Senaste kommentarerna i forumet

Hej Mulletanten :-) , tack, vad märkligt att det stod just idag. Tar till mig, och ska skriva dagbok i större utsträckning som första åtgärd. Kram /A

i Carina Bångs blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/01/hur-gor-man-konkret-for-att…

Kram igen / mt

Stor kram till dig för snabb återkoppling fina Mulletanten. Känns mindre ensamt.. /A

ditt inlägg berör... Låter som en mycket bra tanke att delta i en anhörigvecka! Att möta andra som vet från insidan vad det handlar om. Kram till dej! / mt

Hittar ett gammalt mail från min ex-man där han skriver om hur mycket han saknar mig sedan jag flyttat. Att allt ska bli bra igen. Blir arg på mig själv att jag läser. Det river genast upp ett enormt sår. Magen protesterar, ångest och skuld för att ha lämnat. Saknad. Jag har så svårt att släppa och komma vidare i detta. Mår bättre i perioder sen är det tillbaka. Oerhört lättpåverkad. Fortfarande. Att bara vänta på att han långsamt blir sämre och sämre och sämre. Känns omänskligt. Det gamla mailet är skrivet i nära anslutning till en period när jag är förtvivlad i det jag skriver här. Svårt inse att de kan ligga så nära varandra i tid. Samtidigt stärkande att se de enorma svängningarna. Hans fina ord och min förtvivlan. Så nära. Så psykiskt stört. Jag har lämnat. Men är inte fri. Får hjälp av anhörigstödjare och påminner mig ständigt om att ge mig tid. Undrar om jag skulle vara hjälpt av att genomgå en anhörigvecka om det var möjligt. Jag behöver förändra mig och mitt tänk i kampen att komma vidare. Tack Forumet, livräddare för så många. /A

in i gemenskapen :-)

Att själv få uppleva och utforska sig själv utan att nån talat om på förhand vad som ska ske är den absolut bästa förändringen man kan genomgå. Då har man verkligen tagit steget ut i det okända, släppt taget, och visat sig villig att ta till sig all hjälp som är möjlig att få.

Med ett öppet sinnelag blir vägen så mycket enklare :-)

Hej, barbalala! Kul med en hälsning från dig! :-)

Härligt att du mår bra. Tänk, det hade vi inte trott för ett par år sedan... att vi skulle kunna säga så till varandra, och mena det. :-)

Massor av kramar!
/H.

Även här (som hos Sorgsen, alltså) ser jag sinnesron lysa igenom mellan raderna. Härligt!

Men, vilken upplevelse det där måste ha varit... Jösses.

Kram!
/H.

Du närmar dig, Framtidsdrömmar. Sakta men säkert klarnar dina tankar. Det är gott att läsa det.

Var rädd om dig!
/H.

Tack för de orden, min vän.

Vet du vad tillståndet kallas, det som du börjar känna nu?

Sinnesro.

:-)

/H.

"Jag mår bra och är lycklig"
Låter bra.
Skulle nog kunna säga detsamma.

Kram! / M

Jag såg honom igår. Vilken chock! Tänk som utseendet kan förändras på bara några månader och då hade han ändå rakat sig.

Jag visste genom andrahandskontakt att han var istan. Jag måste nog erkänna att jag tittade mig lite extra omkring när jag gick på stan och visst där var han i en affär. Tvekade om jag skulle gå fram, men ville hellre träffa honom så än smygandes kring min lägenhet. Vi tog en fika, ganska lugnt i början, sen kom tårarna och han började komma in i sitt vanliga tjatande. Kände att jag satt med en A-lagare (konstigt namn)och skämdes tyvärr över honom. Samtidigt en känsla av kärlek.

Han känner sig fortfarande inte motiverad att sluta. Vad svarar man på varför? Barnens skull, min skull? Nej det hjälper inte. Arbetslivet blir allt mer avlägset osv. Jag sätter nu min tilltro till en högre makt (trodde aldrig jag skulle skriva så.) Kanske han en dag hittar en ny mening, kanske inte. Jag känner mig faktiskt lugn idag och kan glädjas åt det fina vädret. Hur är det möjligt? Ska försöka stanna i den här känslan idag, det kommer fler prövningar, det vet jag.

Miss K

Började från slutet av oktober och till ditt sista inlägg för en dryg vecka sedan.
Du har tagit jättekliv framåt under den - ganska korta - tiden! Du är fantastisk!!

Jag har själv nyligen lämnat ett destruktivt förhållande med en narcisistisk, alkoholiserad man som nu är nykter, men lika nacisistisk. Vi har tre gemensamma barn, (Den historien finns delvis här i forumet), och din beskrivning väcker många starka minnen och jag känner verkligen med dig. Jag vill dela med mig av tre saker:

- Även om du inte får med dig dottern på heltid direkt så hjälper du henne mer genom att erbjuda ETT ställe som är fritt från hans oberäkneliga och hotande beteende. Hon kan hantera honom bättre om det finns ett alternativ där hon kan känna trygghet. Det är värre för henne att hela tiden befinna sig i det hem där hon ibland far illa, och aldrig kan veta när det kommer att hända igen. Hon behöver komma därifrån, även om det blir på deltid.

- Alla de som ser att "Han är sååå trevlig mot allt och alla" ... de går förmodligen inte på det. De kanske spelar med, är trevliga och respektfulla tillbaka, men många många upplever nog hans hotfulla och obehagliga vibbar. Du tror att ingen kan tänka sig vilka saker han säger till dig, men det kanske de kan. Det kanske du får höra den dag du lämnar honom.

Det tredje jag vill ge dig är den bild som jag ser framför mig medan jag läste din historia: En människa som befinner sig i en djup grop som inte går att klättra ur, eller i en vak utan bärande kanter, kan inte ensam välja att lämna den. Det valet finns inte. Och det är inte heller någon idé att slå på sig själv föratt man inte tar sig ur sin situation. Du måste först rädda dig skaffa en stege, eller en livlina, sedan kan du välja. Du har fått många bra tips av våra kära forumkompisar om vilka stegar och livlinor som finns att få tag på. Den enda lilla plankan just nu i din vak är hans mer "normala" stunder, och dem kommer du att klamra dig fast vid tills du får tag i stegen, livlinan, räddningsbåten, eller kanske ett litet flygplan? flygcert...

Varma kramar till dig! Du kommer att lyckas! För du är stark! Och du säger som det är! / M

Igår blev det så klart för mig att min sambo totalt skiter i hur jag har det eller mår. Han säger dock att han känner lika från min sida- så det är ju tydligen ömsesidigt. Han tycker sig inte höra till "min" familj utan tycker att jag sätter mina barn och min bror med famil och mina föräldrar före oss. Till saken hör att min sambo alltid varit välkommen att vara med när vi hittar på något och jag har verkligen velat att han ska vara delaktig. Han ser bara det som att jag inte klippt navelsträngen från mina föräldrar osv... Men de är min trygghet- de som alltid har funnits/finns där för mig. Jag tror att han är så himla avundsjuk på min relation till min familj.
Nej igår var han dum i mun, slängde på luren i örat på mig två gånger när jag försökte säga vad jag tycker. Han får mig att känna att jag är så krävande och inte har rätt att ställa krav på att han ska vara delaktig i barnen och i vår vardag.... Nej, jag måste sluta tro på en förändring- jag måste nu på allvar börja se framåt..Men jag vet att efter en kväll som igår är jag nu så bestämd på att jag ska göra något men sen fegar jag ur och hinder och murar byggs upp igen. Jag återkommer hela tiden till att jag inte gjort tillräckligt, att jag inte försökt tillräckligt, att jag inte varit tillräckligt lyssnande/stöttande och trevlig. Han får mig att känna att allt är mitt fel och jag ska sluta älta...han varkar ha glömt att det bara är 4 veckor sedan han var full över jul i flera dagar/dygn...detta ska jag bara sluta älta. Jag kan inte.
Ibland tror jag att han träffat nån annan- jag frågar men han förnekar. Han har börjat tjafsa om pengar och vem som betalar vad- att jag soloch vårar honom och aldrig är nöjd. Jag vill ju bara att han ska förstå att jag och barnen behöver hans närvaro men att vi hela tiden, genom alla år, får stå tillbaka för att det hela tiden är något annat som måste göras eller är viktigast just då. När jag säger det tycker han att jag är dum i huvudet och krävande- tycker att jag pressar honom. Jag ska bara förstå att det andra är mycket viktigare. Det kommer aldrig att bli annorlunda för han har alltid något viktigare för sig.
Jag måste sluta lägga allt i händerna på honom och acceptera att han inte är intresserad av att vara nära barnen och finnas där för de jämt i den mån man kan. Jag måste sluta lägga energi på att försöka vara både mamma och pappa-jag är bara mamma. Måste fokusera på det. Men då känner jag att min son nästan aldrig får göra "grabbgrejjer" med sin pappa. Det ska någon annan göra.
Åh, det är så sorgligt!! Och det känns så tomt och förtvivlat....

Sorgsen! Tillsammans är vi så mycket starkare! Kram / mt

Jag tror också att KBT kan vara helt rätt för dig. Det är också så att spelar roll att terapeuten är kunnig, professionell och att det stämmer mellan er. Det jag vill säga är att du inte ska ge upp ifall det inte träffar rätt direkt. Kram / mt

...jo, jag mår bättre än på väldigt länge. Jag har haft bra stunder men nu har jag mått bra många dagar i sträck och de dagar som haft tråkigheter biter sig inte fast. Maken stålsätter sig också, det märker jag. Han märker väl att det inte är lönt ge sig på mig verbalt på samma sätt. Han har ju inte heller druckit i mitt sällskap sen före jul, det hjälper ju såklart.
Jag är så glad att vi har haft alla dessa härliga veckor, att han har det med sig in i behandlingen. Jag inbillar mig det har betydelse för vår eventuella framtid.

Du har hjälpt mig och hjälper mig att rensa och sortera i mina tankar och handlingar. Jag suger i mig av det du skriver i allas trådar. Tack för att du delar med dig av ditt liv.

Äntligen känner jag mig fri i mina andetag, det där krampaktiga smyger ju sig på och märks först när det börjar släppa igen. Så känner jag nu, får friskt syre till hjärnan. Mycket av det är din förtjänst! Tack!

Kram på dig

...tack själv.

Genom dina ord känner jag mig inte ensam i min berg och dalbana.
Jag önskar dig allt det bästa hoppas du är rädd om dig.
Ta en dag i taget, det är det enda du kan. Sakta växer klarhet efter klarhet fram genom dig, din process är igång. Lita på din magkänsla.
Jag läser och följer dig, ibland önskar jag att jag kunde knacka på din dörr, bara för att ge en kram, nicka igenkännande, vara tyst och låta dig gråta i min famn....så känner jag...ensamheten är så smärtsam i en destruktiv relation.

Min process hade startat innan jag började skriva här men klarnade genom att läsa, läsa och läsa...och sen skriva, läsa det jag skrivit, läsa andras, skriva igen. Så tänker jag fortsätta göra ett tag till, så känns det i alla fall nu.

Varm kram på dig, jag är med dig, dagligen tar jag mig en tur till din sida. Det har jag gjort sen jag hittade hit.

...tack...jag är glad om mina ord kan hjälpa någon så som dina hjälper mig. Jag är så tacksam att jag hittade hit, att du finns här med din klokhet tillsammans med alla andra. Det kommer jag bära med mig resten av livet. Detta tillsammans med behandlingshemmet är en av de där hållplatserna för eftertanke på min livsresa.

Inte minst har jag lärt så ofantligt mycket genom de som kämpar med sitt missbruk. Tack alla ni som läser här och alla ni andra, jag följer er!

Under anhörigveckan hade vi första dagen med "bara" anhöriga och under den tiden hann vi lära känna varandra och, kanske allra viktigast, oss själva genom varandra. En grupp med likasinnade ger sån styrka, liksom här inne. Skillnade där var att ingen kunde "komma undan". Redan ett dygn senare utökades gruppen med missbrukare. Det fanns de, från båda sidor, som kände sig provocerade pga sina erfarenheter. Det var ju meningen men jag uppfattade inte att någon lämnade utan att känna sig helare när fredagen var slut. Som du märker så sjunker fortfarande mina intryck in och jag hoppas det kommer vara en lång process innan hjärnan känner den bearbetat klart, kanske aldrig? Hoppas det! Just därför tänker jag försöka hitta al-anon, om än på okända platser, och hänga kvar här.

När det gäller min historia så är jag bara glad att den tiden är förbi. Jag har svårt att lita på folk fullt ut men med åren har jag fått några få riktigt nära vänner. Såna som inte behöver underhållas utan vi finns för varandra oavsett om det är månader mellan kontakterna. Mina syskon är också guld värda, det är ju dem man har absolut längst kontakt med i livet. Var på en begravning nyss där lillasyster tog farväl av storasyster. 88 och 95 år gamla, då brast jag i gråt, de hade haft daglig kontakt under hela sitt liv, tänk vilken rikedom!

Tack för att du finns.

Kram

...flyger jag hem över helgen.

Ojojoj, vad maken håller på! Utan att få drickandet bekräftat, jag frågar inte, så vet han att jag fattar att han dricker nu.
När jag kom hem från anhörigveckan var han så svullen i ansiktet och stank gammal fylla. Lägenheten var inte städad mer än att han precis hunnit skura av golvet innan jag steg in. Jag var noga med att ge en tid när jag skulle komma. Sjukt det är så i ett hem som ska vara gemensamt. Han har till och med gapat på mig för att jag öppnar köksskåpen vid flera tillfällen under det dryga året vi haft bostaden.

Han jublar inte över att jag kommer hem imorgon, visste först igår att jobbet tillåter mig åka. Gissar han såg sina dagar med flaskan minska drastikt innan han ska skrivas in på måndag?
Han är inte alls otrevlig, det är jag tacksam över, och det räcker för mig för tillfället. Jag känner att han vill behandlas men samtidigt vilar något sorgligt över honom, som om han sörjer en vän. Den ende han har haft kontakt med under lång, lång tid. Tidigare hade han möjligheten att välja umgås ensam med flaskan eller gå ut med kollegor. Han valde alltid flaskan senaste året, alltid! Sista två månaderna har han varit utan jobb så det valet har inte funnits där. Han valde ju bort mig också tills dagarna före jul!

Jag har gått tillbaka till mina telefontider mellan 16-18, blev ett kort samtal från jobbet i eftermiddag. Han är alltid go och mysig då, om än tröttare och segare när han dricker, men han har inte varit full när vi pratats vid i veckan. Han får ringa när han vill och han sa han skulle ringa ikväll, men, liksom igår kväll, är telefonen tyst. Ikväll blir ju hans sista ordentliga fylla i livet! Sorgligt missbruket har sånt grepp över hjärnan.

Han vill ju bli frisk...det hoppas och tror jag...måste jag tro för att inte gå under...hm

Jag vill inte utsätta mig för hans gapande när reprilhjärnan tar över. Därför bestämde jag att gå tillbaka till teltiderna vi hade en period i höstas. Svarar han blir jag glad, om inte pratar jag in på svararen och väntar sen till dagen efter innan jag ringer igen, om vi inte bestänt något annat. Detta funkade ganska ok under hösten och ypperligt denna sista veckan innan hans behandling. Jag förmodade han skulle dricka rejält dessa två veckorna.

Jag är fortfarande lika osäker på om han kommer klara detta, om motivationen är stark nog för honom att kämpa mot sitt missbruk.
Skillnaden nu är att jag ser allt mycket tydligare än tidigare, därför kan jag välja bort eller veja för konflikterna.
Alla Ni här har hjälpt mig, kontakten på nämndemansgården och sen gav anhörigveckan mig ett lugn jag inte känt...paus...faktiskt inte sen skilsmässan. Ojdå...

Nog har jag känt mig lugn och tillfreds men det var så skönt att få bekräftat att jag faktiskt inte varit ute och cyklat i min egen hemmasnickrade logik. Visst, jag har jobbat, och vuxit upp, med och omkring barn och tonåringar i kris, så helt novis är/var jag inte. Jag var utfryst av alla tjejer i klassen under ett par år i mellanstadiet och utvecklade mycket tidigt, inte minst då, förmågan att läsa av personer och situationer. Det har jag och har haft mycket nytta av i livet.

Nog med historia!!!

Jag mår så jäkla bra just nu!
Jobbet känns lättare, jag var så trött i höstas men nu känner jag att jagvtar revansch. På vad? Ja, på mig själv känns det som. Underbart! Det känns som ångloket har sökt sig tillbaka till rälsen. Den där stabila med nya mål, stora-små-långsiktiga-tillfälliga, de som kräver eftertanke och längre uppehåll, de som jag kan susa förbi och se på i backspegeln, de som återkommer och ger stabilitet när jag passerar dem för 10-1000 gången...ja, ni förstår, så ser ju livet ut. Nya erfarenheter blandas med gamla i nya former.

Jag har en tidig arbetsdag imorgon och åker sen direkt till flygplatsen som tar mig hem! Längtar så! Oavsett hur maken mår ska jag må bra, besöka ett av barnen. Ska se om jag hittar filmen mulletant rekommenderat. Se den och bara....leva!

Var rädda om er där ute!
Kramar

Underbar läsning, Sorgsen! Helt fantastiskt!

Jag känner så väl igen din känsla av att det vänder, att det bär. Vad glad jag blir för din skull! Äntligen! :-)

Kram!
/H.

Jag tror att KBT är bra. Som medberoende behöver vi lära oss att tänka på nya sätt, precis som den som missbrukar behöver göra. Vi behöver bryta våra mönster, och då tror jag att KBT kan hjälpa oss.

Se om du kan hitta en KBT-terapeut som har missbruks-/medberoendeproblematik som specialitet. Jag tror att det är viktigt att prata med någon som förstår de här fenomenen och inte bara är en "allmänt bra" terapeut.

Kram, vännen!
/H.

Tack för det, vännen! <3 :-) Du, och många andra, betyder mycket för mig också. Vi hör ihop, så enkelt är det.

Själv känner jag att jag inte har så mycket att berätta om min egen situation just nu. Det är väl därför som jag är lite "tyst" här i min egen tråd. Jag skulle kunna skriva samma sak varje dag:

"Jag mår bra och är lycklig. Maken är nykter. Livet rullar på med en vardag fylld av jobb för oss båda - jobb som vi trivs med på varsitt håll."

För några år sedan kändes det väldigt avlägset att varje dag skulle kunna vara så - men nu är vi där. Naturligtvis läker vi fortfarande, både var för sig och tillsammans. Men nu lever vi ett väldigt fint liv, varje dag.

Så, igen: det går att överleva. För oss innebar det lyckliga slutet att vi fortfarande lever tillsammans, men för någon annan innebär det lyckliga slutet att bryta upp och börja om. Men oavsett så går det att hitta ett lyckligt slut. Jo, faktiskt.

Kram, alla!
/H.

Du har betytt mycket för mig redan från min debut här på forumet och du ger mig kloka råd och visar vägen även nu.
Tack!

Tack för kloka ord i min tråd.
Kram på dig!