Hej, vänner!

Så fortsätter vägen framåt. Jag och maken rör oss tillsammans vidare. Vi ägnar mycket tid åt olika samtal - med varandra, med terapeuter, med samtalsgrupper... Ibland känns det som att det inte går en enda dag utan att vi har inbokade saker som handlar om det här. Och då måste det få vara tror jag.

Livet är bra. Det ljusnar för varje dag, både i vårt liv och utanför fönstret. Har ni tänkt på att det inte mörknar förrän vid 18 nu? :-)

Men, jag är så trött och så sårbar. En vän som också lever med en relativt nynykter man sa "Jag saknar extrahud." och det känner jag så väl igen mig i. Jag är van vid att vara stark, ha kontroll, prestera på topp hela tiden - men nu har jag knappt kraft att hålla mig upprätt. Jag har inte kvar min extrahud. Nästan inte ens min vanliga hud... Saker som innan skulle ha runnit av mig som ingenting går nu rakt in i min öppna bröstkorg.

Och därför räcker det med minsta lilla grej så tappar jag orken. En sån sak dök upp nyss, så nu tänker jag lägga mig på soffan och stanna där resten av dagen. Kanske kommer jag att gråta en skvätt, kanske kommer jag att somna. Men, jag kommer åtminstone inte få något mer gjort som har med jobbet att göra idag (jag har ett hemmakontor, på gott och ont).

Samtidigt så vet jag att det inte är värre än så. Det här kommer inte att knäcka mig på det hela taget, men just nu tänker jag tillåta mig att vara svag och sårbar.

/H.

för tolkningen av getterna och fåren... den helar min mänskobild och världsbild som innefattar himlen. Den fyller mitt hjärta och min själ... med salighet. Så är det förstås! Jag skrev häromdagen - i Stigsdotters tråd tror jag - om mänskohimlen, katt- hund- och hönshimlen... och att där finns också plats för våra fyllepappor. För så har jag velat tänka och tro. Och nu fick jag bekräftelse på versen i min (fylle)pappas dödsannons

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro
var viss det skall sin kärlek nå dess längtan skall få ro.

http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/poesi/zt/vinterga.htm

Tack Lelas för dagen text - den är min nu. / A

Lelas

Åh, tack, vännen! Så bra. :-)

Jag ser liksom framför mig hur man, om man har varit en människa som har gjort mycket dåligt, bara blir en liten liten liten människa i himlen. Det blir liksom inte så mycket kvar av en då, men det lilla har ändå en plats där.

Kram!
/H.

... vet att han skulle kunna spåra mig hit också, men undviker i alla fall att svara i min egen tråd: det är två, 1,5 och 3,5...

Kram

Lelas

Tack för att du svarar, vännen.

Hur ser det ut med hjälp för dem? Särskilt den lite större tror jag kan behöva stöd. Hon kommer minnas detta.

Var rädd om dig, mina tankar är hos dig.
/H.

... och jag kan nästan sträcka ut min hand och känna på det där glittriga som solen skapar på ytan.

Och jag kan inte låta bli att tänka på sommaren i och med det, och känna att detta blir min första sommar på länge som jag inte kommer slänga bort nästan hela semestern på att gräla - det är underbart att bara tänka tanken! Jag ska plocka svamp, plocka bär, plocka blommor, åka och bada, träffa vänner, njuta, sola, bada, läsa, grilla, äta frukost i morgonsolen, picnica med nybakta bullar och ha det gott, utan att behöva fråga om lov eller få ett okej. Ingen kommer vara arg och sova hela dagen eller bara åka iväg för sig själv och lämna mig i sticket och göra mig nervös och stressad. Ingen kommer kommentera att jag är tråkig som anser att vi inte har råd att åka på utlandssemestrar och ingen kommer skälla för att jag är tråkig och negativ som njuter ava tt vara hemma på sommaren, eller gör någon det så hoppas jag att jag bemöter det och står upp för mig själv. Jag kommer lida av att vara utan barnen ibland, men jag ska göra saker jag mår gott av när jag är ensam och saker vi mår gott av när vi är tillsammans jag och prinsessorna.

Både roddbåten och helikoptern och motorbåten hann komma och åka, flera gånger tror jag faktiskt, men till slut tog jag helikoptern och flög!!

Idag är en bra dag, hoppas att du också haft en bra dag Lelas!!
Kramar!!

Lelas

Åh, vilken underbar läsning, älskade flygcert! Jag gläds obeskrivligt mycket med dig!

Tacka 17 för att du tog helikoptern, du måste väl kunna flyga den med ett så passande namn? ;)

Kram!
/H.

Lelas

Jag, och maken, har varit på semester över påsken. Så jag har inte varit inloggad här på ett tag, och nu inser jag att jag har en del att läsa ikapp. Jag skall göra det, för jag vill veta hur det går för er allihop och hur ni mår. Jag tänker ofta på er, såklart.

Men, först: sova. :-)

Vi hörs, vänner!
/H.

Lelas

Nu har jag bara (?!) Sorgsens tråd att läsa ikapp i... och just nu finns det 52 olästa meddelanden i den. Jisses!

Två saker vill jag dela efter att ha läst trådarna hos Framtidsdrömmar, flygcert och markatta. En tanke om stigmatisering och en erfarenhet av att vara på fest. Och dessutom hänger de ihop.

Jag håller på med en uppsats, och den bygger på Goffmans teori om stigmatisering från 1963. Han skriver om hur en avvikelse från normen blir till ett stigma när en individ inte lever upp till omvärldens förväntningar. En stor del av boken handlar om hur man skall förhålla sig till andras kännedom om ens stigma. Skall man berätta eller inte? Om folk vet om att man har ett stigma, då måste man förhålla sig till att de ser ner på en. Och om de inte vet, då måste man spela någon typ av spel för att de inte skall få veta.

När jag har läst den boken har jag tänkt så många gånger att den går att tillämpa rakt av på situationen som alkoholist, som aktiv men även som nykter. Och för all del även på att vara anhörig medberoende. Skall man berätta eller inte?

Och ja, det är samma sak som att komma ut som homosexuell eller liknande. Hade det varit ett begrepp när Goffman skrev sin bok, så är jag ganska säker på att han hade använt det.

Förra helgen blev vi hembjudna till ett par vänner på födelsedagsmiddag. Vi förstod redan i förväg att det var en liten tillställning, att det bara skulle vara värdinneparet och två personer till, och så vi då. Ingen av de andra fyra vet om att maken är nykter alkoholist, för vi lärde känna dem när han redan hade varit nykter ganska länge. Jag skulle inte ha något emot att de visste, och jag tror inte att han skulle ha det heller. Men det har inte blivit så att vi har berättat.

De bjöd ganska frikostigt på alkohol - välkomstdrink, vin till maten, avec till kaffet... som det skall vara. Maken och jag tackade nej (såklart) och ingen ifrågasatte det. Det fanns alkoholfritt bubbel till välkomstdrinken, vi drack vatten till maten och kaffe/te utan avec. Inga höjda ögonbryn, inga kommentarer, inget utanförskap. Mycket skratt, timmarna gick fort.

Tänk, vilken resa han har gjort, min gubbe. För ett par år sedan så nära total katastrof, nu så oerhört mycket friskare. Jag är så ofantligt stolt över honom! Jag vet att han fortfarande behöver kämpa med vissa saker, men det är som den berömda fisen i vinden.

Och jag själv då? Jo då, jag är stolt över mig själv också, som inte tycker att situationer som den här middagen är jobbiga. Jag litar fullt och fast på att maken hanterar det, och även om han skulle ta ett återfall av någon anledning så vet jag att det inte är något som jag kan förhindra genom att oroa mig. Jag är lugn i själen, på riktigt.

Så är det. Frågan är om man skall komma ut eller inte, och vad konsekvenserna blir av det valet.

Kram, vänner!
/H.

Mycket tänkvärt, jag ska fundera över det mer, vad är värt att säga och vad är itne värt att säga? När är det värt spelet och inte?

Vad glad jag är över din styrka, din inre ro och ert liv. Vad skönt att ni får ha det så gott!!!
Stor kram!

att du skriver ... som du säger så går livet i olika skeenden och våra berättelser/liv flätas in i varandra... ibland på märkliga och oväntade sätt. Kram / mt

Dompa

...tillbaka. Blev glad när jag läste om er middag borta. Att det kan vara lätt och konfliktfritt att tacka nej. (Själv är jag ju inte hundra på att jag för alltid ska tacka nej...ännu...kanske?). Men jag blir glad av att läsa att du och Pianomannen har det bra! Kram...och Tack (alltid)! /R

Sorgsen

..tillbaka Lelas, hoppas er semester varit vilsam och lyckad.

Ville bara skriva ner att under de senaste dygnen har maken varit med mig på arbetsresa. Många restaurangbesök har det blivit och nästan alla har bjussat på någon form av alkohol och alla har blivit lika förvånade över att vi lämnat de små glasen med ouzo, jägermeister, risbrännvin eller amaretto. Jag har aldrig berörts av hur andra reagerar på mina val, jag har faktiskt först nu tänkt på att de där kommentarerna kan ha förankring i deras samvete. Oron över om mannen skulle halsa eller inte fanns inte heller. Hade han valt dricka hade jag lämnat, enkelt helt enkelt. Skön känsla!

Din berättelse tillsammans med mulletants ger mig hopp. Tack för det!

markatta

Intressant det där om Goffmans teori. Mycket har väl hänt sedan 60-talet. Det är inte lika stigmatiserande att komma ut som homosexuell idag, trots det så riskerar än idag homosexuella att bli socialt utfrysta och bli utsatta för hatbrott om de väljer att komma ut.

Jag tänker också på den där undersökningen av norska ungdomar. Det visade sig att de som valde att inte dricka alkohol var mer deprimerade än de som drack. Jag tror det är rimligt att tänka att det kan bero på att de känner sig exkluderade ifrån en del av det sociala liv som de ungdomar som drack delade.

Ligger stigmat i att avstå eller varför man avstår? Blir man mer eller mindre stigmatiserad om man bara tackar nej till alkohol i olika sammanhang eller om man tackar nej med en förklaring(är alkoholist, medberoende o.s.v.)?

Min personliga erfarenhet är att då man bryter mot en norm så vill folk ha en förklaring till varför man gör det. Jag antar att om man förstår varför någon bryter mot vissa mönster så upplevs det inte som lika skrämmande. Om någon på en fest inte dricker alkohol, men alla vet om att denne är alkoholist så vet de om varför denne bryter mönstret. Skulle någon välja att inte dricka, utan annan förklaring än att man inte vill, så måste detta översättas och skapar en förvirring, en otrygghet.

Min poäng är att jag tror stigmat blir större om man väljer att inte "komma ut" utan bara gör. Jag levde en tid i en homosexuell relation men jag gjorde aldrig någon grej av att komma ut som något. För mig var det liksom ingen stor grej. Jag presenterade henne för mina vänner som min flickvän. Det var andra som gjorde en stor grej av det för de var "tvungna" att veta om jag nu var lesbisk, om jag alltid varit gay, hur många procent o.s.v. Jag svarade bara att jag var kär i henne och jag tror att det var mer provocerande än om jag hade kommit ut med pompa och ståt.

Man ska nog tänka sig för, för vems skull är det man kommer ut. För sin egen, för att kunna få förståelse? För att andra ska kunna tolka ens handlingar? För att slippa undvika vissa frågor?

Kanske går det för många utmärkt att vara ärlig mot sig själv och andra utan att komma ut? För min del räcker det med att "bara" tacka nej till alkohol. De som står mig nära vet varför jag gjort mina val. Jag har förstått att många alkisar tycker det är viktigt att komma ut för att undvika återfall och för att ta bort skamprägeln på sjukdomen. Jag tycker det är jättebra att också medberoende börjat göra samma sak i media o.s.v.

Själv så vill jag att folk ska börja normalisera valet att inte dricka. Jag är nog rädd för att om jag skulle komma ut som medberoende så skulle folk bara få bekräftat att det inte är "normalt" att inte dricka. Jag vill inte bli placerad i det facket, "hon dricker inte för hennes pappa var alkis", utan jag vill att de bara accepterar, "hon dricker inte för att hon inte vill".

Kanske biter jag mig själv i svansen här. Vad tror du?

Kramar!

såg jag din berättelse om middagen. Det finns ett antal stigman och jag antar att de byter skepnad med tidens gång. Så härligt att ni klarade middagen/utmaningen galant så där tillsammans.

Vi dricker numera alkoholfritt och 0,5-öl och vin och det har fungerat bra länge nu. Då vi åt på ristorante senast och frågade efter alkoholfritt förklarade faktiskt servitören att det inte var helt noll... Snyggt. Annars upplever vi väl en viss stigmatisering... i delar av bekantskapskretsen. Ja, det kan man nog säga. Jag vill precis som markatta normalisera valet att inte dricka - för min personliga del har det aldrig varit ett bekymmer... men inte är det ett enkelt och självklart val i samhället.

Mannen har i kontakt med andra nyktra konstaterat att man inte vill låta sig förminskas till en före-detta-alkoholist - tror det var så de formulerat sig - i stället en-stolt-nykter-alkoholist. Men inte ska man behöva förklara sig, det tycker jag inte. Vi pratar av och till om det där... Intressant att dela tankarna här.

Trött i huvet idag... inte av alkohol nej, nej:) - och trött i själen... av livet. Men jag har levt så länge att jag är förvissad om att det kommer ljusare dagar.

Kram min vän / mt

Lelas

Tack för dina tankar, markatta! Visst är sånt här spännande? :)

En annan grej som Goffman skriver om är hur den stigmatiserade personen förhåller sig till "de normala" och faktiskt tar ansvar för att de inte skall bli obekväma utan känna sig behövda och insiktsfulla. Folk i rullstoll låter andra bära dem uppför trappor fast de egentligen klarar sig själva - för de andras skull, eftersom de blir så obekväma annars.

Hm...

Men nu skall den här analyserande hjärnan sova. ;-) Jag återkommer säkert till Goffman.
/H.