mig för vad som passar i framtiden; för idag, just idag och imorgon (och massa dagar till!) så är allt bra i mitt nuvarande boende, och jag får bo här tills vidare! Såå skönt!

Kramar till er!

hoppas du har sovit!

Jag har läst igenom din tråd till morgonkaffet.

Det är trösterikt och jag är lättad över att du talat med en klok man på jouren och haft ett fint möte med en diakon. Du har delat din förtvivlan och vånda med kloka och kunniga människor som finns i din närhet.

Du ska kontakta någon av dem idag!

Att sjunka ner i det svarta hålet och höra din egen röst och dina egna ord "utifrån" var säkert en otäck upplevelse.

Kan du förstå att du är lika illa ute som din drickande, förnekande man - fast som medberoende? Att du måste ta dig - och barnen - ur det där. Det måste inte betyda slutet, det betyder början till något annat och nytt. Det KAN vara början till att din man tvingas inse sin verklighet - det kommer han inte att göra så länge allt fortsätter... han kommer bara att falla längre och djupare.

Det är bara så oändligt svårt att se allt det där när man är inne i det.

Jag hade mycket hjälp av att lära mig och INSE alkoholens biologiska makt när beroendet är ett "fysiskt faktum". Att hjärnan är kidnappad och att beroendet och belöningssystemet sitter så djupt, i hjärnans tidigaste delar, att den inte är mottaglig för förnuftet. Att alkoholisten är maktlös inför alkoholen tills hen får hjälp att hantera suget. Den hjälpen kan komma från AA, det har den gjort för min mans del.

Igår berättade Mullegubben att han skrivit till en a-vän om hur det var när jag "tjatade" och frågade (gapade och skrek): "Vad tänkte du då när du knäckte den där ölen (fast du lovat att inte...)"
- Jag vet inte, sa han (det här hade han skrivit om) ... jag vet inte, jag tänkte inte...
Och jag tror att det är sant. Jag frågade igår, när han berättade om det här - Hur kommer det sig att du inte gör det idag? Knäcker en öl. Han såg väldigt förvånad ut.... - Nu har jag ju bestämt mig, sa han...

Också han har ett "känsligt" yrke. Likaså jag. Vi bor på en liten ort där "alla känner alla". Jag är bekant, personligt och genom jobbet, med det stora delar av professionella nätverket på orten. Jag lät allt detta begränsa mig länge. Flera år före jag bröt upp "hotade" jag med att gå till beroendeenheten eller Al-anon - då nämnde han AA närmast med förakt... Jag berättar bara så att du/ni vet att förändring är möjlig - men alkoholisten slutar inte dricka innan hen mött nödvändighetens gräns.

Styrkekramar / mt

Jag vet. av erfarenhet!!!

Men som Mt skriver: om du lämnar så måste han möta verkligheten! SÅ länge vi stannar, säger att vi inte vill ha det så, att vi inte vill att de dricker, att de inte säger si eller så, osv osv,men de ser ju att vi visst stannar, s¨de behöver ju inte ändra sig!! Så - stå upp för dig och det viktiga!!!!

nära din botten... Läs det flygcert skrivit - hon har alldeles nyligen gått igenom detsamma. Om du lämnar nu behöver det inte betyda för alltid, det är att rädda dig själv här och nu!

Det är också hans möjlighet (jo!) att möta och konfronteras med verkligheten. Det kan vara hans chans och hans räddning.

Har du någonstans att ta vägen och ta barnen med?
Kontakta någon, senast imorgon, att prata med!

Kramar - du finns i mina tankar! / mt

du sammanfattar din erfarenhet!
Kram Go´natt och sov gott! / mt

Först och främst:
TACK! Jag vet inte vad jag skulle göra utan er❤
Som sagt, spårade ur fullständigt. Det kändes som om marken öppnade sig och drog ner mig i ett djupt svart hål, fick ingen luft. Mitt uppe i något helt annat hör jag mig själv säga: jag orkar inte längre, jag orkar inte längre. Du måste sluta dricka på det här sättet. Jag går sönder, du mår sämre och sämre och barnen kan inte göra annat än att se på. Nu är det bra- nu räcker det. Du får göra något åt din situation annars klarar jag inte mer.
Vad fan menar du? Ställer du ultimatum nu också( sippandes på en öl)
Kalla det vad du vill sa jag- så är det.
Nu vet jag inte vad som händer men so be it- jag orkar inte.
Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden för nu känns det som om jag tappat allt mod och allt förstånd...

Hoppas så innerligt att du haft en bra helg. Blev så orolig för dig förra veckan!

Kramar till dig min vän