Senaste kommentarerna i forumet

det var vackra ord.

Tack!

...du kloka kvinna.
För mig känns det någonstans skönt att jag inte vet allt om mig. Trots att jag närmar mig 50 så hoppas jag livet har mycket kvar att lära mig. Jag känner mig trygg och behöver inte jaga något men är alltid vaken och nyfiken. Jakten och sökandet efter lycka i olika former finns nog hos alla men att stanna upp och ta in "här och nu" finns det nog många som missar. Det är ju det som är livet, enligt mig. Sätta saker i andra perspektiv, se det lilla och kunna vara stolt över den man är. Allt är minsann inte lika roligt men sånt brukar ha lätt för ta sin tid och plats. Självklart strävar jag också efter lyckan, envist och bångstyrigt men idag har jag andats vårluft och sett små knoppar brista ut ur sina vinterskal.
Bilden jag fått av dig här är mycket positiv och trots att du inte alltid tror dig veta om du är du så ser jag en hel, mogen, kvinna med ett levande och öppet intellekt.

Jag önskar dig allt gott.

Ja, inga barn här idag... Och inga vänner som kunde hitta på något - alla har ju sin familj, alla utom jag...
Å ena sidan känns det gott - jag gör det jag vill; tittar på en serie som sambon alltid, alltid klankade ner på (skönt - nu tittar jag och ingen kommenterar, klagar osv!!), jag äter lite godis och dricker lite zingo, mysigt! Men samtidigt - jag ville ju ha familjen, myset med att sitta här MED någon som jag vill vara med, nu kanske det aldrig kommer finnas någon som jag vill sitta med, eller som vill sitta med mig...
Och, inte minst - jag önskar att jag hade min fina, fina katt här, men jag måste gå vidare, jag måste försöka se det bra - jag har flyttat, jag kan vara jag, jag kan vara mig själv, men faaaaan, jag är ju inte nöjd... eller, jag är ju nöjd för jag hade inte velat ha det som det varit, men jag önskar kanske att han hade varit snäll och go' (som han var ibland) och att jag hade kunnat få leva drömmen... Åh. Ont.

...jo, det är skönt vi har varandra men idag är det lite gnissel. Om jag inte haft mitt tålamod hade det gått sämre. Han vet inte vad han vill men säger gärna vad han inte vill, om ni förstår. Han har dessutom fått ont av cyklandet, inte cyklat på 10 år tydligen ;) Jag som älskar cykla! Nu är han på engelskspråkigt AA, det stressade nog honom lite. Helt ok, vet ju hur det var för mig första gången. Var öppet möte men jag valde låta bli gå dit.

Vill sluta. Tack för lyckönskningen. Jag räknar med få en härlig vår, tyvärr är inget stabilt i relationen, men jag hoppas ju såklart att det fortsätter gå sakta framåt. Jag vet att han med stolthet kommer återberätta dessa dygnen för sina nyvunna vänner trots att han är lite sur mot mig emellanåt. Jag säger det inte är ok men undviker bråk, han också, men kan inte låta bli vräka ur sig. Jag är glad han håller sig från alkoholen så här långt, tillfällen har funnits men han håller sig från det. Gissar det tar på energin, tror det är nästan 11 veckor nu. Lång tid för alkoholisten men jättekort för tillfrisknandet i kropp och själ.

Vi har fortfarande några gemensamma dygn kvar. Idag suckade han lite över att det redan var fredag, att tiden gått fort, ett gott tecken ;)

Önskar er alla en skön helg.

...sånt där liksom smyger sig på obemärkt och sen står man där och förstår inte hur det hände. Första gångerna gränserna överskrids är reaktionen "normal", var hos mig i alla fall, men sen infinner sig det "normala" i relationen och nästa gånger samma gräns överskrids så blir ju såklart inte hjärnan och kroppen lika överrumplad.
Exakt samma som för missbrukaren. Om det inte stoppas så bär alla involverade samma symptomer i disfunktionella familjer.
Väldigt få tror ju sig dessutom kunna hamna i en "sån" eftersom insikten finns...tjoho säger jag bara, ingen går fri! Alla kan drabbas oavsett kunskap och insikt och någonstans känns ju den vetskapen befriande.

Kära syster,
jag tar naturligtvis dina tacksamhetens ord till mig och lovar bevara dem med ödmjukhet.
Men, du har faktiskt, alldeles av egen maskin, tagit beslutet och genomfört det. Jag har bara berättat om mina upplevelser och erfarenheter.
Win-win :)

Önskar en riktigt trevlig fredagskväll

Hade gärna suttit ner med dig

Misses, du stjäl ingenting. Jag delar gärna både ord och trådutrymme med dig. Kanske har du inte en ålderskris utan går snarare igenom en mognadsprocess? Det är ju helt normalt att vara rädd och orolig för att bryta mönster, bra som dåliga. Jag tror att du innerst inne vet att det inte är för sent. Det gäller nog bara att acceptera att ju längre man gått i samma spår desto svårare är det att vika av. Men det går.

Adde, jag är inte så säker på att jag är en av dem. Många gånger är jag väldigt osäker på om jag "är mig själv". Visst tycker jag att jag har lugnat ner mig och mitt identitetssökande är långt ifrån så impulsivt som det en gång var men ändå kan jag känna mig stundtals förvirrad kring vem jag är, som om jag inte vet med säkerhet om jag bara spelar en roll eller olika i olika situationer.

15 grader på måndag? Det beror nog på vart man bor... Men jag hoppas.

Kram på er!

Hej Markatta! Jag känner igen så mycket från dig. Tvära kast upp och ner. Tror ibland att jag är inne i en ålderskris. Tycker att jag sitter fast på jobb och i bostad, och är det inte försent? Först på senare år börjar jag fatta att jag måste ta kontrollen och inte bara låta saker hända mig. Oups, nu stjäl jag både dina ord och din tråd.

Jag tycker absolut inte det gör något att få läsa om lite annat också, inte bara om A. Det går ju inte att dela upp människan i olika fack, även om t.ex. sjukvården försöker. Men det är klart att man funderar ibland. Vad hade hänt om....? Vem hade jag varit? Men vad spelar det för roll egentligen, eller som du säger "Det kan jag inte göra något åt idag".

Tycker att du verkar trygg med dig själv och dina val.
Förresten, på måndag blir det 15 grader. Vår på gång?

Kram / K

stanna upp i livet och bara vara sig själv är en ynnest som är få förunnat. Jag är säker på att du klarar det och går stärkt framåt efter pausen. Njut av att du själv gör valen idag.
Kram ♥

På grund av smittorisken är jag portad både från praktiken och gymmet. Tråkigt. Våren tog paus och jag likaså.

Kanske bäst så. Jag behöver stanna upp och känna efter. Mina tankar och känslor gör så tvära kast, ena stunden superglad, andra stunden nattsvart och hopplöst, som om jag inte kan minnas vad som var jag för bara några timmar sedan. Går tillbaka och läser min tråd här för att se och förstå att det lika gärna kan vända åt det positiva hållet.

Jag försöker förstå vad som är vad. Vilka problem är alkoholrelaterade eller rena relationsproblem och vad är "bara" psykisk ohälsa? När kan jag skriva här på forum om jag inte kan separera de alkoholrelaterade problemen från de andra?

Kanske är det omöjligt att skilja på dem, allt flyter ihop. Livet, en enda stor butterfly effect. Hade inte mamma dött i en missbruksrelaterad olycka då jag var liten hade kanske inte pappa supit ner sig, hade jag kanske varit tryggare i mig själv från start, så hade jag kanske inte valt det destruktiva leverne som ledde till psyk, missbruk, kriminalitet, en massa skulder. Hade jag kanske inte valt att gå in i destruktiva relationer.

Det kanske låter som att jag är bitter men det tror jag inte att jag är. Visst, som barn lämnas man ju åt sitt öde och kan inte styra vad som formar en men nu i vuxen ålder och med de verktyg som krävs så kan jag själv ta kontrollen och inte bara låta saker "hända" mig. Som barn fick andra människors val konsekvenser för mig. Det kan jag inte göra något åt. Idag är det valen jag själv gör som jag också får ta konsekvenserna av. Det känns lite läskigt men det ligger också en trygghet i det.

Ta hand om er!

och tror Framtidsdrömmar att det handlar om att flytta fokus från
- om han skulle se, om han skulle säga, om han skulle göra...

och låta tankarna fokusera på
- jag önskar ..., jag vill..., jag har rätt till... i mitt liv, mitt eget liv och mitt enda (i alla fall det enda vi kan veta något om)

Kram på dig vännen! / mt

till mig, en irl-vän,flyttade ifrån sin man för många år sen. Medan hon ännu bodde kvar och berättade nånting för mig om hur det var sa jag spontant: Men herregud - är du inte rädd? Det där låter farligt!

Flera år senare berättade hon att det var när jag sa det som insåg att hon borde vara rädd och att hon verkligen var det också. Konstigt och obegripligt men så är det.

Kram på er fin-systrar! / mt

Bästa Sorgsen och Bästa mt!!!
Återigen - tack för era ord!

Jag har precis gjort ett inlägg till Framtidsdrömmar och jag kände min styrka, till stor del pga er!

Ja, mt, tack för dina fina ord. Jag försöker vara stolt, för emellanåt känner jag mig stark - jag förstår fortfarande inte att jag levt i det där, att det faktiskt är jag som gjort det, och att jag lämnat det. Jag vill bara slänga mig ner på en sommaräng där blommorna svajar i sommarbrisen och jubla - jag är ju så mycket mer avslappnad och mår ju egentligen bättre nu (upp och ner men ändå...). Idag blev jag tilltalad av en man i kassakön, och för första gången på jag vet inte när så kunde jag svara och le utan att vara orolig att bli beskylld för att flirta, få skäll osv. Det kändes stort!

Sorgsen, du har så rätt, ingen kan förstå. Ibland känns det så kostigt - häromdagen berättade jag för en vän om några av de saker som hänt och efter en lång stund frågar hon "Har du varit rädd för honom någon gång?" Och det kändes så befängt, åh herregud, ni vet ju: jag har ju ibland varit så fruktansvärt rädd... Näe, ingen kan förstå...

Tack Söstrami, vad jag önskar att jag fick sitta ner med dig.

Bästa Sorgsen och Bästa mt!!!
Återigen - tack för era ord!

Jag har precis gjort ett inlägg till Framtidsdrömmar och jag kände min styrka, till stor del pga er!

Ja, mt, tack för dina fina ord. Jag försöker vara stolt, för emellanåt känner jag mig stark - jag förstår fortfarande inte att jag levt i det där, att det faktiskt är jag som gjort det, och att jag lämnat det. Jag vill bara slänga mig ner på en sommaräng där blommorna svajar i sommarbrisen och jubla - jag är ju så mycket mer avslappnad och mår ju egentligen bättre nu (upp och ner men ändå...). Idag blev jag tilltalad av en man i kassakön, och för första gången på jag vet inte när så kunde jag svara och le utan att vara orolig att bli beskylld för att flirta, få skäll osv. Det kändes stort!

Sorgsen, du har så rätt, ingen kan förstå. Ibland känns det så kostigt - häromdagen berättade jag för en vän om några av de saker som hänt och efter en lång stund frågar hon "Har du varit rädd för honom någon gång?" Och det kändes så befängt, åh herregud, ni vet ju: jag har ju ibland varit så fruktansvärt rädd... Näe, ingen kan förstå...

Tack Söstrami, vad jag önskar att jag fick sitta ner med dig.

Sorgsen, jag vill jubla, jag känner hur det spritter i hela bröstet på mig - vad jag är glad för din skull! Och er så klart, men framför allt känner jag med dig! Åh, blir så glad för din skull och jag håller alla mina tummar coh allt jag har - stor kram!!!

Framtidsdrömmar, jag känner så igen mig... Och jag lider med dig.

Min sambo jobbade, tog på sig andra uppdrag, gick med i hemvärnet, anmälde sig som stödfamilj, ja, alles man kan tänka sig kändes det som. Och när jag undrade hur han tänkte så var han helt oförstående - han gjorde det ju för familjens skull...? Eh??

Din kropp börjar säga ifrån: du får ont i nacke och axlar... Jag har haft så ont så länge, gått hos sjukgymnast, läkare, naprapater osv och, jag säger inte att allt är bra på alla plan nu, men jag har inte ont längre - sedan några veckor har jag knappt tänkt på att jag skulle ha ont någonstans eller behövt läkare. Min stress har blivit mycket mindre. Och som sagt: allt är inte perfekt eller fantastiskt, sambon är störd och håller på med alla möjliga påtryckningar, hot osv, men jag har inte ont längre. Och jag har faktiskt inte tänkt det förrän jag läste det du skriver!

Du har så rätt: du vill inte vara så här - jag ville inte vara sådan, men det finns en lösning. En dag kommer du känna dig säker på din lösning. En dag har du den i din hand! Det är inte lätt, och det är upp och ner, men det kommer en lösning. För att hitta min lösning har jag använt mig av kvinnojouren, samtal på kvinnomottagningen, läkare och sjukskrivning, kontakt på socialtjänsten, berättat för familj och en del vänner som ett sätt att få ventilera och faktiskt se och höra reaktioner och höra mig själv och då förstå att det är inte rimligt att leva så, Al-Anon, öppna möten på AA, och inte minst forumet här - herregud, ibland har jag ju i princip levt för alla dessa inlägg, alla kommentarer osv.
När jag skriver ovanstående så menar jag absolut inte att tjata på dig, trycka ner dig eller något åt det håller - tvärtom så vill jag stärka dig och visa att det går. Jag är så knäckt vissa dagar att jag inte förstår att jag ska kunna överleva, eller knappt ens vill överleva, så det är inte lätt - men allt är ändå värt det - jag slipper all skit, jag behöver inte stå där som passopp och ta bara skit från en störd människa. Det behöver inte du heller - du är värd så mycket mer!!!

Skriv mer, skriv här så ofta du kan! Jag hör på dina ord att du inte vill vara kvar och jag förstår att det snurrar om allt - gör du fel, blir det fel, hur ska du våga, hur ska du orka osv osv, men jag säger som Sorgsen lärt mig - En dag i taget. Du fixar detta!

Varma, varma kramar

många "jag" nu och det är en rörelse i rätt riktning tycker jag!

Du mår riktigt dåligt på flera sätt och känner att han inte ser dig, inte hör dig och antagligen har han fortfarande inte läst ditt brev... Du frågar, med stora bokstäver vad det är för fel på dig? Det vet du egentligen - du är fångad i medberoende och försök att få kontroll (över en omöjlig situation?).

Det är bra att du skriver så mycket om dig själv nu, hur dåligt du verkligen mår.

Vet du, jag tror inte att du får honom att lyssna och ta in din situation... du har försökt så länge och på olika sätt. Jag hoppas för din skull att du snart hittar kraften att ta hand om dig och ditt liv - för visst är det vad du innerst vill?

Hur har du det med samtalshjälp nu? Om du inte har tillgång till det nu kanske du skulle skriva mera här - bara rakt ut hur du har det. Det hjälper en att se sig själv.

Varma kramar! / mt

Tack Adde för dina reflektioner. Det är så skönt att höra att det jag känner faktiskt är sant, att jag känner rätt, att som min sambo lever faktiskt är destruktivt. Det ger mig rätten att känna att min frustration inte är helt obefogad. Vilket han får mig att känna, att jag bara överdriver och pressar honom, att jag ställer förhöga krav.
Skillnaden är väl att min sambo inte har tagit något av vad jag hotar med och säger på allvar...
På grund av att jag fortfarande är kvar, jag vet...
Känner igen de 3 punkterna som du beskrev...så sant- passar på min sambo oxå.
Lycka till, Adde, med ditt nyktra liv.

var aktiv kunde jag jobba hur mycket som helst, mitt liv bestod av 3 punkter : Jobba. Supa. Sova.
Kvällar, helger, när som helst, hur som helst, men familjen fanns det ingen tid till.

När jag blev en nykter alkoholist så blev det precis tvärtom. Och inte bara för mig, alla beroendemänniskor funkar likadant. Idag klarar jag inte stress. Finns inte en chans. Jag måste ha ett strukturerat arbetsliv med tid för återhämtning och jag ska helst ta en sak i taget. Jag går inte om omkull om det händer oväntade saker men jag har lärt mig att lägga åt sidan och sen har jag kommit på att det finns ett väldigt användbart ord på 3 bokstäver som alla oftast respekterar och som jag inte är rädd för att använda idag. Jag har lärt mig att säga NEJ om jag känner att inte kan ta på mig mer.

Vi som enbart använder alkohol är mer laidback än de som använder narkotika och tabletter, de är mer uppskruvade till sättet och har en högre stresströskel. Men deras ras blir enl min erfarenhet också mycket större. Jag vet om ett antal företagsledare som är gamla narkomaner och en hel del av dem väntar jag bara på att livet kommer ifatt en dag. Jag har en vän som rasade ihop totalt för 1,5 år sedan, han klarade sig från återfall, men han har än idag inte kommit tillbaka helt. Han fick sälja sin del av företaget och börja på nytt med meditation och sinnesroskapande saker för att överhuvudtaget fungera i livet. Han erkänner själv att han bytte ett beroende mot ett annat, narkotika mot arbete.

Idag jobbar jag för att leva och jag har inte så stora statuskrav på vad jag gör, huvudsaken är att jag mår bra.

Men jag måste förstå själv att jag har en sjukdom som begränsar mig lite.

Tänkte bara skriva några rader. Påsken har varit helt okej, det har känts bra. Vi var på middag hos min sambos arbetskamrat och det gick också bra. Kände mig lugn inför middagen då jag vet att paret vi var hos inte dricker alkohol på ett sjukt sätt.
Vardagen är här igen och min sambo grubblar och grubblar över sitt företag och sitt snart fasta jobb.
I min värld och vad jag tror så kommer han att fortsätta arbeta heltid i sin anställning och fortsätta jobba med sitt företag på lediga dagar..... Hur tycker ni att det låter? Får ni detta att gå ihop? När jag frågar hur han tänkt, var familjen får plats och hur det blir med oss så får jag bara till svar att han önskade att jag kunde stötta honom i detta. Hur ska jag kunna stötta honom i något som jag inte tycker är bra för mig? Varför ska jag vara så förstående i hans situation när han vägrar att ens titta på mig och föra en diskussion och kunna lyssna på vad jag behöver. Nej jag är bra att ha, jag finns här när det behöver städas, när maten behöver inhandlas och lagas, när barnen behöver service och passning. Jag är så JÄVLA bra att ha....
Jag har inget att må dåligt över, är det han säger till mig när jag förklarar för honom att det inte bara är han som mår dåligt.
Jag vet att inget kommer att förändras. Jag måste få hjälp att släppa mitt kontrollbehov, få hjälp med mina ätstörningar, få hjälp med mina onda axlar och nacke, jag måste börja ta hand om mig själv. Börjar känna mig slut i kroppen rent fysiskt och tycker att mitt blodtryck är något förhögt....
Jag tror att jag har så svårt att släppa taget pga att mitt kontrollbehov är så starkt.
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG? Jag får hela tiden stjäla någon minut av hans tid (han tittar visserligen inte på mig när jag pratar med honom) för att kunna kläcka ur mig hur jag känner. Tyvärr kommer mina utbrott inte alltid lägligt men jag kan inte hålla mig- jag håller på att spricka.
Jag förstår att han kämpar på med sina funderingar kring sin firma, sina fastigheter, sin anställning osv.... Men jag tycker att vi är viktigast men det prioriteras inte av honom- för jag finns ju kvar här. Dock ganska tjatig och dryg och obekväm.

Jag vill ju inte vara så här. Gud vad jag ältar! Gud vad jag är rädd! Jag var bara tvungen att få skriva av mig.
Tystnaden som han bemöter mig med är värst! Den går inte att beskriva. Jag känner mig som ingen!

låter som ni går en härlig vår tillmötes/
Kul läsning.
/A

...vill bara skicka en rad. Läser, tar del och gratulerar.
Ensamhet är något jag lever med. Jag kan inte leva utan egen tid men ack så svårt det är när den inte är självvald.
Pga många resor och opersonliga hotell eller bostäder har jag fått lära mig leva med det. Men, det tog tid och fortfarande kommer stunder som känns olidliga.

Kram

ta tillvara och njut! / mt

...så sant...
Människor som står utanför kan inte föreställa sig hur insnärjt livet kan bli och att det inte handlar om att "skärpa sig", "ta sig i kragen", " bara packa och gå",
Varken den som utsätter eller utsätts kan bryta sina mönster bara "så", "här och nu".
Samma för missbrukare, mobbare eller de som utsätts i alla åldrar. Allt måste bearbetas och allt måste få ta tid, den tid som behövs.

Du har tagit ett jättekliv. Var stolt över det!
Viljan att ge upp och bara slippa går vi alla igenom mer eller mindre ofta. Som du(och jag) kan läsa här så är vägen lång oavsett vilken sida vi hamnar på. Om vi är kvar i relationer, om man väljer sluta missbruket eller inte, oavsett vad så kostar det på!

Men, vad vi vet är att alla som söker sig hit önskar en förändring. Därför har du och jag träffats tex. Det är jag tacksam över.

Kämpa vidare, mycket har du ju redan, glöm inte fokusera lite på det också.
Din envishet, din värme, din nya bostad, din förmåga sortera bort elakheterna-urskilja, din förmåga känna, dina flickor. Utan ditt ex hade du inte haft dem ;)

Mina barn är fantastiska, utan den pappan de har hade de inte blivit som de är och det finns inte något jag önskar skulle vara annorlunda med dem.
Han har gett dem mycket, inte minst kunskap om scientologernas baksidor ;)

Kram sösterami

Flygcert och Miss K, tack för era ord.

Just tillbaka i lägenheten efter 60min thaimassage, båda samtidigt med varsin ettrig liten thaidam, ja, min var kort med knubbig och maken var lite avis på att hon hade mer tyngd att erbjuda när knäna och armbågarna vandrade nogsamt över ryggen. Snacka om spänningar! Vi ska dit igen, tillsamnans har vi bokat ny tid, dena gång inklusive bastu. Jag är nykär och lycklig!
Snart ska jag iväg och jobba, maken har fått en hyrcykel. Frågade inte om an ville, kör ny taktik ;) . Han sa han hellre går, såklart, han har börjat gå ca 1 mil om dagen. Resulterat i att flera byxor inte går knäppa pga större lår och rumpmuskler. Han är alltid vackrast, men nu ser han dessutom så frisk och glad ut.

Mår, som ni hör, fantastiskt bra idag. Vi sov, bara sov och sov inatt, nära och djupt.

Vi går på en mässa ang träning följt av ett seminarium angående personlig utveckling och hur man på ett bra sätt skall coacha folk i vardagen.
DET tror jag du skulle tycka om.

Alla behöver bra ramar och struktur i vardagen.
Gäller bara att det blir nice flow oxå.
Skickar en kram/A