Senaste kommentarerna i forumet

jag har skrivit så :-)

Och jag kan också tipsa Sorgsen om Familjeveckan på Gården. Jag tror väl att kvinnorna du pratat med på Gården redan tipsat om den men jag undrar om de sagt att när en anhörig tar en Familjevecka INNAN den beroende ens har hamnat i närheten av sin primärbehandling så skyndas processen på. Oftast (inte alla men många) så kommer den beroende in på sin primär inom ett halvår efter att den anhörige varit där.

Och det beror helt sonika på att den anhörige fått redskapen för att kunna se sin egna situation i sin relation till alkoholisten. För mig som alkis blir det ju stört omöjligt att manipulera en som har lika stor eller tom större kunskap än jag själv. Och då blir livet som alkis väldigt tufft när jag blir avklädd helt.

Jag vet inte vilka kvinnor du pratat med men minst en av dem åker ut på företagsbesök (Ja, företaget får betala, dock i stort sett självkostnadspris)i rent utbildningssyfte och framförallt för att avdramatisera vår sjukdom. Att få kunskap om beroendesjukdomar är så otroligt mycket värt för alla och fler företag borde ta chansen att göra så. Tyvärr är det så att många chefer är okunniga i vår sjukdom och faller lätt för säljsnack från såna som inte kan beroendet men vill tjäna pengar. Jag har träffat psykologer under min aktiva tid som var ett rent skämt och även ett par i olika sammanhang i mitt nyktra liv och vi blir alltid osams :-((

Tänk om alla företag hade en alldeles egen "alkotant" som ett stort svenskt företag har :-)) En önskedröm, tyvärr.

Lycka till och glöm inte bort dig själv !!

Kram !

med anledning av det du skriver till markatta i nanas tråd - om din misstänksamhet och sökande efter ett "legitimt skäl"... Läs din egen tråd från början och försök läsa med en utomståendes ögon. Håll kvar din kontakt med kvinnojouren och ge dig tid. ta dig själv och dina känslor på allvar!

I en annan tråd skriver du angående i relationen:

"Jag har så svårt att se att jag själv ska vara orsaken till att min man hotat mig, talat om för mig att jag är så dålig mamma, att han kallt mig hora, fitta och diverse annat, att han haft sexuella relationer via mail, och även viss fysisk kontakt, att han så många gånger lämnat mig på alla möjliga ställen, att han kontrollerat mig och vem jag träffar, var, när och hur osv. Alkoholen har ju egentligen hela tiden varit lite för stor del i hans liv, men först de senaste åren varit ett problem, men många av sakerna har ju sagts/hänt innan dess.

Och om jag har en del i detta så känner jag nog att jag kanske faktiskt inte vill leva med en människa som får mig att få honom att behandla mig så..."

Lelas har svarat - jag instämmer. Naturligtvis ska du inte anpassa dig till ett sånt liv. Men du ser kanske själv hur svårt det är ta sig ur det när det gått så långt. När båda vuxit in i mönstret "så-här-har-vi-det". Gränserna för vad som är "tillåtet" flyttas allt längre och kränkningarna blir allt grövre. Du har rätten och ansvaret för att skydda dig och barnet från att leva i en sån mijö.
Styrkekram! / mt

i forumgemenskapen Sorgsen. Här är vi, som du vet, många som delar våra bördor och glädjeämnen. Du har börjat röra dig i rätt riktning, vägen är lång och full av upptäckter - det har du säkert också märkt när du läst här.

Arbetsplatser fungerar tyvärr på väldigt olika insiktsfull nivå och kunskapen varierar mycket. Detsamma gäller ledarskapsutbildningar:(

Eftersom du känt dig så väl mottagen på Nämndemansgården - det tror jag att "alla" gör - undrar jag om din man kunde betala en vistelse själv för att få vård så snabbt som möjligt. Jag skriver det inte för att frita arbetsgivaren från ansvar utan för att jag tänker på hans liv och ditt. Dessutom har Adde skrivit, har jag för mig, att bästa resultatet har de som valt och bekostat sin vård själva.

Fortsätt läsa och skriva här. Forumet kan vara till oerhört stor hjälp och när man varit aktiv ett tag fördjupas gemenskapen.

Jag vill också tipsa dig om Carina Bångs blogg. Klistar in en länk där du också får ett filmtips
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/06/film-when-love-is-not-enoug…

Kram och Adventsglädje i bedrövelsen / mt

Så kan man inte vara med ngn för att vara snäll.
Gå på din magkänsla, det blir bäst för alla tre.
Framför allt konmer DU må bäst av det i det långa loppet
Jag avundas inte dig, skickar en välbehövlig kram!
/A

...är så djupt tacksam över att någon överhuvudtaget läst mina ord. Tusen tack alla som tagit del och extra varmt tack till markatta och Lelas för att ni svarat.

Kom just till den opersonliga lägenheten jag befunnit mig i två veckor. Jobbat min sista dag här och imorgon flyger jag hem till maken.
Jag längtar så jag kan spricka trots att jag vet att i princip vad som helst kan möta mig i dörren. Märkligt, inte sant?

Jag vet att han älskar mig men det är svårt att inte bli ledsen/ursinnig/galen/uppgiven över att alkoholen tagit över hela honom, inifrån och ut! Han har magrat kolossalt sista halvåret. Periodvis kan han inte äta alls, naturligtvis de dagarna han fyller sig mest.

För 2,5 månad sen var jag också ute på jobbresa och kände att åker jag inte hem nu, bums, så har jag ingen man mer. Gjorde så och han grät och var så förtvivlad, mot mig menade han att han velat göra fint innan jag kom och 3 timmars varsel var för lite för honom. Jag kom honom nära några timmar och han berättade saker han undanhållit mig, tråkigheter men jag var tacksam han berättade. egentligen saker jag förstått men utan detaljerna.
Jag är så glad att jag åkte för min man lever och han kämpar fortfarande vidare. Maxat destruktiv och ibland är hans bild av omgivningen så skev att jag undrar om han någonsin kommer tänka klart. Jag får ta så mycket skit att syret runt mig försvinner. Häromdagen slutade enda benet gå vidare när jag gick ner för en trappa. Plötsligt slutade hjärnan sända signal till benet om att jag ska böja, sätta benet framför det andra för att komma vidare, total blackout under ett par sekunder.

Trots att jag gör djupdykningar och gråter floder så mår jag bättre sen jag för ca ett halvår sen sakta började vända mitt medberoende. Trots att hjärnan vet att jag inte är orsak så gör ju orden så enormt ont. Att aldrig känna att mina behov får ta plats i relationen. Att det är en berg och dalbana där särskilt dalarna är djupare än stilla havet!

För knappt två månader sen märkte jag att det börjar snurra riktigt, riktigt fort i den där nedåtgående spiralen och tog kontakt med Nämndemansgården. 2 helt enastående kvinnor har jag pratat och mailat med plus att jag tidigare hade hitta hit. Ni har gett mig insikt och bekräftat det jag känt och det har varit/är ofantligt värdefullt. Jag har inte känt mig lika ensam och miisslyckad. Jag har ett bekräftande jobb men när jag kände jag var på väg ge upp det pga att situationen med mannen blivit totalt ohållbar så förstod jag att nu måste jag göra något radikalt. Främst inne i min kropp och hjärna!

Jag säger till honom att kag älskar honom men tar inte mer skit. Jag får såklart tråkigheter men det är annorlunda på det sättet att det går inte in och skär hjärtat i bitar varje gång. Han är säkert lika full med galla trots att jag avbrutit men mina trumhinnor slipper fortsätta vibrera, hjärnan slipper omsätta och sortera. Det känns dessutom lättare och lättare för var gång jag avbrutit honom när jag märker det börjar mala. De gånger han är vresig redan i tonen är det lönlöst att ens ställa frågor eller berätta något alls. Där ligger läget nu i proncip dagligen, vi pratar inte ens varje dag längre. Inga mess inga mail...iaf inte från honom till mig. Gör ont men jag håller mig till min plan.

När han blev utkastad från sin arbetsplats de där 10 dygnen sen, så hade jag kontakten med dem i Blentarp och han tog tacksamt emot hjälpen. Jag kände en lättnad i kroppen, jag hade ingen aning om jag gått runt med en klump i magen så svart och blytung. Jag blev inte förvånad att allt brakade, jag har väntat på det och ärligt hoppats att det skulle ske, ju tidigare destå bättre.

Arbetsplatsen har nog gjort det de trott varit rätt och riktigt sen i somras men jag kände efter några månader att deras välvilja stank! Inte pga dem men av att de köpt en tjänst för att hjälpa min man,en tjänst där en psykolog, helt utan erfarenhet av missbruk, ska göra en bedömning hur "sjuk" han är. På upprag av arbetsgivaren som köpt paketet på nån j---l ledarkurs. Bisarrt! Hur får det gå till så? Lagen vi har om arbetsgivares skyldighet att erbjuda hjälp utnyttjas alltså av folk som vill tjäna pengar på andras olycka? Inte förvånad egentligen men det stinker!!! Jag har frågat väldigt lite men märkte hur illa min man mådde i situationen. Ska tillägga att min man har en position där han under sitt år på arbetsplatsen lyckats öka deras vinster till höjder de inte visste man kunde uppnå. De har sagt han ska jobba mindre men samtidigt fördubblat hans uppgifter. De har tydligt suttit på två stolar och min man bär naturligtvis ansvaret över sitt drickande men de har inte haft en aning om hur sjukdomen fungerar. Inte jag heller egentligen men jämfört med dem så känner jag mig som en ny Einstein! Ibland har jag känt en bakvänd tacksamhet över deras lilla "förstahjälpenkit" för det har skyndat på förloppet men ack som min man lidit. Jag har ofta sagt att jag är så stolt över honom, något han har jättesvårt ta till sig.

Nu är alltså situationen sån att han ska göra en ny utredning. Den andre knickedicken hade menat att han bör nog gå i samtal då och då??? Står inte riktigt i proprortion med att jag åkte hem för jag var rädd han skulle ta livet av sig?! Visst, mannen min är en listig typ men det borde vara belagt med straff och svartlistning på en psykolog som ger sig in och leker med en människa i kris! Eftersom allt var privat så finns det inte registerat på sjukhuset så soc börjarcväl om från noll?!

Svaren jag fått ikväll är tydliga för mig. Jag ska inte vänta och tiga! ;) Tack Lelas!

Min oskrivna plan är att min man ska in på behandling och jag ska hjälpa efter bästa förmåga. Jag lämnar honom inte så länge han är mitt i sjukdomen. När han finns bland erfarna människor så ser jag tiden an, jag har ingen brådska. Samtidigt vet jag att ett liv tillsammans med alkoholen går jag inte tillbaka till, aldrig mer! Jag älskar mannen jag blev tillsammans med för tre år sen och hoppas på ett evigt liv med honom.

Imorgon sover jag i samma säng som honom, hoppas och ber att han är nykter!!! Gode Gud, håll honom nykter imorgon! Amen

Kram på Er alla kloka vänliga människor!

Hej Sorgsen! Välkommen hit! Fint att du har börjat skriva och inte bara läser längre.

Jag känner igen mig i det du skriver. Jag skrek till personalen på psykakuten: "Men jag kan inte ta med mig honom hem igen!! När kan jag själv lägga in mig här? Jag bryter ihop om jag måste ta med honom hem!"

Vet du vad hon svarade? "Jaha, men.... då måste du ju kontakta din vårdcentral för att få en remiss hit." Att jag inte slog henne på käften.

Men trots att jag känner igen mig så kan jag nog inte ge dig några svar på det du undrar. Jag vet inte vad du skall göra, eller hur länge du skall fajtas. Kanske är det viktiga är att du kämpar tills du kommer till en punkt där du känner att du har gjort allt vad du kunde. Men var den gränsen går, det vet du nog bara när du når den.

Var rädd om dig!
/H, tillfrisknande medberoende

Blir så ledsen när jag läser det du skriveR: att man blir något man inte är, att man letar efter hemskheter för att hitta det där hemska som ska avgöra om man lämnar... Jag är ju den där misstänksamma som går och tror att jag ska få veta något hemskt om sambon, och att det ska få mig att lämna - men då är det ju kanske så att jag redan fått nog, jag vill bara ha ett "legitimt skäl"... Åh, det gör ont i mig, hur ska jag orka, hur ska vår flicka klara det? Hur ska jag överleva? Jag förstår ju knappt idag hur jag tar mig igenom dagarna och här sitter jag och sambon och allt är nästan som vanligt... förutom att det snurrar i mitt huvud att jag kanske inte ska leva med honom längre.........

det ja menar med det va att ja var på väg att lämna honom hela tiden från o till... men efter det jag sett(har inte sagt hur ja fått reda på den där utan bara konfronterat honom)så har ja nått gränsen, med smsen ja sett....

Det krävs mod att berätta om sådant man inte är stolt över, men nödvändigt för att kunna lämna "offerrollen", tror jag.

Vad menar du med "jag hade kunnat lämna honom ändå, men det hela stoppades nu! Och kanske med flera månader"?

Det du skrev några inlägg upp om att du är rädd att lämna honom för att han ska bli sårad om det faktiskt är så att han älskar dig, man kan inte vara med någon för att vara "snäll". Blir han sårad så blir han det, det går över. Däremot så sårar han dig ständigt och återkommande och det går inte över. De stunder du skrivit här på forum när du faktiskt verkat må bra, har varit de stunder då du haft distans till honom. Läs igenom din tråd, där har du en dagbok över ditt mående.

Ditt liv och dina känslor har också ett värde! Låt dig inte såras för att han ska slippa. Tänk på dig själv. Martyrskap leder ju bara till smärta men med en relation vill man väl ha annat, tillfredsställelse, kärlek, gemenskap o.s.v.?

Jag har tyvärr ingen erfarenhet av kontakt med beroendemottagning eller liknade men jag vet att det finns flera här som har och jag hoppas att de kommer att svara. På helgen brukar det vara rätt lugnt här på forum, om du undrar varför ingen har svarat.

Kanske har de också anhörigstöd på det beroendehem du varit i kontakt med? Jag tänker att oavsett vilken hjälp din man får så behöver du också få stöd i vad som händer i dig. Al-anon finns också som stöd för anhöriga, kolla upp det om du inte redan gjort det.

Livet med en alkoholist är kaosartat i sig så jag fattar att det är jättejobbigt att känna att samhällsapparaten inte heller jobbar med en.

Måste iväg nu men tittar in vid senare tillfälle. Du är inte ensam.

Kramar!

jag har letat efter bevis på min känsla av att han underhållit andra tjejer, o det där va ett sätt för mig att få det hela bekräftat. jag är INTE stolt över det där att jag utan att han vet gick in o läste det, men det va ett sätt för mig att komma ur detta.

jag hade kunnat lämna honom ändå, men det hela stoppades nu! Och kanske med flera månader. jag hade kunnat nöjt mig med min inre känsla och av alla konstiga beteenden han har haft, men tvivlandet på min känsla gjorde nu ja ville se om de va som jag trodde.

sant det har vart tillräckligt med hemska saker som hänt. och gränserna har suddats ut sakta..

kram

Jag menade det du skrev om att du hade läst gamla sms på hans mobil. Men jag kanske drog snabba slutsatser där. Jag fick intrycket av att du hade gått igenom hans mobil utan hans vetskap. Personligen hade jag upplevt det som en kränkning om någon hade läst saker jag skrivit till någon annan.

Det fick mig att tänka på hur jag själv kunde snoka igenom mitt ex saker förr, under förevändningen att se om han gömt alkohol eller hitta bevis för att han ljugit för mig. Då tyckte jag inte att jag gjorde något fel men idag kan jag se att det var ett sätt att utöva kontroll och makt i en situation där jag i övrigt kände mig maktlös. Med facit i hand så blev ingenting bättre av det, tvärtom. Jag hade blivit en person som jag inte ville vara. Det var ett sätt för mig att hantera det hela men det blev destruktivt i längden OCH jag kränkte hans integritet genom att till exempel läsa gamla brev jag hittade som var hans. Jag trodde att eftersom han ljög om alkoholen så ofta så ljög han också om annat, t.ex. att ha varit med andra tjejer. Jag hittade aldrig några "bevis" för att han varit otrogen men jag blev som nästan besatt av det och jag blev svartsjuk som jag tidigare inte hade varit.

Nu i efterhand så tror jag att jag egentligen letade efter ett klart tecken att lämna honom, att jag tänkte att alkoholen och elakheterna kan jag stå ut med för de har blivit vardag men om han varit otrogen så kan jag aldrig förlåta och MÅSTE lämna.

Det kanske inte alls är så för dig men själv tänker jag att redan när jag började bete mig så fanns ju ett klart tecken att jag skulle må bäst av att lämna men det var som att gränserna förskjöts hela tiden och jag bara väntade på att något "riktigt, riktigt hemskt" skulle hända för att jag skulle lämna honom.

Vänta inte på det där hemska. Det är tillräckligt illa som det är.

Kram!

en fråga

markatta! Hur menar du att jag kränker hans integritet?
jag förstår att jag kan välja med att inte låta mig ha en man som han vid mig. och nej jag kan inte ända på han, men jag lindas ju in i hans ord.

En obehaglig men viktig påminnelse. Både nykterhet och relation är färskvara (och konditionen brukar vi påminna oss om på jobbet:) Hoppas det löser sig för era vänner.

Kram och Adventsglädje till er i PianoRow! fr Mulleholken

Radd att jag håller på att bli beroende av alkohol,min pappa var på gränsen alltså tror han var periodare ,rädd för att jag själv ska hamna där ,tar gärna alkhol för att lugna ner mej tycker att det börjar blir för mycket ggr inte kanske för mycket åt gången men för många ggr i streck orolig

får rysningar. Tänker på hur jobbigt det måste vara för er som är så nära. men tänker också på hur kämpigt det känns när jag tänker på mitt egna liv... Sorg, smärta och bedrövelse.

Kram till dig, din man och er vän.

Hej vänner!

Idag fick jag och min pianoman en påminnelse om hur det kan gå.

En vän till oss lever ihop med en nykter alkoholist. Han har varit nykter i ca 4 år. Och idag har han talat om för sin fru, vår vän, att ha tänker gå på krogen och dricka ikväll.

Hon har svarat att om han gör det så kan han vända i dörren när han kommer hem.

I ungefär ett halvår har vi märkt att de inte har haft det så bra, och redan för flera månader sedan sa min man att han funderade på om den där killen är på väg mot ett återfall. Och nu detta.

Det visar, igen, att nykterheten är en färskvara och att ett återfall inte kommer ur tomma intet.

Mina tankar är hos vår vän ikväll.

/H.

Det är en bra idé tror jag, att ta reda på vad som finns för behandlingshem. Det blir nog enklare att vara konkret i dina krav om du själv vet vilka alternativen är.

Var rädd om dig, vännen!
/H.

Vad skulle jag göra utan er? jag behöver påminnas om och om igen att inte ta för mycket ansvar.

När jag pratade med honom sa han att han tänkte sluta, men frågade strax därefter om jag verkligen inte tolererade någon sprit hemma, inte ens dela på en flaska vin?!!

Han har nästan alla sina saker kvar här och sociala försäkringar etc. Ingen egen bostad, varken här eller där. Hans syster kan möjligtvis ordna lägenhet där. Antagligen kommer han förr eller senare att vilja komma till Sverige igen. Jag har många ggr varit på väg att själv leta bostäder där jag bor, men inser då att jag håller på att gå över gränsen.

Vad jag tänker göra nu är att ta reda på om det finns behandlingshem här som kan ta emot honom på en gång. Sen är allt upp till honom själv. Nu tycker ni säkert att det kan han själv göra, men var ska han bo under tiden? Jag vill verkligen inte att han bara dyker upp här. Jag är inte tillräckligt stark för att kasta ut honom på gatan. En del av mig vill fortfarande att vi ska vara tillsammans. Jag har sagt att kanske om några månader, men det förutsätter ju att han verkligen gör ett försök.
Ska kanske ta mig till FH när jag är mer ledig från jobbet. Försöker oftast klara mig själv i det längsta.

som vilar på dig är ansvaret för ditt eget liv!

Om han har möjlighet att få komma till behandingshem hoppas man att han tar (tvingas ta) den möjligheten. Du ska inte ta över ett ansvar som föräldrarna inte ska ha och inte orkar med. Ansvaret är hans. Så lätt att skriva och så svårt att se när man är mitt uppe i det - det kan jag förstå.

Ta hand om dig nu! Träna, gå till Al-anon, unna dig något du mår bra av - om du inte köper alkohol så kan du njuta för pengarna!

På det FH som jag besöker emellanåt finns många väldigt vanliga och trevliga människor. Och en del personal som har ansvar ifall nån mår dåligt. Det är inte jämförbart med att söka på nätet. Ett tips bara. Du väljer självklart själv!

Fredagskram! / mt

Hej!

Jag känner igen det där med att släktingarna ställer krav. Men, vet du.... de har inte kommit lika långt som du. Du, som har levt längst in i det här trasslet, är den som också har tagit flest steg därifrån. Släktingarna står längre ifrån, och det innebär också att de inte har samma insikter om vad som funkar och vad som inte gör det.

När jag kämpade som mest med att släppa taget och låta min man ta eget ansvar, så fick jag en del förslag från hans pappa om "lösningar". Han hade funderat ut sätt som vi skulle kunna hindra maken från att dricka. Till slut fick jag säga ifrån och påtala att det inte är varken mitt eller någon annans ansvar, att alla de där lösningarna faktiskt inte är lösningar, att allt redan är provat.

Det absolut bästa sättet som du kan motivera din alkoholist att bli nykter är att låta honom falla och ta smällen själv, oavsett vad släkten har för andra förslag. Eller hur?

Kram!
/H.

Dagarna går och det känns nog lite lättare nu. Trodde att han var på väg hit häromdagen, (fick ett SMS att han skulle hämta sina grejor) men han stannar nog utomlands ett tag till. Märkte då att jag var på helspänn och var okoncentrerad hela dagen.

Idag fick jag nyheter från hans släktingar. Oftast är det lättare att prata via någon annan. Han har tydligen druckit ganska mycket där, så föräldrarna orkar inte mer. Lägenhet har varit på tal, men ett ännu bättre alternativ finns också. Behandlingshem/sjukhus i 2-3 veckor, antagligen gratis. Husdoktorn kom hem och skickade honom till psykiatriker. Så smidigt är det inte här.

Kruxet är att han antagligen inte vill, verkar ha gett upp. Nu känns det som att allt hänger på mig. Släktingarna har bett mig att försöka motivera honom. Jag ska göra ett försök, men tvivlar på att det ska gå. Vill ju att han ska göra det för sin egen skull.

Hoppas...
K

Nana, det finns bara en person du kan styra vilken väg den ska gå och det är du. Din väg!
Jag tycker mig se, som hösttrollet, att den här mannen fortfarande har en makt över dig och du kan faktiskt välja om han ska få ha det eller inte. Det handlar egentligen inte om kärlek, tror jag, utan om att man själv behöver komma fram till hur man vill att ens liv ska se ut.

Vem är du? Vem vill du vara? Du kan inte ändra på honom men däremot på hur du själv försöker utöva makt och kontroll, t.ex. att läsa hans sms på hans mobil, kolla hans facebook o.s.v. Det verkar som att du "letar fel" hos honom och det måste vara jättestressande. Det är så lätt att skylla sina egna beteenden på någon annan; "men han dricker ju", "men han ljuger ju" osv men tänk efter, vill du verkligen vara i en relation där du själv beter dig på ett sätt som kränker den andres integritet?

Jag kanske låter hård, men jag dömer dig inte, jag känner igen mig i dig och jag vet hur det kan bryta ner en att ständigt gå och "leta fel". Prova kanske med bara en veckas nollkontakt i alla fall. För mig var det iaf befriande att "bara vara jag".

Kram!

Vi skickar inte ut samlad post till alla och vi raderar alla adresser efter utskick.
/magnus

Jag ser att han fortfarande har lite "makt" över dig. Inte så mycket som förut och det minskar hela tiden..
Att "bryta upp" är lite som att dra bort ett plåster.. Man kan göra det snabbt - och det svider rejält en stund.
..Eller man kan göra det långsamt... - svider fortfarande(fast kanske inte lika mycket) varje gång man kommit ett par millimeter, och det tar definitivt längre tid..
Hur man gör, är faktiskt upp till var och en.. Så länge man inser, att "plåstret" inte kommer att sitta där för evigt ;-)

Kram /trollis