Senaste kommentarerna i forumet

Ja, Lelas... Vad har hänt, eller vad har inte hänt...
Fy fan, jag har ju alltid förnekat att han varit fysiskt våldsam, men han har ju sparkat mig ur sängen, knuffat mig in i ett skåp så jag varit blåslagen på hela rumpan/ryggen, hållit fast mig så jag fått blåmärken - och allt har jag förnekat och accepterat hans "förlåt" efteråt som mest varit att kramas...
Men nu är det över: vi ska skiljas och den biten är sorglig och gör ont, men barnen - det är där jag går under. I helgen har jag fått så mycket skit igen, blivit kallad dålig mamma, fått höra att han är helt lugn och jag är den som är arg, han förnekar att han skulle ha kallat mig alla saker han kallat mig (men jag har ju tom en del inspelat...), och han kämpar sig blå och menar att han har lika stor rätt till barnen så nu ska vi ha dem 50-50, och jag bara dör... Jag försöker, åh, om ni bara visste vad jag försöker att tänka att det får bli som det blir, han är mer aktiv nu (men måste alltid ha sin familj här när han har barnen) och att jag hoppas de har det bra och så får jag göra det bästa av det när jag har dem... Men FAAAAn vad ont det gör... Och jag märker ju hur orolig den store är, vill itne lämna mig, vill inte gå till förskolan osv...
Och så alla beskyllningar om att jag är galen, att jag inte är lämplig som mamma osv...

Försöker, åh vad jag försöker att tänka att det är bra att jag kommer ur detta, men hur fan kunde jag låta det rulla på så länge? Jag förstör ju så för barnen...

Tack Lelas, jag kommer aldrig gå tillbaka. Jag har länge tänkt att beroende på hur allt går med barnen så kanske jag måste gå tillbaka, men i helgen när han satt och bedyrade mig sin kärlek, samtidigt som han ömsom grät och ömsom skrek och talade om för mig hur hemsk jag är, hur mycket jag förstör, att jag behandlar barnen så fruktansvärt illa osv osv, så kunde jag lugnt säga till honom att jag inte längre älskar honom, och han ville ha en utläggning osv om det, men jag stod på mig och sa att så är det och nu är det färdigt. Men jag är såå rädd för honom, han är så ombytlig och så, ja, han måste vara sjuk...

Ytan känns oändligt långt borta, och jag känner mig ensam, trots att jag har min ursprungsfamilj och några vänner så känner jag mig så ensam, så ledsen och så utlämnad...

Tack Sorgsen, försöker andas, men luften blir till eld och bara bränner i hela mig... Å ena sidan har du ju så rätt: han kommer inte åt mig på samma sätt som när vi bodde ihop, men han kommer såå åt mig; han hotar, skäller, gråter, är helt lugn och sansad och bedjande, ringer & smsar några gånger halva natten och gör att jag inte kan sova och får pulsen att gå upp till 398.

Tack, fina Sorgsen, du känns som min ängel just nu, att du vet att det kan bli bättre, men jag förstår bara inte hur. Jag vill ju bara inte leva längre, jag vill ju bara bara drunkna, någonstans långt nere på botten låta allt bli svart... Känner mig som en så hemsk människa, att ha låtit barn komma in i detta, när jag borde ha förstått för länge sedan...

Tack Mt, han har ju pendlat, men nu är han bara kall och vi har pratat om en del bohag som ska delas osv. Men han pratar främst om att han ska ha barnen lika mycket som jag...

Lillablå, jag förstår att du tänker på något litet mörkt och småäckligt hål i marken när jag skrev gryt, men jag såg framför mig min lilla gömma, dit jag inte skulle behöva ta med någon annan än precis bara den som jag skulle vilja ta med, en liten bostad med lugn och harmoni där jag kan krypa ihop och bara vara, ingen som kommenterar mig, förväntar sig saker av mig, som bestämmer vad som är ok eller inte, som vänder ut och in på mina ord och alltid lyckas få mig att känna mig osäker. Det skulle ju vara mitt lilla krypin, min oas, mitt gryt... Nu orkar jag knappt tänka på det, men det är mitt om jag vill ha det... (Har också tittat på ett lite större hus, som förvisso ligger ännu bättre i förhållande till förskolan och egentligen har bättre ytor för barnen, men det är inte så mysigt och jag behöver hjälp av svåger i så fall med diverse uppfräschning och skötsel av tomt och källare och jag vill vara oberoende...)...
Lillablå, eller någon annan, har ni något bättre namn på mitt boende?

Tack, igen.
När allt kommer över mig så förstår jag inte, jag minns ju bara en bråkdel av allt som hänt, och ändå känns det som alldeles för mycket, vad är jag för störd människa som accepterat, jag har ju så många gånger bestämt mig för att det skulle vara sista gången han behandlade mig så... Och sedan har han kommit och kramat mig (sällan sagt förlåt, utan mest menat att han blev så ledsen på mig så att han blev arg och då säger man saker man inte menar) och så har drömmen om livslånga förhållandet, drömmen om lyckliga familjen fått mig att tro att "det kommer lösa sig, han kommer förstå att jag älskar honom så mycket att han inte behöver vara svartsjuk, inte behöver bli så arg, inte behöver.... osv osv osv", jag är ju sjuk, kanske har han helt rätt i att barnen inte har det bra hos mig heller, så av två onda ting så kanske det måste delas på 50-50...

från underjorden, varma kramar och jag tänker på dig, bästa du!!!

Vänner... De är det bästa som finns!!!
Jag är oändligt tacksam för de människor jag kan kalla mina, de som har valt att finnas vid min sida i gott och ont, både i vår värld här, och utanför!
Hoppas ni får en härlig stund tillsammans!!!
/k

Fina du!
Ett gryt är ett tillhåll, en håla, ett gömsle...
Och ditt nya hem är bättre än så, det är din plats, ditt hem, din trygghet, ditt palats, din oas! Högt ovan jord och elakheter, ovan och bortanför knivar i ryggen...
Bakslag kommer, det är ett sätt för din högre makt att påminna dig om hur långt du kommit, och hur stark du blivit!
Tänk tillbaka på vad du klarat, hur många steg du tagit på stigen som är bara din, så kanske detta känns mindre och lättare att bära?
Du fixar det här, också, även om det just nu inte känns så!!!
Tänker på dig, och skickar kraft!!!
/k

att det kan! Vara din Högre Makt. Ta tacksamt emot!

Jag övar mig just nu medvetet i Tillit, att jag får det jag behöver. Jag vet inte om det är på grund av min vakenhet och medvetenhet, men jag har sett ett par fantastiska saker i min närhet där mänskor haft modet att be om hjälp - och fått det! På ett sätt jag inte trott var möjligt. Lite som med flygcerts hus. Jag tror att det kan ha att göra med ens egen hållning, en öppenhet.

Fastän jag mår bra nu - eller kanske just därför:) har jag gjort ett program för mig själv för att stärka min hälsa på "alla" plan, kropp, själ och ande. Jag köpte Olle Carlssons bok 12 steg för hopplösa i höstas och läser bland annat den. I inledningen till kapitel 2 står det:

Jag ger upp försöken att klara av mitt problem på egen hand och inser att jag behöver be om hjälp. Jag öppnar mig för att lösningen på mitt dilemma ligger utanför mig själv. Jag börjar känna tillit till att en kraft starkare än min egen kan hjälp mig att komma till rätta med det som har kommit mellan mig och livet.

Kram, hoppas du har en fin dag med goda möten! / mt

gå upp och ner, upp och ner... han är naturligtvis också i obalans (mer än tidigare) och kommer att ösa kritik och hot över dig. Så som han har varit mot dig när ni levde tillsammans så kan du inte räkna med annat. Det kommer inte att upphöra för att du har skaffat eget boende. Därför blev jag så glad över att du kommer att ha familj och vänner nära omkring dig. Men - det kommer att lugna sig med tiden.

Det är samma sak igen: du kan inte ändra på honom men du kan ändra dig själv... och du har redan gjort stora förändringar!!! Han kommer omedvetet eller medvetet) att försöka återställa balansen till så som den har varit - det ska du INTE falla tillbaka till, ta allt stöd du har tillgång till för att följa DIN väg. Han vet säkert att barnen är din sårbara punkt... och där är det som Sorgsen skriver, det ska inte beslutas nu. Styrkekramar i massor / mt

...ikväll träffade jag en kollega på jobbet, helt oväntat står denna underbara varelse utanför min dörr!
Imorgon ska vi träffas och prata och prata...en av de där riktigt få jag kan dela allt med.
Kan detta vara den där Högre Makten som förstod jag behövde hjälp?

...andas!

Han kommer inte åt dig nu och det kan kännas frustrerande för honom. Så låter det för mig...

Håll fast i ditt nya lilla gryt och se fram emot göra det till ditt.
Du kan inte stoppa orden och händelserna som andra säger eller gör.
När ni genomfört separationen kommer diskussionerna om var barnen ska vara. Är ni inte eniga blir det familjerätten som avgör. Deras beslut behöver inte heller vara löpande för evigt. Sånt vet advokater allt om.

En dag i taget, eller som Lelas säger, en timme åt gången.

Vi är många som tänker på dig, lyssnar, känner igen och kan identifiera sig med situationer liknande din.
Det blir bättre!

Kram

(Från den blonda som också fått bakslag)

Men, vännen! Vad är det som har hänt? (Eller ja, du berättar ju bara om du vill.)

Vet du, jag tror faktiskt att det kan hjälpa dig att tänka att din sambo (ditt ex?) är psykiskt sjuk. För du måste sluta tro att han har rätt när han anklagar dig.

Det enda du skall fokusera på nu är att inte gå tillbaka. Ingenting blir bättre av det, tvärtom så kommer allt bli sju resor värre om du återvänder. Så, ta en dag i taget och om du inte orkar det, så börja med en timme i taget.

Det kommer att bli bra. Du är på väg mot ytan.

Kram, vännen. Du finns i min aftonbön - och min högre makt lyssnar. ;-)
/H.

Precis när jag börjar känna mig starkare så kommer den där j-a sambon som ett knivhugg rakt i hjärtat igen.

Han är galen. Jag vill bara dö.

Fy fan. Han står ju på sig: jag är galen på alla sätt och mycket olämplig som mamma, och han vill att vi har barnen lika mycket.

Allting med mitt nya lilla gryt känns plötsligt förstört.

Jag får inte säga så, men han måste vara psykiskt sjuk/störd.

Min högre makt - hjälp mig! En dag i taget.

Snart film kväll med två av mina söner.
Men vad jag saknar mannen i soffan hos mig.
Jag måste skriva av mig,känns lättare då.
Han var nyss hem o hämtade lite saker,så jobbigt o konstig känsla.
Kan inte prata m varandra heller,blir stelt o konstigt.
Åhhhh va tufft det här är,vill bara gråta men visar inget att jag är svag inför honom.
Jag måste klara det här denna gången o stå på mig.
Hoppas veckan går snabbt bara...........

..världen snurrar vidare, tågen går och det utfärdas inga katastrofvarningar om jag sjukanmäler mig.
Det står däremot ingen och tar över på kort varsel i min bransch men det behövs heller inte.
Däremot gjorde jag den nedturen i höstas. Sjukanmäld, funderade över att helt lämna och hitta något annat som sysselsättning.
Kom då fram till att det är detta jag an, detta jag vill, detta jag betalat högt pris för redan under "historietiden" med skilsmässa och annat.

Jag lovade mig själv att inte djupdyka igen och det löftet strävar jag efter att hålla.
Ögonen öppnas mer och mer nu när det akuta lägger sig i vårt äktenskap.

Hittills har jag en ok dag och kvällen ska bli bra.
Mobilen är av och det känns lugnt och skönt!

Kram kram

Även idag är jag en överlevare ;)

Härligt att höra av dig, Framtidsdrömmar!

Det märks att du har det tungt, men samtidigt läser jag om styrka och insikt i dina rader. Bra!

Kram!
/H.

Jag kramar dig varsam och länge.
Du ÄR stark, en kämpe.
Men även kämpar behöver pausa och samla kraft.

Du har gjort en sådan tuff resa, och ännu är du inte i hamn.
Du zickzackar mellan grynnorna på din färd in till hamnen. Det är jobbigt, det tar både kraft och energi.
Men det blir bättre. För din skull och för allas skull. Härda ut.

Det sägs att livet är hårt mot dom hårda, men livet är riktigt hårt mod dom snälla/goda så det är inte sant ibland.

Nu är det så att du behöver kraft och energi för att orka fortsätta din resa.
Allt jag kan göra för dig är att låta dig vila och samla kraft i min famn.
Du får en mega.virtuell kram av mig.
Ser du ljuset i tunneln, jag gör det. Jag ser hur du vuxit/utvecklats sedan du kom hit till detta underbara forum!
/A

Skickar kramar och tankar tillbaka till er som finns där ute för mig. Mitt liv rullar på i samma misär. Inget förändras, allt är som vanligt. Det som inte är som vanligt är mina tankar. Jag tror jag förstått på allvar att något drastiskt måste till innan en ev förändring sker. Känner fortfarande en stor sorg och förtvivlan över att alkoholdjävulen ska få förstöra för min familj, jag hatar den djävulen.
Jag var iallafall på banken förra veckan och gick igenom min ekonomi. Hon sade det jag redan visste, men faktiskt inte känner nån sorg över, att jag inte kommer klara av att bo kvar i huset själv. Men med förhoppningar om att alla fastigheter vi har går att sälja utan restskuld så kommer jag att klara mig bra som ensamstående. Det var skönt att ha kollat upp ekonomibiten...ett steg framåt.
Jag mår, trots omständigheterna, ganska bra. Visst finns det ledsamma dagar men nu är vårvintern här och det är ljusare ute och det gör mig gott.
En dag i taget och ett steg i sänder.

får du en söndagskram! / mt

- klokt att du tar hand om dig nu, du är ju den viktigaste människan i ditt liv. Den du alltid ska vara tillsammans med. Önskar dig en vilsam söndag och att jobbet flyter. Men, faktiskt kan även du bli sjuk! Jag har inte trott och tillåtit mig det just nånsin - men faktum är att alla blir sjuka nån gång. Och världen går inte under. Lång och varm kram / mt

- det du beskriver, att du inte orkar leva med honom men inte kan låta bli att tänka på honom, är det du delar med alla andra medberoende. I boken ”Bli fri från ditt medberoende” definierar Melody Beattie medberoende så här: "En medberoende människa är en människa som har låtit en annan människas beteende påverka sig, och som är helt upptagen av att kontrollera denna människas beteende.”

Kanske jag tidigare tipsat dig om Carina Bångs blogg Information och stöd för medberoende - men hellre en gång för mycket http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Det här inlägget har varit mig till stor hjälp - ser nu att det är mer än 2 år sen det publicerades http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html På de åren har jag erövrat ett annat liv. Förändringen började med att jag nådde min gräns och höll fast vid den. Den första meningen är avgörande: Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger. - Det enda du kan förändra är dig och ditt liv. Smärtsam men nödvändig sanning.

Kram, kram - fortsätt läsa och skriva. Det hjälper! / mt

...så jag har funderat och skrivit och skrivit, det brukar hjälpa mig att hitta kärnan, eller bara en bit på väg.

Fokuset ligger fel hos mig och jag hamnar i "ingenmansland" eftersom kräftgången pågått så länge!

Kortsiktigt måste jag stiga åt sidan.
Så får det bli de kommande dagarna. Fysiskt känns det som huvudet är på väg att sprängas och illamåendet är konstant. Har varit spänd, medvetet och omedvetet, och börjat få domningar i händer och armar. Ena axeln är låst...ja, typiska spänningssymptom...
Det finns många olika små och stora orsaker men jag måste rensa hjärnan några dygn nu.

Så får det bli, det korta målet är Al-anon på onsdag. I övrigt måste livet få kretsa runt annat några dygn. Jobbet finns alltid med men resten blir egentid. Enbart egen tid! Kroppen och hjärnan är för trött nu.
Sen vet jag, senare vet jag, om det är en tillfällig dykning eller början på något jag egentligen måste och bara vägrar ta in...

Riktigt ledsen men vet att ingen kommer knacka på min dörr och fråga hur jag mår så det är bara att ta nya tag.

En sak åt gången!
Viktigast är min hälsa nu=jobbet, hålla mig klar i knoppen för orka genomföra mina uppdrag! Omöjligt komma rödgråten och utan sömn så morgondagen blir en dag där jobbet tär mest på kapitalet och inte på räntan...men det kommer gå! Sen blir det ju bättre!

Kram i natten...

om det är en tillfällig dip eller om det är en början att släppa taget. Jag har noterat din starka vilja och målmedvetenhet - känner igen det. Däremot har jag inga referenser till att bli behandlad som du - min man inte behandlat mig illa på det sättet som jag läser att din man behandlar dig. Det har varit jobbigt på andra sätt. Utifrån det jag läst, och som jag förstått det, förstår jag verkligen att det kommer stunder när du vacklar. Lördagskramar! / mt

Känns så meningslöst allting....
Hade två tjejkompisar hemma igår på tacos o lite vinkväll.
Svårt att fokusera fast det var trevligt.
Enda jag tänkte på var att han var ute på AW med sitt jävla jobb.
Visar på vad han prioriterar mest.
Var så arg inatt att jag beställde skilsmässopapper.
Trodde han skulle höra av sig,men inte ett ljud vilket jag sagt till om så jag får lugn o ro.
Men när han inte ringer känns det fel också.
Tänker på han precis hela tiden....
Vill bara hålla om honom o vrida tillbaka tiden när allt var bra...
Vet att det är omöjligt men vad man pinar sig själv.
Ikväll orkar jag ingenting.vill hellst sova nu redan så man slipper tänka så mycket.
Tung dag idag igen.
Undrar när det kommer kännas bättre,vet att det inte finns något svar men det är ju det som är så sjukt jobbigt med ovissheten.
Borde bryta helt o gå vidare men jag kan inte se en framtid utan honom...........
Blir en lång Lördag tyvärr.........

...bara trött och ledsen.
Det känns så orättvist att jag är den ende som får den negativa sidan av maken.
Jag har inte gjort mig förtjänt av det och idag är jag bara ledsen.
Vet faktiskt inte om jag orkar längre. Viljan börjar svikta.
Vill också bli sedd!!!!

Trots att jag inte känner hela din historia, eller skrivit till dig innan, vill jag ge dig ett par varma kramar...
Det jag kan läsa i dina senaste inlägg är stor styrka, mycket insikt och ännu mer vilja!!
Och man får vara liten och ledsen ibland, det kan till och med vara bra..
Kom bara ihåg att vi är många som gått igenom liknande eller helt olika tunga saker, och att vi lika eller olika finns här för varandra!!
Det tröstade mig många gånger när jag mådde som sämst...
Ta hand om dig, låt känslorna komma, och kom ihåg att du inte är ensam!!!
Kramar!!!
/k

en brasa i Filosofiska rummet, brygga gott te, duka fram bröd, ost och marmelad och så ska vi sitta där med varandra och bara vara i all vår styrka och sårbarhet.

Kramar, kramar - fly inte känslorna även om de gör ont. Det finns ett efteråt / mt

...också massa kramar...alkoholen är ett gissel!!
Sitter ensam och är ledsen, min man är så vänlig och pratsam mot andra, jag är honom likgiltig och det gör så ont. Idag orkar jag inte helt enkelt.
Hade gärna haft sällskap med lite förståelse och vänlighet...

Skönt titta in här och känna gemenskapen..

Är inte heller stark, övertalar ofta mig själv för att orka bara...

Tänker på dig markatta...

En dag i taget...