Senaste kommentarerna i forumet

Julen har varit lugn, jag har jobbat både julafton och juldagen.

Han drack fram till och med julafton och sa sen att nu får det vara ett tag igen.
Så juldagen och igår drack han inget och efterson vi skulle träffa mina barn igår så var jag glad.
Det gick bra han var inte speciellt sur när vi åkte hem vilket han brukar vara eller så är han kvar hemma och är sur ändå.

Jag är glad för varje dag han är nykter, sen får man se om det blir två dagar eller en vecka eller en månad. Det får tiden utvisa. Känns bara skönt att han själv börjar inse att det inte fungerar.

Ha det gott och njut av dagarna som är kvar av detta år,
hoppas nästa blir bättre för er och ta hand om er alla.

tekla

du kan förändra. Du skriver om mannen att du inte tror att det handlar om alkohol. Du tror på fullt allvar att han är sjuk, att han har en personlighetsstörning och det tror din terapeut också på basen av din beskrivning OCH att beteendet kan ha förstärkts av alkoholen. Det låter mycket sannolikt att det är så.

- Spelar det roll av vilken orsak han skadar dig, prinsessan och andra i din omgivning - när han inte visar vilja/förmåga att förändras? Det är DIN och BARNETS situation som måste bli annorlunda.

Vill bara härifrån, skriver du - men har ingenstans att ta vägen. I början skrev du om att fly(tta) till en väninna. Finns den möjligheten kvar?

Du skriver att det inte är tillräckligt illa för att åka till kvinnojouren och du är rädd att han kommer vända det emot dig. Du skriver att du inte har ork, energi. Är så fruktansvärt slut och "förstår, helt ärligt, inte hur jag ska överleva detta".
Ser du vad vi "ser" - vi som står utanför och läser? Kan du höra vad vi "hör" - dina rop på hjälp och att du inte orkar leva men ändå är det inte tillräckligt för att lämna? Hur hemskt ska det bli???

Vad säger de som var med på julaftonen: "sambon skällde ut vår dotter, min moster, hennes make, mormor, farbror, mig, ja, de flesta som var närvarande utom min mosters lilla, lilla nyfödda pojke... Allt var fel, på allting och alla."
De måste också vara oroade. Mycket oroade.

Kan du se att du måste hitta så mycket kraft att du orkar ta dig bort ifrån den miljön där du lever innan du går under helt?
Du och barnet! / mt

Behöver jag säga mer, nä!
Instämmer i ALLT!
/A

Vad du kan behöva är att sätta gränser, dina gränser för vad du ska få tåla...
Att kunna bli förbannad och säga ifrån, det här tolererar jag inte längre, gränsen är nådd!

Det handlar om att rädda dig från dåligheter, och då tar du dig i försvar och det gör du genom att ställa upp för dig själv, som om du vore din egna storasyster...

Varför säger du så här, och vad menar du egentligen?, förstår du inte att det sårar mig???, kan var repliker som du kan svara med...
Om han njuter av att du blir sårad, ja då är han en sjuk person, och vad du ska göra då har alla redan sagt till dig på forumet...
Och då menar jag inte att du ska ta livet av dig för någon annans skull, utan mera bestämma dig för det du redan har haft på ritbordet...

Ta saken i egna händer, fly från elakheterna kosta vad det kostar vill, du gör det bara, lämna skiten bakom dig, och tar med dig det goda, ditt nya liv...
Klipp allt med det gamla och se bara till en enda sak, ditt liv och ditt välmående...

Dina saker kan du hämta senare, byt sedan mobilnummer och du gör dig okontaktbar med ditt ex, det är historia...
Du har ditt nya liv nu, och där bestämmer du vad som är viktigt eller inte, livsglädje eller inte...

Kasta dig inte direkt i någon annans famn, utan låt det läka och bygg upp ditt nya liv...
Det är alltid svårt första gången att hoppa fallskärm, att våga ta steget ut i det fria fallet och inte veta om skärmen vecklar ut sig...
Men det gör den, annars skulle inte folk fortsätta med det, och antalet fallskärmshoppare decimeras rekordfort.

Shrinken löser inte problemen åt dig, hon ger dig verktygen till att göra jobbet själv, och berättar när du tänker fel.

Och min fråga till dig, skulle du tänka på samma vis om din situation var hos din bästa väninna?
Vad skulle du råda henne till då?

Vänd på mönstret och byt ut din position till någon du bryr dig om, vad skulle hända då?
Varför denna handlingsförlamning, du sitter inte fast, du bestämmer över ditt liv, här och nu!

Stå på dig, och kom ihåg, du är den viktigaste personen i alla händelser, oavsett vad som än händer...
Handlingskraft kan komma ur aggressioner, så bli förbannad och ställ upp för dig själv, förlita dig inte på att andra ska servera det dig.

Berra

Finns det inte någon vän eller släkting du kan bo hos? Jag kan inte tänka mig att du stör eller på något sätt lastar dem med ditt liv. Antagligen vill de hjälpa till. Skulle gärna göra det om jag kunde. Jag har rum över. /a-k

Tack för alla fina ord och tankar, behöver dem mer än någonsin.

Jag tror att min sambo är störd.

Jag tror inte att det handlar om alkohol - jag tror på fullt allvar att han är sjuk, att han har en personlighetsstörning. Jag går på samtal och av det jag berättar där så säger hon, med förbehållet att hon inte träffat honom, att det som han gör, säger osv så är det någon personlighetsstörning som förvisso kan ha förstärkts av alkoholen men som fullt och fast finns där oavsett alkoholintag eller ej. Och för mig blir det mer och mer klart att det kan inte vara så att man är "normal" (vad det nu är...) och säger så mycket elakheter, kallar mig saker och ser ner på alla utom sig själv, hotar mig, förnedrar mig osv och samtidigt påstår sig älska mig.

Julaftonen förstördes på alla sätt, trots noll intag av alkohol; sambon skällde ut vår dotter, min moster, hennes make, mormor, farbror, mig, ja, de flesta som var närvarande utom min mosters lilla, lilla nyfödda pojke... Allt var fel, på allting och alla. Nu är jag tillbaka hemma: och hjärtat bankar som om det skulle hoppa ur bröstet. Vill bara härifrån, men jag har fortfarande ingenstans att ta vägen: känner inte att det är tillräckligt illa för att åka till kvinnojouren (tror bara att han kommer vända det emot mig) och jag bara har inte ork, energi. Är så fruktansvärt slut.

Jag har ju berättat lite för några vänner, men nu under julen vill jag inte lasta dem med mitt misär-liv. Är sååå knäckt. Ena stunden är jag inte värd vatten; allt är fel med mig och jag får utstå såå mycket, och nästa stund är allt "som vanligt" - vi pratar neutralt om vardagliga saker, men har svårt att prata om allt annat. Men det är som om han kan bli ett hemskt monster och sedan inte veta om vad han sagt eller gjort.

Jag förstår, helt ärligt, inte hur jag ska överleva detta. Förstår inte att jag accepterat allt detta som hänt ända från början och som bara fortsätter att hända. Orkar inte tänka, känna eller vara.

tabletter jobbar ihop med alkoholen och skjuter bara upp den fas man måste gå igenom för att få en stabil nykterhet. Tyvärr är det många läkare som är snabba med recept för de har inte kunskapen om oss alkisar.

Våran MullisTant.
Läs svaret om och om igen.
Försök sätta dig in i vad orden menas.

Dina frågor och funderingar har du själv svaren på.
Du vet vad du måste göra.
För att förtydliga lite kan även jag säga att du! SKA
lämna honom FORT. Du skriver att han tar upp din otrohet och använder det mot dig. Hälsa från mig och säg att det var HANS fel att du var otrogen. Han dyrkade inte dig tillräckligt så ditt intresse för honom vacklade. Det var HANS fel.
Och samma sak är det nu, det är därför DU SKA LÄMNA HONOM!

Kan kännas tufft, men det BLIR bättre.

Framför allt kommer du känna livsglädje/kvalitet.
Kramar, jag satsar allt på dig!
/A

Slöt im dig nu/zA

Funderar över vilka känslor jag fylls av och hur jag kan omvandla dem till ord som är "de rätta". Måste tänka länge i nattens tystnad. Det är ju mina känslor jag fylls av, de handlar om mig. Funderar över medberoendets makt - ”En medberoende människa är en människa som har låtit en annan människas beteende påverka sig, och som är helt upptagen av att kontrollera denna människas beteende.” Hur länge gick jag själv i vanmakt innan jag nådde min definitiva gräns? Vad var det som verkligen blev annorlunda efter att jag gick den där 6.12.2010? Du har gjort samma korta "utbrytning" utan att förändringen infann sig. Varför fattar han inte? skriver du. Jag vill fråga: Varför fattar inte du? Hur kunde du tro att den här julen skulle bli annorlunda?

Hur obegripligt svåra frågor vi ägnar oss åt här. Det är bara att känna den allra djupaste respekt. Respekt för vad? För människans villkor kanske... Det gör jag verkligen nu när hjärtklappningen lagt sig.

Går tillbaka ditt första inlägg, där frågar du: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss? Du vet, och jag vet att den kan du bara hitta i dig själv. Hur ska du komma tillrätta med skulden? Den skuld han lägger på dig och som du tar emot. Den skuld som kanske är din egen? Ingen av oss människor är väl fria från skuld i någon riktning.

Ja, för mig är det här ett livsforum! Det är så enkelt att säga "Gå!" och verkligheten är så oändligt mycket svårare än så. Svårare med medberoendet än med missbruket i mina ögon. Till medberoendets boja finns ju ännu inte någon kemisk-biologisk förklaring som numera förklarar en del av missbrukets makt över människan.

Dina avslutande rader känns befriande att läsa - skridskoåkning, skidåkning, fiske och bad. Ägna dig åt det, åt barnen och åt de friska i familjen. Din man är mycket sjuk och du kan inte hjälpa honom - jag tror jag vågar säga det fastän orden ser skrämmande hemska ut. Jag minns när Mie skrev till mig "din man har tagit ett litet, litet steg mot nykterhet"... det kändes tungt - ett litet, litet steg... han hade då visat att han bytt riktning, men det var viktiga ord. Att bli fri från missbruk och medberoende är långt större arbete än jag tror de flesta kan föreställa sig.

Känner att det här är ett tungt inlägg och tvekar att trycka på spara... Gör det ändå och hoppas att mina ord inte gör dig illa. Önskar dig hög luft, fria vidder, glad, kärleksfull gemenskap och gärna sol. Kram, kram / mt

Starkt av dej att ta steget, det är ju inte så lätt när man kan spegla sitt eget beteende i psrtnern och få bekräftelsen att det är nog okej, hen gör ju samma sak som jag.

Jag har dragit i nödbromsen nu, det har inte min sambo gjort, så det är det enda man kan göra - att köra sitt eget race. Och inte curla för partnern. Efter att ha gått ut offentligt till familj och vänner fick jag oväntad hjälp av dottern. Hon vägrade följa med på julfirande till släkten om inte både mamma och pappa höll sej spiknyktra. Men det finns andra fallgropar. Dem får man hitta allt eftersom.

Tack Adde för din hjälp!

Fortsätter min "dagbok":
Just nu är det kaos. Jag känner skuld för vad jag än gör. För att jag inte öppnade dörren idag när han säger att han inte druckit (verkade inte normal), för att jag kallat på polis, för att jag inte ger klara besked.

Ibland har jag istället skuldkänslor för att jag har gått med på att träffa honom ute på julafton Då sa jag att han kunde ringa mig idag, kanske gav jag honom falska förhoppningar.

Jag vet inte vad jag ska tro längre. Han är absolut inte stabil, planerna kan ändras 3 ggr på en dag. Men jag märkte ändå en vilja igår att prata med soc. (hoppas det inte bara gällde bidrag).
Tänker nu att jag ska avvakta om han avslutar avgiftningen och börjar med Antabus igen. Hur ska jag ställa mig till hans lugnande tabletter? Önskar jag kunde hitta en bra gräns för när han kan komma hem.

Kram
Miss K

För tredje kvällen i rad sover min sambo i soffan efter att ha druckit förmycket. Jag vet att jag är maktlös inför denna situation men det är jättejobbigt att bara titta på.
I går på julafton bad jag honom om en vit jul, med tanke på barnen.."de får väl gå ut i snön", svarar han. Efter det förklarar han åter hur dum i huvudet och hur sjuk jag är, att jag trycker ner honom, att han inte vet vem han är i mitt sällskap, att jag är för fin för honom, att jag är en bortskämd jävla skitunge, att jag äcklar honom och att han hatar mig.... Åter drar han upp min otrohet och använder det som vapen.
Jag vet ju att det inte är lönt att ge sig in i nån diskussion när han druckit, jag känner bara att jag önskar att hans kropp säger ifrån och han slutar dricka snart (han orkar inte hur många dygn som helst) så att jag får chans att tala om mitt allvar i att inte vilja leva i detta längre.
Han lyckas återigen att ge mig fruktansvärda skuldkänslor. För ett år sedan idag tog jag barnen och flyttade hem till min mor och far...på nyårsafton några dagar senare kom jag hem igen- han lovade då att han skulle söka hjälp för sin alkoholism senast i maj-12.... Inget har hänt av detta löfte- nu spelas förra julen upp igen-som en repris. Skillnaden är nu att jag bor hemma men har bestämt mig för att nästa gång jag flyttar gör jag det på riktigt. Men som sagt, det går inte att prata med en berusad människa. Han straffar mig, tycker att han har rätten att behandla mig så här efter det jag gjort mot honom. Men barnen då, han finns ju inte där för de i detta tillstånd. Det gör mig så ledsen!
Min bror med familj kom hem idag och vi har skridskoåkning, skidåkning, fiske och bad på schemat de kommande dagarna. Jag ska försöka att fokusera på det och inte i vilket skick sambon befinner sig i.

..på dig... Hur mår du?

Sänder värme och omtanke..
Kram

...i lägenheten. Det är som jag trodde, här är suget stort o han började visa irritation redan halvvägs hit från paradiset! Tror han lyckades då i sig något starkt när jag åkte för att tanka bilen. Magontet kom tillbaka som en sten i botten, ligger där nu likt posthögen innanför dörren! Tyst, stilla, orörd och väntar på nästa drag!
Imorgon tar vi oss härifrån igen...min nuvarande tröst...

Kram på er alla med önskan om frid!

Adde, du har hjälpt mig/oss mycket! Tack!
Glad jag hittade hit, men att det bara är 3 veckor sen jag skrev första gången förvånade mig.

ju faktiskt bara se positivt på att du hittat hit och sökt hjälp :-) Alla gör inte det !

flygcert, hur går det för dig?
Hur mår du idag?

Vi är många som tänker på dig. Kram!
/H.

Snälla flygcert, har du läst "flickan med svavelstickorna". Din historia påminner om den. Men du får inte dö, du måste tillsammans med din flicka söka hjälp. Han kan inte ta henne ifrån dig. Det är du som har rätten på din sida. Jag hoppas jag genom telepati kan ge dig lite styrka.

Jag har varit medlem i 3 veckor och 3 dagar!

Det känns som år!!!
Mixad känsla, det är ju både positivt och tragiskt!

Kram på er

Också jag blir förskräckt när jag läser att du igen har så tydliga tankar på att ge upp ditt liv. Det får inte ske!
Inte för din och inte för prinsessans skull! Hör nu - jag tar tag i dig, vänligt och försiktigt men bestämt, ser dig rakt in i ögonen och säger att nu måste du söka hjälp!

Jag blir också oroad när jag ser hur tonen förändrats från att du var på väg att bli lite arg och säga ifrån till att du nu låter mest uppgiven. Vad har hänt?

Vilket stöd att du av de kontakter du har? Kvinnojouren? Al-anon? Nån annan samtalskontakt (du nämnde det i början)?

Har du en familj som kan vara något slags hjälp och stöd? Nån god vän?

För de som lever i ett våldsamt och nedbrytande förhållande (mals sönder i hans verbala köttkvarn skriver du i början - förfärligt!) är det vanligt att man lämnar sina kontakter utanför relationen, den ena efter den andra. Långsamt krymper livsradien och man är ensam - i alla fall tror man att man är ensam för man har inga eller nästan inga kontakter kvar.

Ofta finns kontakter kvar i den stund man vänder sig utåt igen.

Vi som står här utanför känner igen mönstret i din berättelse och vet att det finns vägar ut till ett bra liv.
Vi vet att det finns hjälp att få.
Vi vet bara inte riktigt hur vi ska nå dig och vi känner oss lite hjälplösa i det! Men vi finns kvar!

Till julklapp får du Carinas länk från igår http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/12/fridefull-jul.html och en av hennes tidigar blogginlägg som varit till hjälp för mig och flera andra http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Väntar på att du skriver idag igen. Kram så länge! / mt

..sända en tanke med hopp om att du kunnat släppa endel av fokusen på missbruket för att glädjas med resten av familjen.
De goda råden finns ju i tidigare inlägg.

Kram

..tack, den värmde. Sänder en lika varm tillbaka.

Mannen är som förbytt, eller, han har ömsat tillbaka till sitt gamla skinn. Helt underbart!
Det som känns ännu bättre är att jag känner inte någon stor oro för hur det kan komma bli imorgon eller nästa vecka, nästa månad.
Även om han nu skulle trilla omkull så vet jag att han ska in på behandling. Jag vet också att om han inte väljer leva nyktert så kommer jag aldrig mer leva som vi gjort fram till nu. Det är som en uppenbarelse, hjärnan är strukturerad och plötsligt så självklar. Jag vet att det kommer saker jag måste ta ställning till kommande halvåret. Lelas skrev om eventuella återfall och hur hon gjort. Det känns som en utmärkt väg om/när återfall dyker upp.

Julen är precis så trevlig som jag önskat mig och bästa julklappen fick jag före jul!
Nämndemansgården, here we come! :)

God fortsättning!

Nu tänker jag mest på flygcert...hon behöver all omtanke och stöd vi kan ge henne! Ge inte upp!!!

....du är viktig, du som person och du som mamma!!!
Tag hjälp, den finns där för dig!
Hjälpen jag fick, först här, sen mailkontakten och telefonsamtalen med behandlingshemmet, sista veckorna parallellt, har hjälpt mig.
Nu ser jag fram emot anhörigveckan. Kontakten har hjälpt min man också, på ett bakvänt sätt, genom att jag gått min egen väg.
Lyft luren så snart du får tillfälle! Den är till just för dig!

Var rädd om dig...kram

Flygcert-vännen! Du skrämmer mig när du skriver så där!

Både för att du låter så uppgiven och för att jag undrar vad det är som har hänt som får dig att känna så här.

Men, en sak är säker: din lilla flicka får det INTE bättre utan dig. Tvärtom.

Om du inte fixar att överleva för din egen skull, så måste du göra det för hennes. Eller hur?

Jag påminner om två bra vägar till stöd:

http://www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast
http://www.kvinnofridslinjen.se

Var rädd om dig, min vän. Jag har dig nära i mina tankar och böner.
/H.

Ditt inlägg var så hjärtskärande förtvivlat så ville skriva ett svar åt dig även om jag inte har erfarenhet alls av din situation.
Men så mycket är nog klart nu att du måste ta hjälp utifrån nu! Det är oehört viktigt!

Oavsett vilka svåra situationer man befinner sig i bryts man bara ned helt totalt ifall man tror sig behöva klara allt själv. Och man ser bara svart trots att det finns hjälp och hopp.

Lelas gav dig bra råd här tidigare. Gör så.
Jag hoppas inget speciellt och hemskt hänt ikväll?

En stor varm kram med styrka och tro till dig!