Senaste kommentarerna i forumet

Du kämpar på bra.
Kram på dig!

Jag läser och funderar på vad ni alla skriver. Det ger mig så mycket kraft i min vardag, att ni sätter ord på vad jag känner men just nu inte lyckas få ner på pränt. Jag får svar på frågor som ställs i era trådar som skulle kunna vara mina egna frågor. Tänk att det kan vara så lika.
Jag fastnar i det du skriver, Sorgsen...varför ska all skit vändas emot mig? Vad ger de rätten att ignorera, vara kall och inte vara intresserad. Det gör ont.

Kram

Kom till jobbet idag, peppad på första dagen som "riktig" personal. Fick reda på att cheferna inte alls kommunicerat och den tjänst jag blivit lovad av "lillchefen"(min handledare) redan blivit tillsatt utan dennes vetskap då hon nu är tjänstledig. Det kändes faktiskt förnedrande då den nya ville att jag skulle sitta med henne på lunchen och gå igenom saker eftersom jag har mer koll än hon.

Jag ville säga nej tack till att jobba övertid på en praktik jag gör för a-kassa, nej till att som praktikant göra det jobb som hon får en lön för att göra men jag var så arg och ledsen att jag skulle ha börjat gråta om jag sa något.

I stort sett så gjorde jag hennes jobb hela dagen och hon hängde bara på mig. Hade det inte varit för att praktiken innebär mycket kontakt med människor, ungdomar som hade drabbats så hade jag gått hem eller hänvisat till att jag faktiskt bara är praktikant.

Efter det här så har jag ingen lust alls att vara kvar till sommaren. Ilskan tog jag ut på gymmet så nu känner jag mig bara ledsen.

Minns vad pappa sa till mig när jag var liten och skrek att "det är inte rättvist" så frustrerande svarade han bara att "livet är inte rättvist". Så känner jag mig nu. Jag vill bara lägga mig på golvet, banka med knytnävarna och skrika; Det är inte rättvist! Jag har kämpat på så många plan men just nu känns det som att jag är tillbaka i Bitterträsk.

Känslan påminner också alltför mycket om den besvikelse jag känt då alkoholister har ljugit, lurat och svikit. Den där känslan av att jag var så himla dum som trodde att det faktiskt skulle bli bra.

...du skriver vännen.:)

Kan känna igen så mycket både från min historia och i det jag lever i nu.
Det har ju för mig inte avlöst varandra utan haft många år mellan, så många att mina barn har hunnit bli vuxna med egna bostäder och familjer.

Det där med att välja var du lägger fokuset på dina minnen har jag också gjort. Jag valde bort det negativa med barnens far genom att separera från honom, jag kunde inte leva kvar i den typen av liv. Men det som var positivt har jag behållit, det var många och stora grundläggande saker som var bra, väldigt många år. Det lever kvar i mig, det förmedlar jag vidare till min barn och deras barn. Jag skulle tro att barnet som nu väntar barn kommer ha sporadisk kontakt med sin far, kanske mer naturligt just genom ett barnbarn. Det lilla knytet ska ju inte på några villkor behöva bära någon negativ ryggsäck för något som hände för snart 20 år sen. I alla fall inte från mig!
Så länge jag var i det jobbiga tog det plats och energi, det räcker, det har fått och tagit den tiden det behövde då.

Det blir bättre, håll ut och försök styra in på det som är bra för sig och din framtid. Med tiden tippar det positiva över på din sida, sluta inte tro på det!

Minnen som poppar upp, både från det där historiska och från det som hänt i mitt nuvarande äktenskap, är på sin plats. Jag är glad de kommer, det förhindrar förträngningsmekanismen. Men vissa saker i det jag lever i nu bör jag inte ta upp med just maken, precis som Adde skrev i min tråd, det gagnar inte förhållandet och är mina känslor som kanske inte alls har förankring i nutid utan i min historia. Lite det som jag förmodar mulletant var inne på också i min tråd.

Oavsett så låt orden flöda här!
Jag lyssnar!
Vi lyssnar!

Kommentarerna är välmenade pch ger ett uttryck för att du inte är ensam.
Fortsätt skriv!

med pillertrillandet är framfört på flera vägar :-))

...så känns det. Att häva ur sig! Få hål på varbölderna!

Jag hoppas innerligt att maken får/har en sponsor han har respekt för. Hittills har jag inte hört om någon eller märkt att det skulle finnas någon.

Just nu ringde han och att jag fått ur mig mitt här gjorde samtalet lättare. Bara att han ringde upp gav mig bubbel inuti. Orden och samtalet var positivt och han intresserade sig för när jag tror mig vara färdig med mitt möte imorgon.

Jag tog upp min oro runt tabletterna och hans förestående körlektioner. Han berättade saker och vi pratade vanligt! Kryss i taket!
Jag kunde berätta vad jag informerat mig om och han om sin kunskap och nu kör han nedtrappning. Fortfarande utan läkare!
Som Fia skrev, eget ansvar, ja, det tar han ju i detta nu. Jag tycker däremot fortfarande att det är oansvarligt av läkaren som ordinerade dem, att bara sätta in mediciner av detta slaget utan uppföljning! Jag menar det skulle vara han själv som körde uppföljning och senare eventuellt annan läkare. Nu fanns ingen plan alls!
Så får det inte gå till, för mig utam rim och reson!

Det som gläder mig i detta är att han väljer ta bort dem under en tid då han har fått rutiner på AA-möten. Någon skulle reagera, hoppas jag, om han inte kommer som han brukar!

Kram vänner

Det känns som ett jobb att komma framåt, att komma ifrån relationen.

Sambon håller på med sina mail, sms, samtal - och jag försöker undvika att prata, men hur jag än gör så slår det tillbaka på mig själv.
Pratar jag inte så blir han irriterad och arg för det och skäller och visar missnöje för det, om jag pratar så säger jag "fel saker" och då blir han arg för det... Han tycker att jag förstör genom att inte vara tillgänglig, han säger att jag ännu inte visat honom vad jag vill (att jag flyttat och tusen gånger sagt att jag inte vill leva med honom räknas tydligen inte?), han ändrar på saker som vi bestämt... Åh, är så trött på det, på situationen.

Häromdagen hade jag ett bra framsteg: jag skulle träffa några vänner och gick i en del av min stad där jag inte varit sedan förra sommaren, och då och innan det framför allt varit där med sambon. Först gick jag och tänkte lite sorgligt att "åh, när vi satt på det caféet...", "där är vår favoritrestaurang, nu kommer jag kanske aldrig mer äta där", "här lämnade han mig när han blev så arg för att han tyckte att jag hade flirtat med någon" och det kändes så oerhört sorgligt, men efter en stund så tänkte jag att antingen kan jag fastna i de där sorgliga tankarna eller så kan jag tänka på fina och bra och mysiga minnen som jag har av området, men med vänner eller så. Det kändes bra - jag kunde bestämma mig för att tänka positivt.
Sedan satt jag med mina vänner och vi hade en toppenkväll. Jag har kommit ifrån att bara prata om mig och mitt, utan vi pratade om alla, alla pratade och det var bra! Däremot - när vi pratade om sambon så sa en av tjejerna "han låter sjuk, det är ju faktiskt synd om honom också som inte förstår att han behöver hjälp". Och, ja, det är det kanske, men den biten kan inte jag ta på mig, jag kan inte "rädda" honom.

Jag tänker en del på att tänka på det han gjort, och jag har ju många minnen, men en del poppar upp som om de vore nya för att jag förträngt så - igår kom ett minne som jag glömt:
När vi träffades så blev han ju ofta arg redan från början - och många, många gånger slängde han ut mig i trappuppgången, samlade ihop mina saker och bara slängde ut dem i trapphuset. Jag var så rädd för honom, och samtidigt så rädd för att gå därifrån. Jag skämdes så, för jag hade ingenstans att ta vägen och vem jag än åkte hem till skulle jag bli tvungen att förklara för - och jag var så rädd för att de skulle tycka att jag var dum.
Så där satt jag i trappan, så rädd och så ledsen, med alla mina saker utslängda; kläder, böcker, jobb-grejer, brev, skor, hygienartiklar mm mm utspridda i trappan. Ibland kom någon av grannarna, och fick försöka trampa mellan alla saker, frågade om allt var ok och jag försökte släta över...
Och jag trodde att det var mig det var fel på - att jag var konstig som inte hade den typen av bråk...

En sommardag förrförra året hade vi barnvakt och åkte på utflykt - vi hade en såå bra dag - vi bråkade inte på hela dagen och upplevde så härliga saker, jag levde så länge på den dagen "vi kan ju ha det bra, om allt bara funkar...". Det är den enda dagen de senaste 3-4 åren som jag kan minnas att jag känt att jag verkligen, innerst inne tror att vi skulle kunna få det bra - och ändå vet jag ju att jag hela dagen gick och oroade mig för att han skulle bli arg: tänkte att jag inte visste om han skulle bli arg, om jag skulle säga fel sak, göra fel sak...

Jaa... vad säger man?
Det gör ont, men det har blivit bättre.

bästa medicinen för oss beroende och medberoende är att häva ur sig allt vi samlat på oss genom åren jmf : När trollen kommer fram i dagsljuset så spricker de.

MEN...ev partnern är nog den sämsta som finns att häva ur sig inför. Av många skäl, inte minst för att det finns säkert grejer som inte ska berättas för sin partner. Absolut bäst är att göra det inför sin sponsor, en sponsor som ser genom lögnerna och kan peta i öppna sår för att få ut varet. Att skriva här är också en mycket bra sak, tankarna kommer igång, skriva ner dem gör att man får distans och det är lättare att "kasta bort" obehagliga saker som skaver.

Genom att skriva upptäcker och lär man sig mycket om sig själv och får lättare att komma överens med sig själv. Det är ju ingen tillfällighet att många skriver en bok eller blogg om sitt liv, nätet är rätt fullt med läsvärda sådana.

För övrigt noterar jag att Danmark vann första deltävlingen :-))) Jag sa väl det ??? :-))

...just för du fastnat lite som du ska skriva lite?
Kram

Ja, jag är sparsam... Har fastnat lite. Sambon håller på och jag vet itne vart jag ahr mig själv...

Allt gott till dig.
Kram

omtänksamma flygcert.
Tack för dina ord!
Jag vet jag är krävande, mitt liv och min person är i ständig rörelse. Men det vilar inget ont i mig, jag vill väl och det vet maken.

Orden sas när han precis lämnat behandlingshemmet, innan sängvältarförsöket ;)

Flygcert, jag skriver för jag behöver få ur mig sakerna som gnager. Det som skrivs står kanske inte alls i proportion till hur livet ser ut i helhet men det gör inget!
Glöm inte skriva för din egen skull! En uppmaning till dig! Tycker du är sparsam med det just nu...det hjälper få ur sig orden, oavsett sammanhang eller inte!

Kram på dig

Vem var kvinnan som uppmanade dig att lämna? En annan anhörig eller en i personalen?

Jag förstår att det är svårt.
Är rätt dämpad själv så jag har lite svårt att tänka. Vill bara att du ska veta att jag tänker på dig! Förstår att du är mitt i, men det är inte okej att han säger eller gör vad som helst.

Kram

...är det så, om jag förstår dig rätt mt.
Oavsett hur, vad, när jag får reaktioner eller inte får reaktioner, i mig eller från honom eller andra, så slår allt tillbaka på mig själv. Så är det ju, ett sammelsurium av nytt, gammalt, sanningar, lögner, ord, tonfall... allt blandas och reaktionerna härrör sig alltid till historia blandat med sinnesstämningen som är färskvara.
En enkel ekvation som jag tycker udden filats ner på både med ålder och erfarenhet. Mellan mig och maken mycket mycket mer än uddfattigt pga alkoholistens oberäknerlighet.
Jag är långt från helt avtrubbad och försöker undvika hamna där. Tankarna far och känslorna hoppas jag fortsätter ha lite styrfart. De har mattats otroligt mycket och om de tar slut är hoppet ute av det som kallats lust och nöd. Lusten förtvinar och behöver bara en droppe vatten då och då för att orka vidare och inte förtvina. Nu är det öken!

Oavsett hur mycket jag väljer att bara "bry mig om mig själv" så står jag mitt i.
Det är mig det går ut över, det riktas mot mig och till mig. Låter jävligt seriöst och som att jag är otroligt viktig, men jag är jag, ingen står vid sidan om, bakom eller framför. Maken har fortfarande bara sig själv och mig. Han tar hand om sig och jag mig men lik förbannat är det oss två det gnager i eller på. Hur mycket jag väljer det ska göra mig gott eller ont väljer jag själv såklart. Men, för att vara öppen för det goda så är ju själen lika öppen när det onda serveras. Det låter jag ju rinna av mig, men det tar ju sig in. Jag kör mitt, går min väg, mår bra, lever ett gott liv, är frisk och sund. Men maken, som borde vara allra närmast, vandrar sakta och stabilt bort, oftast med ryggen vänd mot mig och det gör ont!!! Om han någonsin stått vänd mot mig vet jag fortfarande inte, det kan ha varit så, det kan också bara varit min dröm som haft honom vänd mot mig. Vet ju nu att han har två ansikten och vilken av dem han maskat inför mig vet jag inte.

Jag förstår ju inte varför han väljer den svåra vägen?
Njuter han av att sabba?
Vore det inte enklare kasta ur sig positiva suckar och fraser, om nu "känslan" hos honom är avtrubbad och borta?
Jag undrar bara? Varför ska irritationen ut mot mig? Varför totalt ointresse?
Vore det inte enklare att medvetet ställa artighetsfraserna än medvetet ignorera och ha en kylig fasad mot mig?
Det är väl meningen att behandlingen ska hjälpa honom hitta verktygen att fungera?
Han är ju inte sjukare än att uppförandet fungerar utmärkt mot dem han möter under behandlingen.

Det för mig tillbaka till de nyktra perioderna han hade med mig. Då var det ju, under tidsbegränsning, inte svårt uppföra sig exemplariskt. En parallell jag drar med behandlingen, där fungerar han exemplariskt. Ingen vet fortfarande om hans mycket svarta sida! Den skiten får jag!
Efter behandlingen är det ju bara jag kvar, om jag orkar.

Jag hittar inte anledningen till varför hånet måste ut mot mig! Vad inuti honom som ger honom rätten att bete sig illa mot mig?
Eller ignorera, medvetet inte visa varken intresse eller känslor.
Berra skrev att han kanske inte vet. Så är det ju säkert, men få sitter och rullar tummarna tills han vet, han är varken dum eller idiot. Oavsett hur han mår så är jag inte självklar. Antingen tror han det eller så är han mycket medveten i sitt framfart just nu och vill slippa bära ansvaret för en separation. Hans mönster i historian är att han alltid blivit "övergiven". Finns inga klockor som ringer i honom att det var han som var otrogen och söp! Ja, lite överdrift där i mina ord, han mår dåligt av att han inte lyckats håla ihop sina familjer men hur mycket den känslan var öppna av sanningarna vet jag inte och behöver inte heller veta.

Har funderat över varför en kvinna i inledningen av behandlingen uppmanade mig att gå. "Bara lämna, det finns inget normalt i honom! Hade det varit jag hade jag blivit rosenrasande och bett honom dra åt helvete"

Allt detta är inget nytt för mig. Inget revolutionerande någonstans och mitt mående tuffar vidare.

Ibland är han med men oftast inte och det är bara så sorgligt.
Ju längre jag tuffar vidare ju mer får jag suckar över " hur lite jag bryr mig om honom". Om jag säger jag mår dåligt kommer svaret "tror du jag mår så bra då"...tröttsamt! Kan han i nte sluta testa mig snart?!
Jag finns ju här!
Är gift med honom!
Älskar honom men bränslet tar ju slut i förhållandet!!!!

Känner mig själv, vänder jag så vänder jag inte om, vill inte hamna där!

Just nu är de så illa att jag tog ett byxköp som en kärleksförkaring! Ett tecken på att han tänker sig hit! Bisarrt!

från mig - det är morgon här:)

När jag läser din text... så tänker jag att... ... med reservationen att man (ja de flesta) relaterar till egen erfarenhet, så även jag...

MEN (efter dessa reservationer då): det känns som om du skriver dig in i dig själv TROTS att du redan besitter stor självkännedom. Kanske in i dina dunklaste vrår?

Du kommer att gå hel igenom det här, hel(are) och klokare... jag skulle önska att din man tar vara på sina möjligheter innan tiden runnit ut...

Kramar och Grattis på din dag när den än är / mt

Kramar till dig!

Jag vet att du är tålmodig och att du finns där, men du behöver inte ta vad som helst!! Hade maken lidit av annan sjukdom hade han inte fått lov att behandla dig hur som helst, samma sak gäller när han lider av alkoholism!!

Du är värd bra saker och ett bra bemötande!!!
Kramar

...varit vem av oss som helst, jag är inte alkis men om annan sjukdom skulle drabba mig, min make om han inte vänt!

Sätter problem i perspektiv veta det!

Kram

Ser fram emot träffa dig i Gullbranna Adde!

ha varit jag....

...är min plan! Titta på mellon och njuta av kvällen. Dagen har varit lugn och kvällen blir likadan. Haft bra jobbmöten, bra förberedd inför morgondagen och har en trygg plan för kommande veckorna. Ser fram emot födelsedagen och blir rörd över att så många kommer långväga, planerar storkalas senare i höst, det är en kul grej, jag har inte firat födelsedag sen jag fyllde 30, då måste jag väl fylla 31 i år ;)

Ser också fram emot att fixa lite hemma och i oasen de timmarna jag får över efter jobbmötet i slutet av veckan.

Danmark är absolut en tänkbar vinnare i år men jag kan ju rösta på Sverige där jag finns :)

Ett litet ps
Utanför porten sitter en hårt nedsupen man, runt 60 skulle jag gissa. Han sitter på samma sten i samma hörn, dag ut och dag in. Han är alltid tyst, stilla, leende och alltid ensam. Vi fick ögonkontakt ett par gånger och jag började säga hej. Han sken upp som en sol. Nu hälsar han alltid och önskar mig en trevlig dag eller godnatt. Jag har inte sett att någon hälsar eller pratar med karln. Han sitter där bland alla människor och ingen ser honom, de som ser ser ner på honom och ingen bryr sig om hur han hamnat där. Tragiskt!

Kram på er

känns det lite som att du ska njuta lite av egentid och varva ner :-))) *Ta det lugnt*

Kanske kolla på Mellon om du har möjlighet till det så du kan avreagera dig på hur korkat folk röstar :-)) Själv röstar jag nog på Danmark :-) Och dreglar över Gina :-)))

Kram !!

...tack för dina kloka ord.

Jodå, han har mycket att ta igen och sortera. Jag tillhör ju dåtiden, den som blev så rörig för honom till sist att supa ihjäl sig hade varit en befrielse.

Jag förstår det tar tid, tid som jag inte måttar eller har några som helst krav på. Det får ta den tid det tar, allt har sin plats och sin tid. Helt ok för mig!

Jag är mycket kvinna men en rationell och i många lägen mer lik en man i mitt sätt. Tar beslut och ett ja är ett ja, nej ett nej!
Jag är allergisk mot tjafs och tjat! Däremot kan jag bli jobbigt långrandig i återberättande eller förklaringar. Inbyggt i mig pga yrket för undvika missförstånd. Det kan vara påfrestande, det vet jag och ursäktar mig ofta för.

Jag jämför inte mig med någon, jag har alltid varit udda och gått min väg utan armbågar eller tjuvnyp. Däremot har hans ex, barn och mamman sagt till mig att han påtalat avund inför dem. Något jag inte tagit på allvar eftersom det är naturligt för mig att vi är två om det som sker. Han blev tackad oerhört många gånger på en middag för en månad sen. Tackad för att han tar så väl hand om mig-jag orkar jobba som jag gör. Jag såg hur stolt och glad han blev för orden. De höll väl en vecka sen är jag inte vatten värd utan slasktratt igen! Begriper det inte!
Visst, jag har mina dykningar för orka. Kanske är det de dagarna han inte klarar förlika sig med. Mina grå och oputsade dygn...

Jag tar hand om mig men det gör så in i själens ont att det fina måste få oväntade smällar. Jag vill inte skydda mig, bereda mig på att de kommer, han är ju min make!

...dina ord är så rätt och jag tycker mig ha tålamodet och insikten. Hur sjuk jag är är ju omöjligt bedöma men jag vet ju hur mitt liv sett ut fram till nu. Hur jag varit som människa under livet före maken.
Jag har inte försakat mitt liv men naturligtvis förändrat saker sen vi träffades, det är för mig naturligt. Att han var så djupt alkoholiserad förstod jag inte första åren. Jag hade kunnat gå om jag velat. Vi har inte levt på ett sätt som gör det komplicerat att gå, varken nu eller tidigare.

Jag förstår och accepterar att vi båda behöver läka på var sitt håll. Men ingenstans har jag kunnat läsa mig till, eller hört på möten eller från andra, att man medvetet ska frysa ut varandra, att det är läkprocessen, men jag kan ju ha missförstått. Jag respekterar och accepterar så huvudet sprängs! Det är inte på något sätt påtvingat eller nyss inlärt, det är så jag vuxit upp och sen medvetet levt efter. Alla har lika värde om de inte visar motsatsen mot mig och mina. Världen har även medborgare som inte menar väl eller vill gott, om de trampar på mig så väljer jag bort dem, den typen av människor som inte klickar med mig behöver nödvändigtvis inte vara dåliga människor, vi behöver inte gå på varandra bara.
Nu börjar jag tydligt tappa respekten för min egen make. Han trampar på mig, medvetet och kategoriskt. Så känns det! Jag överlever det men det gör jävligt ont! Djupt inne i själen, där han flyttade in för att stanna, det har varit min önskan och något jag fortfarande vet kan bli fantastiskt. Jag vet det, men känner mig som en idiot. En dåre som står kvar i regnet och fryser trots att solen skiner ett steg längre bort.

Jag finns nu i solskenet, pratar inte om det med maken. Jag har framgång på jobbet, inte heller det kan jag säga. Jag hyr en trivsam liten lägenhet, jag sa jag vet han kommer trivas här vid besök, det fick en lätt suck som reaktion.
När/om han kommer vet jag han kommer stormtrivas och njuta både ort och mina kollegor. Så är det, men när vi är ifrån varandra så ska jag straffas för jag har det bra, det fattar jag inte!
Att han inte är intresserad av sex med mig har jag erfarit. Tar inte fler initiativ efter alla suckar och irriterade kommentarer. Däremot finns porrsurfandet kvar bland hans dagliga rutiner. Visst, kravlöst kan kanske ha sin charm?!
Sex har han kanske som sitt sista "vapen" mot mig nu? Vad vet jag! Ännu har jag inte sökt mig utanför äktenskapet men ju längre vi kommer från varandra mentalt så är det väl bara en tidsfråga...

Kanske är vi för omaka för överhuvudtaget tänka på en framtid. Jag sa till honom senast vi hade flyt att jag mår så bra av vår kontakt. Han säger detsamma. Ändå blir det så här! Han skulle aldrig någonsin lyfta ett finger för säga förlåt, kan vi fortsätta där det var bra! Aldrig!
Bryter jag så kommer vi inte tillbaka till varandra.
Han hade jobb i sin hand och det rann från honom.
Han vill få bättre kontakt med sina barn. De står naturligtvis inte på kö vid hans dörr. Han har sträckt ut sin hand och de valde annat i helgen, för mig inte alls märkligt efter alla år. Maken blir som när han drack, tycker synd om sig och lägger skuld på andra!
Samma med oss, när det är ur kuggorna är jag alltid orsaken!
Det är så tröttsamt!
Som ni hör, distansen växer och det för inte något gott med sig i vårt fall.
Jag förväntar inga under men normal hyfs och respekt vore på sin plats!

Kram

..att han försöker komma ikapp sina egna känslor, och kanske...kanske bara kör sina mess på "tomgång".
Han kanske håller på och kämpar med sina inre tankar, och skapar bara lite luckor för egna funderingar.

Han kanske inte heller vet vad han vill med sitt liv just nu, och håller på och omstrukturerar i sitt huvud, vad vill jag, vart ska jag, hur och med vem???

Vi killar brukar ju alltid vilja kunna svara med ett konkret svar på allting, ja eller typ nej.
Men när vi inte själva vet vad vi ska svara kanske det slutar med någon sorts instängdhet,
jag är en sådan tyvärr, och det skapar en form av konfliktkänsla hos min fru i alla fall...

Jag tycker precis som Adde, koncentrera dina känslor runt dig själv i första hand,
bestäm dig i förväg hur mycket hans utspel ska få påverka ditt humör, hit men inte längre.
En bra försvarsmekanism som kan begränsa dina känslosvallningar, för din egna skull.

En annan viktig sak tror jag också att sluta jämföra med vad man har, eller rättare sagt hade,
var dag har något nytt att erbjuda, och man kan antingen tacka nej till det och i rädsla för vad man har, eller så tittar man nyfiket på vad varje ny morgon har att ge dig.

Alla förändringar är inte dåliga, men jag håller med dig, vi är rädda för dem, nästan alltid.

Men först och främst, du är viktigast..

/Berra

...ja, jag kommer ihåg hur det var för mig, det enda jag kan dela med mig av.

Mitt första år hade jag allt fokus på mig själv och mitt tiilfrisknande, det fanns inte plats för nån hustru, inte ens för sex. Vi pratade om, oftast, "lätta" saker, om vilka möten vi skulle fara på, hur det kändes att åka på såna ställen med en massa alkisar, rent allmänt om livet. Vi gick absolut i otakt första året, jag lite snabbare tack vare betydligt fler möten och snabbare tillfrisknande. Runt året var jag tvungen att säga åt min fru att det inte fungerade längre vi måste hitta tillbaka till varandra och inte gå om varandra. Jag var vid den tidpunkten inte alls övertygad om att vi skulle fortsätta vårt förhållande.
Vi hittade tillbaka och det höll i ytterligare ett antal år innan hon gick bananas och skilsmässan var ett faktum.

För en alkis är det otroligt viktigt att fokusera på sitt eget mående första året, det händer massor av grejer inom oss då. MEN....det förutsätter definitivt inte en otrevlig attityd till omvärlden ! Tillfrisknadet ska ju också lära oss att acceptera andra precis som de är och att vi har ett val även där hur vi ska möta våra medmänniskor. För vissa människor kommer aldrig personkemin att funka men fungerar inte kontakten med nära och kära är jag på fel spår.

Att våga ta emot kärlek ? Ja, hur funkar hans känsloliv såhär tidigt i nykterhetsprocessen ? Han går ju på piller som bedövar (där har jag lite info som jag inte vill skriva här) och har med all säkerhet inte kommit i närheten av ett fullödigt känsloliv än. Just den frågan ställde jag mig vid mitt årsskifte : Vad/hur/kan ??? Vad är kärlek ?? Jag hade ju supit bort allt sånt under så lång tid så det var ju att lära sig på nytt igen. Vad jag genast upptäckte var att jag älskade beröring från andra, kramar, nån som la en hand på min arm, en snabb tröstesmekning. Det fanns ett stort uppdämt behov av kroppskontakt hos mig och jag tyckte verkligen om den upptäckten. Jag som hållit alla på en armslängds avstånd kramar nu villigt alla som kommer i närheten :-)) Och tokgillar det !!

För mig var det så viktigt att inse att nu när alkoholen var borta så var jag tvungen att själv ta ansvar för mitt agerande, jag har ju bara mig själv att skylla på. Direkt efter behandlingen, ja, redan under den, var mitt gamla sätt att skylla på andra, som tex frugan, borta. Den insikten var rätt skön för helt plötsligt fick jag lite kontroll på vad som hände med mig och runt mig, allt pekade ju liksom på mig :-))

*Det viktigaste först* dvs du själv Sorgsen och ditt mående !

Kram ♥

...gråtit så där djupt på länge men er omtänksamhet rör mig till tårar, tack snälla ni, tack för ni finns, läser, ger respons.

Jo, Adde, jag lever ju egentligen redan så. Ett uttalat är kanske på sin plats nu. Jag är ändå mest borta kommande veckorna. Han har några flygresor hit, till ett land han gärna vill. Gissar han kommer eller så vänder han även det in i sin bitterhet. Fyller 50 här och runt 20 pers plus jobb kommer hit och firar.

Jag har börjat märka vad han pratar om på sina möten. De speglas i sättet mot mig. Igår handlade det om att vi inte har något gemensamt! Hur f-n kan det skapas gemenskap om han strävar mot det på alla sätt? Dessutom helt utan självinsikt? Jag lever dagligen med ytterligheter bland personligheter i jobbet, det gör ju livet extra intressant, att få möta oliksinnade genom direktkonfrontationer och med öppet sinne.
Känns som han går och väntar på något?
Känns som jag är ivägen, antingen för jag påminner honom om vad han ville va eller är det så enkelt som jag var inne på i början av min tråd här. Han valde inte mig, alkoholisten valde mig av olika anledningar....

Allt gör mig så ledsen. Finns ingen anledning till att vi inte skulle kunna må bra tillsammans.
Är han rädd för det? Att må bra? Våga ta emot min kärlek?
Jag älskar ju honom just för hans goda och sämre sidor. Varför tar han bort allt???
Aldrig finns utrymme prata om varken det ena eller andra...

Tack för ni finns, mina underbara forumvänner. Önskar vi kunde sitta och småprata och se varandra...

Fick ett sms från Al-anonvännen i helgen. Tänk så mycket innehåll orden "hur mår du? hur går det?" får från vissa.
Morgonhälsningarna på arbetet har samma formulering men både frågan och svaret är mest artighet.

Idag är en ok dag, trots tårarna, men det är väldigt väldigt sorgligt att han, maken, som borde varit den som visste och därför borde bry sig lyser med sin frånvaro.
Jag saknar honom så....

tar inte du en paus i förhållandet så du får hämta andan ?
"...acceptera det jag inte kan förändra.....förändra det jag kan..."

Kramomdig !