skrev flygcert i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...
som jag har lyssnat på den låten!!
När jag var mitt i det, eller snarare när jag precis började förstå vad jag var mitt i, så kom den som en räddande ängel - hon satte ord på mig, det som var jag. Jag var bara kaos...
Nu känner jag framtidstro när jag hör den- jag är faktiskt lyckligare nu. Jag skulle inte säga att jag är lycklig idag, det är fortfarande för mycket oro, kaos, fram- och tillbaka, men Gud, åh, vad jag är mycket lyckligare nu!!
Idag satt jag och lekte med barnen, och som nog alla mammor/föräldrar känner kände jag att jag inte gör det tillräckligt... och ändå gör jag det oftare nu, och framför allt så insåg jag idag att jag har kommit förbi den där perioden när jag knappt visste var jag var eller vad jag höll på med och i huvudet malde det konstant "gör jag fel? blir det ok så här? förstör jag för barnen? jag kanske ska flytta tillbaka?".
Sannerligen - jag är lyckligare nu!
Och Lelas, du vet ju hur jag har med mig dig i mina tankar - du är min helikopter! Och härom dagen hittade jag återigen min lapp i plånboken med orden "Jag gillade inte pappa när han blev så arg" - orden som fick mig att våga/välja att hoppa ombord på helikoptern som fanns där precis mitt framför ögonen! Det var du som fick mig att lägga de orden i plånboken, tack!
skrev mulletant i Jaha vart börjar man?...
att flygcert finns här just nu och delar sina erfarenheter. Dessutom finns ju hela hennes stora, stora vånda just beträffande barnen dokumenterad här... Styrkekramar till er / mt
skrev Framtidsdrömmar i Jaha vart börjar man?...
Vet precis hur du känner!!!
Det är så fruktansvärt, ett sånt jäkla dilemma.
Kram, kram
skrev Stjärnstoff i Jaha vart börjar man?...
Jag har någonstans att ta vägen men jag vill vara hos barnen! Kan inte leva utan barnen..
skrev Framtidsdrömmar i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...
Kanske har du berättat...? Du behöver inte svara...Hur gamla är dina barn? Jag tänker varje dag på om mina barn är i den mest känsligaste ålder för en separation. Mina är 11 och snart 13- hur ska jag tänka?
Låten med Linnea Henriksson har jag lyssnat på mycket och fastnade för den pga av texten, den är så slående.
Kram
skrev Framtidsdrömmar i Jaha vart börjar man?...
Ville bara säga att jag förstår dig och dina känslor av uppgivenhet.
Varför ska det vara så svårt att plocka ner alkoholen från tronen och inse att den gör så mycket skada.
Hela tiden är det fel på dig och mig..... Tillslut vet man inte vem man är och vad man tror på och vad man står för.
Skickar många varma kramar till dig och tycker att du ska stå på dig.
Kanske skulle vara enkelt om han bad dig flytta....???? Eller blir du rädd då? Är det en läskig tanke? Skulle du ha någonstans att ta vägen?
skrev Stjärnstoff i Jaha vart börjar man?...
Jag orkar inte mer! Är så trött! Både psykiskt och fysiskt. Tjafs och bråk och spänt klimat.
Idag frågade han mig vad det är med mig egentligen?! Du är forcerad, arg och gapig.
Ja, det är jag nog. Men när jag svarade att jag håller på att gå sönder och att han vägrar inse att det finns ett samband mellan hans alkohol och min gapighet så förstår han inget. Jag orkar inte, orkar inte- jag är på väg att ge upp.
I natt var jag tvungen att sova inne hos sonen då han krängde av och an, stånka och stöna att han hade ont överallt. Suckade och vältra sig så jag höll på att ramla ur.
Det kanske är så att jag faktiskt inte ska leva med någon.
För vad gör man? Jag kanske har för höga krav. Jag kanske är för forcerad. Tror att han funderar på att be mig flytta.
skrev Lelas i Hur finner jag styrkan att gå min väg?
Kram, vänner. Jag tänker på er oftare än jag hinner skriva till er.
<3
/H.
skrev flygcert i Hur finner jag styrkan att gå min väg?
för att du låter mig dela!
Idag är en konstig dag: jag är grymt förkyld, så där kass som man blir av en riktigt intensiv vår-förkylning (kanske överdriver jag, men känns värre än vanliga förkylningar...) och så var jag ute och försökte leka med barnen - då tänkte jag plötsligt "åh, en sån här dag hade det ju varit så skönt att vara två..." och sekunden senare slog det mig - jga har ju haft såååå många dagar av operation, sjukdom, dödsfall i familjen osv, men sambon har ju bara stöttat upp när det passat honom, inte så ofta med andra ord... SÅ allt är som vanligt, med en skillnad - allt är bättre!
Jag tänker på dig! Vad känns viktigast idag?
skrev flygcert i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...
Framtidsdrömmar - var bara inloggad, men inte här...
Jag tänker mycket.
Sambon (jag måste verkligen snart byta namn på honom!) är väldigt snabb med att tala om saker han ska göra, personer han träffat, personer han tagit upp kontakten med osv, och oftast försöker jag tänka "jaha...", men ibland är jag nära bitter. Han har ju delvis valt bort barnen - han vill inte ha dem så mycket på helgerna, och det passar mig bra, men ibland tänker jag att ska jag stå här och ta hand om barnen och sedan ska han plötsligt dyka upp en dag och vara go'a, roliga pappa...
Och jag sysselsätter, tar hand om, finns här, stöttar osv barnen, och jag älskar det, men jag ska jobba på att ta en dag i taget: om barnen väljer pappa i framtiden så tar jag det då.
Storflickan pratar mycket om att hon vill bo med mig, att vi har det så mysigt, hon påtalar ofta saker som vi gör som att "mamma, det är första gången vi gör det i vårt nya hus", att hon vill ta hit sina saker från pappa osv, och jag försöker prata med henne om att hon har sån tur som får bo med både mamma ibland och pappa ibland, och att det är bra att ha kvar saker på båda ställen, men om det är specifika saker hon vill ta med härifrån eller därifrån så kan vi ju prata om det. Mitt hjärta hoppas att hon menar att hon trivs, att hon har det gott här, men jag uppmuntrar henne inte på något sätt att hon ska känna att jag uppmuntrar henne att välja mig, eller välja att bo här - tror det är jätteviktigt att hon minns pappa som den han var. En dag kanske hon väljer bort honom/önskar mindre boende med honom, men då tar vi det den dagen.
Jag är lyckligare nu, jag är verkligen det, men ibland får jag påminna mig - det är lustigt hur lätt det är att glömma det hemska som varit, och som faktiskt finns alldeles runt hörnet...
Igår var jag i affären och det var en man där och handlade, vi stötte på varandra flera gånger och han började skoja med mig och fälla kommentarer. Det var väldigt trevligt, dels att ingen annan kan kommentera det, men också att få lite uppmärksamhet! Men också oerhört skönt att känna att - där var jag nöjd; vi skrattade lite och sedan var det bra så, jag vill inte träffa någon, inte alls.
skrev Framtidsdrömmar i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...
Är du där- ser att du är uppkopplad.
skrev Framtidsdrömmar i Hur finner jag styrkan att gå min väg?
Tack, Flygcert för att du DELAR med dig! Jag behöver det.
Kram
skrev flygcert i Hur finner jag styrkan att gå min väg?
En dag i taget!
Ja, tack Mt, du har varit mig en stor hjälp att komma så här långt! Det har ju varit många gånger som jag tackat för allt, precis som Framtidsdrömmar gör nu! Och det känns väldigt gott att jag genom att få möta dig Framtidsdrömmar får se att jag faktiskt kommit en bit på väg, att jag förhoppningsvis kan ge dig stöd genom min berättelse, min upplevelse!
Framtidsdrömmar - jag trodde inte heller att jag skulle kunna vara den där personen som låter någon annan behandla mig illa... Efter fler än tio, men färre än fem år tillsammans så insåg jag en dag, främst genom forumet här tror jag faktiskt, att han utsatte mig för en oerhörd psykisk press och faktiskt psykisk misshandel. I alla år hade jag accepterat hans hårda ord, saker han kallat mig, hans hot, hans sätt att nonchalera mig, alla gånger han uttryckte att jag var på ett visst sätt, att jag bestämde allt, att jag var si och så osv osv osv. I alla år tänkte jag att "däremellan hade vi det ju sååå härligt", men OJ vad jag ljugit och smusslat för familj och vänner för att de inte ska förstå hur arg han blir om jag inte gör som han vill, vad jag smusslat för honom för att göra honom nöjd/undvika hans ilska, och Gud hjälpe mig vad jag låtit honom förstöra allt det som skulle ha varit våra fina stunder (resor, förlossningar, föräldraledigheter, middagar, förlovning osv osv osv). Och jag har tänkt att "om jag bara 1. ..., 2. ... osv så kommer han förstå att jag älskar honom, att jag vill leva med honom, att jag inte medvetet sårar honom osv osv och om han bara slutar vara så arg, inte skäller så om det och detta osv osv så kommer vi få ett underbart liv tillsammans!"
Han styr fortfarande på många sätt, och jag kan fortfarande hoppa högt om telefonen ringer, och jag önskar sååå att jag visste, att jag kunde se in i framtiden att barnen mår bra, att de blir ok trots (eller pga?) detta, men jag slipper leva i hans terror.
Tack Framtidsdrömmar för att du ger mig möjlighet att dela med mig!
En dag i taget! En dag delar du med till någon!
skrev Framtidsdrömmar i Hur finner jag styrkan att gå min väg?
Ville bara säga att den sista länken som Mulletant tipsade mig om var mycket bra, för mig iallafall.
Jag tänkte idag på att mina tankar och min insikt ändrat inriktning sedan jag började skriva här.
Börjar se klarare på saker även om besluten är svåra. Känner så väl igen mig i den psykiska misshandeln som finns både på TUVA-forum och länken ovan. Jag har väl aldrig tänkt i banorna att JAG skulle kunna vara misshandlad. Faktiskt är det ju så.... Sorgligt men sant.
Tänker alltid att det finns de som har det värre..
Vill också säga, till min sambos försvar, att han har aldrig varit fysiskt våldsam mot barnen. Heller egentligen inte varit mera arg än andra föräldrar- jag är ju också arg ibland. Dock tror jag att de, precis som jag, inte känner att han är att räkna med- att lita på.
Tack för alla litteratur-tips.
Kram till alla som kämpar.
skrev Sorgsen i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
...jag tänker. Jag klarar mig, oavsett vad. Bara jävligt tungt detta och jag har inte gjort mig förtjänt av hans otrevlgheter.
Tack för omtanken. Orden här inne ger så mycket. Tack!
skrev mulletant i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
att kärleken och tilliten (det som finns kvar) läcker ut...
Å andra sidan vet man ju inte... vilket helvete han (eventuellt) genomlider. På det sättet är det bra att du har den långa tidsplan du har. Då behöver du heller inte tvivla på ditt beslut om det blir så att gränsen är nådd i slutet av sommaren.
Ta hand om dig, var rädd om dig... varma kramar! / mt
skrev Sorgsen i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
..väljer att inte ta striden för denna helgen. Ska jobba tidigt imorgon och från måndag kommer jag vara bortalängre period.
Han har ett antal flygresor inbokade för komma till mig då. Vi får väl se hur det blir med det. Nu är det status quo.
Jag kör mitt över helgen. Han hänger på när och om han vill. Flyget är bokat och han packar just nu. Vad han inte vet är hur mycket som är inbokat, han har visat noll intresse så vi får väl se vad som händer. Har inte berättat eftersom han sagt jag ska låta honom vara ifred. Det gör jag också. Tyst med underliggande irritation är hans sinne. På AA är det andra tongångar, det är ju bara bra, men han spelar bara ett falskt spel inför dem.
Fortsätter det så här så går jag. Mycket jobb fram till augusti, sen min semester och utvärdering! Rimlig tid för se förändring också.
Just nu kom han och var mjuk i rösten, ville informera sig om antal klädbyten. Utåt måste det ju se bra ut...hmmm...
Kärleken sinar...
skrev mulletant i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
för bra att du har förmågan att skriva... så att du får syre. Det måste vara tärande att leva i denna berg- och dalbana som du gjort ganska länge nu... Vill du verkligen ha honom med dig i helgen?
Jag får den uppfattningen att han behandlar dig som en trasdocka... lever helt utifrån sina premisser - utifrån sitt mående i stunden, utan förmåga att sätta sig in i hur du har det. Ta hand om dig och var rädd om dig! Kramar, kramar / mt
skrev Sorgsen i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
...en egen reflektion.
Det att jag skrev här gjorde att stegen i trappan känns lättare.
Bara ville skriva ner det. Kanske en liten vink till dem som läser men inte tagit steget till skriften. Det gör skillnad,o orden tar mig inte ur situationen men ger lite mer syre runt mig.
skrev Sorgsen i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
Dina ord om en irl-kram gör mig rörd. Tror du vet hur mycket jag behöver en lång sån, en uppriktig och förstående.
Tyvärr kan jag nog inte räkna med att kunna komma ifrån nästa helg, särskilt inte nu när jag fick dessa dagarna oväntat ledigt.
Den tiden måste ju tas igen någonstans. Men jag hoppas och vill!
Lycka till i ditt och ger en varm kram till dig
skrev Adde i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
hoppas verkligen att jag får ge dig en irl-kram nästa vecka !!!
Till dess en cyberkram ♥
skrev Sorgsen i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
...var härlig.
Andra visade andra sidan och jag känner mitt hopp försvinner.
Jag analyserar inte men lever ju i det som sker. Mannen måste ha någon störning psykiskt!
Oavsett så hade jag en bra gårdag, trots att det skaver inuti. Mannen är sjuk, det är tydligt, och den ende han har runt sig utöver de stunder han är på AA är mig.
En person ringer honom ibland men honom pratar han mest negativt om inför mig. Jag har aldrig mött någon som är så genomsyrat elak. Mot sina AA-bekanta är han mycket klok och vänlig. Han dricker inte och verkar skötsam gentemot efterbehandlandet men större bitterhet och syra har jag aldrig stött på i mitt liv.
Han dricker inte, pch det är ju bra, men han har inget som "utsätter" honom. Inget umgänge, inget jobb, inga åtaganden. Mina släktingar söker sig inte till honom pch jag gjorde en total felbedömning i att vara kvar i lägenheten men honom över dessa "bonus"-dagar.
Han mamma är totalt fjärran från verklighheten och han är oförskämd även mot henne. Förnekelsen hos henne är skrämmande. Hörde tidigare av exet att hennes man, makens far, behandlat henne så...herre gud, säger jag bara...om ni dessutom visste vad hennes arbetsuppgifter varit blir man ännu mer skrämd. Hur blind kan man bli???
Nu mot nya mål och jobb. Tur jag har ett fungerande liv bland normala, levnadsglada människor!
Läser ikapp i trådarna och kommer smälta dessa dygnen under kommande vecka.
Får se om han tänker följa med mig över helgen, verkade så-förvånar mig.
Kram till alla som behöver
Mina barn är snart 2 och 4 drygt.
Som du redan vet, som alla vet och känner, så skulle det vara bäst om du och barnens pappa levde ihop hela livet; lyckliga och nöjda... Men nu är ni inte det och då tror inte jag att någon ålder är bättre eller sämre: det du kan vinna på att stanna kommer ta ut det du förlorar på att stanna. Det låter som du fått nog, oavsett om ni skulle kunna hitta tillbaka till varandra igen eller inte, så har du ju fått nog just nu - då är det ju faktiskt inte möjligt att "bita ihop" och stanna - du kommer bli allt mer bitter, ledsen, knäckt osv. Barnen vet förmodligen mer än ni tror, de beter sig säkert på ett sätt som du inte ser i ditt medberoende: jag har hört på Al-Anon, och efter att läst mer, fått veta mer, så ser jag på bekantas 11-åring, mina barn osv - de är redan påverkade... När jag kommit ifrån det så ser jag hur den stora flickan säger "rätt saker" när pappa är med, när jag tänker på situationer innan vi separerade, saker jag hör av gemensamma bekanta.
Men det finns hjälp att få!! Jag försöker känna styrka idag i att jag visar mina barn att ingen får stå och hota mig, skrika att han hatar mig, sucka när jag eller barnen pratar osv. Däremot så var han aldrig full inför barnen, om än okontaktbar pga bakfylla, sov hela dagen på helgen, åkte ofta iväg helt plötsligt utan att säga vart han skulle - om han blev trött/arg/ledsen på mig...
Jag har diskuterat med Sorgsen om att jag inte vill bli den där bittra ensamstående som önskar att alla ska "lämna sina hemska män, för det gjorde minsann jag...", så jag försöker väga mina ord noga - jag vill inte pressa dig åt något håll - allt måste vara ditt beslut. Däremot känner jag väl igen din panik, tankarna som bara viner, ångesten över allt och över barnen, för jag har så nyligen befunnit mig i det.
Som sagt: du behöver inte bestämma dig idag, en dag i taget! Allt löser sig! Lelas har berättat för mig om när man är på väg att träffa botten, det är sååå långt upp till vattenytan, allt känns svart, men du är så nära botten - snart sparkar du ifrån, åt ett håll eller annat, och då är du på väg mot den glittrande ytan, för mig kändes den många gånger som om jag var mitt ute under Arktis: det fanns ingen yta, för där var det stopp, och om jag skulle komma igenom så fanns det knappt hopp om jag kom upp där alldeles själv...
Jag är just nu säker i mitt beslut att jag aldrig ska gå tillbaka till honom, men det behöver ju inte vara ditt beslut om det gör dig osäker.
Jag kände många gånger att om jag skulle lämna så var jag tvungen att ha allt så utstakat och planerat: vart skulle jag ta vägen, vad skulle jag säga, hur skulle vi göra med barnen, skulle jag lämna för alltid eller för en period osv, men sedan lämnade jag och ingenting var klart - det var bara att det öppnade sig en möjlighet och jag tog chansen (det viktigaste var att jag fick med barnen).
För mig tog kärleken slut. Sambon sa flera gånger att personer på AA sa att "det kan ta 15 år innan man hittat sig själv igen" - men jag hade fått nog av ilska, utbrott, hot, skäll om att allt var mitt fel, hur han ibland behandlade barnen, att han träffade andra, att han skyllde allt på mig, ja, jag skulle kunna fortsätta i evighet, men jag fick nog - kärleken dog. Men tilläggas ska att vi aldrig hade haft en bra tid - vi hade alltid levt i missbruk/aggression-medberoende och jag hade trott att det skulle bli bättre "om bara....", men jag tappade tron att vi skulle få det bra.
En gång sa en anhörig till mig att "Det är ju inte enkelt att leva ensam heller..." - och nej, det är ju inte det, men det är enklare nu än det var innan.
Jag trodde aldrig jag skulle överleva utan barnen, men det gör jag. Ibland värderar jag tiden då jag får sova, göra saker jag vill/gillar, men ibland är det ju så klart oro att han behandlar dem lite illa... Ignorerande osv. Men de är så små - jag tror att de måste upptäcka pappa själva.
OJ, nu blev det massa, långt och allt.... Ursäkta!