Senaste kommentarerna i forumet

det förfärliga att få dela din, flygcerts berättelse om hur man kan förändra sitt liv!

Du, flygcert, du gjorde det! ... fast du var så rädd, ja skräckslagen... och nu kan din erfarenhet visa på en möjlighet för andra. Det är stort!

Kram till er alla / mt

- dubbelt / mt

som äras bör - det här tipset kom via Adde:)

Tack för goda ord! Det fantastiska här på forumet är att vi hjälper varandra - på olika sätt och i olika frågor. Det är befriande att ingen här är definierad som vare sig hjälpbehövande eller hjälpare/expert. Här är vi inte tyngda av förutbestämda roller... vi är mänskor som delar och bidrar med våra erfarenheter och kunskaper på lika villkor.

Jag har fått så mycket hjälp och stöd här - det är bra om det jag har att bidra med är till hjälp för någon... Själva jobbet måste ju var och en göra, och genomlida själv.

Jag ska kolla in "nätterapin" - har inte gjort det än. Det är bra att kunna pröva och se vad som känns rätt - vad som känns "rätt" kan också förändras med tiden. Känner du till tuvaforum? En bra sida som jag tipsat om många gånger http://www.tuvaforum.se/ Det kan vara svårt att inse vad man faktiskt lever i, och finner sig i - och ännu svårare att säga det högt... man blir avtrubbad och tillvand. Då är det bra med input utifrån.

Önskar dig en bra helg! Fortsätt söka och sätta ord på dina sinnesintryck; vad du ser, hör, doftar/luktar... vad du känner, behöver, önskar och vill. Allt det, din upplevelser, känslor, tankar, behov och önskningar äger du rätten till! Börja i tanken och skriv gärna - börja meningarna med ordet "jag" - ett ord som uttrycker både att det är "jag" som hör, ser, upplever, känner, tänker, behöver och att du tar ansvar för dig och ditt liv. Det här är inget litet jobb - och inte lätt. Men livsviktigt:)

Lycka till, kram, kram / mt

Och säga att jag tänker på dig och undrar hur du har det?

Tack för alla tips och erfarna frågeställningar du ger oss!
Jag har gjort min nätterapi nu:) den var lite svår att fylla i, men mycket bra att läsa mellan frågorna. Den var ganska riktad mot fysiskt våld kändes det som. Eller så är jag medberoende- blind...är det någon annan som gjort den? Kanske ska jag prova igen..
Kram!

Jag känner inte dig, jag har aldrig ens träffat dig, och inte heller din man, och absolut inte era barn. Men av erfarenhet så ser/förstår/vet era barn sååå mycket mer än ni tror.
Jag trodde inte att min äldsta förstod att vi bråkade, jag körde struts-varianten, tills flickan en dag sa "Jag gillade inte pappa när han blev så arg"... Det var efter att pappan hade hotat mig, skrikit åt mig och barnen, slitit saker ur händerna på barnen och kastat, förstört saker i vårt hus, allt inför mig och barnen... Ja, jag kan inte berätta allt ju, av oro för att det ska bli igenkänt av sambon... Men plötsligt förstod jag att mitt älskade lilla hjärta, min 3½-åriga flicka förstod ju, hon var ju lika rädd och oförstående som jag var många gånger...

Jag hade samma oro som du - hur ska jag överleva en endaste dag utan mina små prinsessor? Inte få finnas där för och med dem varje dag, inte få höra och förstå vad de varit med om varje dag? Jag som tagit hand om dem 99% av tiden, hur ska jag och de klara sig utan det? Hur ska de få det? Hur blir det när de är hos pappa?
Ja, det fanns tusen frågor... Men plötsligt hade jag fått nog, jag ville inte känna att jag en endaste gång igen skulle sitta i vårt hus, sambon helt galen och jag kunde inte ens stå upp mot honom för att försvara våra barn. Det kändes så dubbelt sveket: barnen var rädda för pappa och sökte tröst och bad om att vi skulle göra något annat (typ läsa bok, pussla) och sambon blev så arg om vi gjorde det så jag vågade inte göra det ens om barnen bad mig. Och så dök Lelas helikopter upp, och magkänslan var med mig så jag flydde, och de första gångerna ville jag bara dö när barnen skulle vara hos pappa. Då hämtade han och jag bara låg och gröt som om hjärtat hade ryckts ur kroppen... Och de gånger då barnen inte ville följa med pappa och han var arg, ledsen, nonchalant om vartannat var också illa, men det har blivit lättare. Vissa gånger vill inte barnen vara hos pappa och han tvingar dem då, och det är fruktansvärt - då är jag tillbaka i "jag vill bara dö-känslan", men samtidigt känner jag mig allt starkare i fokuset att barnen måste själva få se lite av hur pappa är - mina är för små för att minnas, och om jag håller dem ifrån pappa så tror jag att jag istället kommer få skuld för att jag inte lät dem träffa sin pappa. Kanske tar jag fel beslut, men det återstår att se.

Jag har full förståelse för din känsla av att bara vilja ge upp, bara vilja dö, jag har varit där under en tid, och som du ser så återvänder jag fortfarande dit ibland, men saker och ting är så mycket bättre!!! Det tar tid, jag är långt ifrån framme på trygg landningsbana, men det är bättre. Jag behöver inte trippa på tå nu, jag behöver inte lägga all ork, energi och lycka beroende på att sambon ska vara nöjd.

Du har tagit några steg på vägen, du kommer att lösa detta. En dag i taget.
En dag i taget!

Jag tänker på dig och sänder många varma kramar!!

Snabbtittade på länken- verkar vara intressant. Ska ta mig tid att läsa mera under dagen.
Kram

hur mycket era ord och kommentarer betyder för mig. Att få bekräftelse på att det man känner inte bara är påhitt, att det är flera än jag som upplever/upplevt samma mönster och kommentarer. Det är verkligen inte lätt att stå för det man tror är rätt och följa sin magkänsla när man hela tiden blir nedtryckt och orespekterad. Att få höra att man är ett stort ego och bara tänker på sig själv och att en separation är inget som barnen kommer att må bra av....Det gör att jag hamnar på ruta ett igen i min klättring uppåt. Det är ju precis det som gör att jag vacklar- blir det bäst för barnen???
Nu ligger jag vaken om nätterna och gråter för att jag kanske inte får hålla om mina barn varje kväll, känna deras nakna mjuka hud innan jag ska sova, somna utan deras mys och godnattkramar- inte få finnas där hela tiden även om det är det jag mest av allt vill. Mitt hjärta blöder!!
Men jag är så olycklig i detta förhållande. Förväntar mig en ursäkt- ett litet tecken på att han tycker att han gjort fel..Det finns inte tillstymmelse till att det ska ursäktas. hur kan det bli så sjukt??
Han blev erbjuden fast jobb (jättekul för honom) igår. Så nu har han två jobb- det fasta och sitt företag. Känner ingen ände på detta, inget kommer att förändras.

Skönt att känna och veta att det är flera som har/har haft det som jag.
Tack alla, ni betyder mycket för mig. Precis som du säger, Flygcert, känner jag också just nu. Jag vill inte leva, känner ingen glädje och har tappat all energi. Det är bara för barnen jag lever annars kan det kvitta.

https://www.iterapi.se/survey/index.php?r=survey/index/sid/414299&lang=…

Kolla om det är nåt för dig. Kram, kram / mt

https://www.iterapi.se/survey/index.php?r=survey/index/sid/414299&lang=…

Kolla om det kan vara nåt för dig. Kram, kram mt

det blir en fin dag!

Det är bra att du skriver och klargör dina önskningar, dina tankar, dina undanflykter... det kommer att göra dem synliga, tydliga och småningom omöjliga att bortse ifrån för dig själv. Och det är det viktigaste. Ingen vill leva i en livslögn. Kram, ha det gott i solen! / mt

Sinnesrobönen har faktiskt varit med mig ett tag, har funnit den mycket hjälpsam ibland..
Det var en arbetskamrat för många år sedan som hade den på väggen... Kanske förstår jag mer varför nu..
Jag höll mig undan igår - sa att jag hade ont i huvudet och gick och la mig. Jag skulle vilja se fotbollen. När det drar ihop sig i CL kan det vara riktigt spännande. Men jag kan inte sitta där när han dricker. Synd. Fotboll är för mig nuförtiden bara förknippat med öl.
En ny dag idag- solen verkar kika fram fast kl bara är sex.. Kanske blir en fin dag idag

inrymmer alla svar. Det är så skrämmande lika - även om människor är unika och olika och ramarna omkring våra liv är olika är mönstret i relationen alkoholist-medberoende så lika.

Det enkla svaret är att du behöver inte försvara och förklara... för några dar sen, när jag var ironisk, skrev jag: effekten av "max 6-8 öl varje helg och så unnar jag mig några öl till fotbollen." är för mycket för dig - han har inte förstått det. Och du räknar burkar - kanske burkarna är fler och kanske därtill det finns nån gömma.

Nej, du behöver inte försvara och förklara. Du vill inte ha sex med den han är efter att ha druckit alkohol. Så enkelt är det. Eller hur? ... Fan va känsligt - ja, dit har det gått, precis så känsligt har det blivit. Och du äger rätten till dina känslor, dina upplevelser och uppfattningar och till din kropp.

Och jag vet hur svårt det är! Vi vet det, vi som skriver här.

Kram, kram / mt

Vill bara berätta att jag beundrar dig. Du är stark och bra på att ta tag i saker!(kan användas som affirmation). Först det här med bråket som du blandade dig i och nu praktiken som du är på väg att omvandla till anställning.

Jag tycker att det skulle kännas lite konstigt att stå framför spegeln och prata, om jag ska vara ärlig. Jag har hittils nöjt mig med att skriva affirmationer, men har glömt dem nu.
Har du testat?

Kramar Misses

Hej, hoppas kvällen har varit någorlunda! Tyvärr är det nog som du säger "vad jag än svarar så kommer han bli förbannad". Han kommer att försvara sin alkohol med näbbar och klor.
Försök att fokusera på dig själv och barnen (men det vet du redan).

Tror att du är på rätt väg med samtal osv. Har du tänkt gå på Alanon också?
Visst är sinnesrobönen bra. Fick du tips om den från diakonen?

Kram
Miss K

...och snart är der helg igen.. Inte många nyktra dagar..
Jag räknade tyvärr burkar imorse, jag skulle ju inte det!! Orkar inte orkar inte..
Ont i magen bara jag tänker på att jag kommer behöva förklara och försvara varför jag drar mig undan honom när han dricker. Vet att han kommer gå på mig om detta. Det känns i luften." Varför går du och lägger dig så tidigt då? Duger jag inte längre? Fan vad känsligt- ska vi inte kunna ha sex bara för att jag tagit en bärs?! "
Vad gör jag då? Vad säger jag då? Vad jag än kommer svara så kommer han bli förbannad. Kommer säga att han minsnn försöker jobba på vårt förhållande. Han fattar ju inget!

Jag måste börja med att skriva som Stjärnstoff: jag skulle nog ha kunnat kopiera ditt inlägg och lägga det som mitt eget under den tiden jag levde med min sambo.

Under flera år försökte jag ofta prata med honom om att dricka mindre, inte så ofta, osv osv, men oftast var sambon då ledsen och då tröstade jag... eller så blev det som du beskriver här ovan: "att du orkar, ska du dra upp det där nu igen, bla bla bla..."... Och ofta blev det beskyllningar om att det var mitt fel att han drack, eftersom han led så:
jag ville inte ha sex tillräckligt ofta,
jag stöttade honom inte,
jag förstod inte vad han behövde,
jag älskade honom inte tillräckligt

När jag det sista halvåret-året tog upp att jag inte ville leva så (alkohol-, sex-, shoppingmissbruk) fick jag höra precis det du beskriver, och massa annat:
att jag var så egoistisk som bara tänkte på mig själv,
att jag var så hemsk som ens kunde tänka tanken att lämna honom: han som mådde så dåligt, var så ledsen osv,
att jag inte tänkte på barnens bästa,
att jag faktiskt lovat honom att stanna med honom

Men sedan har jag jobbat hårt med att inte ge mig in i diskussion! Det är en sjuk människa och det går aldrig att "vinna" en diskussion, det är ingen idé. Vi lever ju inte ihop längre, men jag jobbar fortfarande hårt med det: han lyckas dra in mig i att jag ska förklara mig, ursäkta mig osv flera gånger i veckan... Det är ett långt arbete!

Min sambo är också som två personer: den snälle, omtänksamme och lugne som allt som oftast ersätts av den arge, skällande, hotande utan insikt och total brist på självinsikt.

Du måste själv känna om du vill lämna eller inte, men jag tror att du gör rätt i att tänka på barnen och prata med någon kunnig!! Det har hjälpt mig - både att höra min egen röst berätta om det som hänt, få någon kunnig persons tankar (även om hon inte rått mig att lämna). Tänker på dig!

Att du orkar, det vet jag att du gör. Jag gick ett tag och tänkte att jag inte orkar, och ett tag gick det tom till att jag tänkte att jag inte ville leva, men det blir lättare, det blir bättre!

Kramar i mängd!

Det jag genast tänker på och känner igen är den där känslan av att vilja reda ut, prata, lösa, få svar, få en ursäkt osv. Men det verkar som om det inte finns att uppbringa under tiden alkoholisten är mitt uppe i ett missbruk. Allt projeceras på den andra personen- i det här fallet du ( och jag)
Jag har så svårt att hålla mig från sånt här- jag tänker att det måste väl finnas någon känsla av vad som är rätt och fel där inne?! Men allt för många gånger har jag ångrat att jag ens försökte. Jag skrev i ett brev vad jag tyckte och tänkte. Och försökte hålla mig frånatt anklaga. Fast det är ju inte så lätt när det faktiskt är så att de flesta av problemen kommer från alkoholen.
Sedan dess har jag "bestämt "mig för att inte gå in i diskussioner som handlar om drickandet. Han får ta ansvar själv. Men hu! Vad svårt det är! Allt handlar ju på något sätt om det och allt kan misstolkas om man vill.
Du behöver inte bestämma dig nu. Bra att du ska ich prata med en kurator. Hoppas personen har förståelse för vad du går igenom.
Jag har försökt att läsa in mig på din tråd och ni verkar ha gått igenom så mycket. Jag tänker på terapi och antabus. Fast han började aldrig med det va?
Vill han sluta dricka? Förstår han att han har alkoholproblem?
Du lär ha hört det förr: försök att komma fram till var dina gränser går...det har du säkert gjort många ggr.
Kram så länge..

Ska precis på ett möte: vill bara säga att jag skulle kunna kopiera ditt inlägg till min tråd- så likt så likt. Kram!! Jag skriver mer sen!

Kram och tack för alla ord i min tråd.
Sköt om dig!

Kram till dig. Ser att du kämpar!
Tack för allt stöd du ger mig!

Ville bara titta in och se hur du har det, Verkar som att du mår ganska bra.
Tack för all feedback du ger mig!
Kram

att skicka en kram - nu när vi är online:) Kram, kram! / mt

Läste den igen i stjärnstoffs tråd.
Lägesrapport..Sambon var hemma även igår från jobbet- tog tillfället i akt att prata med honom, igen..
Det är så mycket som jag skulle vilja skriva ner men jag känner att jag orkar inte, det känns så himla patetiskt. Han hade bara en massa undanflykter, ursäkter, skyllde allt på mig, att jag är ett stort ego om jag flyttar, att jag inte alls tänker på barnen och deras bästa, synd om honom eftersom ingen vill vara med honom och göra det han vill, att jag tvingar barnen att vara med på aktiviteter. att jag, att jag , att jag.....ja det var så mycket som var mitt fel. Han hade bara "rätten" att bete sig som han gjort eftersom han mår så dåligt och för att jag är så elak och dum och pressar honom.
Jag frågad om han inte trodde att han hade problem för att han var alkholist...Men ur den synvinkeln kunde man inte se..han drack för att han har en sån elak sambo som pressr honom och inte stöttar honom.
När vi lagt oss i går kväll så frågade jag om han verkligen tyckte att han betett sig okej, att det han gjort mot oss var ok, att han inte varit på jobbet på två dar. ""Jag måste väl få må dåligt, det kan väl ingen annan bestämma" var det han sa. Jag efterlyste en ursäkt- ett litet förlåt- men det enda han sa: "men ska du börja nu igen-att du orkar. Trodde väl att du skulle fråga om vi kunde "pippa" eller nåt". Hur fan tänker han!!!
Jag blir mer och mer ledsen över insikten hur sjuk han är- hur hemskt det är att han inte kan inse att detta är ett stort problem.
Känner att han är som två personer- om han var jättefull på söndagen så var väl även gårdagen en dag av tillnyktring- eller vad tror ni. Föresten skyllde han på att han måste ha blivit drogad på lördagen eftersom han var som han var på söndagen- "ja, ellerhur, sa jag. Du drack nog och svalde själv".
Jag skulle vilja återigen att ni andra beskriver hur eran alkoholist förklarade sina fyllor, vilka ursäkter som de hade och vad som sades. Ibland tror jag inte att jag hör rätt när han försöker förklara- varför ser han inte vad han gör??
På måndag har jag bokat in mig hos en kurator- jag ska gå dit med frågeställningen; "hur gör jag för att en flytt ska bli så bra som möjligt för barnen- hur gör jag för att jag ska orka"?

Kram

markatta! Du är på rätt väg! / mt