Senaste kommentarerna i forumet

vill bara öppna min famn och hålla om, länge, så jag möjligtvis kan skänka en gnutta hopp och framtidstro till er som nu behöver medmänsklighet.

*kramar* ♥

...du fick ett bra samtal.
Alanon är en frizon för mig, ett rum där jag bara kan vara. Endel som sägs hör inte alls ihop med mitt men ron i rummet är helande.
Jag kan bara rekommendera det.

Kan höra ilska i dina ord, det är inte heller tokigt.

...många år levde jag med känslan att jag inte var något annat än en övergång. Att jag inte hade någon annan funktion än försöka mitt bästa för att ge mina barn en vettig grund. Allt kretsade runt samma och det mesta behöll jag för mig själv. Jag orkade inte båda leva i det som hände och prata om det, det var nog med att leva i det.
I efterhand ser det lite annorlunda ut, när jag tittar på vad som hände. Jag levde, formade om och fick till sist ihop det någorlunda. Allt hörde ihop och långt från allt kunde jag påverka. Men min motor körde vidare och det påverkade mina barn, indirekt, deras motorer brummade också vidare, de tankades av min motor liksom. Mitt öppna sinne höll deras öppna. Problemen genomlevdes men var för stora för samtidigt pratas om. De största grejerna blev viktigast och de mindre, som skinka eller ost, ny jacka i rätt tid, födelsedagstårtan, allt det där blev sekundärt. Fortfarande, efter alla dessa år, har ingen av oss samvete över sånt och det har varit befriande, eller vårt försvar kanske? Hur som så känner jag nu att vi klarade oss undan mycket just för att vi kände av varandras motorer.
Den där osynliga bryggan jag trodde och upplevde mig som alla de där åren var något helt annat.

Allt detta har flygcert fått mig sätta nya ord på. Tack flygcert!

Nu har jag pratat med en oändligt trevlig man på jouren. Jag ska gå på Alanonmöte. Kanske inte i vår lilla stad men närliggande. När jag pratade med jouren fick jag ett SMS från min man där han skriver:" älskar dig så mycket och vill att vi uppskattar varandra mer i vardagen." Då bara undrar jag vad det är jag ska uppskatta? För mig kunde han lika gärna skrivit: " förlåt för igår så jag kan ta ett par bärs ikväll, jag tycker du överdriver allt"
Jag svarade att jag inte vill SMSa eftersom jag vet att hans elever läser hans SMS.
Jag ville skriva att jag inte vill att han dricker mer. Aldrig! Och att jag aldrig mer kommer acceptera att han säger fula saker till mig. Jag ville skriva att jag tänker göra något åt mitt liv och att det är upp till honom om han vill ta tag i sitt.

...kanske inte kunnat/vågat/hunnit låta muskler och hjärna/hjärta få slappna av förrän nu?
Det som mötte dig nu var väggen, brakade in i den orkeslös och tom?

Intressant det där om Goffmans teori. Mycket har väl hänt sedan 60-talet. Det är inte lika stigmatiserande att komma ut som homosexuell idag, trots det så riskerar än idag homosexuella att bli socialt utfrysta och bli utsatta för hatbrott om de väljer att komma ut.

Jag tänker också på den där undersökningen av norska ungdomar. Det visade sig att de som valde att inte dricka alkohol var mer deprimerade än de som drack. Jag tror det är rimligt att tänka att det kan bero på att de känner sig exkluderade ifrån en del av det sociala liv som de ungdomar som drack delade.

Ligger stigmat i att avstå eller varför man avstår? Blir man mer eller mindre stigmatiserad om man bara tackar nej till alkohol i olika sammanhang eller om man tackar nej med en förklaring(är alkoholist, medberoende o.s.v.)?

Min personliga erfarenhet är att då man bryter mot en norm så vill folk ha en förklaring till varför man gör det. Jag antar att om man förstår varför någon bryter mot vissa mönster så upplevs det inte som lika skrämmande. Om någon på en fest inte dricker alkohol, men alla vet om att denne är alkoholist så vet de om varför denne bryter mönstret. Skulle någon välja att inte dricka, utan annan förklaring än att man inte vill, så måste detta översättas och skapar en förvirring, en otrygghet.

Min poäng är att jag tror stigmat blir större om man väljer att inte "komma ut" utan bara gör. Jag levde en tid i en homosexuell relation men jag gjorde aldrig någon grej av att komma ut som något. För mig var det liksom ingen stor grej. Jag presenterade henne för mina vänner som min flickvän. Det var andra som gjorde en stor grej av det för de var "tvungna" att veta om jag nu var lesbisk, om jag alltid varit gay, hur många procent o.s.v. Jag svarade bara att jag var kär i henne och jag tror att det var mer provocerande än om jag hade kommit ut med pompa och ståt.

Man ska nog tänka sig för, för vems skull är det man kommer ut. För sin egen, för att kunna få förståelse? För att andra ska kunna tolka ens handlingar? För att slippa undvika vissa frågor?

Kanske går det för många utmärkt att vara ärlig mot sig själv och andra utan att komma ut? För min del räcker det med att "bara" tacka nej till alkohol. De som står mig nära vet varför jag gjort mina val. Jag har förstått att många alkisar tycker det är viktigt att komma ut för att undvika återfall och för att ta bort skamprägeln på sjukdomen. Jag tycker det är jättebra att också medberoende börjat göra samma sak i media o.s.v.

Själv så vill jag att folk ska börja normalisera valet att inte dricka. Jag är nog rädd för att om jag skulle komma ut som medberoende så skulle folk bara få bekräftat att det inte är "normalt" att inte dricka. Jag vill inte bli placerad i det facket, "hon dricker inte för hennes pappa var alkis", utan jag vill att de bara accepterar, "hon dricker inte för att hon inte vill".

Kanske biter jag mig själv i svansen här. Vad tror du?

Kramar!

...du är en så genomgo kvinna. Tack för dina varma ord.

Jo, jag är lugn. Glad det märks i min skrift. Min man har flera gånger sagt att han har så många kvinnor i mig ;) Som person är lugn, trygg, glad och hjärtlig.
Men ett sjuhelsikes temperament har jag och envis som synden. Mängder av tålamod och ställer nästan orimliga krav på mig själv. Om någon behandlar någon orättvist säger jag ifrån, rakt på bara. Inte rädd för gå i diskussioner men väljer mina strider. Slösar inte energi i onödan ;)

Flygcert, frestelsen att kasta sig framför en lastbil är lätt motverka. Håll dig från motorvägen! Vill inte skämta bort din smärta på något sätt men låt bli utsätt dig.
Jag pendlade med tåg när jag mådde som sämst. Många, många gånger stod jag flera meter från rälsen, höll mig i lyktstolpar, för att jag var rädd min hjärna skulle spela spratt. Dödslängtan var SÅ stark att jag var rädd jag inte skulle kunna låta bli hoppa ut framför tågen. Håll dig från motorvägen idag!

Kram på er alla

Känner återigen igen mig:
om jag råkat säga mitt hus, mina barn så har jag fått en rättelse. Om jag höjt rösten så har det använts mot mig - att jag är så arg (trots att det i vårt fall varit han som varit så arg, hotfull osv många gånger).

Försök sortera: vad vill du ha ut av livet?
Jag vet att det är svårt, men försök...

Kanske är det alkoholen som gör att din man har sitt beteende, men det spelar ingen roll nu - du vill inte ha det så och behöver tänka på vad du vill för att kunna förmedla det. Antingen så löser ni det tillsammans och då blir det bra, eller så löser du det på ett annat sätt och då blir det bra!

...man dricker inte nu, inte sen 12 veckor, men han är fortfarande alkoholist. Missbruket har tagit bort mycket av det som anses " normalt" med att se, höra, känna, tänka, välja. Sånt som empati, känslor, rätt, fel blir avtrubbat och nu ska vi "lära om". Gränserna är utraderade och ska sättas på plats, på rimliga platser inom rimlig tid.
Vad jag vill säga är att alkoholisten blir inte "frisk" för att drickat plockas bort.
Min man är också väldigt duktig i sitt yrke. Missbruket finns överallt och är vanligt, väldigt vanligt.

Som flygcert säger, tag dig tid, så mycket du behöver, till att fundera över dig.

För det är svårt, näst intill omöjligt. Tankarna snurrar. Det som är viktigt för mig? För mig? MIG? Mig jag och mitt har alltid varit förknippat med skam och skuld. Tidigt i vårt förhållande råkade jag ibland säga " mitt hus" eller " mina barn" mm. Men det föjldes alltid av att min man tittade på mig och sa: du menar väl " vårt"? Jag har heller aldrig kunnat höja rösten utan att bli skuldbelagd- så gör man inte bara. Det känns som om jag har raderat ut det som en gång var jag. Det spontana, ibland de lite obetänksamma orden som kom ut ur min mun. Min glädje till musiken( min man gillar inte konserter), umgås med vänner.
Men om jag tvingas till att tänka på hur JAG vill ha det så kan jag bara just nu tänka: om han bara inte drack.
Jag ska tänka mer på hur jag vill ha det...
Det absolut värsta vore - precis som du beskriver- att barnen far illa och jag inte gör något åt det.
En fråga: om vi nu säger att vi var en helt normal familj utan alkoholproblem- är det då ok för en vuxen att be något av barnen springa efter öl när man blir sugen?
Jag vet inte- men jag har aldrig någonsin gillat det och bett honom gå själv.

...ironi, flinande, hån, beskyllningar...allt sånt hör ihop med missbrukaren-alkoholisten gör så, utövar makt, använder allt som finns för själv stiga och slippa bära ansvaret för sin sjukdom. När sen ångesten och samvetet tar vid dövas det med mer alkohol och i det nya påhopp. Om inte alkoholen plockas bort blir det bara sämre och slutar alltid i död. Så är det tyvärr. Det finns ju också de som vänder inåt såklart, inte blir skräniga eller utåtagerande, men sjukdomen är dödande om den inte stoppas.

Du är inte orsak till om det går snett. Det är han som dricker!
Jag har uppfattat det som att just skolor är generösa med att erbjuda hjälp till sina anställda.
Har du bra kontakt med någon av hans arbetskamrater?
Oftast är ju problemet känt och uppenbart och arbetskamraterna obekväma inför oss, om de ska säga eller till vem.

Att tiga är oftast att förlänga problemet.

Ny kram

Jag förstår dig, den där konstgjorda andningen har jag fått många gånger, men den verkar inte hjälpa mig längre... Men jag tror av erfarenhet att du behöver hjälp: jag tog slut i höstas och fick sedan kämpa i månader med att försöka att "agera normalt" - handla, städa, tvätta, laga mat, hämta och lämna barn osv osv, allt medan det snurrade i huvudet "hur ska jag göra, vad ska jag göra, ska jag lämna, ska jag stanna, kan det bli bra, vad händer med barnen, blir det fel för barnen, vad är bäst för barnen, vad vill barnen, hur ska barnen få det bäst, hur ska jag göra... och sedan gick jag totalt in i väggen... Jag är på väg att resa mig emellanåt, men det är en berg- och dalbana...

Hoppas de ringer dig snart! Prova att ring igen annars!

Ont ont ont... Så jävla ont....

Jag är därifrån och jag vill inte tillbaka, men jag vill inte heller ha det så här- det gör så ont och jag vill inte leva så här. Vill bara att barnen har det bra... Jag gör allt för att barnen ska ha det bra... Jag vet att du har rätt: tiden hjälper... Men det känns inte så, hur kan det göra så här avgrundsont? Jag måste ha gjort något fel...

Orkar inte heller ta mig upp. Väntar på att bli uppringd av jouren. Känns som om jag ligger och väntar på att någon ska göra konstgjord andning så jag orkar en stund till. Hämta barn, jobba laga mat, lägga barn och samtidigt le och inte visa barnen vad som händer. Hur gör man det?!

Jag förstår din rädsla.

Vi har likheter på många sätt, fler än de jag skrev ovan...
Min sambo är också respekterad och duktig på sitt jobb. Jag har tänkt som du, rädd att förstöra osv - men det behöver inte bli så, jag vet av erfarenhet. Du väljer vilka du pratar med och det behöver inte komma ut till allmän kännedom, och i vilket fall behöver du inte skämmas - du har ju inte gjort något fel, du värnar om dig. Innan jag visade min sambo vad som var viktigt för mig så talade jag med en gammal vän och berättade om precis det som du skriver: att jag skämdes så, var rädd att det skulle komma ut, rädd att förstöra för sambon osv och då sa min vän: "Skulle det inte vara mer skamligt om det kom fram att du stannat utan att visa vad som är viktigt för dig och barnen?"
Det gav mig en tankeställare. Jag förstår hur du tänker, men hur känner du? Vad är viktigt för dig? Jag menar inget illa, jag vill absolut inte förstöra eller försvåra för dig, men fundera över
vad är viktigt för dig?
Vad är viktigt för barnen?
vad vill du med ditt liv?
vilka känslor vill du ha i ditt liv?
En hård fråga kanske, men jag menar inget illa: är det viktigare att mannen får ha ett bra liv på ytan än att du och barnen har det bra?
Hur mycket förstår barnen av vad som händer?
Du måste inte svara här om du inte vill ,men tänk!
Jag grävde ner mig och tänkte att barnen inte såg/förstod, men en dag visade de tydligt att de gjorde det...

Du behöver inse din gräns, vad du kan acceptera - det behöver inte vara så att du och maken ska skiljas eller något drastiskt, men det måste nog hända något för att det inte ska bli än värre. Jag har lämnat min sambo, men det behöver itne betyda att du ska göra det!!!! Det viktigaste är att du får må bra!!

Tänker på dig!
Du har tagit ett steg: du har bestämt dig för att du vill förändra din situation - du väntar på att ringa ett samtal!!!

Med Stjärnstoffs återkomst väcktes allt upp i mig, och du har ju mer ro, men ont gör det.

Förstår att du har jobbiga uppbrott, förstår att det är en prövning, men du verkar lugn och klar över hur du vill ah det, hur du kan ha det.

Jag beundrar dig! Du är bra, och du är värd bra saker!
Idag tar jag en stund i taget, för det gör så ont allting idag... Försöker känna att det gör ont och att jag är oändligt ledsen idag, men stanna i att det är en känsla och så känns det idag.
Det kan kännas annorlunda om en stund, och det kan kännas annorlunda imorgon, det är inget farligt... Men det känns farligt, jag vill ju bara gå ut och kasta mig framför en av lastbilarna på motorvägen idag.

...jag känner dig, i min famn, orkeslös och ledsen. Gråt vännen, gråt tills tårarna tar slut och sen utan. Jag gråter med dig, lider med dig, förstår dig, känner din uppgivenhet. Låt kroppen sjunka ihop och kännas orkeslös och fullständigt onödig en stund. En lång eller kort.
Jag förstår, jag förstår så väl hur du mår. Jag vet hur det känns att inte känna eller vilja känna, viljan att slippa vara med. Önskan att slippa behöva andas!

Men, med risk för vara tjatig, det blir bättre! Det kommer en dag att jämföra med ett barns trots. Plötsligt upptäcker man att det där som upptog allt har försvunnit, nästan utan att man märkt det. Efter veckor utan kommer tillfällen då man drar sig till minnes och inte riktigt vet när eller hur det blev lite annorlunda och annat börjat uppta tankarna.

Helt "fri" från det som så djupt bor i dig nu blir du inte men det kommer inte påverka dig i samma utsträckning.

Håller om dig

Så jäkla rädd.
Min man har ett arbete inom skolan/ soc. Det skulle få förödande konsekvenser flr honom. Han är mycket duktig på sitt jobb och är väldigt respekterad på sin arbetsplats.
Jag har anförtrott mig till en vän och hennes man - vi brukade umgås mycket- vi var grannar en gång. Hon är en sann vän- men jag är ändå orolig för vad som händer när detta kommer ut. Jag förstör ju allt för honom.

tar upp saker de reagerat på:
- att sambon ofta ringt väldigt många gånger till mig om jag varit och träffat vänner
- att vi alltid suttit intill varandra om det varit middagar eller liknande
- att vi alltid rört mycket vid varandra, mer än någon annan
- att jag dragit mig undan mer och mer och inte varit med när de andra tjejerna träffats
- att jag vid enstaka tillfällen kunnat berätta om att han lämnat mig ensam i ilska

Det svider att tänka på hur jag ändrat mig för att passa honom.
- Han har ju alltid ringt och undrat varför jag är borta så länge, när jag kommer hem, var vi är osv... Och jag har stressat som en blå för att inte var borta för länge.
- vi har alltid suttit bredvid varandra, oavsett hur alla andra sitter - enligt sambon så sitter man bredvid varandra för att visa att det är vi som hör ihop...
- han är mycket fysisk, det har alltid varit så att han ska hålla om mig, röra vid mig, klappa på mig, hålla handen osv osv, och han har varit mycket tydlig med att jag ska röra tillbaka vid honom för annars älskar inte jag honom. Det har varit många, många gånger då jag känt mig obekväm vid att vi ska röra så mycket vid varandra då det inte är passande i alla situationer.
- när mina vänner träffats så har jag dragit mig undan eftersom sambon beklagat sig över att om jag ska iväg så innebär det att vi får mindre tid tillsammans, han har klargjort att han inte velat ha hand om barnen och han har påpekat att jag som är så trött bör stanna hemma så att vi orkar hitta på något roligt/mysigt med familjen dagen efter istället
- ibland har vi bjudit hem någon vän och så har han kunnat bli arg å mig och bara gå, så när vännen kommer står jag där och får förklara att "eh, ja, sambon blev lite irriterad på mig så han åkte iväg en stund..:"

Tack och lov har vi inte många gemensamma vänner, bara ett par, men de har valt honom... Det svider. Hon var min vän och så blev de våra vänner, och hon vet om mycket som hänt - hon har varit en av de som drivit hårdast att jag inte ska acceptera hans beteende, ifrågasatt om jag kan leva så osv, men sedan väljer de ändå att umgås med honom... Det gör ont - känns som att de inte tror min historia.

Är såå ledsen idag och har bara här att ta vägen... Ska på samtal idag, men förstår inte hur jag ska ta mig ur sängen.

Hur hamnade jag i detta? Jag bara önskar att mitt liv hade varit lättare... För många år sedan hörde jag någon säga "Gud ger oss inte mer än vi klarar av" och jag har försökt applicera det på många saker, men i just detta förstår jag inte hur jag ska orka.
Jag klarar inte detta Gud, du har gett mig för mycket nu. Jag är nära sammanbrott, igen.

...blir väldigt påverkad an Stjärnstoffs ord och situation.
Flygcerts också. Jag lever just nu i ett rum, ett opersonligt fysiskt rum, som jag "tvingats" göra till mitt under den perioden jag finns här. En något längre period än normalt. Det agerar mitt "hem", det som ska vara trygghet och vila. Det yttre ska påverka det inre och tvärtom, här ska inte oro ha överhand och det ska dofta av mig och mitt, vårt och oss.

Just nu sitter maken på ett flyg och lämnar det som agerat "vårt" under en veckas tid.
Vilket liv jag för!!! Så tomt det blir med alla uppbrott!
Snart lämnar jag denna plats, kanske för evigt, och soffan jag boat in mig i blir någon annans fasta punkt under en tillfällig period.

Kommer mannen någonsin klara denna typen av liv?
Jag ser hans kamp, jag ser hans vilja, jag ser samtidigt hans osäkerhet och hur lätt den vänds mot irritation. Saker som för mig blivit oväsentliga eftersom jag är van vara flexibel och ha hundra procent fokus under perioder. Att jag sen blir totalt grå och osynlig och utan behov att ha någon åsikt alls kan göra honom stressad. Inte vill jag vara en orsak till att han mår dåligt. Samtidigt får han riktiga ego-boostar genom att alla runt mig tar emot honom med totalt öppna famnar. Alla är väldigt sociala och han är genast en i gänget utan krumbukter och ritualer. Då trivs han, det ser jag, med mig är han respekterad och inget annat än det han själv presenterar. När vi är ensamma stapplar vi, ibland känns det som tjuren Ferdinand, när han är blyg och inte vågar sig ut i arenan.
Hur länge behöver det kännas så?
Känns som att augusti 2013 måste ha visat någon form av förändring. Lite mer kött i förhållandet, mindre trevande och färre frågetecken.
Drar jag jämförelser till april-maj-juni 2012, är detta angenäma funderingar ;)

Kram på er alla

Bra att du ringer - det är bra att prata med någon som kan stötta dig.

Du beskriver samma sak som hos min sambo: tufft på jobbet, viktuppgång från att ha varit vältränad, mår dåligt men vill inte prata med någon om det (fast till slut gick min sambo till någon - men inte om alkoholen...). Min sambo skyllde på mig- han behövde dricka för att jag inte stöttade honom, för att jag inte visade tillräckligt mycket kärlek, för att jag inte ville ha sex tillräckligt ofta osv osv, när jag försökte be honom att inte dricka så sa han att jag inte kan bestämma över honom, han sårade mig så att jag tappade respekten för honom (kallade mig saker, hotade mig, förstörde saker, hade sexuella kontakter med andra osv).

Många gånger och även än idag känner jag stor sorg över att det blev som det blev. Men det behöver ju inte bli så för dig - däremot måste du få hjälp så att du känner att du inte far illa. Du behöver inte bestämma dig för om du ska stanna eller lämna - men du behöver inse att du kan inte hjälpa honom, du behöver känna och förstå vad som är dina behov.

På "mina" Al-Anon-möten har jag träffat på en gammal bekant, gamla kollegor och en granne. Först skämdes jag och tänkte att "nu förstår de att vi inte alls har det så fint och bra som vi har det", och sedan tänkte jag att vi hade det ju inte så bra, men det viktigaste - de var ju också där, för alla har sitt, alla har olika saker att bära, på mina Al-Anon-möten känner jag mig inte dömd eller bedömd - jag har fått stöd och hjälp där!
Första gången jag gick dit satt jag utanför i bilen och tänkte "om ingen ser normal ut så åker jag hem, då går jag inte in". Jag såg ett antal personer gå in - och alla, precis alla, såg helt "normala" ut (det var ju min fördom att det bara är "konstiga" typer som lever i sådant här).

Kram!

Snälla flygcert, känn inte så. jag tror vi kan stötta varandra oavsett var vi är i processen. du är mer än välkommen hit- jag uppskattar dig.
Sitter i min säng och väntar på att alkoholjouren ska öppna. Måste få prata, måste få höra någon säga att det inte är his mig detta ligger. Jag orkar ingenting, bara ligger. Det känns så ohanterligt hela situationen.
Varför blev det så här, varför vi?
Min man har under en lång tid haft det tufft på jobbet och enligt mig tappat självkänsla. Han har gått upp i vikt. Förut varit vältränad. Han mår skitdåligt men vill inte prata med någon utomstående. Han vill lägga locket på säger han.
Eftersom han påstår att alkoholproblemet ligger hos mig ( fast jag själv inte dricker sedan sex månader tillbaka) så har jag bett honom sluta flr min skull då. Men han blir bara arg och säger att jag inte kan betsämma över honom.
Han säger att jag projecerar mina egna alkoholproblem på honom. Jag tycker inte jag har problem med alkohol men efter att han har talat om det för mig så många ggr så börjar jag tro att det kanske är så...
Han har sårat mig så pass mycket att jag inte har npgon respekt kvar för honom.
Jag blev rädd igår, för första gången riktigt rödd. Han flinade ironiskt mot mig och sa att han förstår precis vad jag håller på med. Vet inte vad han menade med det..
Alla barn är i skolan och jag gråter bara jag tänker på att det här kanske är början på slutet för oss som familj.
Om jag bara kunde få honom att prata med någon!
Jag ska i alla fall försöka hitta någon till mig själv- annars går jag under.
Vi bor i en väldigt liten stad så AA- möten eller andra öppna enheter känns inte helt ok.

Sitter i min säng och väntar på att alkoholjouren ska öppna. Måste få prata, måste få höra någon säga att det inte är his mig detta ligger. Jag orkar ingenting, bara ligger. Det känns så ohanterligt hela situationen.
Varför blev det så här, varför vi?
Min man har under en lång tid haft det tufft på jobbet och enligt mig tappat självkänsla. Han har gått upp i vikt. Förut varit vältränad. Han mår skitdåligt men vill inte prata med någon utomstående. Han vill lägga locket på säger han.
Eftersom han påstår att alkoholproblemet ligger hos mig ( fast jag själv inte dricker sedan sex månader tillbaka) så har jag bett honom sluta flr min skull då. Men han blir bara arg och säger att jag inte kan betsämma över honom.
Han säger att jag projecerar mina egna alkoholproblem på honom. Jag tycker inte jag har problem med alkohol men efter att han har talat om det för mig så många ggr så börjar jag tro att det kanske är så...
Han har sårat mig så pass mycket att jag inte har npgon respekt kvar för honom.
Jag blev rädd igår, för första gången riktigt rödd. Han flinade ironiskt mot mig och sa att han förstår precis vad jag håller på med. Vet inte vad han menade med det..
Alla barn är i skolan och jag gråter bara jag tänker på att det här kanske är början på slutet för oss som familj.
Om jag bara kunde få honom att prata med någon!
Jag ska i alla fall försöka hitta någon till mig själv- annars går jag under.
Vi bor i en väldigt liten stad så AA- möten eller andra öppna enheter känns inte helt ok.

Jag lät min sorg krypa in hos dig - jag håller med Sorgsen: det finns hopp, och du måste själv känna vad som är rätt för dig. Jag har en historia som gör att jag kanske inte ska skriva här hos dig. Men Sorgsen har många goda råd - Sorgsen, du är bra!!
All styrka till dig Stjärnstoff

Sorgsen, jag är så ledsen att jag går under... Jag bara orkar inte mer...
Det gör sååå ont, så ont. Vill inte vara i detta mer....

Försöker känna din kram, men jag tror att hela jag är död, bortsett från smärta och sorg så har jag nog inget annat kvar längre.