Senaste kommentarerna i forumet

att läsa. Allt gott till dig! / mt

Jag tror att det är för de jobbar på forumet. Själv blev jag utkastad och när jag skulle in igen så var det Nekad åtkomst. Samtidigt som jag såg mig själv inloggad. Mycket konstigt. Sen efter ett tag gick det att logga in igen.

Fia

...allt är borta....
Skrev långt och hinner inte skriva igen. Kopierade och la det på ett mail till mig själv men det finns inte heller...är på landet ;)

Bilbesiktning nästa!

...sitter där intill, bara tyst och finns.

Inloggad men oftast inte vid datorn. Skrev långt inlägg men allt låste sig och ser att det inte hamnade här.
Kopierade texten så lägger in det nu.

Flygcert, jag håller om, du är inte ensam, aldrig ensam.

Låt det vara en ledsam dag idag...lyssna på fågelkvittret om du hör det, jag lyssnar på dem, varje vår kommer de tillbaka. I år har vi ont inuti du och jag. Nästa år vid samma tid lyssnar vi igen, känner efter och drar oss till minnes. Ok?

Kram

Önskar att du satt här med mig i soffan, försöker ju peppa mig, men är så ledsen... SÅ himla ledsen... Jag är ju så nöjd att jag tagit mig därifrån, men jag är ju ändå så ledsen, förstår knappt själv...

Hoppas att du har det bra? Hur går allt?

Kramar,
N

över att jag inte längre åker hem till vårt gamla hus, utan hem till vårt nya boende, mitt och flickornas. Jag trivs här. Livsglädjen, den sanna, känns lite avlägsen, men jag kan ge det lite tid hoppas jag - för jag är väldigt nöjd att jag kommit därifrån. Jag måste fokusera på det. Jag har tagit mig därifrån!! Jag får så mycket skit för det från sambon, så gott som varje dag, men jag gjorde det!!!!!!!
När jag började berätta för mina närmaste om vårt liv "på riktigt" så skämdes jag så över att jag berättade för jag trodde aldrig att jag skulle kunna ta mig ur det, och samma sak när jag började skriva här: jag skämdes så över att jag var så ledsen och nere och när jag skrev/berättade så förstod jag ju emellanåt hur illa det var, att det inte var rimligt att stanna i, men ändå trodde jag aldrig att jag skulle orka/kunna/våga lämna, och då blev det ju samtidigt en belastning att jag berättat - tänkte att alla skulle tycka att jag var så dum/svag/konstig som stannade... Men till slut, tack vare att jag berättade, tack vare allt ert stöd, tack vare vänner och familj så har jag kommit därifrån, jag har tagit mig därifrån. Och jag känner hur jag blir allt bättre på att inte bemöta/fastna i hans beskyllningar.

Och ändå gör det så ont...

Tack Sorgsen, skönt att "se" dig också. Tänker mycket på dig, du har gett mig mycket gott, mycket stöd och mycket att ha med mig. Jag har blivit så mycket bättre på att ta dagen som den kommer - jag behöver inte lösa allt, jag behöver inte veta svaret i samma stund som frågan ställs.

Nu hoppas jag att vi kan lösa det sista - jag tror som sagt inte att jag behöver åka dit mer, men där finns fortfarande några saker som vi behöver komma överens om. Som du skriver, skönt att vi inte behövde stå och bråka in i det sista i huset, men det har varit så lustigt tjafs om saker jag tagit så jag kan inte ens återge det - han har blivit arg för så konstiga saker så jag förstår inte... Ni hade kunnat få några goda skratt, men igenkänningsfaktorn blir för hög.

Ja, jag gör som innan - plockar undan, tvättar, diskar osv, men nu gör jag det i harmoni - barnen lär sig att det är en del i vardagen, jag tar hand om det när jag vill/kan/behöver och samlar inte på hög, och inte minst - det är ingen mer vuxen som lämnar saker överallt och aldrig tar undan, så jag har mycket mindre att ta hand om. Och att få göra det utan att känna stressen över alla kommentarer, påhopp osv gör ju att det går mycket bättre...!

Men ja, min fina, bästa katt.
Mt, jag kan inte ha med henne till mitt boende och av erfarenhet vet jag att hon inte gillar att bli flyttad så det känns ändå som att det är bättre att hon får stanna - då har hon i alla fall sin vanliga miljö, även om jag vet att han inte alltid tar hand om henne som en katt förtjänar.
Tack, jag ska försöka njuta av att saker ändå blir bättre.

Igår fick jag en sådan otrolig bekräftelse på att Lelas helikopter kom och räddade mig, och att jag valde att ta emot den! Flera stycken har velat ha mitt boende, lilla stugan, sedan jag fick det, sedan jag flyttade in osv. Och det var ju bara av en händelse jag fick tag i det och valde att ta det. Tack Lelas, det betyder mycket för mig.

helt med Sorgsen. Ville bara säga det. Kan katten flytta med dig? Jag förstår känslan till hundra... Den kommer inte att trivas med honom. Kram och njut av att du hittar tillbaka till livet! / mt

..."se" dig igen. Undrat hur du haft det under långhelgen. Det känns bra att du finns i mina tankar, du pkända men ändå så nära.

Så bra du fått ett delslut i eländet och att det inte behövde bli under bråk. Jag minns, nu när du skriver, att jag också gjorde det där själv, tog det som var mitt först. Lät möbler stå kvar tills han flyttade och sen tog jag dem och fixade flyttstädet. Det kändes sorgligt och ensamt.

Din katt har känt sig trygg med dig, med eller utan kel, så känn ingen ånger över de uteblivna klapparna, hon var säkert helt nöjd med de hon fick. Det visade hon genom att vilja vara nära dig idag. Du gjorde ju precis de prioriteringarna du behövde då/innan. Nu gör du säkert mycket på samma sätt men med tankarna vända i annan riktning. Menar, du städar och plockar, lagar mat och tvättar förmodligen precis som innan men behöver inte "gömma" något obehagligt eller vänta på nästa vredesutbrott. Allt det där som stressat din kropp och upptagit din planering för göra "rätt". Tänk, oavsett hur mycket planering eller välvilja du satsade så blev det ju inte tillräckligt "rätt", utbrotten kom ju ändå. Otröstligt liv, och omöjligt vända ensam.
Skriver detta också för knyta an till det du skrev om att "de fina stunderna är borta". Du ska se, en dag kommer du samlat nya fina stunder, de i ditt kommande liv. De kommer, en efter en, stora och små, obemärkt eller planerat. Ibland dröjer de men ibland trillar de in tätt.

Var tacksam över att du är bestämd!
Var stolt över att du tagit dig dit du är!
Var glad över dina flickor, din bror,familj och dina vänner!
Lite krut gör susen, även när man är ledsen och gråter. Även de jobbiga reaktionerna går ner i djupet och det är bara sunt!

Att vara negativ är inte samma att vara kritisk!
Jag har aldrig läst och tänkt dina ord som negativa. Jag ser rädsla, ensamhet, osäkerhet, sorg...men beslutsamhet.
Det är bra vara eftertänksam och inte stressa iväg och göra förhastade beslut. Ibland är det nödvändigt om man måste springa för livet men lika mycket tid med planerande , praktiskt och i tanke, krävs då från "andra sidan".
Låter det begripligt?

Önskar dig en fortsatt bra vecka.

Varma kramar

Hoppas att du haft en fin påsk! Hur går det för dig? För er?

Kramar

Jag har hämtat de sista sakerna i vårt hus. Sambon skulle ha varit hemma, men var inte det (skönt!). Kändes som att åka hem, fast inte alls hem... Låter svamligt kanske, men det är ju mitt hem, fast det inte alls är det. Det har varit mitt hem i flera år, och ändå inte. Jag har försökt att fylla det och göra det till vårt, men det har aldrig varit mitt. Jag har haft fullt upp med att göra praktiska, bra lösningar, för att ytan ska vara fin, och nu i efterhand ser jag att det var mitt sätt att dölja allt det hemska, fula, dåliga... Det är vårt på ytan, men samtidigt inte alls.
Och när jag skulle åka så kom vår katt. Hon ville inte lämna min sida, hon hoppade upp i knät och var så kelig och mina tårar bara rann. Jag kunde inte bara lämna henne, utan jag satt där på marken, och ville bara stanna där med henne för evigt... Jag klappade, strök och höll henne. Och helst ville jag bara vrida tillbaka tiden, ta bort allt lidande, ta bort alla hårda ord, ta bort all sorg, all smärta... Och jag önskar att jag hade tagit mig tiden att kela med henne mer, att jag hade valt det före att försöka polera vår fula fasad. Åh, vad jag önskar att jag hade lagt tiden på henne, på det som betyder något. Jag har liksom knappt hunnit kela med henne innan - det har alltid varit mycket att plocka undan, städa, handla, laga mat osv osv, men nu har jag plötsligt fått mycket mer tid när jag inte behöver vara som två vuxna och nu känner jag ju att jag hade haft tiden att rå om henne, åh, ajajaj.
Jag tror att det kan ha varit sista gången jag såg henne, och det svider i hela hjärtat, det gör så ont, så ont. Och jag försöker stanna i känslan "så här ledsen är jag nu, det är inget farligt", men just nu gör det sååå ont och jag vill bara ha henne hos mig.

Tack sorgsen, för dina ord. Ja, jag behöver inse på riktigt att jag inte kan påverka, jag behöver inte påverka, jag kan invänta och känna att rätt beslut kommer till mig, om jag bara inte stressar. Jag försöker fokusera, men livslusten är inte tillräckligt stark idag... Känns mest som sorg alltihop - här sitter jag, ensam och med två guldkorn, men ändock ledsen, de fina stunderna är borta, det gör ont och jag är rädd att jag aldrig ska få ha det bra, tänk om det är jag som är så himla bestämd, så envis och så galen att jag inte kan leva med någon? Tänk om det är jag som hela tiden varit orsaken till att det blivit som det blivit? Jag vet att jag är bestämd, att jag vill ha koll /kontroll, att jag kan vara negativ...

Näe, om detta bara hade en ände...

Hoppas det är bra med dig.

Ja det är skrämmande när man märker hur personligheterna förändras på sammankomster utan alkohol när den som vanligtvis brukar babbla på sitter tyst. Många är det, som inte räknas som "alkoholister", men som använder alkohol som någon slags självmedicinering mot olika grader av sociala fobier.

Jag har själv slutat dricka helt på fester, tillfälligt eller för alltid, det får tiden utvisa. I början kände jag mig lite "naken" utan glaset och hinkade läsk och kaffe i samma takt som andra drack öl och blev helt kaffe-och sockertjackad på kuppen. Om man jämför mängden vätska blir det lätt absurt, t.ex. om någon drack 5 halvliters öl så drack jag alltså 2,5 liter läsk.

Det lustiga är att folk (inkl. jag själv) tyckte det var konstigt att trycka 2,5liter läsk men inte samma mängd öl. Och så tycker de att det är konstigt att de måste springa på toa hela tiden. "Man blir så kissnödig av öl".

Blev mycket om mycket och ingenting nu. Dags att springa till "jobbet".

Kram på dig!

fint att se dig här och jag håller med. Kram / mt

Oj vad tyst det är... Tomt... Inte en kotte på forumet..
Tomt till och med här hos oss!
Har förstått att det varit lite struligt, otrevligt och bråkigt i vissa delar av forumet, och jag tycker det är så synd att en eller ett par oroliga själar som ger utlopp för sin frustration på ett lite tokigt sätt skrämmer bort resten av oss... Speciellt nu i högtider, när ensamheten kan kännas extra tung...
Låt inte detta förstöra den viktiga funktion forumet har, och vi med det...
Hoppas att det bara är en tillfällig svacka, att allt är sagt, gjort och förlåtet och att vi snart är tillbaka i det varma omtänksamma som egentligen är vi!
Stora kramar!!
/k

Ledig helg... skönt. Påskmiddag i går med bara lättöl. Märker att en släkting inte kan släppa loss och prata utan alkohol, varningstecken! Handen på hjärtat, jag känner igen mig lite.
Lugnt annars, väntar bara på aningen bättre väder som passar till utflykt.

Hoppas ni alla har några avkopplande eller roliga dagar!

Miss K

...i relationen kommer ur balans blir de mest banala saker gigantiska. Det är ju inte alls strumporna, blommorna eller gurkan alla reaktioner bottnar i.

Jag lär mig hela tiden av livet och tar inget för givet. Jag vet vilka människor som vill mig väl. Jag gör mitt bästa och försöker leva som jag önskar efter mina förutsättningar. Det är det enda jag kan göra. Förutsättningarna ändras utifrån och långt ifrån allt kan jag eller bör jag påverka men jag tar mina reaktioner på allvar och styr efter förmåga. Av erfarenhet och kunskap blir jag starkare. Den tiden, i min historia, när jag förstod att jag inte kan förstå sammanhang, att det inte finns sammanhang, befriades själen från mångt.
Det hjälper mig i det jag hamnat i nu. Jag ser tiden an, sköter det jag kan och de som tillhör mig. Jag vill betydligt mer men det får vänta. En dag står jag med facit, den dagen var inte idag men jag mår bra, känner mig lugn och utan stress.

Svammel?
Kan så vara men ville bara beskriva hur jag känner mitt i min "kris" . Jag försöker fokusera på det jag kan påverka. Ibland gråter jag, ibland känner jag mig vilsen och uppgiven. Men livet har hittills gett mig mycket och det ger mig en inre trygghet. Det håller mig från förhastade beslut och slutsatser.

Fokusera på det som känns viktigast för dig. Sörj det du förlorar, det som är sanning och det som var drömmar och förhoppningar, men gläds åt att du har förmåga förändra och se framåt. Det som hänt har hänt, det enda du kan göra är att undvika det händer igen.

Varma kramar

denna med dig http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/03/ovning-skapa-riktlinjer-for…

Påsk-kram! / mt

...ja, nu känner jag den, glädjen. Tidigare gladdes jag åt livet och har alltid så mycket vara tacksam över men igår, och idag, har jag känt den. Glädjen och lugnet har tagit överhand 2 hela dagar i rad! Innan hade jag detsamma men nu, äntligen, sjönk känslan in och ner i magen och inget stötte bort det. Det ligger kvar där inuti och får mig må bra. Ger mig tårar nu när jag skriver.

Tack för du fick mig sätta ord på det, hade nog inte känt efter som nu efter jag läste dina ord. Tack för hjälpen ;)

Glad påsk till dig och din familj och alla andra

facit i handen så kan jag se att alla dessa "proffs" som jag gått till under min aktiva tid hade en sak gemensam : De hade inte en enda djävla susning om hur min sjukdom fungerar !

Jag kan idag se hur de missade att ställa de där frågorna som jag absolut inte ville ha men som hade varit så välgörande för mitt tillfrisknande. De visste helt enkelt inte hur jag fungerade.

Och jag kan fylla på med att de familjeterapeuter som vi gick till i våra försök att rädda äktenskapet var lika sanslöst usla och då är jag ändå inte aktiv i min sjukdom nu. Mellan min (snart fd) hustru och mig finns ju fortfarande både kunskapen och rollen kvar hos en beroende och en medberoende som borde synas så väl för en kunnig person men icke att nån av dem såg det.
Det fick vi tala om varvid de satt med gapande munnar och fattade inget. De hade ingen som helst möjlighet att se sambandet, det var helt utanför deras kunskapssfär.

Idag vet jag att jag har inte en enda möjlighet att ljuga för en annan alkis, det går bara inte. Alla lögner är redan använda och prövade av den andre och skulle jag hitta på en variant så känns det genast i maggropen hos de som kan det här.

Därför är en annan alkis min bästa väg till nykterhet.

att du kan känna dig trygg i att barnen ska ha en glad påskhelg!

Jag förstår så väl att du är avundsjuk på de kvinnor som har män som söker hjälp och jobbar för förändring. Jag tror att jag också varit det nån gång... fast det känns länge sen nu.

Att det kan vara så otroligt svårt att släppa taget... det verkar vara så långt - för så många - att komma fram till den punkt där man kan överlämna till missbrukaren att själv ta ansvar för sitt liv. Vi tror att vi vet vad som är det bästa och det rätta... men sanningen är ju att missbrukaren själv måste komme till den insikten. Så svårt att fånga kärnan i den processen, jag tror inte jag skulle förstå om jag inte gått igenom det där själv. Och... det var verkligen så att jag trodde det var slut. Någon enstaka gång, särskilt när jag hittar nåt jag skrivit för länge sen, tänker jag att jag borde ha gett upp tidigare - men jag kunde inte då och jag trodde verkligen att jag kunde påverka.

Under mina första månader, eller kanske mitt första år här fick jag upprepade råd här att söka terapi och/eller behandling... Där gjorde jag mitt eget val utifrån hur jag bedömde min situation. Jag hade en terapikontakt som till 150% stöttade mig att lämna - men då hade mannen bytt väg och jag vill fortsätta. För vår del har AA varit det avgörande, som jag ser det, och dit trodde jag aldrig någonsin att han skulle gå. Sen när han gjorde det hade jag ingen alls del i det.

Du måste gå din egen väg, Framtidsdrömmar, och göra dina egna val i den stunden det är rätt för dig. Ingen annan kan välja åt dig och ingen annan kan heller ta ansvar för hur det blir sedan... och det vet ingen på förhand. Så är det.

Du finns i mina tankar. Kramar och allt gott! Påskglädje! / mt

lugn, hopp och glädje i ditt inlägg - på och mellan raderna.
Glad Påsk - glädjens och hoppets högtid! / mt

...nog inte den rätte att svara egentligen men spontant inuti reagerade jag direkt på din fråga om alkoholist och terapi.
Terapi för hålla sig ifrån alkoholen är säkert bara bra.
Terapi, ensam eller i par, under aktiv alkoholism utan att terapeuten har vetskap om sjukdomen känns dömt att misslyckas.
Min man gick hos terapeut som skulle vara till för alkoholisten och var ändå en stor katastrof! Han hade inte en susning vad sjukdomen innebar och än mindre vilken behandling som skulle vara lämplig.
Detta är min erfarenhet.
Var rädd om dig!
Kram

...arbetsdag slutade först mycket sent. Jag cyklade med eufori till lägenheten där jag befinner mig.
Dagen igår avslutade jag i soffan tillsammans med mina tankar.
Maken messade efter en sinnesromässa tidigare på kvällen, varma ord, han är alltid mer "närvarande" när han varit där eller före AA-möten.
Det känns hoppfullt.
Avslutningen på min dag blev bättre än på väldigt, väldigt länge.
Min tanke i soffan var, "oj, så sjuk jag måste varit i höstas jämfört med nu" , lite otäckt att märka men jämförbart då arbetsuppgiften igår nästan var identisk med den helgen då jag gav upp. Helgen jag kände att jag inte vill/kan/orkar hålla på längre.
Utöver det gjorde det inte ont få ett mysigt tackbrev från den kollegan som fick en skrapa i söndags, varma ord hade hon skrivit plus en stor bukett rosor. Rörande, och allt detta fick jag för några ord jag gav henne. Värmer mycket.

Så, igår var en extra bra dag.
Idag en ny med nya utmaningar, andas och tar in, lever mer och mer, inte bara överlever.

Det ligger fortfarande oöppnat i hans nattygsbord.
Jag har sett "helt sjukt" på tv4 igår och sett klippet från gokväll med Jan Johansen..
Jag blir så avundsjuk på dessa kvinnor som har män som ändå vågar gå i terapi och ta emot hjälp.
Vi har ju börjat i familjerådgivning- gått ett tag- men sen tycker min sambo att det inte ger något. Han har själv börjat gå hos en psykiater- slutar där för att han inte kommer längre...
Men herregud...han har ju aldrig gett det en chans-låtit det få ta tid och låtit det bli jobbigt...

Måste han bli nykter först innan han är mottglig för terapihjälp.
Jag hoppas att min gräns är nådd snart...

Jag ska jobba nätter i helgen- barnen tillbringar sin helg med mormor och morfar och sina kusiner- viket känns helt toppen. Sambon ska väl jobba- antar jag...
Känns lungt att veta att barnen är i goda händer och har en kul tillvaro.

Jag tar åt mig alla kramar jag får, TACK!

...flycert bara stärker min uppfattning om vilken fin och generös människa du är.
Tack från djupet av mitt hjärta.
Det finns nog inget svårare än att få ett förhållande att fungera. Med sin partner är man mest avklädd och sårbar.

I mitt fall nu ser det säkert märkligt ut för många, att jag över huvudtaget vill prata med mannen.
Men!
Jag står fortfarande på "andra sidan", han sköter det han anser han måste, helt utan min inblandning, så som det alltid varit.
Om jag försvinner helt så är det helt kört för oss, hans historia är bevis nog, hans mors ord likaså, hans ex kloka ord, hans ögon och direkt/indirekta bedjande ytterligare ett.
Jag håller distansen men det blir ett hej och att jag är stolt över hans vilja.
Att jag finns och att framtiden finns för oss. Han är mjuk i rösten och det räcker för mig. För nu räcker det, imorgon och nästa vecka är en ny tid.

Men vårt levnadssätt är ju inte "normalt" därför vore inte "ett lämnande" något uppvaknande. Att lämna och vara isär fysiskt är ju vår vardag. Det är att få det motsatta att funka som är vår utmaning och det i kombination med ständiga uppbrott, långa eller korta såna.

Kram på er

flygcert. Det är det! Kram / mt