Senaste kommentarerna i forumet

Vilken jobbig tid du går igenom just nu. Försök påminna dig om att inga känslor är konstanta. Det kanske upplevs så just när känslorna är som starkast och tankar som att ; "jag orkar inte" eller "jag klarar inte den smärtan" dyker upp men det är bara tankar och tankar, precis som känslor, kommer och går.

Du har ju beskrivit stunder du upplevt ett lugn sedan du lämnade honom. Våga se att du också har gått igenom positiva förändringar, att du har haft stunder av klarhet då du har vetat vad som varit rätt för dig. Jag är säker på att du jobbar dig fram till en plats i ditt liv där det kommer finnas fler och fler sådana stunder av klarhet. Det gör ont på vägen och ibland går det fram och tillbaka men du har ju kommit en god bit på väg.

Paradoxalt nog så blir våra känslor och tankar svårare att hantera när vi inte accepterar dem. När man tänker; "nej, nej, jag orkar inte, det här händer inte" så kämpar man emot känslan. Man skapar då ett mönster i hjärnan där man betingar att dessa känslor är "farliga" och man blir livrädd nästa gång dessa tankar/känslor ploppar upp. Om man istället gör tvärtom, accepterar att känslorna finns där; "nu är jag ledsen", "nu är jag arg", "nu upplever jag känslor av hopplöshet" så betingar man istället sig själv med att själva känslan i sig inte är farlig att känna, man lär sig att den passerar och minskar i styrka. Nästa gång de kommer tillbaka så upplevs det inte lika skrämmande.

Försök tillåta dig att känna det du känner, fly inte, döm dig inte. Det är helt ok att vara ledsen vännen. Du dömer dig själv så hårt, men det du känner är ju helt normalt att känna i en sådan situation som du är i. Var snäll mot dig själv, det är du värd.

Kramar

... drömde jag den värsta mardrömmen någonsin.
Jag drömde att jag gick till läkare för en rutinkontroll, men plötsligt upptäcktes en tumör mellan skuldrorna och det visade sig att hela min kropp var full med tumörer och jag hann inte ens ta farväl av flickan, för livet var bara över.
Och det är precis där jag är: jag orkar itne leva i detta, men samtidigt är jag så fruktansvärt rädd att aldrig mer få träffa mitt barn.

Vi har varit på ett samtal, sambon och jag. Han var så lugn, sansad och tillmötesgående på så många sätt, och jag bara satt och hulkade, så fruktansvärt ledsen, så ledsen att jag itne har ord, att hela bröstet känns som att det ska sprängas...
Jag är så ledsen för att vi hamnat här, för alla fina stunder, för att jag kanske aldrig mer ska hålla om honom eller få känna att han håller om mig, för att den som varit mig allra närmast inte längre ska finnas där, för att jag inte kommer finnas där för mitt barn 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan, för att sambon kommer bo kvar i huset, för att jag inte är säker, för att jag inte vill leva som vi haft det ibland, men för att jag ändå hoppas och tror att vi skulel kunna få det bra någon gång... Det gör så ont, jag har ju känt i några dagar att livet är lugnare utan honom, men när vi satt där och vi båda bara grät, och jag kände ju att när han är sån - då är det ju den människan jag vill leva med (men inte allt det andra med ilska, shoppingmissbruk, porr, hårda ord till mig och barnet, inför barnet osv...). Och terapeuten som inte vet något om vårt liv rekommenderade att vi ska ha flickan halva tiden var och det gör så ont att tänka att vi skulel dela på det...
Åh, allt är en enda soppa... Jag orkar bara inte. Jag vill abra lägga mig på rälsen, ajg orkar itne... Jag vill itne strida om flickan, jag vill bara att hon sak ha det bra, och samtidigt: jag ser ju nu att hon är mycket arg men att hon har en mer aktiv pappa redan, men samtidigt så vill jag så förtvivlat gärna vara den som finns för henne och jag vill inte vara utan henne...

Orkar inte mer, jag vet inte ens hur jag ska få ordning på helgen... Åh, det grö så ont, jag klarar inte den smärtan, vill bara hugga bort den, karva ut alltihop...

Mina fina vänner!!!
Tack! Att läsa era ord och veta att på tre platser på jorden, vitt skilda åt, finns tre vänner som tänker på mig då och då...
två av dem har jag inte ens mött i verkligheten....
Det är rätt stort!
Och tänk att det sen kan finnas vänner som tänker på mig utan att skriva här... <3
Och ordet är mäktigt, bara genom att skriva lite, så blev det genast lättare...
Det är rätt stort det också!
Men störst av allt är kärleken, ni kan räkna er dit! Ni är alla delar av min kärlek!
Ha er en fin dag idag!!!
Kraaaam!
/k

för tolkningen av getterna och fåren... den helar min mänskobild och världsbild som innefattar himlen. Den fyller mitt hjärta och min själ... med salighet. Så är det förstås! Jag skrev häromdagen - i Stigsdotters tråd tror jag - om mänskohimlen, katt- hund- och hönshimlen... och att där finns också plats för våra fyllepappor. För så har jag velat tänka och tro. Och nu fick jag bekräftelse på versen i min (fylle)pappas dödsannons

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro
var viss det skall sin kärlek nå dess längtan skall få ro.

http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/poesi/zt/vinterga.htm

Tack Lelas för dagen text - den är min nu. / A

rakt ner i morgonkaffet - varma, goda tårar, jag blir så berörd. Dompas "ngt" visar sig om och om igen om vi bara är öppna för att hmmm "Gud bor där han blir insläppt för hen är redan där" (förlåt Martin Lönnebo men jag tror du fixar att jag infogar hen i din text).

Älskade lillablå - jag delar din sorg <3 Också jag har förlorat en mycket älskad mormor och även mamma. De blir våra finaste skyddsänglar som alltid finns nära.
Till dig idag en dikt av Eeva Kilpi - byt bara pojken mot ditt namn och farmor mot mormor (så får den texten stå ograverad)

Den dag du börjar sakna mig
- och tänka sig,
det är jag säker på att du kommer att göra,
pojken min, älsklingen, farmors egen gullevän –
när du blir ledsen,
titta då på en blomma,
vilken som helst, den närmaste:
ett humleblomster, en renfana, ett grässtrå,
ett litet blänk vid vägkanten.
Där står jag och ler,
ser dig i ögonen och tröstar dig.
Vi ska inte sörja för mycket.
Vi ska vara på något så när gott humör.
Vi ska leva den stund vi kan
och ta dan som den kommer.
Det enda man egentligen kan här i livet
är att göra någon annan glad.
Man kan låta bli att bryta en blomma.
Man kan låta bli att fälla ett träd.
Man kan låta bli att döda.
Man kan låta bli att slå.
Man kan inte låta bli att vara ledsen ibland.

(Eeva Kilpi)

Kram, kram / A

Så jävla/himla (?) konstigt att jag tänkte på dig i morse. Jag är ju skeptisk mot Gud...så där kan jag inte uttala mig. Men Lelas ord kanske kan hjälpa? Men jafg tror att det finns "ngt" eftersom jag tänkte lillabå i morse...långt innan dina inlägg? Skönt att mormor fick somna in med sina nära...så var det ju förr. När man dog hemma, nu tror jag att det är en gåva...och den gav ni henne. Vill hålla om dig...vilket inte går. Så jag skickar en stark cyberkram och en önskan om att mormor lever kvar i dig. /R

Minns du vad jag sa sist vi sågs om himlen? Man tar bara med sig sina goda egenskaper dit.

Det finns en bild i Bibeln (nu blir jag lite teologisk, ni får stå ut med det) om hur Gud skall skilja getterna från fåren. Jag har tänkt att den handlar om att antingen så kommer jag till himlen eller inte. Men, så hörde jag en präst-vän prata om den texten och plötsligt såg jag den på ett annat sätt. Han pratade om den som om det finns får och getter i var och en av oss, och att det alltså handlar om att skilja ut det goda från det onda i varje människa. Alltså får jag ta med mig mina goda egenskaper, men slipper mina dåliga sidor. Så jag tänker att det liksom gäller att få med sig så mycket som möjligt av sitt jag.

Alltså: din mormor Märta behöver bara träffa de sidorna hos din morfar som hon älskade. :-)

Kram, min vän.
/H.

PS. Om någon vill titta på bibeltexten så finns den här: http://www.bibeln.se/las/2k/matt#q=Matt+25%3A36

Jag tänker på flera olika av AA's (och Al-anons) berömda deviser. De passar så bra för dig just nu, flygcert. Eller vad sägs om de här två?

"Det viktigaste först."

"En dag i taget."

Kram, gumman!
/H.

Gulle du, lilla bästa blå. <3

/H.

Finaste du!
Det går ju inte att kika in här utan att lämna ett litet spår...
Fast du vet ju att jag tänker på sig ändå!!!
Stora kramar!!! <3
/k

Min allra finaste mormor har lämnat oss, vi är ett kakmonster mindre på jorden, min allra bästa vän har somnat för gott...

Mormor bestämde sig en dag för att det fick räcka. Nä. Idag vill jag inte gå upp. Och inte heller äta. Nä, nu får det vara nog.
Jag antar att man får bestämma sånt när man är 96 år fyllda...

Och jag unnar henne den eviga sömnen, hon ville inte mer. Såg dåligt, hörde sämre, ont i hela kroppen, klarade att äta själv men allt annat behövde hon hjälp med.
Och jag är tacksam för de tre veckor vi fick med henne, med döden som sällskap, vi fick modet att säga det vi inte sagt, ge de kramar vi behövde... Vi kom fram till att vi har nåt speciellt, mormor och jag....

Jag gick tidigare från jobbet i torsdags, mamma och min moster var hos mormor, och en timme efter att jag kommit dit drog hon sina sista andetag...
Så glad att vi fanns vid hennes sida, att jag hann!!
Men samtidigt vill jag bara glömma... Inte var det några sista ljuva suckar inte, det var panik och ångest...
Älskade mormor, nu slipper du lida!!
Men jag saknar dig! Hela tiden, varje sekund, dag och natt!!!
Och om det finns ett liv efter detta hoppas jag att morfar var nykter när han mötte dig...

Fick en bit tejp på tröjan idag, format som ett liiiitet liiiitet perfekt hjärta.... Väljer att se det som en hälsning från mormor...

Och ja, jag mår rätt skit, egentligen, men ändå bättre än för tre år sen, när jag lämnade den alkoholist jag trodde mig älska..
Jag mår skit, men jag har en älskling som finns vid min sida, jag tillåter mig att känna, jag gråter och skrattar, och jag är omgiven av underbara fantastiska vänner!!!
Men just idag mår jag skit.... Och det är ok!

Jag hoppas att ni, mina vänner, mår efter omständigheterna väl, och att ni får den kraft ni behöver för det ni måste göra!
Tack för att du läst!
<3
/k

...tanke i ord...

Livet går upp och ner, som sig bör.
En blick kan spränga hjärtat i bitar eller hela och omsluta. Ett ord omvandlas till fysisk smärta eller ge styrka och värme.

I krislägen arbetar hjärnan i högvarv, kan ta hur stora beslut som helst samtidigt som en sten i skon känns som foten amputerats.
I andra typen av krisläge, när man måste springa för livet. Då får man oanade krafter, av muskler som egentligen inte finns, löpandet är det enda viktiga och hjärnan grubblar inte.

Kroppen väljer ibland rent instinktivt. Det är jag tacksam över.

...trippandet kommer släppa. Just nu cirkulerar allt runt dig och jag kan känna igen skulden och bördan. Jag var också den som tog stegen, tog initiativen, annars hade vi fortsatt mala i samma kvarn. Det orkade inte jag.

Jag tänker precis som du, stackats flygcert, hon måste ha det så mycket svårare än jag. Jag hade ju redan min "frizon" trots att den bara bestod av en studentlya, men där kunde jag tänka friare. Det är ju, som jag sagt tidigare, omöjligt och ointressant att mäta. Varje situation är unik och gör just precis så ont som den gör, om orsaken är en sten i skon eller en blick har ingen betydelse.

Njut med din käre vän. Ta upp boendealternativen med honom. Oavsett om vännen ger råd eller inte så känner du inuti när du pratar om det vad som känns rimligt och bäst för dig och flickan.

Lita på din magkänsla.
Du är på rätt väg, en god väg trots smärta och tårar.

Kram

känns ju inte som ett alternativ, det är ju bara min rädsla att vara borta från flickan länge som får mig att tänka så...
Jag vill leva ett liv där jag inte trippar på tå. Jag vill inte det.

en bit för varje dag.
Har sovit så dåligt, vänder och vrider mig och är så orolig för mina lilla flicka. Försöker tänka att det värsta som kan hända är att jag bara komemr ha barnet hos mig varannan vecka, men det är verklgien värsta-scenario som jag hoppas inte blir verklighet.

Ja, Lelas, det är ju roddbåten, motorbåten och helikoptern som jag tänker på... Men hur ska jag kunna klara detta... Känner mig så ja, jag vet knappt vad jag ska skriva- har inte ord och ser knappt tangenterna för alla tårar... Vill inte vara med i det här mer...

Sorgsen, jag vet ju att ängeln är trygg hos mig, men jag vet ju också att hon kan vara trygg i pappas famn ibland. Ibland är hon ju pappig och vill vara där, och det är ju inte alltid som han är galenarg...
Idag ringde sambons brors fru och sa att hon förstår oss båda, hon vet att sambon inte är en lätt människa och hon vill finnas där för oss båda, det har hon och brodern helt kommit överens om. Hon var väldigt bra: sa att de vet att jag fokuserar på barnet medan sambon går in i paniktillstånd och inte kan tänka klart... Men hon/de förstår ju ändå inte hela problemet, men jag fick i alla fall lite medhåll och det är ju tyvärr viktigt för mig...! Hon menade att vi tjänar på om vi inte går in i något förhastat utan försöker ta hand om oss på var sitt håll och vårdar oss själva och väntar med stora beslut för framtiden. Låter ju fint, men jag tror aldrig att vi kan få det att fungera. Däremot kan jag invänta att vi ska kunna göra det bästa för barnet.

"sov, ät och andas" Försöker ju sova, men åh, så svårt, äta går knappt och jag har gått ner flera kilo på bara ett par veckor, men andas klarar jag ju ok i alla fall...!

Sorgsen, nästan varje gång du ger mig av dina erfarenheter så tänker jag "stackars Sorgsen, hon måste ha haft det så jobbigt, men min sambo är ju inte så hemsk, så jag borde ju bita ihop..." Jag tror att om jag bara är ute ur bilden så kan han säkert bita ihop och vara en bra pappa, snällare och lugnare och mer aktiv... Men jag ser på sociala medier att han inte sover på nätterna ännu......

Jag funderar på två evantuella boendealternativ... Ett som ligger några hundra meter från sambon och ett som ligger i andra änden av stan.
Nära:
+ lätt att flytta barnet mellan sig
- jobbigt att vara så nära varandra (både för barnet som kanske kommer vilja "gå hem till pappa/mamma", jobbigt om sambon "bara kommer förbi")
+ ganska billigt

Långt bort:
+ skönt att komma iväg
- dyrt och helt fel håll
Kan inte tänka... Vilket är roddbåten och vilket är motorbåten?

Mt, idag ska jag samla lite kraft: jag ska träffa en kär gammal vän, en vän som jag indoktrinerats till att inte ha kontakt med, men idag ska vi ses en stund. Som jag längtat! Han är en fantastiskt vän!
Kram

- men nu är du där! Du har tagit det kanske viktigaste, mest avgörande steget.

Håll ut! Undvik att träffa f.d sambond och hans släktingar ensam. Gå inte tillbaka!

Du skriver att flickans pappa till stor del lämnar henne hos broderns familj och att du, samtidigt som du då tycker att hon kunde vara hos dig, försöker tänka att hon tycker det är kul med dem och då kanske det är bra... Så kan det vara! Om hon har det bra där är - kan du se det som en resurs? Kanske de också kommer att "se" honom (f.d sambon) i ett annat ljus nu när deras relation blir en annan. För det blir den, alla i ett sammanhang påverkas i en förändring.

För barn är det bra att ha flera trygga hållpunkter - om f.d sambons brors familj kan vara en trygg och bra plats för flickan så tacka och ta emot. Hon kommer inte att älska dig mindre för det.

Jag delar helt Sorgens uppfattning och erfarenheter vad gäller barn och separationer. Jag lånar hennes ord: Gå vidare, din väg är din och nödvändig!

Med önskan om en ljus dag - andas, vila, samla krafter
Kram / mt

...du gör det du måste, annars hade du inte varit där du är!

Ljuset finns där...i din sista fras..ängeln trygg i gästrummet.

Försök ha någon med när ni samtalar om framtiden. När jag skildes brukade det göra de där viktigare samtalen kortare och lättare att hålla sig till ämnet. De praktiska samtalen var för oss ganska få. Senare blev ju all kontakt genom advokat eller tillsammans med soc.

Var bara som du är, det är det enda flickan behöver.
Se dig om efter boende och sov, ät och andas.

Mitt ex gjorde också mängder av utspel, ömsom bedjande, ömsom hot eller martyr. Allt det där var säkert helt ärliga känslor men inget att bygga upp relationen på igen.

Det är jobbigt att vara mitt i all sörja, det går ju inte undvika alla samtal med alla. Som för dig, mannen-hans bror och familj-?
Men, kan du försöka hålla alla ord-påståenden-skuldbeläggningar borta från hjärtat ditt? Om orden kommer för nära (du vet ju förmodligen oftast vad som kommer sägas eftersom du hört det förut) kan du kanske hitta ett sätt att lyssna med "halva öronen"? För att undvika bli lika sårad varje gång? Lyssna och räkna får,....vad som helst....
Jag menar verkligen inte att nonchalera men ibland orkar inte kroppen ta in allt med full uppmärksamhet.

Gå vidare, din väg är din och nödvändig!

Tänk på att en skilsmässa är oftast räddningen för alla inblandade, trots att det är jobbigt. Just skilsmässan öppnar möjligheten att kunna leva och utvecklas. Leva vidare, tillsammans men på olika adresser, utan osunda spänningar mellan föräldrarna. Just det ger barn en stor skopa av den trygghet och ro de så väl behöver.

Det är skräckinjagande och extremt obehagligt att hålla i rodret. Men släpp inte taget när energin bara räcker till andetagen.

Varm kram
Tänker på dig

Du vet hur det är med tecken, flygcert... det är som att stå på taket och vänta på att bli räddad medan roddbåten, motorbåten och helikoptern passerar. ;-)

Kram, vännen.
/H.

Tack.

Bra tips Sorgsen: ska försöka att bryta samtalen med vita lögner. Jag märker ju hur jag fastnar varje gång.

Ja, jag kanske är mitt i det allra tyngsta, men jag ser ingen ljusning. Idag satt jag på samtal och bara önskade att jag skulle dö. Det var verkligen fysiskt så att jag kände att jag är färdig nu, jag orkar inte mer och nu är jag redo att inte var kvar här.
Jag är så fruktansvärt rädd att jag ska skada barnet, att jag gör fel. Sambon och hans brors familj träffar ju barnet ihop varje gång nu (flickan vill gärna följa med när brodern med familj är med) och jag bara dör... Jag försöker tänka positivt, peppa mig själv och se det på ett positivt sätt, men oj vad tungt det är. Vi försöker komma fram till hur vi ska göra med flickan (när vem ska ha henne), men det är kämpigt. Han vill ju ha henne, men lämnar henne till stor del hos broderns familj och då känns det ju som att då vill jag ju ha henne istället. Men jag försöker samtidigt tänka att hon tycker det är kul med dem och då kanske det är bra...

Idag träffade jag advokat och fick veta "hur saker funkar", men jag kan inte, har itne ork, har inte känslan, vågar inte ta steget att bestämma att vi ska skilja oss... Min hjärna vet att jag måste lämna för annars kommer jag inte överleva och i vår relation kommer flickan må dåligt, men jag vågar inte tro att jag gör rätt...

Mt, sambon är ju mer aktiv de stunder han träffar flickan och å ena sidan känns det ju så bra, men samtidigt så gör det så ont att det kommer nu och jag är så rädd att flickan ska plötsligt ändra sig och inte vilja vara hos mig, för jag vill inte tvinga henne om hon inte vill... Och idag förstod jag hur det varit när hon träffat pappa och brodern: de har kört världens övertalningskampanj förstår jag ju eftersom flickan när hon kom hem hade tusen tankar och frågor om hur vi ska bo, att "hon vill bo med mig men hon kan tänka sig att åka till pappa en dag ibland men komma tillbaka till mig igen"...

Ibland har sambon hotat med att han ska ta livet av sig, och jag är hemsk, men ibland önskar jag att det inte bara var ett hot. Hans alla sms, telefonsamtal och välmenande små ömhetsord blandat med all sörja håller på att göra mig galen.

Min högre makt: ge mig ett tecken, ge mig en bostad... Eller var det tecknet som kom idag - en gammal vän har ett nyrenoverat hus att hyra ut; alldeles för dyrt och alldeles i fel ände av stan, men det är ett hus... Jag ska åka och titta i helgen. Och just nu känns överlevandet lättare igen, för min lilla ängel ligger inne i min brors gästrum och sussar så gott, tryggt hos mig.

Jag instämmer med föregående talare: du skall inte lyssna på hans bror. Jag skulle vilja råda dig att faktiskt inte ha någon kontakt med honom alls. Du behöver inte honom nu, tvärtom så är han din största risk, tror jag.

Kram, vännen!
/H.

Vad kul, Adde! :)

/H.

Jag har tänkt på dig. Hoppas det går framåt för dig. Skickar en kram!

...den goaste kärleksförklaring man kan önska sig.

Åh, vad jag behövde detta!

Tänk att några få ord inbäddade i rätt tonläge, rätt tid och från rätt mun kan betyda så mycket?
Jag blev så rörd, tårarna pärlades och de återvänder nu när jag skriver.

Detta ligger nu i det goda högen, den enda hög jag sparar på och återkommer till i tankarna.

Fick utrymme säga att jag inte vill ha onödig irritation över småsaker, vi är värda så mycket mer.

Kram på er alla kloka

men inte oväntat att mannen reagerar så som du beskriver. Hans brors inspel (eller utspel) ska du verkligen låta rinna förbi... Ingen annan än du kan veta hur är det för dig att leva med den mannen och därmed kan ingen annan ha nån synpunkt om hur bra eller dåligt det är - och ha en åsikt om att du ska gå tillbaka. Gör inte det! Gör inte det!

Så bra att du skriver av dig och ur dig. Fortsätt med det!

Kram, kram håll ut nu! / mt

...jag ser det du gjort som ett handlande efter att din gräns-ditt ultimatum blivit överskridet.
Inte alls som du skriver, stoppa huvudet i sanden!

Du har aktivt gjort ett val, en stor förändring!
Var stolt över dig och din handlingskraft!

Ofta ofta hamnar min tankar i vad relationen är värd, om kärleken är äkta, om maken bara har mig för att jag finns kvar....
Lika ofta som jag strandar i den tanken, lika ofta infinner sig svaret att jag inte kan få svar ännu. Då blir nästa drag att antingen lämna det vi har eller vara kvar och få veta när tiden är inne. Jag går tillbaka till våra goda stunder, de är vackrare än jag kan beskriva. Om några månader är sommaren här, då blir det revision!

Idag är en ok dag, endel bra och något mindre lyckat, vanligt med andra ord.

Tjingeling