Senaste kommentarerna i forumet

...jobbigt du har det.

Vita lögner kan du kanske ta till?
Menar, om du inte tror du kan säga just det du tänker till sambons bror kanske du kan göra samtalen korta?
I början av samtalet säga att du är på väg ut? Fixar mat? Har tandläkartid? Vad som helst, så de inte behöver bli så ingående?

Omgivningen kan inte förstå, bör inte eller vill inte förstå, inte ens om du skulle få sagt exakt hur du känner och precis vad som hänt.
Lägg din energi på din framtid istället, det är en klart bättre investering.

Det du upplevt är sant. Hur du mår är på riktigt och gör dig precis så illa som du känner.
Lita på dig!

När det gäller flickan måste han själv vårda kontakten så hon vill umgås med honom.
Han har rätt till umgänge och vårdnad lika mycket som du, så länge ni har gemensam vårdnad.
Men, om hon vägrar, då menar jag vägrar, inte "har inte lust", det är då utredningar börjar dra igång.
Min erfarenhet är att soc alltid i början utgår från att vi vuxna påverkar barnen i en eller annan riktning så var noga med att vara övertydlig i vad som hänt.
Jag minns att det inte räckte med att säga saker en gång. En av dem förstod aldrig, hon ville inte tro det var så illa som det var. Pappan var ju såååå trevlig.

Du står i den tiden som jag minns som den absolut tyngsta men samtidigt successivt säkrare på att det var rätt att lämna. När jag väl tagit steget över till "andra sidan" såg jag tydligare.

En sak i taget!

Kram

och jag tänker på dig!

Du verkar rätt så klar över dina tankar och det känns som att du kommit så långt! Skönt att du vet lite mer om vad som är viktigt för dig, vad du kan acceptera och inte!

Jag gillar väldigt mycket Lelas tanke med ultimatum-lista, vad man inte kan acceptera och vad man gör då. Jag har kommit förbi den dock, känenr att jag stoppade huvudet i sanden och flyttade hem till bror min för att det var det enda alternativet enligt min hjärna...

Kramar till dig

Känner mig så svag, så svag.

Nu har hans bror kontaktat mig igen: "det måste gå att hitta en lösning, jag tror att ni på något sätt kan hitta tillbaka till varandra.... Att flickan inte vill vara med pappa måste du hjälpa till med: du måste visa henne att det är ok... Är det verkligen bara sambons fel att ni hamnat här? Vad är din del?..."
Jag bemötte det med att
- jag tror inte på en lösning nu,
- jag försöker peppa flickan att vilja vara med pappa men när hon inte vill så kommer inte jag att tvinga.
- Det är inte mitt ansvar att visa henne: sambon har gjort saker som gör att hon inte vill, jag tycker inte heller att det är ok så jag kommer itne att vara påstridig i att visa henne att det skulle vara ok för mig.
- nej, vi är två som orskat denna situation, men nu är vi här och jag kan ta på mig vissa saker, men det är inte ok att skrika/hota/kalla mig saker.

Ja, känner mig lite bestämd just nu. Men också rädd och osäker och ledsen, nervös osv. Sambon är galen och kallar mig alla saker och ändå tänker jag ju emellanåt att jag överdriver. När jag pratar med hans bror så blir jag helt vilsen: känns som att jag är galen när jag inte vill ta på mig mer av våra gräl, typ: vem är jag som är så felfri? Måste ha fel...
Men å andra sidan, jag skulle gärna vilja säga till brorsan att jag tror att din bror/min sambo är en narcissistisk alkoholist och jag vill itne leva i det längre, jag har gjort det och den lilla biten du ser av det är ingenting mot vad jag levt i de senaste åren, och nu vill jag inte prata mer med dig om detta. Punkt. Men så kommer ju snälla jag aldrig att säga... Tyvärr?!

Tack Markatta för den fina dikten!

Hoppas det löser sig med jobb.
Kramar
Miss K

va längesedan ja va inne här ska gå igenom allt ja skrivit

vårmötets gäst på GiG :-)))

över sitt ultimatum, eller sin gräns är det viktigaste.
Att veta inom sig.

Vilket jobb du gör!

Önskar dig en riktigt bra, vanlig dag! / mt

...ultimatum börjar krympa ner från yviga ordlösa tankar till nedskrivna ord på en bit papper.
Min plan är att få ner ett ultimatum i en storlek som får plats på en lapp i plånboken.
Jag har ett "akut-ultimatum" redan.
Det långsiktiga är inte läge för ännu. Det har heller ingen precis form ännu.

Behöver inte skynda, inom en ganska snar framtid blir det tydligt för mig i vilken riktning maken tänkt sig gå vidare.

Kanske behöver jag inget ultimatum
Kanske behöver det uttalas med stora bokstäver
Kanske räcker en huvudnickning
Kanske han ger mig ett ultimatum

Imorgon väntar en ny dag, en helt vanlig dag!

...med lite förståelse och bekräftelse.

Det var just det jag kände jag fick på anhörigveckan.
Det känns nu som den veckan blev en slags "mitt-i-livet-sammanfattning" . En sammanfattning över det jag levt med, hur jag formats av livet, vad jag gjort ok, vad jag måste bli bättre på.
Jag hade aldrig gett mig den veckan om jag inte haft min make, missbrukaren. Så, oavsett hur framtiden kommer se ut, kommer den veckan alltid tjäna som en investering i mig själv, för mig själv.

Idag, samtalet som avslutades, känns det inte så bra, men samtidigt går jag över, om och om igen, varför jag reagerar som jag gör.
Kom fram till en slutsats, finns fler, men en av dem är tydlig och enkel att genomföra.

Eftersom maken varit så frånvarande mentalt (jag har förstått att det finns minnesluckor) och jag inte utgår ifrån att han minns, blir det långa förklaringar. Jag vet ju inte när det är saker han har missat, men det som blir upprepningar för honom gör honom, på ren svenska, skitförbannat irriterad. Han tycker jag blir seg och fastnar i långa utläggningar.
Ikväll har jag skrivit ner, vänt på händelser, funderat och kommit fram till att jag i det fallet enkelt kan/ska ändra mig.
Det är ju, självklart, så att jag i em försökte "bädda" för hans missbruks konsekvens. Jag vill inte han ska känna sig "dum" för saker han eventuellt inte minns.
Hn förstår långt ifrån allt i mitt jobb, helt ok, men vad jag tycker väldigt illa om är att han drar/dragit egna slutsatser baserat på okunskap. Det är dock hans problem! Vad som hänt/händer är att han dumförklarar mig?! Jag som har avsikten att samtalen just ska undvika den situationen/känslan för honom. Hans slutsats i em var baserad på just okunskap och där kommer jag inte intill eftersom han redan långt tidigare är irriterad på mig. Ofattbar irritation i min värld men, jag är ju den med tålamod och jobbar alltid omgiven av en stor samling individualister...jag är inte heller missbrukare i en just inledd behandling...
Jag har överseende idag.

Slutsats!

Sluta förklara "före" i våra samtal. Aldrig mer!

Någonstans är det respektlöst av mig att inte utgå från att han minns eller vill minnas.
Det är bara så tråkigt att han projicerar på mig.
Jag väljer, i detta, utgå från att missbrukartänket/beteendet inte lämnat honom.
Men utgår också från att han får söka en annan väg för mätta sitt behov av kasta galla.
Där står jag inte till tjänst längre!

Kram på er därute

Lelas
Ultimatum!
Ett enda ultimatum men bara rubriken uttalad och underrubrikerna tydliga för mig.
Det känns som rätta vägen.

En sak i taget!

Du är mitt i det jobbigaste!

Tänker på dig vännen

Vad jobbigt... Men, vad bra att du har kommit till den här punkten!

Jag tycker mig se lite djävlar anamma i dina ord nu - bra! :-) Heja dig, du fixar detta!

Försök att vila nu. Andas. Och som min samtalskontakt sa: "Känslor är inte farliga. Det gäller bara att komma på vad de betyder."

Kram, hjärtat!
/H.

Vilken jävla helg. Aldrig mer.

Jag har sagt att det är över nu. Mötttes av ilska, kränkningar och förtalades inför flickan.

Jag vill aldrig gå tillbaka till honom. Jag hoppas att jag kommer vara så stark att jag aldrig tvivlar på detta igen: jag vill inte leva med honom någonsin igen.

Jag är så orolig för flickan och att han kommer att få ha henne mer än jag, men jag måste ta mig ur detta.

Tack för alla era ord, allt ert stöd. Jag är på ruinens brant och det är ett långt stup kvar att falla, men jag hoppas att det finns en ljusning långt där nere...

Pling! Dagens boktips:

Jan Johansen: Med nya ögon.

http://www.norstedts.se/bocker/utgiven/2013/Var/johansen_jan-med_nya_og…

/H.

PS. Förresten, har ni hört hans senaste skiva? Lyssna på den här, som är till hans fru:
http://open.spotify.com/track/2DklQTl3tblv47VfwOP3JH

Hej igen!
Du resonerar så klokt och lugnt, så det kommer fungera väl det där med ditt ultimatum. :) Det märks också att anhörigveckan gjorde väldigt gott för dig - visst är det härligt? Skönt också att höra att det inte innebär några större praktiska hinder att bryta upp om det skulle bli nödvändigt.

Du undrar om du skall berätta för honom hur du tänker kring återfall (när du väl har klurat ut hur du faktiskt tänker). Jag tror inte att du skall göra det, inte i det här läget i alla fall. Signalera istället till honom att du tror på hans nykterhet och att du därför är lugn i att ställa ditt ultimatum - du räknar med att han skall klara det och att du därför inte kommer behöva göra verklighet av det du hotar med (att lämna).

För ett tag sedan så funderade du ju över det här med att inte dela allt med varandra... det här är ett sådant exempel, tänker jag. Du ger honom en bättre chans att lyckas genom att hålla honom utanför detaljerna i ditt ultimatum. Han måste naturligtvis få höra att du lämnar honom om han dricker igen, men det räcker så. Du behöver inte utveckla det för honom.

Kram, vännen, var rädd om dig!
/H.

...30 min sen fick jag en ny portion av hans respektlöshet.

Fattar inte varför???
Vilket behov mättas hos honom?
Jag berättar och han gäspar och trycker ner mig. Jag blir ledsen inuti men slutar prata och samtalet tar abrupt slut.
Han kör över mig fullständigt. Varför?

- håll din riktning! / mt

...inte din rädsla ta över.
Att du är rädd, osäker, ledsen, uppgiven, velig, kraftlös....allt...det är "normalt" i din situation.
Det biter sig krampaktigt fast i dig, du står ju mitt i. Skillnaden för dig nu mot förra veckan är att du tagit ett steg, ett konkret steg, i en ny riktning.
Den riktning du så länge önskat men inte orkat.

Jag påminns av så mycket i det du beskriver. Alla ord, hot, skuldbeläggandet, vädjan, allt oberäknerligt i tid och handling. Det var en jobbig tid men ganska snart insåg jag att jag inte alls behöver ta del av allt det där. Jag hade ju valt lämna just det. Han, exet, kunde säga saker som inte alls stämde med min verklighet. Det fick han stå för alldeles själv. Jag behövde varken dementera eller bekräfta, gav mig inte in i det där, det skulle inte gagna någon. Hans behov av smutskastning eller historieprat om vårt liv var hans behov. Vid något tillfälle bad han om min hjälp, " för jag kände honom så väl", jag sa jag gärna lyssnar om han vill säga något men att jag kände honom i vårt äktenskap men inte längre. Sån befrielse det var, att känna det och att säga det.

Ta hjälp om du verkligen måste prata med honom. Se till att ha en tredje part med. Då brukar de värsta påhoppen utebli. Din bror kanske?

Vad han säger till dottern kan du inte styra. Men tro mig, med tiden lär sig barn vad som är vad. Förrvirringen nu i börja är inte rolig att se eller uppleva men det är övergående. Om det inte finns hot eller missbruk så klarar barn sig igenom den fasen utan att ta långsiktig skada. Men, det förutsätter att det INTE finns missbruk, hot, misshandel i någon form! Ilska, besvikelse och rent skitprat/baktaleri överlevde jag och mina barn. Ett gäng friska, glada, sunda barn har jag trots allt osannolikt vi gått igenom.

Var tacksam och stolt över vad du genomfört hittills och se tiden an.
Gråt när du behöver, skrik eller var tyst efter behov.
En sak i taget!
Det viktigaste först!

Kram på dig

ur det jag tidigare klistrade in i din tråd - om Normaliseringsprocessen, vad som händer med kvinnor som är utsatta för våld. Det gäller dig och andra kvinnor som lever i sådana relationer som du:

Beskrivningen ovan är en process som gradvis påverkar kvinnans personlighet.
Kraften till förändring försvinner och den negativa självbilden förstärks. I detta
läge är det svårt för kvinnan att själv förändra sin situation, hon behöver hjälp
utifrån. Det är viktigt att minnas att personligheten hos den våldsutsatta kvinnan,
som i den utomstående betraktarens ögon kan verka underlig, är en effekt av
misshandeln, inte orsaken till den.

Du behöver hjälp att tala med honom, envist hänvisar jag till kvinnohuset som borde vara de som har bäst kunskap om detta. Vilka råd får du därifrån?

Gå INTE tillbaka! Det kommer att ta tid. Det blir bra. Kram, kram / mt

...i "min" tråd är det högt till tak. Ordet är fritt och jag läser om och om igen. Tack för att ni så generöst delar med er.

Så här tänker jag,
det skrivna jag tar till mig direkt är förmodligen något jag redan vänt på i mina tankar/ord, eller något jag redan upplevt.
Det jag inte kan relatera till alls passar inte in i min situation, eller har fortfarande inte inträffat i mitt liv eller är fjärran mitt levnadssätt.
Oavsett så lär jag genom att märka hur andra uppfattar mina ord och tankar.
Endel saker får direkt en konkret tanke annat kommer jag aldrig beröras av.
Vad jag inte hoppas sker är att förträngning eller försvar av negativa händelser sätts igång inuti mig. Därför läser jag gärna upprepade gånger det som skrivits, både mitt och andras.
Jag vill tro jag har ett öppet sinne och är öppen för både kritik och förändring, även om det ibland både gör ont och kostar.

Det du skriver Lelas, om ultimatum, är helt på det planet mina tankar rör sig.
Enkelt och konkret ska det vara.
Jag blev rekommenderad att ha en tredje part med av behandlingshemmet. Det är också något jag känner behövs för att få tillräcklig relevans. Då kan inget dumförklaras eller missförstås.

Det som inte skulle komma beröra mig är allt praktiskt. Där är det enkelt. Mitt är mitt och hans är hans. Gemensamma barn har vi inga och min ekonomi går inte under om jag lämnar utan få något med mig från lägenheten. Min adress var jag tvungen ställa om i höstas eftersom mitt jobb kräver absolut kontroll över all korrespondens. Brev började försvinna i fyllorna.

Däremot måste jag veta hur jag går vidare om han tar sig återfall.
Ska jag ens ta upp det med honom?
Ev återfall?
Då är det ju samma som att jag tycker det är ok...
Vad jag vet ska med i mitt ulrimatum är att lögner och otrohet får mig att gå utan att tveka.
Alkohol i återfall är lite diffusare för mig.
Tid eller datum ger jag inte men jag kommer för mig själv fortsätta sätta upp delmål i min tidsplan.

Sommaren är fortfarande för mig en hållpunkt. Då blir det en revidering över vad som hänt och inte.
Kanske det är då det stora ultimatumet ska vara helt genomtänkt och framföras?
Tidigare var det uteslutet, nu känns det som att jag ska framföra mina tankar runt lögnerna. Att jag förväntar ärlighet och respekt.

Jag kommer ju den närmadte tiden få klart över hans fortsatta liv, utanför behandlingen.

Just nu känns det som vi har alla förutsättningar för en härlig framtid. Jag hoppas han känner likadant.

Kram på er därute

Gumman. <3

Det kommer ta tid för dig att läka efter det här. Alla dina frågor och all din oro kommer att lägga sig. Men det tar tid.

Det enda du skall fokusera på nu är att INTE gå tillbaka till honom. Allt annat kommer ordna sig.

Kram!
/H.

Det är så härligt att följa dig, Sorgsen. Du rör dig framåt hela tiden, och jag känner igen mig i så mycket.

Jag har tänkt väldigt mycket på det här med ultimatum. Det är jättebra, tror jag, att du själv känner efter och bestämmer dig för när det är dags att ställa ett ultimatum. Det är viktigt att vara klar över att man verkligen tänker följa det om det blir nödvändigt, och därför behöver man tänka igenom det noggrant.

Får jag ge dig några ultimatum-råd? Hindra mig om du tycker att jag skriver dig på näsan... Ok?

Jag tänker så här:
- försök vara konkret i dina tankar. Vad innebär det att du förväntar dig att han är nykter? Lämnar du honom för ett återfall, oavsett hur det ser ut? Är det ok att stanna om han tar en öl och sedan ångrar sig? Var, rent konkret, går gränsen för att du skall anse att han bryter mot till ultimatum?
- ha en konkret plan för vad du gör om (Gud förbjude) du måste verkställa ditt ultimatum. Det är jättejobbigt att behöva tänka på det, men fundera över vart du tar vägen om du behöver lämna. Vad tar du med dig? Hur kommer din vardag att bli om du bor tillfälligt någonstans? Hur löser du alla praktiska saker? Risken finns att du inte klarar att genomföra din plan i "stundens hetta" om du inte har tänkt igenom de här sakerna.
- finns det en bortre gräns för ditt ultimatum, eller kommer du leva resten av ert gemensamma liv med väskan packad? Det är nog inte bra att sätta upp en bortre gräns i tid räknat (åtminstone inte som han vet om, för det finns många exempel på alkoholister som håller sig nyktra till den gränsen och sedan "kompenserar"), men det kanske finns något annat sätt för dig att veta när ditt ultimatum inte längre gäller?

Och det allra viktigaste: om du har uttalat ett ultimatum, och han sedan bryter mot det, så MÅSTE du genomföra din plan. Att hota med att lämna och sedan inte göra det, är samma sak som att lova att bli nykter och sedan dricka. Vi förskjuter våra gränser, långsamt...

Däremot måste inte lämnandet i så fall vara för evigt. Det går att arbeta sig tillbaka. Men i stunden är det viktigt att genomföra planen. Förstår du hur jag menar?

Rådet att han en konkret och detaljerad plan fick jag av min samtalskontakt och det blev min räddning, och i förlängningen även räddningen för min och makens relation. Jag hoppas såklart att du aldrig kommer behöva verkställa din plan, men om...

Kram!
/H.

i hela hjärtat.

Sambon pendlar mellan bedjan och snällhet till lätt skäll och hot. Men som vanligt är det mitt fel. Jag försöker säga att vi inte ska prata eftersom vi blir som barn - sandlådenivå, men han säger att det är jag som hamnar där, för han "hanterar minsann sin ilska"... Jag blir tokig på honom.

Jag pendlar mellan att som igår ligga och storgråta så fort flickan somnat. Tårarna var som Niagarafallen och jag förstod lika lite då som nu hur jag ska orka. Är så rädd om barne´t. Vågar inte stå på mig fullt ut - vågar inte riktigt säga till honom att "nu är det helt över, jag vill separera" för jag är rädd att ta fel beslut och rädd för hans ilska.
Tänker på det ni skrivit om att ge upp, men det är ju på sätt och vis det jag gjort: jag har ju bönat och bett och gråtit och allt, men nu har jag bara gett upp.j ag vill itne ha mer skit, jag vill inte ha mer skäll. Jag tvivlar på att jag har rätt, tänker att jag överdriver allt som hänt, men så föröskte jag läsa mina anteckningar och jag hann ju inteläsa många dagar innan jag ser hur han varit mot mig, men framför allt mot barnet... Han har ju varit värst mot mig, men det som gör ondast i mig är det som barnet utsatts för. men om jag bara hade ett boende...

Jag orkar inte vara med honom, men jag är så rädd för alla ord han kommer säga om mig till adnra, säga till mig, vad kommer han säga till barnet om mig..... Åh, jag blir tokig på att jag låter honom äta sig så in i mitt huvud.

...att inte dricka, så läste jag det. Spännande hur ord kan tydas.
Att inte kunna dricka alls tror jag är klart för mannen. För mig är det solklart. Däremot är jag osäker på om han kommer orka stå emot.

Det är skrämmande. Det skulle bli hans död och det vet han. Frågan är om det är dit han driver sig.

Jag kan inte hjälpa honom, det vet jag, jag kan välja vara kvar eller gå. Han skulle aldrig be mig stanna! Aldrig!
Han påminner i det fallet om trasiga människor som vill testa gränserna. Han tycker själv han blivit övergiven av alla i sitt liv. Alkoholistsnack, jo, kan så vara, men han har blivit övergiven av sin biologiska mor, har ingen aning om vilka hans föräldrar är. Han blev lämna på internatskola, har en bror som han blev separerad från som barn, en icke-biologisk far som kom och gick pga arbete till sjöss....Listan kan göras lång..

Jag har gjort tvärtom, han kan inte straffa ut mig. Jag har sagt till honom att jag går om han ber mig, inte i affekt. Jag hoppas och ber att testperioden nu är över och att han har förstått, en gång för alla, att jag älskar honom.

NU är dags för ett ultimatum känner jag. Det som handlar om framtiden, den utan alkohol. Förutsättningarna att välja har han nu.

Förutsättningen för fortsatt äktenskap är att han är nykter. Även som nykter har vi mycket vi behöver lära.
Jag har, som jag alltid menat är mitt ansvar, en uppfattning om hur jag vill leva, hur jag vill behandla min omgivning. Det är mitt ansvar att se till att jag lever efter mina egna förväntningar.
Ibland kommer yttre ting och ger eller tar som gör det svårare att hålla mig på banan. Men jag styr själv!
Allt detta är ju inget nytt. Turen jag haft nu, omvägen, är guppig men jag har inte tappat fokuset helt. Dimmigt och djupdykningar, villrådig och ofantligt ledsen har jag varit och är jag. Djupdykningarna är färre och botten inte så djup längre. Nu vill jag bara vara tydlig och göra det jag kan för att framtiden blir gemensam.
Jag vet att jag inte hade varit lyckligare utan maken, inte för ett år sen och inte nu.

Ultimatum!
Nykterhet är en förutsättning! Den eviga!
Det eviga började, i min värld, för 4 veckor sen...

Skräckslagen är jag just nu!
Får så många dubbla budskap inuti och ibland i ord.
Tar dem till mig, smakar och sorterar.
Ikväll "sorterade" jag på Al-anon.

Kram på er

jag såg dina fotsteg i snön
de ledde mig fram till mitt fönster
sulorna som avbildats där var tyngre djupare
som hade du stannat upp kikat in knackat på

vart var jag?
kanske någon annanstans i värld uppslukad av kyla
kanske hörde jag inte dina knackningar för historiens alla skrik
kanske drömde jag om en strand och blundade för spåren i snön

jag fryser inte nu
jag märkte att när jag sänkte mina axlar och slappnade av
blev kylan hanterbar

jag spelade en raspig gammal skiva från trettiotalet
lyssnade
till mitt hjärtas slag
lyssnade
och kom fram till att den var perfekt
det repade raspade ljudet var perfekt
just för att den har en historia

även i drömmars verklighet finns en strand
under täcket av snö

vi kan gräva och hacka oss fram till den
eller så kan vi se tiden an
låta solen förnya
se gräset bli grönare
höra när istäcket blir till vatten som droppar

med tiden skapa nya fotspår i sanden

Oj, det blev inte tydligt att våra överenskommelser varade 2 tillfällen: nyår och personalfest - sen insåg jag att det inte funkade (vilket Adde och Lelas också upplyste mig om). Jag klargjorde då att det enda som gäller är helvitt. Inte var det direkt populärt... men jag var orubblig! Jag flyttade inte ut vid något av återfallen sedan och hade inget absolut ultimatum - men min riktning var helt klar och det visste han. Jag hade en vän dit jag kunde flytta, han visste till vem - det är en gemensam vän.

Jag fäster mig vid din rad: Han är nog bara rädd för att släppa tyglarna och lita på sin förmåga och en gemenskap och jag är rädd inte kunna uppfylla hans behov.

För mig var det ett avgörande ögonblick när jag sade till honom att jag insett att inte kan hjälpa honom, "Jag har gjort allt jag kan och inser att jag inte kan hjälpa dig". Jag hade verkligen erbjudit, bönat och bett att han skulle be om hjälp när han var frestad att dricka, att vi kunde göra nåt han mådde bra av... Jag tyckte/tycker att jag hade stöttat och hjälpt och FÖRSTÅTT - och sen när jag var förbannad för att han druckit tyckte han att jag inte funnits när han behövde mig... Ungefär så minns jag det - när det som värst. Många har upplevt värre, det vet jag, men våra dramer var tillräckligt för mig och förde mig till min gräns. Jag hade sagt (många gånger) att jag står på tröskeln - han insåg det den dagen jag gick. Inte före. Men sen fanns det med som en realitet.

Nu är det länge sen det var så... Jag har upplevt och (särskilt i backspegeln) förstått vad "vita knogar" innebär... Efter de vita knogarnas tid är livet helt annorlunda och bra på ett befriat sätt MEN under de vita knogarnas nykterhet "läkte" han - och jag - och livet förändrades mycket till det bättre. Jag såg också och upplevde hela den tiden hans uppriktiga vilja och önskan om ett fortsatt gemensamt liv.

Lugna, vanliga dagar är härliga dagar! Jag önskar dig många!

Kram / mt