Senaste kommentarerna i forumet

...hålla dig till din önskan.
Nu kan du bara vänta och se om han tar in eller fortsätter som om inget hänt.

Var rädd om dig och gå ut och gör något du tycker om idag.

Kram

...känns bra höra från dig.

Att vara ingen för den jag helst vill vara viktigast för är tungt som f-n.
Att aldrig nå fram är smärtsamt.
Att samtal aldrig fungerar är upprörande.
Att konstant ignoreras är hjärtskärande.
Att aldrig bli förstådd är kärleksdödande.

Jag har ju valt, med min envishet, att vara kvar i förhållandet. Maken väljer, hittills, hålla sig från återfall, men förhållandet stapplar och någon balans har jag ännu inte upplevt. Det räknar jag heller inte med, inte ännu, men om den inte infinner sig så kommer relationen dö av sig själv.

De där försöken till samtal jag så gärna velat ha under hans aktiva missbrukande gav jag upp. Jag kunde bara vänta tills det brakade helt för mannen. Förr eller senare visste jag något kommer hända.
Jag önskar verkligen att helgen kommer ge dig och er båda möjligheten att nå varandra.
Att du får framfört det du önskar.

Att inte läsa andras trådar eller orka händer oss alla skulle jag tro.
Här är vi egoister, tillsammans ;)

Kram vännen

Sorgsen, jag förstår nog inte att min kropp arbetar med mig. Förstår mest ingenting känns det som. Idag blir det återigen en prövning - sambon håller på med mail idag och att vi ska komma överens om massa saker och jag vet hur det är: han slänger ur sig förslag, om jag inte svara inom en viss tid så tar han tillbaka det och så kommer nya förslag och så börjar det om... Total stress för mig.

Lelas, så gott att du är tillbaka! Ja, jag är inte så aktiv inom kyrka-tro osv, vet bara att jag tror och är tacksam för det.
När jag läser ditt inlägg så kommer tårarna igen - känner ju att jag inte förstår riktigt att jag sak orka. Virrigt - å ena sidan är jag så säker på att jag orkar så att jag inte ens tänker på det, men samtidigt de där dagarna av sorg som kommer över mig, de gör sååå ont.

Gud har sannerligen prövat mig, men jag ser inte alltid utvägen - känns som jag gör fel. Barnen får mig att tveka, så oerhört mycket...
Precis som du skriver Mt - dörren är stängd, men jag vet inte om fönstret är öppet..
Tror du har rätt med tröttheten: jag har varit helt slut i flera år, men då har jag bara bitit ihop och kämpat på, och sedan gick det upp på en ny nivå: jag minns knappt, men den där nivån när jag körde fel och barnet rättade mig, när jag inte mindes var jag var och sådant, och sedan de sista veckorna vet jag knappt hur jag orkar - är bara trött.
Och detta är min största sorg i livet: min dröm är krossad, barnen kanske inte får bästa uppväxt...

Framtidsdrömmar - det är fina ord du skriver till mig och jag blir alldeles tårögd! Som du ser i min tråd så är jag inte på något sätt säker, jag är inte heller världens lyckligaste utan sorger och jag fastnar fortfarande i hans fällor allt som oftast. MEN - jag har mycket tack vare Sorgsen, Lelas, Mt mfl mfl fått styrkan att ta mig ur det som höll på att knäcka mig. Jag tror att jag är lite besviken på mig själv; jag tänkte nog att jag skulle må bra och vara lycklig bara jag kom därifrån, men det är ju orimligt och jag försöker acceptera att det är en process: min dröm är krossad och det gör mig ledsen, men jag höll på att gå under innan och det hade jag nog gjort om jag inte kommit därifrån.
När du skriver som du gör så måste jag leta långt inne i mig och därinne är jag nöjd över att jag lämnat honom; ingen som ignorerar, hotar & skäller, kallar mig saker, ibland är fantastiskt kärleksfull (men jag vet aldrig när det vänder), ibland är oerhört omtänksam och kommer med presenter (som han förstör om jag ställer dem på fel ställe eller inte är tillräckligt tacksam), ibland nonchalerar mig... Jag kan se vilken film jag vill, jag kan prata och skratta med vem jag vill utan att bli beskylld för att flirta eller vilja ligga med någon, jag får ha saker som jag vill utan att bli ifrågasatt om att jag är för pedant eller att jag inte tvättat tillräckligt... All hans ombytliga personlighet sitter kvar i mig - jag är rädd när jag blir arg, för att jag ska bli anklagad för att vara den som är arg i förhållandet, jag är rädd att säga fel sak, men jag övar på mina vänner, jag frågar dem vad som är normalt och ok, jag träffar mina vänner mycket för att se hur de är mot sina respektive osv. Det är en process: en långt större process än vad jag förstod när jag flyttade... Men det är en bra sak. TACK för att du hjälper mig att reflektera över den! En dag i taget - du är viktig och du är inte värd att leva i det du gör nu.

Kramar till er alla. Ledsen, men okej...

Jag skrev ett brev före jul. Skrev och skrev i 4 timmar, allt bara rann ur mig- alla ord och önskningar föll på plats och jag fick ner det på papper. Det kändes så befriande.
Överlämnade brevet med lättnad och hoppfullhet.....Han har inte ens läst det, det har gått flera månader.
Det är skönt att skriva av sig, bra att du gjorde det Stjärnstoff! Jag hoppas att din sambo läste brevet och att du känner dig lättad.
Känslan av utfrysning känner jag också, svårt att förklara....man finns liksom inte, syns inte. Jättehemsk känsla.

Lycka till!

Jag har varit i din känsla - att inte orka läsa någon annans trådar. Så kände jag länge, länge; jag hade fullt upp med att orka skriva i min egen för att ta mig igenom dagen. Men det är okej - låt det vara så, du behöver det!!

Jag håller med Stjärnstoff - du är någon!!!! Jag har också varit "ingen" och det går att ta sig ur känslan, du är någon!
Stor kram

Jag känner väl igen beteendet- när jag påtalade för min sambo att jag ville ha förändring så kan jag se i efterhand att han alltid körde sitt maktspel: först var han kall och då veknade jag ofta av rädsla att jag gjorde fel, om inte så blev han ledsen och så veknade jag då och tyckte synd om honom, om inte det fungerade så blev han därefter arg och hotade osv och veknade jag inte då så återgick det i tystnad men lugn tills det efter några dagar var tillbaka i vardag - allt flöt på men vi hade ingen närhet... Och så gick det ett tag och så började det om.

Stå på dig, du behöver saker för att må bra, du har rätt att kräva dem!
Kram

Du skriver att du känner dig som" ingen". Vill bara säga att hemma hos oss finns också en " ingen". Efter att jag formulerat ett brev så icke anklagande jag förmådde, så blev jag " ingen". Brevet handlade om att vi behöver ta hjälp. Men det får vara så. Just nu.
Men- du är någon! Skriv av dig här och känn aldrig att du ältar i forumet, vi finns här och vi förstår. Du skrev om kontrollbehov. Igår ungefär en halvtimme efter att jag bestämt mig för att släppa på kontrollen så gick jag och räknade hur många öl det låg kvar i påsen från i söndags. Jag hällde även ut två flaskor sprit som jag gömt sedan länge tillbaka. Hans föräldrar var så "snälla" och gav oss det i present. Såg att det fattades ur flaskorna..
Så jag är väl inte riktigt där kan man säga.
Men vi är väl på väg när vi vet att vi kontrollerar? Jag vill tro det.
Många kramar till dig, framtidsdrömmar. Du är någon!
/Stjärnstoff

Jag tänker på dig. Du är min förbild just nu. Jag önskar att jag kommit så långt som du gjort. Det gör ont på vägen men du kommer att klarat detta.
KRAM

Ja blir så glad varje gång som jag loggar in här på sidan och någon har skrivit i min tråd. Det betyder så mycket att jag vet att någon undrar hur jag har det. Tack alla ni.
Jag är väldigt dålig just nu att orka läsa runt i andras trådar. Jag hoppas dock att ni alla som ger mig feedback har det ok och att ni, trots kämpande, kan stå ut i vardagen, Jag tänker på er.
Här hemma är det tyst...jag känner mig behandlad som ett hunsat djur som ej är värt att prata med, som knappt syns och som inte har rätten till åsikter och värd att delge tänkar och funderingar.
Barnen åker bort på fredag och jag har bestämt mig för att föreslå att vi ska sätta oss ner för att prata i lugn och ro då....Det skulle dock förvåna mig om han avsätter sin tid för det. Jag tror inte det, tyvärr. Jag ska ändå göra ett försök.

Kram

Jag har läst mycket i Mickes blogg och även hans frus fb. Saknar lite att kunna läsa om det som inte var så bra också, det jag hittat handlar om när allt vänder.. Eller kanske jag inte riktigt hittar i bloggarna, kan vara så.
Ska försöka hålla min linje men han är mycket kall denna morgon. Han fryser ut mig på något sätt..

till dig idag / mt

Stjärnstoff! Håll din linje nu! Läste du inlägget i Mickes blogg? Du beskriver så bra vad som händer: "Kanske för att vi andra inte finns när ölen kommit fram, kanske för att jag får ont i magen av att han ber barnen "hämta en bärs till pappa" eller för alla gånger han slocknat på soffan och jag har städat undan efter honom innan barnen vaknar. Eller att han blir personlighetsförändrad när han dricker."

Styrkekram! / mt

Jag vet inte om han läst brevet, jag tror det. Vi sa inte ett ord till varandra igår kväll förutom God Natt.
Antingen är han så fruktsnsvärt förbannad på mitt brev- eller så funderar han över vad jag skrev. Men det känns ändå lättare på något sätt. Jag har fått tala om att jag vill ha en förändring och han har fått svart på vitt vad det är jag vill. I stora drag.
Jag önskar så att han tänker till, men alkoholen har ett så stort grepp om honom så jag förväntar mig en kamp nu.

detsamma sägas ungefär så, att när Gud stänger en dörr så öppnar han ett fönster... och du har ju stängt dörren alldeles själv dessutom - för att prövningarna där inne var outhärdliga.

Jag säger det igen... jag har jobbat i sammanhang där jag sett rätt många som gått in i den berömda väggen och då har det ofta varit EFTER en tids ledighet... DÅ kommer stora tröttheten fatt en. jag menar inte att du kommer att bli sjuk av utmattning nu, jag menar att nu har du plats att vara trött. Unna dig det och gör det vardagliga livet så enkelt som möjligt. Ta emot känslorna, låt sorgen ha tid & rum - du har ändå förlorat, eller snarare gett upp det som du en gång trodde och länge önskade att skulle vara ditt liv. Det är ledsamt. Visst är det det.

Många varma kramar! / mt

...tillbaka Lelas och tack för dina ord.
Jo, jag är nog en jordnära person, inte för att det gör smärtan lindrigare men jag lämnar inte mina grundvärderingar och svävar inte iväg helt utan livlinor.
Det har hjälpt mig i detta stim av obehag.

Vändpunkt
Jag vet ju egentligen inte om det har varit någon vändpunkt. Finns ju inga garantier för något och jag har inte fått något förklarat eller ens rört vid utbrottet.
Det jag vet är att han var oerhört otrevlig och sen inte tog någon kontakt alls. Jag åkte hem utan meddela honom, han fick hysteriskt utbrott, jag var envis-arg-förtvivlad-kärleksfull, sen var det tyst igen. Jag började ta kontakt och nu är vi tillbaka i en kontakt. Långt från "normal" men den finns.

Maktlöshet/insikt
Insikten om alkoholens/missbrukets inverkan och påverkan, dess konsekvenser och maktlösheten, har han alltid förstått och insett. Att därför låta bli dricka klarade han under många år, månader, veckor, dygn. Men han har, enligt hur jag får ihop berättelser, levt aktivt i missbruket största delen av sitt vuxna liv. Detta visste jag inte förut och har inte haft anledning pussla ihop. Det ändrar inget i den nuvarande situationen men gör ju såklart vår/min framtid mer oviss. Han sprudlar inte och jag kan bara hoppas han hittar sig själv och någon form av mål som får honom tycka livet är värt att leva. Han har nog hittills mest överlevt.

Igår var han vänlig, glad, tog flera kontakter, sms o tel.
Just idag var vårt samtal sämre, inte många ord och irritationen var tydlig.
Kan det vara den geografiska skillnaden jag så ofta upplevt? Med mig är han på "osäker mark" och vi tillbringar mycket tid tillsammans. I lägenheten bor missbruket och med det ångesten och depressionen. De sammanhangen är ju enkla ta till men jag behöver inte veta varför, jag tar saker som de kommer. Trivs när vi trivs och mår dåligt av det dåliga men det sänker mig inte. Jag vet däremot att om jag skulle ställa ultimatum eller pressa fram något för få bekräftelse så kan jag packa väskan och gå. Det vill jag inte, jag tror vi kan få ihop detta, om båda vill. Jag vet att jag vill. Jag vet inte våra möjligheter ännu men tycker det är värt att ge det tid. Idag känner jag så. Imorgon också, det känner jag. Det räcker för mig att veta nu.

Jag fortsätter lunka vidare och i höst har jag förhoppningsvis pusslat tillräckligt för dra någon form av övergripande slutsats.
Håller mig till grundplanen.

Hej igen Stjärnstoff och välkommen tillbaka till forumet!
Härligt att höra av dig, men jobbigt att läsa om hur svårt du har det.

Bra att du har skrivit ett brev! Utmärkt!

Hur har det gått under kvällen?

Kram!
/H.

Åh, älskade flygcert-gumman.

Det tar tid att nå ytan. Ibland blir det natt... och då kanske man inte ser ljuset där uppe. Men man fortsätter närma sig ändå.

Apropå det där med Gud och prövningar... det är ett bibelställe, det där. Det står så här:

"Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den."

(Det är 1 Kor 10:13, och det finns att läsa i sin helhet här: http://www.bibeln.se/las/2k/1_kor#q=1+Kor+10%3A13)

Kram, vännen.
/H.

Hej Sorgsen!
Nu har jag läst ikapp även hos dig. Tänk vad man missar när man åker på semester! :-)

Vad härligt att känna ditt lugn och dina stadiga fötter mot marken. Bra jobbat, tjejen!

En liten tanke om detta med vändpunkten... Kan "sängen" ha blivit hans vändpunkt? Kan den händelsen ha fått honom att inse att han är maktlös mot alkoholen? Det är ju där allt börjar, med den insikten...

Kram!
/H.

Nu är jag livrädd. Skrev ett brev som i stora drag går ut på att jag vill att vi hittar tillbaka till varandra och att jag önskar han avstod alkohol. Skrev också att det finns hjälp att få och att jag i alla fall kommer ta hjälp. Åker iväg en sväng nu, jag sa var brevet ligger. Hoppas att han läser, men har ingen förhoppning om att han ska ta emot mig med öppna armar.

Hej stjärnstoff, jag har det precis som du. Dessa svar som är svåra att värja sig mot. Hur kan det vara så? Jag har levt så så länge nu finns inga barn hemma längre och det känns som om jag försvinner i hans alkoholmissbruk. Jag får den ångest han borde känna, jag får ångest av ett glas vin för att han dricker mycket. Tänker varje söndag att imorgon ska jag ta tag i det ordentligt, men nej man känner sig som en jäkla fegis. Som du säger styrkan var hittar vi den? Lycka till vi har ju rätt, det vet jag

...jag kan ligga och bara vara tom, tappa tidsuppfattningen och varandet, och jag har ibland slutat undra varför det händer.
Kroppen behöver vila, hjärnan ro, hur och när och varför kan jag roa mig med att analysera, oftast vet jag ju, men oavsett så är det ju alltid något som vrider igång startmotorn och allt är intakt. Livet tuffar vidare och jag hoppar in i tåget, ibland som lokförare och ibland åker jag bara med. Nödbromsen har jag använt några gånger men oftast tuffar jag vidare. Den där vilan, den är livsnödvändig, även den i vaket tillstånd.
Var glad över att din kropp arbetar med dig!
Lyssna på den!
:)

...överdriver inte!

Kram

...kan nog inte räkna med att få en dialog med honom så länge han inte själv inser sitt problem.

Min man var väldigt öppen och insiktsfull, han har/hade inga problem prata om att han är alkoholist. Det brukar annars ofta vara det första steget till insikt. Att sen göra något åt det är nästa. Min mans "insikt" gav honom själv tillåtelse fortsätta dricka. Sjukdomen går, utan undantag, bara neråt och den nedåtgående spiralen upphör bara om man slutar dricka.
Jag rekommenderar trådarna här, läs och skriv...

Kram i mängd.
Vi är med dig!

Tror du har mycket rätt i att det är rörigt. Ett steg i taget och tack för att du ger hopp.
När jag försöker formulera mig så är det precis som om det sitter nån på min axel och säger: men hallå nu överdriver du! Jaha så du vill inte väcka honom på morgonen längre varför inte?! Han som sliter så, ska han inte få kunna koppla av med ett par öl utan att du drar igång en hel cirkus? Har du inget viktigare att fokusera på? Osv
Men jag ska banne mig ta på mig hörselskydd och försöka.
Jag gör ett försök ikväll igen.
Kram

...kära medsyster, det är inte lätt att behöva börja sortera och rota inuti sig själv.

Det du beskriver som "tomt inuti" kanske är "rörigt inuti"?
Börja med det första som faller dig in, litet eller stort, skriv ner, skriv bara de orden som finns i dig, skriv bara till och åt dig, utan tänka på formuleringar.
Börja där...om det börjar lossna så trillar det oftast ner nya ord och tankar. Om hur du mår, varför, var det gör ont, vad som sagts, reaktioner...allt om allt...
Om samma känsla/ord kommer tio gånger, skriv det alla tio gångerna.
Så har jag sorterat och det funkar för mig.
Jag skriver också sånt som jag, eller andra, tror jag känner eller jag borde känna.

Att formulera ett brev till sin respektive tror jag inte är klokt göra i en hast.
Tror det är framtidsdrömmar här inne som skrivit många ark till sin man, om jag uppfattat rätt så har han inte läst det ännu, många månader senare.

Alkoholism är en kronisk sjukdom, en komplicerad en, men behandlingsbar.