Senaste kommentarerna i forumet

den där oron när någon inte kommer hem.

Jag kan fortfarande ex-sambons fyra sista i personnumret från alla gånger jag ringt runt till polisstationer för att se om han blivit LOB:ad eller till sjukhus för att se om något värre hänt.

Mitt bästa råd till dig är nog att andas, ta ett bad, en promenad, ta det lugnt. Det hjälper inte varken dig, honom eller situationen om du svävar iväg i katastroftankar.

Kram på dig!

oro... har upplevt detsamma ett antal gånger... Hoppas han hör av sig så att du vet.
Kramar! / mt

Han är fortfarande inte hemma.....

Vaknar och han är fortfarande inte hemma... Jag är orolig men tror väl nu att han kommer hem för han börjar ju jobba kl.7..... Eller kommer han inte??? Ja, jag är jätterädd för att något ska hända honom. Tänker oxå att det borde jag väl få reda på.
Jag läser alla länkar, Mulletant, och de ger bra styrka. Men ibland undrar jag var mitt mod tagit vägen.
Kram i gryningen.

av Carinas inlägg - Maktlöshet / Maktfull - från 7:e februari 2011. Den har varit ett av mina stöd längs vägen. Den första raden bekräftas av min numera nyktre man - jag hade ju också försökt "allt"...

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!)

http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

så jobbigt du har det nu... Häromdagen klistrade jag in en del av det Carina Bång skrev i sin blogg 21 mars - klistrar det till dig ifall du inte läst, Om medkänsla och medberoende:

Vart går gränsen mellan att visa medkänsla och att agera ut medberoendebeteenden?
Och måste man bli helt egoistisk bara för att man inte ska vara medberoende?
Vad är vad och var går gränsen?

Så syftet med att arbeta med sina medberoendebeteenden betyder inte att man ska sluta visa empati och medkänsla för sina medmänniskor! Det är styrkor och egenskaper vi behöver mera av här i världen! Om vi tvärtom, sätter stenhårda gränser mot allt och alla, bara fokuserar på oss själva, slutar ta ansvar för hur vår kommunikation och förhållningssätt påverkar andra, då kommer vi i stället börja såra våra medmänniskor. Då har det dragit för långt åt den andra hållet i stället.

Ett sätt att tänka som har hjälpt mig har varit denna: "Medberoende är när min omtanke om en annan människa blir på bekostnad av min egen hälsa och viktiga livsområden".

http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/03/medkansla-utan-medberoende…

Kanske du kan ha hjälp av denna också?
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/03/ovning-skapa-riktlinjer-for…

Har du i nuläget någon att prata med? Minns att det strulade med dina kontakter...

Kramar i gryningen / mt

- japp så skulle jag kunna göra ibland. Bara tumla. Har tvättmaskin, gård och tvättlina - men inte alltid torrväder. Nästa gång kommer jag till dig Sorgsen, med våt-tvätten, och så fikar medan tumlaren torkar tvätten lagom torr. Det blir trevligt! / mt

exempel... det hemska är ju alla se situationer där ingen ingriper... så visst gjorde du rätt där och då, det tycker jag också. Och sen släppa taget...

Jag får en fundering - undrar om vi medberoende har en benägenhet att dras till vissa typer av situationer. Jag skulle inte "falla" för den situation du beskriver (för rädd av mig) men jag har andra fällor - som jag verkligen jobbar på att lära mig lämna över till mänskor att ta hand om sina egna utmaningar. Kram, bara det, i all enkelhet! / mt

...om dig. Om något går galet med mannen får du ju garanterat veta.
Menar inget kyligt bara att han har alldeles själv valt sin helg. Du fanns inte med i den planeringen, inte barnen heller.
Tråkigt, ledsamt, smärtsamt, men så gjorde han.
Jag tror däremot inte han gjort det för vara elak, alkoholen är ett gift. Giftet påverkar negativt och den destruktiva nedåtgående spiralen slutar inte snurra förrän alkoholen slutar hamna i strupen.

Ta väl hand om dig.

Kramar

Ringde honom vid 23- han har fortfarande inte kommit hem. Frågade var han var och om han inte skulle komma hem. Han sade var han var och sa med skamsen röst att han var tvungen att vänta på att han ska kunna köra bilen hem.... Då fick jag svart på vitt att helgen återigen varit hård. Min ångest övergick i ilska och besvikelse. Gud vilka problem han har. Nu ska jag verkligen stå på mig och inte ta åt mig ett dugg av de troliga anklagelserna jag kommer få- att det är mitt fel att han dricker. Ikväll svek han inte bara mig utan oxå barnen...... Så tydligt allt känns just nu.
Alkoholen äcklar mig!

...var det Fia, tumla direkt ;) frågade ju inte varför, kanske har hon egen tvättmaskin. Vi har pratats vid utanför hissen tidigare och hon har fortsatt prata med mig efter detta.

Oavsett, tack för dina ord här hos mig.
Vi sitter alla i samma båt här inne, alkis eller fru till alkis, same shit som ska gås igenom. Arga, ledsna, irriterade, besvikna, uppgivna...allt är samma...bara vi själva styr vad vi säger och hur vi beter oss.

Kram kram

...kom precis in i lägenheten efter mycket jobb. Hungrig och måste packa. Var sjutton börjar man efter 3 mån utspritt? Snabbt måste det gå iaf, tidigt flyg imorgon.

Skummade igenom.
Vill bara säga jag tänker på er, Stjärnstoff och flygcert. Ser ni är online.

Var rädda om er. Tänk på att ni får ta hand om er extra mycket nu när männen inte ger "rätt" uppmärksamhet.
Skäm bort er själva och räkna inte med att de gör det. Låt dem hålla på med sitt, en dag trillar kanske mynten ner.

Kram

Det lät så fel. Jag menar mer: jag blir orolig för dig - du kämpar och kämpar, var hittar du kraft vännen?

Samma här vännen! " nu drar vi ett sträck över det här" eller " det blir nog bättre eller "vi måste bli bättre på att visa varandra uppmärksamhet" jo tjena! Om han visste vilken uppmärksamhet han får...
Nu är ju inte min spritfri på något sätt men ändå..
Skönt att du skriver här, det hjälper att lätta på ens ångest ibland eller hur? Jag tycker att det är så skönt att ha ett ställe där INTE min
man kan tycka eller tänka något! mitt bara mitt! ( och så alla ni andra förståss:)
Men jag blir lite orolig för dig, hur mycket skit ska du behöva ta??
Kram i natten.

Vännen. <3
/H.

Sitter och försöker skriva ner allt som hänt nu, de senaste dagarna, allt som sagts och gjorts mot mig, allt som barnen fått se och höra de senaste dagarna... Det kan inte vara en normal människa som gör detta, som säger detta, som utsätter barnen för det, det kan inte vara "bara" en spritfri alkoholist...

Jag går sönder, storflickan är nog också i en känslig sits nu... Igår hade han en stund av lugn och då sa han att han "saknar mig så", men förutom det så är det mest skäll, hot, jag ser & hör hur han försöker vända barnen mot mig, och den minsta verkar köpa det rakt av... Det gör så ont.

Han vänder det jag säger, hotar och skäller, men what's new? Och sedan öser han ur sig hur klantig jag är, att jag minsann inte ska styra honom, att jag inte håller tider osv osv och så avslutar han med "men nu stryker vi ett streck över detta och börjar om". Jag vill svara utförligt, förklara vilket j-a svin han är, påtala hur fel han har med det han vänder mot mig, säga att NEJ, jag tänker inte stryka ett streck över detta, jag vill inte prata med dig mer utan nu får vi lösa överlämningar mm via förskolan och sluta kontakta mig. Men det är ingen idé... Så jag skriver lite här istället, till några som förstår, som inte har helt sjuka hjärnor...
det gör såååå ont.

Kram. Ville bara säga det.

/H.

Ja du, markatta... Pain in the ass it is.

Det gäller att hitta en balans i det där, för samtidigt som vi måste jobba bort vårt medberoende så är det ju inte meningen att vi skall bli empatilösa. Knepigt, det där.

Jag tycker att du gjorde fullt tillräckligt, btw. :)

/H.

Nu är jag och barnen hemma igen efter en helg hos kusinerna. Magen är orolig, jag är yrslig och värken i axlarna gör sig påmind. Så här ska det inte vara.
Jag ringde honom i går mitt på dagen, var tvungen att höra om han levde och jag bad faktiskt om ursäkt för att jag åkt ifrån honom i sån ilska på fredagskvällen. Jag sade att jag inte tycker detta är kul. Det enda han sa var "ja, du är dålig att ta kritik du". Vi är väl dåliga på det båda två isf sa jag men det höll han inte med på. Sen har han inte hört av sig eller svarat i telefonen förrän nu i kväll, jag ringde skyddat nummer.
Jag frågade vad han gjorde och han sa att han höll på att packa och var påväg hem. Han lät så himla trött så kvällen igår var nog ganska blöt, därav är det väl solklart varför han inte är hemma trots att klockan är snart halv nio. Jag frågade om han jobbat idag med men han hade inte gjort någonting sa han.....
Barnen väntar på dig sa jag- " det är väl bra att nån saknar mig", säger han med sarkastisk röst.
Fylleångest och få mig till dåligt samvete. Men jag tänker.... Hur visar han att han saknar mig då?

Empati/medberoende-diskussionerna här har fått mig att tänka kring hur jag berörs av olika möten med människor i min vardag. Jag har i allmänhet svårt att släppa taget och inse när jag faktiskt inte kan hjälpa en medmänniska.

Inatt när jag var på väg hem ifrån mitt extrajobb så gick jag förbi tre killar i tjugoårsåldern och märkte att det var lite gruffigt. En av killarna knuffade den andre och den tredje försökte lugna ner han som knuffat, försökte få honom att inte fortsätta slåss.

Jag gick fram till killen som blivit knuffad och frågade hur det var med honom. Han sa att han var rädd för att killen som knuffat honom skulle döda honom. Jag sa att "men du behöver ju inte stå kvar här och vänta på att han ska flyga på dig igen. Promenera lite med mig så kommer du bort från den här situationen".

Men han ville inte lämna sin kompis som var den som försökte lugna den aggressiva killen. Han sa också att det inte spelade någon roll om han gick för då skulle den aggressive killen bara leta upp honom och misshandla honom senare.

Killen som knuffat stod och skrek och hotade med våld och blev alltmer aggressiv och försökte komma loss. Han skrek att han skulle slå oss alla tre till marken. Situationen började kännas väldigt obehaglig och jag fick ett adrenalinpåslag när jag insåg att jag kanske skulle behöva komma att fysiskt försvara mig.

Till slut kom polisen, som hade stått parkerade bara några meter bort hela tiden. De grep killen som knuffat och hotat. Den rädda killen gick med sin kompis och jag fortsatte gå hem. På vägen hem greps jag av dåligt samvete, för att jag lämnat den där rädde killen. Jag hade liksom hans blick med mig, den som sa "hjälp mig, jag klarar inte det här" och jag ville bara springa tillbaka, leta upp honom och hålla om honom. Jag absorberade hans känslor.

Jag hade svårt att sova och även idag har jag svårt att släppa tanken på den där killen. Polisen löste den akuta situationen men jag får bara hoppas på att killen har någon att prata med sina känslor om.

Empati kan vara ett "pain in the ass" ibland.

Hoppas ni har en fin dag!
Kramar

Men hade hon tänkt börja sin tvättid med att tumla? Visst hon kunde ju ha handtvättat något hemma men de sakerna brukar ju inte tåla tumling. Inte ens jag med mitt elaka humör hade retat mig där. Snällt av dig att hjälpa till men jag tror kan ha gjort henne ännu mer irriterad. Själv retar jag mig på luddfiltret, men bara när det är hundhår. Då är det faktiskt oförskämt att inte göra rent. Önskar dig en bra dag och same, same, det hjälper mig oerhört att läsa dina och Markattas reaktioner. På elaka alkisar och livet i allmänt!

Fia

Hej! Kul att höra av dig! :)
Men, tråkigt att höra att det inte riktigt har löst sig ännu. Ingen av er mår ju bra av detta. Men, det enda du kan göra är att fortsätta som du gör, tror jag. Håll fast vid din linje, det kommer att funka så småningom.

Godnatt! :)
/H.

Hej på er som stöttat mig. Nu är det ett år sen jag skrev här och efter polisanmälan så blev det lugnt. Allt lades ner, men hon fick veta att hon var polisanmäld och om hon fortsatte så skulle ärendet tas upp igen. Det har nu varit lugnt ett år, men nu börjar hon så smått slinga sig in på mina sidor på internet igen. Facebook har jag blockerat henne på men jag släktforskar och på dessa sidor är hon in och gör elaka kommentarer, när jag har skrivit något. Hon passar sig för att rikta sig direkt till mig men jag som vet hur allt är, ser ju direkt att hon menar mig och att kommentarerna är riktade till mig.
Nu har hon snart hållit på i två år och jag har inte varken sett eller pratat med henne på den tiden.
Nu skiter jag totalt i henne, men innerst inne så är jag rädd att hon ska ställa till något.
Hon har även börjat ställa till det för andra och inte bara mig...genom att maila till arbetsgivare och ljuga om en anställd osv osv...
Ville bara uppdatera lite hur det är...
kramisar från
Prussiluskan <3

...läsa och dessutom oftast få respons är värdefullt. Vi är alla olika och lever med unika händelser men ändå är allt så likt.
Det finns dessutom inga genvägar för någon av oss. Det är bara att fortsätta tills man kommer igenom, oavsett om man lämnar eller är kvar i relationerna.

Just det där med att lämna ifred är kruxet.
När?
Hur?
Det där kan bara du veta.
Att lämna ifred av tjurighet för "visa jag minsann ska sätta gränser" funkar troligtvis inte i längden. Det sliter lika mycket på dig som att försöka nå mannen.
Den där sinnesron, att veta att man inte kan påverka allt håller bättre.
Säga och visa vad du tycker måste du ju tillåta dig. Han hör det han hör och kanske tar han det till sig också. Men bråka är energislöseri.

Det gör ont, självklart, men att hitta vägar som passar dig och ert sätt att leva kan bara du själv.
Tänk på den där syrgasmasken i flyg. Hjälp dig själv innan du hjälper andra.

Kram

Ja, tack för att vi varandra. Jag håller verkligen med om att man blir förvirrad, vem är jag egentligen?
Idag är jag glad att jag har en plats på forumet, idag är en dag när allt stöd har gjort mig lugnare. Jag förstår att jag måste lämna honom ifred.