Senaste kommentarerna i forumet

Jag har läst och läst i din tråd och sett din styrka och avundats och nu orkar jag kommentera! Du är fantastisk. Du komemr greja allt även om det blåser hårt just nu!

Varma kramar och tack för dina ord i min tråd!!

Ja, det är ju min känsla också - att han minsann har rätt till 50% och han tänker då inte acceptera mindre, utan han ska stå upp för sin rätt som pappa och dessutom visa att han faktiskt minsann kan ta hand om sina barn.

Blä-pappa... om man nu får säga så...
Stor kram och tack igen!

Postade innan jag läst ditt senaste...
Jag har inga barn, men spontant känns det helt naturligt att de ska bo hos dig och hälsa på hos pappa, en eller ett par dagar i taget...
Men hur man får till det, har jag ingen aning om...
Får känslan att det är principen som är viktigast för honom, och inte att han får tid med barnen...
Kan ha fel... Hoppas du får vettigare svar från andra!
Kram igen!
/k

Tänker på dig och hoppas att allt är bra!
Kram!
/k

En rätt lugn helg så här långt. Jag vet att det kan ändras, men just nu är det lugnt!!

Har ett dilemma som jag hoppas få hjälp med av er med erfarenhet. Sorgsen, jag vet ju att du gett mig många tankar och tips mm hittills och kanske kan du hjälpa mig att sortera även detta i mitt huvud:
sambon vill att vi har barnen 50/50, varannan vecka var. Av flera skäl tycker jag inte att det låter rimligt:
- att han varit/är i obalans och pratar illa om mig inför barnen, har hotat/nonchalerat/varit allmänt trött på/mot barnen och hans missbruk är sådant som ligger lite i bakhuvudet, men detta verkar ändå ha förändrats till det bättre sedan jag inte är med när han har barnen, så detta är inte min största oro.
- att barnen verkar mer oroliga, sover sämre när de har varit lite hos honom, lite hos mig gör att jag tänker att det är bättre för 1,5 och 4-åring att ha ett mer fast boende och sedan umgänge med den andre. Vi har ju liksom testat lite mer 50/50 fast i 2-4 dagars intervall och jag tycker inte det funkar för barnen.
- dessutom tänker jag att de i denna situation är allmänt lite trasiga, oroliga och därmed kanske behöver än mer trygghet och en fastare punkt och det anser jag att de skulle få hos mig eftersom jag haft föräldraledigt, tagit mer ansvar (kört över, enligt sambon) och varit den som hittat på saker och funnits där osv. (medveten och öppen med att jag tänker att detta kanske kan förändras över tid)
- varannan vecka känns alldeles för långt för barnen: de är vana vid att inte träffa pappa så mycket, på sin höjd 1-2 timmar per dag (kväll) och mig hela morgnar och varje eftermiddag-kväll.

Detta anser sambon är helt fel och han anser i så fall att han måste driva en stämning mot mig för att få tillgodogöra sig sin rätt att ha barnen 50% av tiden.

Vad gör jag? Ska jag låta honom köra sitt race och se hur det går, ska jag försöka lirka och att det kanske kan bli 3-4 dagars intervall eller ska jag låta honom driva stämningen?

För ett tag sedan hade detta gjort mig galen, men nu tänker jag En dag i taget. Men, hjälp...
Kramar

Kramar dig så länge och bara håller om dig!!
Ser i dina ord att du är låg, att du har det jobbigt, och jag förstår dig! Det verkar vara en oerhört jobbig situation, ta hand om dig.

Du verkar så stark, och det är ju bra om du orkar vara det, men vis av den sista tidens erfarenhet så är det ju skön att få bryta ihop, det blir ju bättre sedan, i alla fall har det varit så för mig!

Var rädd om dig, Sorgsen, du är bra, du är värd allt gott!
Kramar

ja den fikavarianten går säkert att fixa :-))) Det finns även the´.....med kram :-))

Ps Nähä !! Det är ju inte fullt !! Jag var tvungen att kolla för jag har sega vänner som ska dit och inte har bokat än :-)) Däremot har de som vanligt höjt priset i takt med efterfrågan. Jag betalar ca 1200:- för 2 nätter. Ds

...hotellet är också fullbokat ;) men finns ju fler i Halmstad. Eller släkt ;)

Jo då, jag är en tänkare, inte bara i detta och heller inget nytt beteende. Mycket ord och ideer som far runt i mig sen barnsben. Livlig fantasi, glad och eftertänksam är och var jag. Blyg också, men det tror inte många numer ;), lärt mig gå förbi den egenskapen.
Nu ut en sväng till och sen direkt till alanon. Lördagsmötena brukar vara lugnare än de i veckan...får se hur det ser ut idag.

Kram

Kaka och kram? Dricker inte kaffe...

..tillägga...

Jag har inte betett mig illa mot honom. Inte ljugit, dömt, startat gräl, varit otrogen, skapat stress eller festat.
Mitt tempo är högt, inte stressigt, men jag har många projekt, de löper parallellt. Det kan se ut som att saker inte blir helt avslutade för ovana ögon.
Vissa löper över år och tar många oväntade vägar.
Mina resor är, som jag ser det, det största problemet. Han har svårt se framåt...det är ju en typisk konsekvens av långvarigt missbruk.
Jag har hört om hans idéer, de skulle ge honom ett lugnt arbetstempo och möjlighet följa med mig, jag är inte rädd försöka, min arbetsgrund är stabil nog för våga satsa på något nytt, utöver det jag har. Jag vill dela. Han är skeptisk och rädd.

Jag hoppar på och låter saker lösa sig utmed vägen. Han är livrädd bli beroende av tvåsamheten. Kanske för han aldrig upplevt den? Nu har han möjligheten men vågar inte. Så ser jag det. Jag har varit lika rädd, i min historia, men vi är nu mitt i livet och vet jag/vi måste våga. Jag och han kompletterar varandra. Vi skulle kunna leva ett fantastiskt liv ihop. Jag vet det! Men utan alkohol!!!!

Jag hoppas det släpper...att han vågar släppa och lita på att om skärmen blir lite trasig kan man ta till livräddningslinan medans skärmen lagas. Mer kan inte hända, inte så länge vi har varandra, lever i fred och har mat och en sovplats för vila.

Detta är min önskedröm.

boende på Quality Hotel som ligger precis vid motorvägen och ca 15 min från Gullbranna (med COOP-kort får man lite rabatt!). Det går att bo på Gullbranna också men det brukar vara fullbokat en timme efter de öppnar bokningen i februari :-) Men det finns en kölista för ev avbokningar !

Sen tycker jag att det är rätt skönt att komma bort och få vila huvudet för det blir rätt så intensiva dagar. Numera, vis av skadan, så sorterar jag vilka möten jag vill gå på och minglar mycket på "torget" utanför restaurangen, det går åt mängder med kaffe :-) Man får kaffe och kaka eller kaffe utan kaka eller kaffe med kram för samma pris i AA's eget fikatält :-)))

I början sprang jag på varenda möte jag kunde med påföljd att jag på slutet var totalt fullproppad med delningar och inte kunde sortera förrän flera veckor efteråt.

Ta hand om dig, försök släppa taget om alla tankar och bara vara i dagen i dag.

Kram ♥

...ja du, bra fråga...
Båda tror jag...
Självklart önskar jag att allt detta är en dålig, overklig, film. En parentes i alltet.
Jag vill helt enkelt inte behöva vara i detta. Vill inte behöva ta ställning till någonting.

Tänk om vi kunde fortsätta där vi var den nyktra perioden vi hade vid jul/nyår...vore en dröm...Den har han svartmålat (för sig och förra helgen mig) för försvara sina hårda ord och reaktioner mot mig, trots att han för två veckor sen satt hos exet och sonen och bara pratade kärt om oss och visade foto och berättade...

Det gör så ont alltihop!
Jag vet att det kan bli bra men om han inte vill kan jag inte göra någonting mer än släppa och sörja.
Om jag bör släppa nu eller sen vet jag inte...det är mitt ingenmansland. Någonstans har han visat viljan, men väldigt kort och inte i ord. Det som sas vid mitt första besök på behandlingshemmet tog han tillbaka. Vad ska jag ta mest seriöst? Hur mycket är sant? Vad är vad? Mitt blandat med hans passar ju inte alls nu. Det goda jag fick för ett par minuter, vad var det? Det hysteriska och hotfulla, vad var det?
Jag vet vad jag vill...Är det rimligt? Är det ömsesidigt? Ibland har jag fått den uppfattningen...räcker det?

Jag vet, jag verkligen vet, långt in i maggropen att om vi får ihop detta så håller det till dödagar. Jag bara vet. Väl därför jag är kvar. Jag har vridit och vänt och försökt hitta vad som gör att jag inte ger upp.
Jag kan låta sjuk och egoistisk, blind och dum, kalla det vad ni vill, men någonting inuti säger att det är vi.

Jag tror, helt utan vetenskap, att han låst sig av stress och rädsla plus stor portion stolthet och det gått så långt att han inte kan vända.
Ju längre tiden går desto svårare blir det. Han måste släppa sin stolthet, vara egoistisk i sitt nyktrande, men släppa stoltheten och lita på att jag menar vad jag säger.
Hans falskhet/likgiltighet mot livet gör det kanske helt omöjligt för honom någonsin ta in vad ärlighet och lojalitet är?
I så fall har inget betydelse och inget gör heller skillnad. Allt blir i så fall bara spel och överlevnad? Tänk så ensamt och betydelselöst...

Han visar ingenting, vi ses inte, pratar inte och så fortsätter det om inget utifrån kommer hända. Så väl känner jag honom.

Tack för frågan, fick mig vända runt ett varv igen, med nya formuleringar...

Hoppas också du får tid till alkoterapeuten! Vet inte så mycket om deras arbete, men låter bra.
Hur menar du förresten med ett ingenmansland? Menar du att han inte visar några känslor eller är det du som inte vet hur du känner inför honom? Undrar bara...

Ditt strosande på gatorna låter trevligt, hoppas du får en avkopplande dag!

Kramar
Miss K

...kontakt med alkoterapeut nu. Står inte ut befinna mig i ingenmansland känslomässigt. Gör mig inte gott. Jag kan ta mycket men mår inte bra idag.
Hoppas få en tid hos henne...

..dig Adde. Boende på eurostop? På hotellet?

läsning :-))

Var faktiskt iväg och grattade en vän som jag brukar träffa därnere :-)) Han fyllde moppe i nykterheten :-)) ( Det är väl fortfarande 15-årsgräns för moppe ???? ) Jag brukar använda Eurostop av fler skäl, bra trafikmässigt, lagom långt från Gullbranna, KRAV-märkt frukost och en underbar personal ! Samt inte minst : Många i gemensakpen bor där så frukostarna brukar bli en orgie i skratt och kramar !!

Väl mött i gemenskapen :-)

En tanke med värme till dig.

Känner mig låg idag men solen skiner och är ledig(nästan,schemafri)
Ska ut och blanda mig med folket på gatorna, helt oplanerat strosande.
Ikväll blir det Alanon. Ser jag fram emot!
Imorgon hård men givande arbetsdag.

Adde - funderar starkt på Gullbranna. Har ingen kontakt med maken nu så anmäler mig och ett dubbelrum. Får väl använda andra sängen som garderob om jag är singel då ;)

Kram på er

till dig Sorgsen och en kram! / mt

...mellan tvättarna.

Han vet att han gått för långt. Han har inte sagt det, än mindre bett om ursäkt. Några små stunder då och då kände jag att vi klickade, även förra helgen.
Jag vågar öppna mer än han men de där små tecknen håller kvar mitt hopp.
Däremot går ju det negativa över alla gränser. Om hans intelligens informerar honom att det är hans "fel" så måste ju rimligtvis ångesten och skammen var i såna mängder att det vore absolut lättast slippa ta tag i sörjan.
Om det finns en inrotad sjukdom som inte går bota så finns ingen skam och då är fortsättningen dödfödd!

Det hoppas jag få svar på. Om svaret inte kommer så ställer jag frågan.
När?
Inte en susning just nu.
Hur?
Där kommer tredje parten in. Klurar inte på det nu.

Nu hämta tvätt...igen...

...bara en tanke och önskan om en bra fredag och helg.
Kram

...kör!
Den förkortade tvättiden är den största fördelen med gemensamma tvättstugor. 1 timme för en vittvätt med förtvätt, toppen :)
Finns alltid något positivt ta fram ;D

Det vore enkelt, frestande enkelt att bara gå!
Gå och inte vända om!

Vem vet, kanske ligger det papper på skilsmässa i posten. Menar, det är ju upp till båda hur fortsättningen blir.
Det att han ska klättra för nå någon form av värdighet för få min kärlek känns som makt.
Antingen har han de känslorna och vill, eller inte.
Om jag tjänat som annat än en likvärdig tvåsamhet innerst inne så visar det sig.

Men, jag sjunker inte ner i någon dimma av bitterhet, jag väntar men förväntar inte.

...reflektion nu när jag läser gårdagens ord.
Jag ser att jag berättar om hemskheterna, de som jag upplevt.
Jag skriver det jag fått berättat från mannens historia, om händelser jag själv kunnat ana men fått ord på, några här och några där, alltså hur saker ser ut från min värld.

Jag skriver för att sortera, lite tvärtom från mitt sätt se situationen. Jag skriver för att undvika fällan att "sortera bort", att inte förtränga eller förringa. Jag ser nu händelserna, som jag ser dem, i skrift. De personliga detaljerna och annat skriver jag ner i ett block. Endel sparas, endel kastas. Så har jag alltid gjort, särskilt när det handlar om stora vägskäl, stora beslut som gör skillnad för framtiden. Ännu fler ord om det involverar flera människor, som nu!

Jag samlar så mycket jag förmår, plus och minus. Jag är öppen och ärlig mot mig själv och mot mannen. Jag kan se dåliga mönster i mitt beteende mot honom blandat med hans. Den stora skillnaden är hans konstanta gränsöverskridande när det gäller normalt hyfs. Det gör inte jag, mina handlingar har gränser, det ärjag tacksam över.
Han har tappat sina, eller aldrig byggt upp sina, det vet jag inte. Det har, för dem som följt min tråd, varit mitt huvudbry.
Men det är ju just därför jag hamnat här, på anhörigveckan, alanon och därifrån få personligare kontakter.

Vad är min sjukbild i detta, vad måste jag ändra, vad är viktigast att fokusera på först för mig, vad är värdefullt? Vad.....?
Mängder av frågor och de flesta har mer än ett svar, de har inte sällan två helt motsatta svar dessutom. Plus att svaren pendlar beroende på det som sker här och nu.

Det "normala" har tänjts till förbi bristningsgränserna och nu står jag och mannen på två olika sidor.
Det råder alltså kaos!
Men, ett kaos som nu börjar formas, där saker kan sorteras in i olika "grupper". Inte sorteras bort!

Här inne har jag skrivit om godheten han bär, det som formar till ett vi. Vad den innehåller är ofta raka motsatser till det "onda".
Jag har sidor med skrift på våra positiva upplevelser, gemensamma, men inte minst mina personliga. Det han lyckats göra som får mig se ytterligare en bit längre.
Det handlar om hans förmåga få det goda godare och att vidga förståelsen för det nya och okända.

Jag accepterar inte det som hänt!

Missbrukaren är komplex. Det återstår att se om missbrukaren i grund och botten är en obotlig psykopat eller ett ljudligt rop på hjälp!
Det vet jag inte nu.
En nykterhet på 7 veckor tycker jag inte är mänskligt ha som vågskål för avgörandet av två, förhoppningsvis, i grunden älskande människor.

Men, det är min högst personliga åsikt.
Min mage säger mig detsamma...

Kram på er alla

Nu tvättstuga, ikväll trevligt umgänge.

...är en föregångare Lelas, ett bevis på att det kan funka och bli bra.
Tack för du låter mig ta del.

Kram

Det är fantastiskt att följa er, tjejer, och se vilken styrka ni hittar i varandra!

Tillsammans är vi oslagbara! Kram, båda!
/H.

Åh, vilken underbar läsning, älskade flygcert! Jag gläds obeskrivligt mycket med dig!

Tacka 17 för att du tog helikoptern, du måste väl kunna flyga den med ett så passande namn? ;)

Kram!
/H.

...just deorden kunde varit mina. Exakt så!
Ligger platt! Till och med min talröst ändras!
Så är/var jag också mot mannen nu...blir en annan. Alltså inte alltid men när jag känner vibbarna lägger jag mig platt och vill helst bli osynlig!

Jag är också en fredlig typ men aldrig rädd för gå in i diskussioner, med alla andra utom maken.
Tror tusan han fått en bild av mig som är skev. Ju det som är min sjukdom.
Men, emellanåt sticker jag in kommentarerna, när jag tror det funkar...ibland har det, lika ofta mötts av fnys och sarkasm.

Förra helgen var jag mig, så långt jag förmådde. Det slutade ju som det gjorde, men jag hoppas orden gick in...