Senaste kommentarerna i forumet

Tack för er omtanke!!
Här har inte hänt så mycket, skönt ibland. Jag försöker att samla ihop alla hans prylar. Borde få undan dem helt, men det går inte nu. Kollar fortfarande mail ganska ofta, men känner att det inte spelar så stor roll. Han skrev några rader (tillbaks hos föräldrarna igen), men vad ska jag göra åt det?

Jag har plötsligt tid och energi att tänka över vad jag vill. Har tagit några små steg, ska t.ex. börja i läsecirkel. Vet inte om jag har sörjt/bearbetat färdigt ännu. Det kanske är så att allt kommer tillbaka om/när han återvänder. Kan inte gråta längre, är det bra?

Kramar i vinterkylan
Miss K

rätt att vara här flygcert. Skriv på du så blir det allt tydligare för dig själv hur du har det. Visst har du också läst på tuvaforum http://www.tuvaforum.se/
Stanna, läs, skriv och samla mod att förändra det du kan. Du kan! Kram, kram / mt

Sorgsen, tack för dina ord. Känns ibland som att jag inte har rätt att vara här: min sambo dricker inte längre, men kvar finns det som är så illa - hans ilska.

Det du skriver om rädsla är så träffande: "Rädsla är svårt att tygla och ingen har varit räddare än jag. Så känner förmodligen de flesta som står i ogreppbara problemställningar" - jag har ju varit så rädd för honom, när han hotat mig, när han använt sin kropp för att "biffa upp sig" och gå hotfullt mot mig eller till och med putta på mig med bröstet.
Till och med min svägerska har uppgett att hon blivit så rädd för honom vid jul att hon kände sig tvingad att gå undan.
Och ändå, det känns inte som att det faktiskt har hänt, det är något som händer när det är "lugnt igen (lugnet före stormen) - jag blir osäker när han visar sig från sin bästa sida, och samtidigt går jag fortfarnade och väntar på att det ska hända igen "för om det händer igen, då ska jag lämna honom..." eh... som jag bestämt och lovat mig själv, utan att överdriva, kanske 1000 gånger... Pinsamt, dumma jag.

Du stärker mig genom din berättelse, genom dina ord att visa barnen vad som inte är ok - det är ju bara så svårt att tänka sig att sambon och jag ska strida om barnet, för det kommer han att göra till varje pris, och att jag kanske inte får ha henne så mycket som jag önskar. Hur blev det för er?

Lelas, fina, fina och goda människa!
Läste din berättelse om Guds räddning med båt, helikopter osv, så viktig!

***

Har emellanåt kvar den där känslan av skam. Jag brukar tänka att jag vet ju vad som är rätt respektive fel, vad som är ok och inte, men ändå kan jag inte stå upp för det och i de situationerna skäms jag så. Jag skäms så över att jag vet hur jag borde agera men jag klarar inte att göra det.

Jag vet knappt om min sambo är alkoholist, men det är av mindre betydelse eftersom det största problemet är hans vansinnesutbrott då han säger vad som helst till mig. Dessa utbrott kommer ju då och då, åtminstone någon gång i veckan och varje gång bestämmer jag mig för att jag ska lämna honom, men sedan går det ett par dagar och så lugnar allt ner sig och så stannar jag för att jag inte vågar och inte vet hur jag ska lämna...
Och så är allt tillbaka till att jag ägnar 24 timmar per dygn åt att älta hur dåligt jag mår, vad jag ska göra, om jag orkar leva i detta, om jag klarar mig själv ekonomiskt, vad som händer med barnen om jag lämnar, vad han kommer göra mot mig/säga till mig och om mig etc etc, och samtidigt går jag omkring med en isande kyla i kroppen, en ständigt molande känsla av ilska och kanske lite äckel och hat mot honom (som jag skäms över!! och bara vågar skriva här där ingen vet vem jag är "på riktigt").

Men han dricker ju inte längre, men allt det andra då...?
Åh... Min lilla flicka som är sååå pappig emellanåt, men pappa som sällan orkar med utan väljer att titta på TV, spela dataspel, osv, och det är ändå alltid jag som gäller i slutändan, men att jag ska slita upp henne från vår familj (och samtidigt vet jag ju hur illa det måste verka för henne när pappa står och skriker som galen på hennes mamma, när pappa vänder saker hon säger för att skydda mig emot henne... Illa, illa och ont ont i mammahjärtat).
Han kommer kämpa sig blå för att få ha henne, men jag förstår inte hur han skulle orka...

OCH vad jag önskar att jag kunde besinna mig - inte vara det här sjuka kontrollfreaket som fantiserar fram alla möjliga tänkbara och otänkbara scenarion i huvudet, oftast de allra värsta!
Sinnesrobönen!!

Kramkram

Stor kram och styrka till dig, du är stark och du får vara svag!

Kram, kram, kram

Jag skriver utifrån det Lelas och Mulletant sagt, för min egen utvecklings skull. Det konstiga är att jag även inför mig själv kan känna mig så vek och svag att jag skäms. Jag har känt mig stark en tid innan jul och tyckte då att jag hade något på gång för min och barnens skull....men jag ramlar åter tillbaka i mitt djupa medberoende och mina fruktansvärda våndor och kval- ser ingen utväg utan ser bara en massa hinder. Jag blev åter väldigt tilltuffsad under jul och helgen innan nyår- sedan dess har han varit nykter men nu börjar jag åter känna oron komma smygande för han har inte klarat mer än max 3-4 helgers nykterhet och nu börjar alpina tävlingarna med många helgers bortaliggning med dottern... Sonen blir ju hemma- eller kanske att han får följa med mig mera...
Det är klart att sambon haft en plan nu efter nyår eftesom han inte dricker- men han säger ju inget! Delger inte mig sina mål/förändringar...Jag är ju helt utanför.. Snacka om "flodhästen i vardagsrummet".
Jag läser i trådarna "förändra sitt drickande", det får mig att förstå hur mycket ni kämpar och hur svårt det är att ta sig ur alkoholträsket.
Lite funderingar, återkommer...

Håller med Lelas klokheter här ovan(som för det mesta:))

Jag kollade också telefon, dator, brevlåda, flera gånger om dagen för att se om exet kontaktat mig. Trots att det var jag som hade sagt att jag inte ville ha någon kontakt med honom. Hoppades ändå...

Men vet du, det gick också över. Den kontrollbiten hade heller inte gått över om vi ännu hade kontakt då. Jag gjorde som du, mådde dåligt, men hade ändå bestämt mig för att fortsätta med mitt liv som vanligt och det funkade. Det blev bättre och jag kom på mig själv en kväll med att inte ha kollat mail/brevlåda en endaste gång under dagen och det kändes bra.

Jag tror att det var för att jag gjorde så som du skrev "leva som om inget har hänt" som det blev bättre. Tidigare hade jag ju känt att mitt liv var över då relationen var över och var då inte öppen för förändringar alls.

Med "leva som inget har hänt" så menar jag att inte gräva ner sig helt i detta, alltså inte att man inte måste få känna kring det obehagliga som har hänt. Tänker att det är en skillnad på att ge upp kontrollen och på att ge upp på livet, om du fattar vad jag menar?

Hur mår du nu?

Kramar!

:-)
Ja, visst är den fin?

Kram, alla!
/H.

PS. Sorgsen, hoppas att du har det bra!

Älskar den här historien, Lelas!
Kram /trollis

Hej Markatta!
Du verkar hoppfull trots missad tid. Jag tror också att det kommer att gå bra! Jag har också erfarenhet av KBT, det hjälpte mig att fokusera mer på vissa saker. Tyvärr är det färskvara så jag får nog ta tag i det igen.

Förstod inte först vad du menade med skogen o masken, men ja skog, masken o gympa låter som en bra dag. Jag är också ledig och ska gå på al-anon, men nån skog blir det tyvärr inte.

Kram /K

Tyvärr fick jag just ett samtal från receptionen där om att hon(terapeuten) är sjuk idag. Typiskt! Ingen ny tid fick jag heller, de skulle skicka via posten. Det är jobbigt att vänta och känna sig orolig över att de ska glömma/tappa bort en i rullorna.

Men men... ska ändå försöka göra det här till en bra dag, ledig som jag är. Skogen och masken kan jag ju fortfarande jobba på, ett hårt gympass ska jag nog klämma in också(det har blivit min plats för meditation där jag verkligen kan fokusera på att göra en sak i taget), al-anon ikväll.

Det blir bra.

Kramar!

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det går bra!
Jag tror det, eftersom jag ser en oerhörd förändring hos dig.
Ja du har faktiskt fått mer "klös"...

Jag tror främst att du har börjat lita på dig själv och hitta det som är DU.

Klart att du är nervös, konstigt vore annars? Men jag tror också att din nya inställning kommer att göra att du får ut något av det.
Om så inte skulle vara fallet, så kommer du inte att vara rädd för att försöka något annat.
kram /trollis

Hade planerat en skön sovmorgon idag, men icke, uppe vid 6 med malande tankar om vad jag håller på med. Idag ska jag träffa min KBT-terapeut för första gången och jag försöker reda ut i skallen vad det är som jag faktiskt vill ha hjälp med.

Kommer på mig själv med att jag försöker lura mig själv och tänker att men nu har jag det väl ändå ganska bra, varför skulle jag söka hjälp hos psyk... Flykt.

Ärlighet mot sig själv, är något jag sett återkomma här på forum. Var tvungen att läsa igenom min tråd här för att föra en sann dialog med mig själv. Det ÄR bättre nu. Bra, men jag har brister och jag vill verkligen inte falla tillbaka till gamla destruktiva mönster. Bara det att jag känner att jag mår bättre nu borde ju innebära att jag nu är mer mottaglig för terapin. Likväl så är jag livrädd för vad som komma skall. Kan jag lita på henne? Hur kommer jag att må efteråt? Kan jag lita på mig själv?

Jag har i alla fall bestämt mig för att köra. Jag har tidigare varit inne i psyksvängen, träffat både bra och dåliga terapeuter men jag har nog aldrig sänkt garden helt inför dem och därigenom inte heller låtit dem hjälpa mig. Egensinnig. Jag har ljugit om flera saker för att jag inte vågat känna, förändra helt. Den här gången vill jag inte gå in i det halvhjärtat. Livrädd men ska ta en lång promenad i skogen med min underbara hundvän, före mötet. Förbereder för att skala av masken.

Kram!

Sorgsen, du skriver "Visst ordnar sig saker, men inte av sig själv, någon måste hålla i rodret". Så sant, så sant.

Och det får mig att tänka på en berättelse som jag gillar...

En by har blivit översvämmad. På ett tak står en man och vattnet stiger runt hans hus. Han ber till Gud: "Rädda mig!"
Efter en stund kommer en roddbåt, och den som ror ropar till mannen att hoppa ombord.
"Nej" svarar han, "jag har bett till Gud att han skall rädda mig så jag väntar på hans hjälp!" och roddbåten ror vidare.

Så kommer det en snabb motorbåt.
Mannen som kör båten ropar till mannen på taket att han får plats i båten.
Men, mannen på taket vill inte åka med. "Jag har bett Gud att rädda mig", säger han.

Så kommer det en helikopter över hustaket.
En ytbärgare vinschas ner och sträcker ut handen till mannen på taket.
Men, inte heller nu vill mannen följa med. "Jag har bett Gud att rädda mig", säger han.

Så dör mannen på taket, och kommer till himlen. Där möter han Gud och säger:
"Jag bad till dig att du skulle rädda mig. Men varför kom du inte? Jag har trott på dig hela mitt liv, och försökt vara en
god medmänniska. Men när jag behöver dig, då kommer du inte?!?"

Och Gud svarar:
"Vaddå kom inte? Först skickade jag ju en roddbåt, sedan en motorbåt och till sist en helikopter.
Men du ville ju inte åka med!"

Det är ju så. Vi måste agera också. Kram och godnatt!
/H.

Hej igen!
Jag vet hur mycket det betyder att få stöd av andra som har "gått före", för jag hade absolut inte varit där jag är idag om jag inte hade träffat på dem. Jag vet vilka de är som har betytt mycket för mig, både här på forumet och i andra sammanhang. Och om jag kan få ge det vidare, så är jag mer än glad för det.

Så skönt att läsa att du börjar stå upp för dig själv, flygcert! Du börjar sakta men säkert behandla dig själv med respekt, och det kommer att leda dig framåt. Fortsätt så här, även om det känns jättejobbigt. Det är rätt väg som du har börjat trampa.

Kram, alla.
/H.

..tack, jag kommer vara som en svamp. Ta in och lära så mycket jag förmår!
Ser fram emot all hjälp jag kan hantera.

Varm kram till dig!

...tack för omtanken.

Jag ser så mycket framemot morgondagen och veckan.
Jag har laddat väskan med näsdukar och böcker, varma skor och pyjamas ( ska tydligen sova i sovsalar, lite scoutkänsla) ;)

Ingen vet vart jag ska, jag går bara i ide, för första gången i mitt liv en vecka för mig själv och för min själs skull.

Ibland blir jag irriterad på folk som säger att "allt ordnar sig".
Visst ordnar sig saker, men inte av sig själv, någon måste hålla i rodret och det kostar ibland omänskligt mycket.

Bara du vet hur mycket du orkar. Var inte rädd för förändringar, med dem kommer nya öppningar man inte kan se.
Valen är många och fel gör vi alla men det går alltid göra om och försöka göra bättre.
Ingen kräver mer, ingen mer än vi själva.

Varma styrkekramar till dig

...dina ord och din berättelse stärker mig i min situation.
Trots att vi alla här lever i unika miljöer så har vi ju samma anledning att finnas här.
Oavsett vilken sida vi står på, vilka trådar vi känner mest samhörighet i så har vi alla en gemenskap.
Den gemenskapen ger mig styrka och jag är så tacksam över att jag får ta del av din berättelse.

Rädsla är svårt att tygla och ingen har varit räddare än jag. Så känner förmodligen de flesta som står i ogreppbara problemställningar.
Min rädsla har bott/bor med mig i drömmarna, i sömnen är jag jagad av människor och djur, ropar på hjälp,
skriker så jag tappar andan men ingen märker för inget ljud kommer ur min mun.
Jag finns men ingen bryr sig. De drömmarna har följt mig i decennier men lugnat sig sen barnen blivit vuxna.

När vi separerade så hade jag börjat plugga så därför fanns jag på "neutral" mark och började bygga upp ett nytt livvid sidan om
bymentaliteten vi bodde i som familj. Det tog 10 år för mig att känna mig accepterad i hembygden och fortfarande finns det de som baktalar, men
de människorna kommer man aldrig ifrån.

Jag var inte stark, inte starkare än andra men jag var/är envis som synden.

Ingen kräver vi ska orka mer än vi kan. Barn har överseende, vuxna kan vara svårare- min erfarenhet är att det i alla fall tar längre tid. Om man gör saker utanför ramarna blir man bedömd av den stora, vuxna massan. Jag förväntade inte de skulle förstå, däremot satt jag gränsen vid att mina barn inte skulle behöva ta skit.
Det fick de emellanåt, jag kunde inte ändra andra men jag visade baren att jag inte accepterade handlingarna.

Tänker på dig!

Varma kramar

Hoppas du får en bra och lärorik vecka. Ta hand om Dig! /A

Du är värd allt gott, ha en fin vecka, och ta hand om dig!!!

En stor, oändligt stor kram till dig!

som sagt, fina fina ni - vill så gärna att ni ska förstå hur mycket ni betyder för mig!

Tack, tack och tack, tack för alla era ord, alla ord betyder så oerhört mycket, tack!

En varm kram,
N

... vad ska jag säga annat än tack?
Tack alla ni, som låter mig berätta, som låter mig gråta som låter mig nu sitta här igen och vara så ledsen att jag inte vet vad jag ska göra.

Jag har bestämt mig. Jag tänker inte leva så här längre. Jag vet inte hur jag ska säga det, eller hur jag ska få ett bra liv, men jag vill inte leva så här längre.
Och idag tog jag mitt viktigaste steg mot detta: han kom och sa "förlåt" för det han sa och gjorde igår, och försökte krama mig.
MEN: jag drog mig undan och sa klart och tydligt "nej, för det är inte ok att säga och göra så". Sedan har vi ändå pratat normalt inför barnen idag, och det får nog honom att tro att det ändå är ok, men jag måste känna styrkan i att jag accepterar inte att han gör så.

Tack alla, tack Lelas för fina, fina psalmen, tack Sorgsen för din berättelse som stärker mig (jag är ju så rädd för alla de där baktalandena, att ha fel osv - gott att läsa att du kunant stå stark trots det), tack alla alla ni!

Som sagt, vet itne fortsättningen, men jag fantiserar samtalet i mitt huvud:
"Det blev droppen för mig när du i lördags sa och gjorde som du sa, jag vill inte att vi bor ihop längre." och det möts av ilska, skäll och hot, men jag vill stå stark.
Fy fan, han får inte såra, påverka och förstöra mig elelr vårt barn mer.

Jag har ju med Trollmorsans hjälp lärt mig att tygla mina känslor lite lättare.
Just när jag fick din sista åthutning kändes ALLT!
Riktigt tungt och som om allt bara blev fel vad jag än gjorde.
Trollis har fått upp mina ögon och det är ingen tung sten i bröstet längre.

Tack snälla för ditt sista brev!
Jag ögnar allt på forumet och du är en av hjältarinnorna här!

Du är grym, bäst! Sträck på dig och titta dig in i spegeln och säg högt:

-Jag är så djävla BRA!

För det är du, kram/A

Jo, jag ser fram emot den kommande veckan.
Jag känner så tydligt att allt går framåt trots de tråkiga utbrotten och fulheterna.
Det är som om han måste ge de där tjuvnypen för det kliar i fingrarna.
Det är så onödigt!
Men, han vet ju att jag inte är en kvinna man kam jonglera med utan mothugg.

Det känns så bra att vi har haft den här goa tiden lagom till behandlingen.
Nu finns något positivt nära utöver allt destruktivt.

Idag går allt trögt men inga utbrott och hittills ingen alkohol.
Spekulerar inte men blir inte förvånad om alkoholen kommer dominera veckan jag är borta.
Han har inte lovat mig något men jag litar inte på honom. Inte med något!
En drömär att han en dag kanske vill leva efter äktenskapslöftena. Det skulle göra oss gott.

Men först behandling och nytt grundtänk, hos oss båda!

Ny kram

...hela min tråd.

Minns allt som hänt, allt som var innan jag började skriva här. Hur livet såg ut före jag blev tillsammans med maken.
Tankarna gick helt tillbaka till barndom.
Egentligen märkligt att man på en timme kan täcka flera årtionden.
Jag känner mig rik på erfarenheter och är helt klar över att min framtid kan bli hur bra som helst.
Min vilja är god, jag är frisk och stark, känner mig sund i mina värderingar och har en bra social grund att vila mot.

Min personlighet kräver kreativitet och nyfikenheten måste få fortsätta utforska. Det ser jag fram emot, det finns så mycket att lära.
Några härinne var ju inne på ordspråk för några veckor sen.
" man lär så länge man lever"
Så sant!

Kram på er

En härlig vecka med hårt arbete, insikter, vila och sinnesro önskar jag dig! / mt