Senaste kommentarerna i forumet

känner så igen mig i det där att sambon ignorerar mig: han kan vara sur i dagar och då är han sååå go', glad och trevlig mot flickan (oftast, när han orkar och inte somnar av på soffan, trots att han inte druckit på nära två månader), men mig ser han inte åt, han går omvägar för att inte möta mig i hallen, tittar inte på mig, säger inte varesig hej eller hejdå, och jag känner mig som värre än pesten...
Och när han väl pratar så är allt mitt fel: jag stöttar inte, jag är kall och sur osv. Det gör så ont. Och jag bara fattar inte: vi har knappt aldrig haft ett normalt gräl.
Normalt för mig är att man tycker oliak om en sak och smågnababs om det och kanske surar en stund, men sedan inser man att dte kanske inte är såå viktigt att vara ovänner om och så lägger man det bakom sig och accepterar att man kanske inte alltid tycker lika.
Men våra gräl är normala, enligt sambon; jag säger eller gör något som han tycker är fruktansvärt ogenomtänkt, kallt, elakt eller dum, och sedan börjar han småskälla på mig, vilket jag ofta bemöter med att säga förlåt för att jag var dum, uttryckte mig klantigt eller liknande, och sedan bemöter han det i bästa fall med tystnad, men oftast säger han att jag inte menar min ursäkt, och sedan fortsätter han skälla, kalla mig saker, dra fram gamla gräl och påtala hur kärlekslös, kall och okänslig jag är, att flickan inte vill vara med mig, att jag är ond osv.
Det är inte ok. Men nu har jag nästan glömt hur det är, för nu är han rätt vänlig... (för att jag är argare?!) Men jag kanske ska stänga av mina äckelkänslor och vara lite nära och lite "lugnare" så att han kan få en chans att trycka ner mig igen, så att jag får bekräftelsen igen... Fy f-n.

Ta hand om er.

Och du är stark! Du har tagit ett bra beslut: du kan inte ändra honom, det måste han göra själv, och den biten som du inte vill ha är så stor att han måste ändra den för att du ska kunna leva med honom, stå på dig!!
Men jag förstår att det är svårt, dte gör ju såååå ont, den man älskar vill man ju vara med, men inte till vilket pris som helst. Jag har hotat många gånger med att lämna, eller snarare bett, "om du dricker så kan vi ju inte vara med varandra (och sen stannar jag ändå) och om du säger så till mig så kan vi inte var med varndra (och så gör han just så och jag stannar ändå) och så kan det hålla på i det oändliga, om du stålsätter dig så kan du få en förändring till det positiva!!
Lelas har skrivit till mig att jag möjliggjort hans beteende och det är ju så: när vi hotar/bönar/ber/skäller/gråter men ändå på ett sätt accepterara (genom att stanna)så låter jag ju honom hålla på...
Styrkekram

...när jag sätter mig i ett eget hörn, som nu, då är jag bara med mig själv och mina tankar. Eller, jag är mest tom, ekande tom, liten och ensam. Så skönt ha er alla här inne. Jag läser, hittar mig i många, förstår alltid lite mer av mannens sjukdom genom alla berättelser här. Sagt det förut och säger det igen, det är ovärdeligt för mig att få ta del av alla erfarenheter. Ni är mina skyddsänglar! Tack!

Sonen sover här denna månaden pga jobb. När maken var ute och "tankade" kom sonen hem. Vi har bra kontakt men jag vill inte ställa detaljerade frågor, ja, ni förstår, han är vuxen-jag vuxen- Blir mer prat om dit-o-dat, har pratat med mamman ett par gånger och hon vet hur det ligger till.
Men igår...oj, vilka berättelser jag fick!!!! Tycker jag sett mycket elände och är inte rädd för att se skiten i ansiktet...men att sonen fått ta del av så mycket, inte bara nu, utan hur sjukt det varit när han var liten. Tror han gått och väntat på tillfället få berätta för mig.
Maken däremot, känner sig bara mer och mer pressad över att de få han har runt sig gärna pratar med mig. Jag är förmodligen hans största fiende!

Svärmor har dålig koll på vad som händer dock, han mörkar mer än jag förstått. Hur som, så har jag kört över mannen nu och bara sagt vi åker dit efter mitt inbokade läkarbesök vid lunch. Damen är 82 år, kan bli hennes sista jul!

Fy, så tråkigt det var att åka till bostaden. Oasen...i em kommer jag till dig igen, hos dig kan jag andas fritt!!!

Nu nya tag! Hur och vad har jag ingen aning om. Sorterar i tankarna...julklapparna, de ska jag fixa, så var den kortsiktiga planen, den håller jag mig till...den långsiktiga var det där behandlingshemmet...önskar han var där, ja, redan igår!!!!!

Andas, in och ut, in och ut....lugnt och kontrollerat...in och ut....

Tack för ni finns! särskilt tack till Anonymt och mulletant...skönt känna jag inte är helt ensam....

uppdatering skriver av mig ( kanske inte har så mycket med alkohol att göra men har ingen annanstans att ta vägen)

va på fest igår... undvek en förträff där jag visste mannen va. ( vi är inte alls osams men ja kämpar för att distansera mig o det märker han)

han kom till festen sen.. vi pratade om div saker, han gled in lite emellanåt om oss, ville hela tiden hålla om... det märkets hur han tycker om mig. han sa sen att ja va distanserad... att ja säkert ska hålla va ja sagt till de andra. ( han vet inte va ja sagt men han har rätt !! ja har sagt att det är över o att ja ska gå vidare!!han sa han märkte hur alla kollade, det märkte jag med...många som va där va gemensamma vänner till oss, o många av dem tycker inte om det har gjort...

han pratade om att han vill skärpa sig, vilket triggar igång mitt hopp... ja sa inget... de va svårt att avika från honom, men tillslut va ja tvungen att gå hemmåt... när jag kom hem fall jag ner o storgrät... det gjorde så ont o så ont har ja inte haft på länge...

de kändes så sorgligt att 2 människor tycker om varandra men det hänger på att han är som han är... jag blir så ledsen så jag blir galen...

att du inte orkar vara i det där spänningsfältet, berg-och-dalbanan mellan hopp och förtvivlan. Ge dig själv lov att ge upp just nu, släpp taget om du kan. Om du hittar filmen When love is not enough så rekommenderar jag den. Kram, kram! / mt

Stor kram till dig. Ser att du är uppkopplad. Jag lider med dig, kom ihåg att du inte är ensam. Alkoholism är en sjukdom som är oerhört komplex. Den är inte logisk alls vilket skapar kaos för alla som är nära och försöker se klart och förnuftigt på problemet. En dag i taget. Alkoholisthjärnan vill dricka så länge det bara går och just nu har den blivit utmanad med behandling, vilket innebär att någon förklarat krig mot alkoholdjävulen i honom, som gör allt för att överleva. Var rädd om DIG, stanna här får du fortsatt stöd på vägen. /A

...raglade mannen in med en alltför bekant doft...

Hur det blir imorgon vill jag inte tänka på...

...ingen tur till svärmor. Maken var vresig när jag kom hem, jag är för sen tydligen. Fick samtal när jag parkerade bilen, satt kvar 20min, var jobbsamtal. Han lämnade lägenheten just....blir väl en massa alkohol och sen är jag ett minne blott! Orkar inte mer...han skiter i vilket och är bara elak...
Nu?
Ja, vad skulle jag här och göra...????? Haft mitt jobbmöte och nu är inget kul längre...jag lämnar nog detta äktenskap nu...orkar inte längre...
Jul?
Jo, men förmodligen utan honom...

Topparna och dalarna har inga gränser...
Usch, så ledsen jag är nu......

...läst dina senaste inlägg...
Vill du ska veta att du betyder oerhört mycket för mig här...

Återkommer med tankarna runt det där med val och etik.

Lite kort bara:
Jag kör dialoger med mig själv, skalar av alla krusiduller, och kvar blir det som kan beskrivas som basen i ämnet. Den är då, förhoppningsvis, svart eller vit. Valet då blir oftast inte så svårt, vägarna för att nå det svarta eller vita, är däremot full av omvägar och kräver mängder av mindre vägval. Viktigast i de små valen är att försöka hålla riktningen på kompassen åt målet...
Det är det jag kallar livet!

Kram på dig...

Nu blir det julklappshandel!

Framtidsdrömmar...tack...jo, just detta steget var ju någonstans min nuvarande målsättning.
Adde...tack, du är min ledstjärna! Minns dina ord om alkohol före behandling...hm...försöker vara förberedd och inte ta åt mig av dagsläget...

Dagsläget:
Tystheten är ett faktum idag igen..det gör så in i h----tes ONT!
Han hade gått direkt från mötet på soc till nåt hak...var inte dyngfull med tillräckligt för att somna och sova, tror det blev 14-15 mycket ljudliga timmar!
Tog genast bort all eufori jag kände. Iofs är jag tacksam att jag fick de timmarnas glädje. Nu är jag ju inte tillbaka på ruta ett igen, behandlingen är ju så nära att jag kan ta på den. Vilken befrielse!

Just nu har han ett samvete att ta i itu med, men inte pratar han med mig om det inte. Ser det i hans rörelser och hör det på ljudet från hans trampdynor. Otroligt vilka färdigheter vi medberoende utvecklar. ;)

Min vardag som jag ser den just nu:
Jag har gjort valet vara kvar i detta för att jag fortfarande tror på en gemensam framtid, om den är nykter. Det jag levt i och fortfarande lever i är pest!
Att bli förbisedd tillintetgör allt som har med känslor att göra. Jag känner mig som en osynlig robot som ska finnas där men för det mesta bara står ivägen och skramlar när höljet måste ändra riktning i mannens framfart.
Jag hoppas få tillbaka ett värdefullt innehåll, starkt nog att kunna leva kvar i tvåsamhet. Jag har sett att Lelas menar att om dialogen finns så är möjligheten stor att man kan komma ur problemet tillsammans.
Jag och min make har ingen sån, i alla fall inte sista halvåret sen jag lämnade "hålla-handen-med-alkoholisten-stadiet".
Den glädjen jag kände av beskedet igår var bred som en trefilig motorväg, fri för folk att traska fritt i och på. Därför gjorde det extra ont att mannen hade mäskdoft i strupen när han trillade in där igår kväll när jag öppnade ytterdörren. Ensam blev jag kvar med ett hål... Nu är jag sluten igen...går ut och super in julen, ensam, innan vi tar oss till makens mor.
Men...det blir bättre, det är bättre än för en månad sen...är nöjd med det för tillfället...
Hm..sista frasen var en lögn...vill skrika, slå, få honom att fatta...."Vad med mig? Vi? Jag mår skitdåligt! Vi-et är obefintligt! Bryr du dig om någonting överhuvudtaget ditt egoistiska alkoholistsvin?" Typ så ekar fraserna inuti! Men ingen idé slösa energi på det där...

Nästa blir besök på nåt köpcentrum.
Så glad jag har min oas! Lever två helt olika liv parallellt just nu, märklig känsla men ack så värdefullt!

Kram på er!

Ett steg i rätt riktning...
Lycka till och sköt om dig!

Ett steg i rätt riktning...
Lycka till och sköt om dig!

till beskedet ! Jag kan verkligen känna igen mig i din känsla ! Kram ♥

Har ett vagt minne av att jag läst ngn stans
10-17........ Men kanske ute och cyklar?
/A

...jo, detta känns riktigt bra...nu finns det något konkret att hålla sig till, så skönt!

Tack för att du kikade in ... Önskar dig lycka till och en god jul

Vilken härlig läsning, hoppet tänds

...tack för din hälsning.
Jo, det känns som en befrielse. Problemet är ju långt ifrån "löst" men nu finns det ju ett delmål. Kampen ligger ju hos min älskade make men för mig kändes beskedet befriande. Äntligen får han långsiktig hjälp av professionella människor.

Jag kan bara hoppas han inte tänker "fira" beslutet kommande veckor, kanske mest troligt?
Det blir ju sista rusen, förhoppningsvis, för resten av hans liv...måste väl bli ett kaos i alkishjärnan???

Lycka till i din egen kamp. Jag följer dig här inne...står oftast i hörnet och tar in och omsätter så gott jag kan.
Önskar dig en riktigt god jul.

VAD GLAD JAG BLIR FÖR DIN SKULL. Oj ursäkta att jag skrek ut vad glad jag blev för din skull!!!!!
NI kommer få en fantastisk jul ihop, som du har kämpat/lidit och vänt dig själv ut och in.
Riktigt riktigt roligt FÖR DIN SKULL!!!!!
Grattis!
//A

Jag skulle vilja redigera ett av mina inlägg och just det inlägget går inte att redigera. Vad kan det bero på? / mt

...i mängd!
Just lagt på luren, maken ringde...bara det...han var så avspänd och berättade att utredningen inte kommer dras ut på. Han har fått beviljat behandling!
Så, min anhörigvecka kommer kanske sammanfalla med hans vistelse...hur bra kan det bli???
Överlycklig!
Andas....och tårkar tårar...vilken grej...känner mig svimfärdig....benen kroknar...fantastiskt....nu börjar vår nya resa...

Mannen förändrades redan efter vårt samtal för 3 dagar sen.
Han mjuknade i kanterna och jag har kunnat se hans gamla jag skymta fram.
Nu lät han så lättad i telefonen...något firande med alkohol blir det inte heller, jag är på väg till honom och då tar han vanligtvis inte till spriten.
Han vill bjuda på middag ;)
Vi ska gå på stan och supa in julen tills öron och ögon inte orkar ta in mer. Vi ska hälsa på makens mor, som är så orolig, så stillas hennes jul. Vi ska göra karameller...allt kom från hans mun just nu....jag är mållös och bara...pånyttfödd.... Hur bra kan det bli???

Jabbadabbadooooooooooooooo

Det du skriver berör mig och ger mig en liten gnutta självförtroende. Det gör mig samtidigt "ledsen" över att du som inte känner mig och inte vet vem jag är ändå kan genom det jag skriver här se att jag verkligen försöker. Min sambo vill inte ta till sig det jag i så många år försökt visa och det jag så många gånger påpekat att man måste ta tag i såsom alkoholen, sorgen och sedan gå vidare.
Jag har nog stångat mig blodig så det räcker, dock kommer även rädslan över att jag inte försökt och visat tillräckligt genom åren.... Men- jag har försökt på mitt sätt- inte alla gånger så himla bra kanske och vissa saker skulle naturligtvis varit ogjorda. Här är jag nu och har framtiden framför mig.

när du beskrev dina försök att närma dig din man. Det är också jättekonstigt att alkoholen kan vara ett så starkt gift att din man försakar en så varm och gullig tjej som dig.

Åter igen har jag i mitt jobb blivit påmind om att vår stund här på jorden är begränsad och att vi när som helst rycks ifrån detta jordelivet, oavsett ålder. När jag hamnar i dessa situationer och då mitt försök att rädda liv inte går så tänker jag att ; man ska vara rädd om det man har och behandla varandra väl. Dock tänker jag oxå att livet är alldeles för kort för att bara uthärdas och inte ha det bra. Läser just nu "flickan från paradiset" av Agneta Sjödin. Denna bok rekommenderar jag till alla som känner sig vilsna och ledsna. Jag börjar lära mig att livet faktiskt inte ska vara att " uthärda", man kan och får faktiskt vara lycklig också.

Mulletant, jag blir inte stött av dina ord, jag håller med dig i det du skriver. Jag tror också att han hoppade av psykologhjälpen få det blev för jobbigt att börja se tillbaka på det som hänt.
Som alltid blir jag varm i hjärtat av alla kommentarer.

Villervalle; vad var det i mitt inlägg som berörde dig?

att reflektera över det onda - som är ett starkt ord också. Jag tror jag förstår vad du menar.

Det är ju många människor som ondgör sig över att man i gudstjänsten bekänner sina synder... att man gör sig så "dålig". Jag går sällan i kyrkan men jag tror nog att de flesta av oss syndar "i tankar, ord och gärningar" mest varje dag om man ser till det lilla - "knappnål och silverskål" skrev Berra. Jag tror att man kan lära sig känna sig själv och på det sättet öka medvetenheten/höja känsligheten för sin inre etiska kompass. Våra liv består av en lång räcka val... alltför ofta gör jag mig inte ens medveten om dem. När jag blir det (medveten) blir valen svårare och livet intressantare. Valet att se på när en människa faller ser jag som att välja att hjälpa på kort eller lång sikt. Du vet nog själv innerst inne att din drivkraft där har ett gott syfte.

Det här är inte genomtänkt bara nedskrivet till första muggen kaffe... lite huvudvärk har jag också - men inte självförvållad sådan:) Dock är det tankar jag delat många varv med mänskor som står mig nära på olika sätt och med kolleger. Om du jobbat med trasiga barn har du säkert också vridit och vänt på etiska dilemman - de kännetecknas ju av att det inte finns ett rätt svar bara olika möjligheter...

Tar glatt emot alla responser och reaktioner på detta:)
Önskar dig Sorgsen en dag i glädje! / mt

...det är så många delar jag känner igen. Allt som handlar om att inte få någon form av bekräftelse. Det är så tungt att bli förbisedd och nonchalerad, riktigt elakt och utstuderat. Jag har fortfarande inte en susning om vad som är vad i mitt förhållande. Alltså vad som har förvrängts pga alkohol, hur mycket som är ren stolthet-menar hur mycket han inser men är för stolt för att i en handvändning ändra. Det enda jag vet är att så här var det inte förut och nu är han sjuk. Även om han de sista två dagarna inte betett sig lika kyligt mot mig så är fortfarande min inställning att någon slutsats drar jag inte förrän han varit igenom en behandling!

Sänder en kram med hopp om att du finner styrka.

Ett litet ps:
Jag fångar de små sakerna jag hittar för att kunna nå min man.
Ett exempel:
I det korta samtalet, (ja, mer monolog från min sida) vi hade i förrgår flikade jag in att han fick ett telefonsamtal tidigare på morgonen, där han pratade på ett samlat och respektfullt sätt med personen i andra änden. Jag sa att jag inte har upplevt det från honom på väldigt länge och att jag saknar det.
Han har inte ringt upp mig under dessa två dygnen men i de två uppringningarna jag har gjort har han varit trevlig och samtalat på ett vuxet sätt. Det inger nytt hopp!