Senaste kommentarerna i forumet

Tack för datum! Undrar om ni kommer att skicka ut samlad e-post - i så fall behöver man väl skapa sig en anonym adress eller hur? / mt

överens Villervalle - både människor och relationer är unika. Och jag försöker undvika att ge råd.

För mig är den motsats du noterar varken konstig eller förvånande - jag tänker att den har just med närvaro eller frånvaro av intimitet att göra. Att "ligga" på ett gott sätt är så mycket mer än att ligga. Jag tror du vet vad jag menar. Lev väl! / mt

att det inte alltid är så enkelt att ge råd i samlevnadsfrågor eftersom varje relation är unik och det var därför jag var lite syrlig i min kommentar, men samtidigt ser jag ju här att när det skär sig i en relation så stryker intimiteten med först. Det konstiga är att man kan läsa att en del forumsdeltagare tänder på att supa till och gå på krogen valsa runt i sänghalmen medan det är det motsatta i ett förhållande.

VV

ja tänkte skriva lite hur jag känner mig nu

det hart vart prat och sms älska hit o dit.. känns rätt meningslöst med sånna sms..

va tvungen att testa han med att kolla om han ville till mig men han va sjuk o hade velat komma sa han o han hade mått bättre.. mm eller hur fanskapet va ju nykter, klart han inte kan bräcka det han hållt på med. Han har ju alltid vart full när han har vart här. flyttar fram dagarna om sen kanske..

älskar dig nana... o sen ett nytt sms älskar dig

va är det för lek, det är ju helt sjukt... ja en del mår väl bra av att ha en relation i luften.. hålla nåt falskt levande tänker jag...

nu har jag bestämmt mig för att inte svara på hans love sms. jag måste välja att antigen tro på att han älskar mig, men är rädd, o att han är bara svår men att han älskar
ELLER att tro på att han bara säger så, för att handligen finns inte och att han inte är att lita på.

så är det. antigen tror ja på det ena eller det andra. Tror jag på att allt är påhitt då blir det inga mera sms.

tror jag på att han älskar mig så får det vara så här hur länge som helst....

det som gör mig rädd är om det är så att han gör det!!!!att han älskar. tänk sen om jag väljer att han inte gör det o han skickar sms o får inte tillbaka o blir sårad....

jag måste ju välja nåt här. från tvivel till att välja om de är så eller inte.

Tack för att ni belyser detta problem. Det är viktigt att prata om och är en stor del i relationens vara eller icke vara. Jag känner igen det du beskriver "hösttrollet", det blir någon sorts maktkamp och belöningssystem. Intressant är iaf att veta att min situation inte är unik, det finns flera som vet vad detta handlar om.
Än en gång, viktigt att prata om. Det är ju skönt att man kan prata om det här när det inte går att prata om det hemma...

Hej Stjärnstoff! Jag funderar lite över, om det inte blivit lite av ett "maktspel" i er relation?
Innan min fd make och jag skilde oss (för över 15 år sedan)hade vi den här problematiken..
Vi hade tyvärr utvecklat ett sorts "prostitution inom äktenskapet", eller "belöningssystem" om man så vill..

Jag tror inte att det fanns så mycket lust, hos någon, utan sex var mer en "maktfaktor"..
Från min sida, för att "få lugn och ro" (få det översökat, så jag får vara i fred några dar..)
Från hans sida, för att antingen visa att han blev tjurig annars, anmärkte på allt jag gjorde eller för att jag skulle få någon form av "belöning" (barnfri kväll med tjejerna etc)

När jag till slut satte stopp, för att jag kände det som att jag bokstavligt skulle gå sönder i både kropp och själ, tog han det som anledning att börja dricka mer..
DEN gången,tog jag steget till skilsmässa. På den tiden var det enklare att hitta en bostad för mig och barnen. Han fick behålla huset.
En skitjobbig tid, men efteråt kändes det som det blev min räddning.
I och för sig, drack jag själv en del på den tiden, men både ekonomi och annat gjorde att jag inte kunde förbli en vinpimplande martyr..(att jag sedan många år efteråt föll i nästan samma fälla, är en annan historia ;-) )

/Trollis/

Du har så rätt så rätt! Det är en belöning... Jag har bara inte tänkt på det så. Men såklart har jag oftast noll lust! Är för slut och har fullt fokus på allt annat. Och- ska tilläggas- visst klagar han hela tiden på att det liggs för lite. Varför är det så? Flera ggr i veckan är väl inte lite?! Jag tycker frågan är viktig för jag tror att problemet finns hos många missbrukspar. Det är ändå viss skillnad från då det inte finns ett missbruk eftersom det finns andra parametrar än just bara relationen.. Hoppas ni förstår vad jag menar- lite svårt att förklara. Jag tycker det är svårt att säga nej till sex när jag inte vill även om han är nykter. Det känns som att jag inte kan komma dragandes med mina känslor när han har fullt upp med att hålla sig nykter..

jag funderade seriöst över ditt inlägg till mig med anledning av mitt svar till Stjärnfall - på hennes fråga i hennes tråd. Försökte förställa mig tonfallet för att förstå vad du riktigt menar och frågar efter.

Blev inte klar över det. Däremot är jag helt klar över att det finns delar i mitt och mullegubbens liv som är helt privata.

Allt gott till dig VV / mt

att nu när du har börjat ge råd i samlevnads frågor så kanske du kunde beskriva hur du och mullegubben har löst denna fråga.

VV

Jag blev att fundera över det du skrev om sex. Först, så klokt: Jag sa också att han kan sluta föreslå sex när han är full- det kommer inte hända. - ett klart och tydligt budskap. Senare skriver du "Jag sa också att han ska få ligga extra mycket när han är nykter:)" och då ringde det lite varningsklockor inom mig. Ganska många gånger här på forumet har det framkommit att den ena parten (oftast mannen och oftast missbrukaren) tycker att det är för lite sex i relationen. Rätt många (oftast kvinnor) beskriver att de ligger för "husfridens" skull, för att partnern vill, för allt möjligt... trots att den egna lusten tycks vara långt borta. Jag fick tanken att du kanske utlovar sex som en belöning för att han är nykter - och det låter inte så bra.

När jag läser vad du skriver nu så verkar det inte särskilt bra - och det verkar vara vanligt i många relationer jag läser om här. Det var mina tankar när jag förslog att du ska fundera på vad sex är för dig.

Kram, kram! / mt

Vad menar du med att jag ska fundera på vad sex är för mig? Jag tror att det har blivit en ok- måste- vi-så grej för mig. Jag är alltid trött, orolig för att barnen ska komma. Det kan vara helt ok att ha sex men INTE när han är packad! Känns verkligen skitjobbigt! Jag vill gärna höra mer av dina kloka ord. Jag har i denna stund svårt att se klart själv...

Lelas och mulletant, och Framtidsdrömmar: det är ju detta med barnen! Min man är inte berusad med barnen, och har ju inte druckit på en månad nu så det är inte det som är problemet, utan det är att han är iskall, blir såå arg och kan ignorera både mig och barnn (och däremellan vara fantastiskt kärleksfull, omtänksam och mysig) och jag är mest rädd för att vårt barn inte ska tycka om mig om/när pappan börjar prata illa om mig.

Vi har ju fortfarande diskussioner om "allt han gjort mot mig", men han vill bara glömma, och allt skylls på mig: "jag älskar inte honom, jag finns inte och stöttar" och jag förstår att det inte hjälper att älta, men hur ska jag någonsin komma över allt som hänt? Som du skriver Framtidsdrömmar: man minns ju inte ens allt, men ju mer som kommer fram, ju mer man minns desto mer ohållbart känns det ju. Det känns ju sjukt att ätnka så, men ibland tänker jag att det hade varit lättare om vi hade sett på situationen på samma sätt (fast då hade vi ju å andra sidan inte varit här där vi är idag...). Det är så ofta, eller i princip alltid, som jag upplever att han blir arg på mig, beskyller mig för saker osv, men sedan kan han nästan trolla i min hjärna och så framstår ju allt som mitt fel. Nu har jag varit mycket tydligare med mina gränser, blivit mer arg och sagt ifrån, och vissa saker blir lättare då, men hur ska jag kunna komma över det som varit? Jag vill inte leva med en man som får mig att känna mig som kombinerad mamma (till honom och vårt barn)-städhjälp-hemmafru-allmän serviceinrättning.

Kramar till alla go'a människor!

Den 2:e februari 2013 i Stockholm. Preliminär lokal blir på Riddargatan 1. Konferensen vänder sig till alla intresserade användare oavsett om man försöker ändra sina egna alkoholvanor eller är orolig för någon annans.

Under dagen kommer det finnas gott om tid att träffas och samtala fritt. Vi kommer att ha några presentationer av forskare och andra professionella som har bidragit till innehållet på Alkoholhjälpen. Dessutom kommer en av användarna inbjuden gästa att prata.

Anmäl er här >

Vad gäller att läsa brevet eller inte beror nog snarare på att han är livrädd. Det är ju inte så att han inte är läskunnig och mitt brev innehåller inga krångliga ord eller meningar......tror jag förstås.
Jag har funderat på att jag måste läsa det..Det tar mig emot men får se hur det blir framöver, jag kankse blir tvungen.

när jag läste att han fortfarande inte har läst ditt 12 sidiga brev samtidigt som du skriver:

"Till saken hör att jag tror att han har någon form av dyslexi för han är så fruktansvärt okoncentrerad och tankspridd när han ska läsa något. Eller är det alkoholen som kan ställa till med denna okoncentration även på detta plan. Han har alltid haft svårt att läsa in något och försöka lära sig något teoretiskt."

Du tror inte att det hänger ihop? Kanske du skulle läsa upp brevet för honom istället?

VV

Tack Lelas och Mulletant för att ni påminner mig om det jag har börjat lära mig och förstå. Jag behöver höra detta gång på gång. Jag vet ju att det är många barn som lever med skilda föräldrar och de lever bra liv och blir något... I min negativa tankevärld är jag så rädd att de ska ta skada och bli "busar" som framöver blir ohanterliga och blir destruktiv i sitt leverne. Dock hoppas jag att jag i form av att vara deras mamma och alltid ställt upp för de och älskat de att jag gett de styrka och möjligheter att hantera en separation.
Ja, jag jobbar nätter ibland och då är de själva med pappa, mina vardagsnätter går ok att jobba medan helgnätterna är förenat med oro. Han bevisar också ännu en gång i helgen att han dricker när han är ensam med de.
Jag läser "botten upp" just nu igen och kom igår till avsnittet som handlar om barnen, jag lade ifrån mig läsningen igår kväll och somnade, orkade helt enkelt inte ta in det då. Jag känner ju att de redan tagit skada av vårt destruktiva liv men jag hoppas och tror att med en förändring av tillvaron så kan det bli bra.
Nu ska jag läsa vidare om barnen innan jag kliver upp....
Kram

Jag bad min mamma att hon skulle skiljas och en gång drev jag fram att min far flyttade. Det blev förstås inte bra utan mest min skuld... Jag var i princip vuxen då. Hon valde själv att skiljas ganska långt senare. Jag förstår Lelas vad du menar med att du var i den bemärkelsen "lyckligt lottad" som barnfri och hade ansvar bara för dig själv. Säkert förstår de andra tjejerna också.

Jag förstår oron för barn vid en separation. Exempelvis för att de ska vara hos en kanske-inte-nykter-förälder utan att man själv har koll. Den oron kan jag nästan känna i magen... Men visst är det så Framtidsdrömmar att era barn också nu är ensamma med pappan när du jobbar?

Jag tror som Lelas om hur barn tänker - och att det är viktigt att ta alla resurser till hjälp. Både personliga nätverk och sociala myndigheter där det finns folk att tala med om sin oro.

Inget glatt och hoppfullt inlägg... men verkligheten är svår här-och-där och emellanåt. Det kan också bli riktigt, riktigt bra.
Mina barnbarn har många kompisar med föräldrar som lever skilt och där det går bra - trots att separationen sällan eller aldrig varit/är smärtfri!

Kram till er alla / mt

Ja. det är mannens nykterhet så som jag uppfattat den. De första 24 dagarna är efter jag gick och kom tillbaka. Vi var vi eniga om att dricka vin till maten på en nyårsfest - gick fint och dagen efter drack han öl vid lunchtid... Följande + var liknande situation men då drack han starksprit följande kväll. Då insåg jag att kravet är noll alkohol annars går jag. Han valde noll-linjen och den våren (2011) var inte lätt. Inte för nån av oss - men vi ville båda fortsätta vårt liv tillsammans. På sommaren sov han otroligt mycket och ville inte leva "sommarliv" - men vi hade det bra tillsammans. Ända fram till våren 2012 skulle jag säga att han varit nykter med vita knogar - det visste jag inte alls vad det var när jag började läsa och skriva här. Han själv upplever en inre förändring den 1.7.2012.

Det är inte lätt att bli fri - därför är det så viktigt att du håller fast vid ditt eget tillfrisknande. Jag kan klistra min första tråd hit sån kan du läsa om du vill. Läs fler anhörigtrådar - mönstret är väldigt lika.

https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5025

Alltså: förändring är möjlig. Att bli nykter är möjligt.Att bli medveten om och hantera medberoende är möjligt. Vägen dit är ett tidvis tufft jobb!

Kram / mt

Hej tjejer!

Jag inser att jag själv har varit "lyckligt lottad" i min egen resa eftersom vi inte har några barn. (Missförstå mig rätt...)

Men jag har lärt mig genom en massa olika anhöriggrupper och sånt att barnen vet långt mycket mer än vad vi vuxna vill inse.

Och då tänker jag att målet måste vara att de i framtiden skall kunna säga: "Jag växte upp med en förälder som missbrukade alkohol, men min andra förälder gjorde vad h*n kunde och tog mig därifrån."

Alternativet är ju att de säger "Jag växte upp med en förälder som missbrukade alkohol, och min andra förälder gjorde ingenting för att skydda mig från att växa upp i en sådan miljö."

Förstår ni hur jag menar? Kram, var rädda om er!
/H.

Tack mulletant för sifferöversättningen. Fattar jag rätt att räknaramsan rör din mans nykterhet och inte din? Hur var han i början av nykterheten?

Sedan exet kom tillbaka i mitt liv så har jag börjat läsa mer i "alkis-trådarna". Jag vill liksom förstå vad som händer i honom just nu, tror det är 2 veckor han varit nykter, men jag vill inte fråga honom. Det är fortfarande väldigt spänt att prata om alkohol. Han verkar hatta mellan att vara stolt och glad över sitt beslut, rastlöshet, irritation och en oro som främst verkar handla om att han redan känner att han tappar vänner. Han tränar extrem mycket, gymmar och springer. Finns det ett generellt mönster? Jag menar om det efter en viss tid av nykterhet blir lättare och sedan svårare osv?

För några år sedan var jag beroende av bensodiazepiner i höga doser men det verkar vara annorlunda. För mitt ex verkar alkoholberoendet vara rent psykiskt, han får inga skakningar, svettningar osv av att sluta, det kanske man bara får om man dricker varje dag, eller? Att sluta med tablettmissbruket för mig var ett rent helvete men det var över på några dagar när abstinensen väl släppt. Jag svettades och krampade och trodde ibland att jag skulle dö men när det var över så var det liksom över. Det var mer min kropp som "behövde" det än att jag tänkte att det skulle vara trevligt/kul. Det måste vara svårare med alkohol som verkligen finns överallt och ibland till och med förväntas av oss rent socialt.

Anledningen till att jag då bestämde mig för att sluta med piller? Ja, han som här benämns som "exet", ställde ett ultimatum; om du inte slutar så kan jag inte längre vara en del av ditt liv. Det är jag oerhört tacksam för idag. Hade han inte sagt det så tydligt så hade jag nog heller inte insett att mitt missbruk faktiskt skadade andra än mig själv.

Jag tror faktiskt att det är först nu som det gått upp för mig hur jobbigt det måste ha varit för honom på den tiden, att leva bredvid en zombie, ständiga lögner och undanflykter. Att jag inte kunnat se likheterna i beteende förut är för mig en gåta.

Over and out.

Ja, varför ska man stå ut...? Jag är livrädd för hur det blir för barnen, därför står jag ut nu inför denna helt underbara helg....skulle kunna vara men inte känns som att den blir. Dock förstår jag att barnen inte mår bra av att ha föräldrar som lever i en tryckt iskall tystnad..
Men svar på frågan; barnen är de som finns i mina tankar hela tiden- vad blir bäst för dem? Hur blir allt? Jag är så himla feg för att hoppa, våga släppa taget och bara falla och se hur hårt eller mjukt jag landar.
Visst har man stått ut med mycket, mycket man har förträngt. Plockar man fram det från bakhuvudet så blir det egentligen så tydligt, ingen människa mår bra av att leva i ett dysfunktionellt förhållande. Det är många sår från förr och det spädes hela tiden på undan för undan.
Jag jobbar med mina tankar och funderingar varje dag. Jag ska må mitt mål!
Flygcert, vi får kämpa tillsammans!

till dig!

Jag sitter lite i din sits, min man har inte druckit på en månad, men jag står och väger fram och tillbaka om jag fått nog eller om det finns hopp. Varför tänker du att du måste stå ut över jul och nyår? Är bara nyfiken eftersom jag tänker lite på samma sätt... I min värld tänker jag att jag inte vill vara utan barnen (eller riskera att vara det)...

Jaa, när är det dags att gå och hur vet man? Jag känner som du, läser ibland på medardus tråd och känner ibladn att jag hålle rpå att bli galen och därför inte vill ge min man en chans, men samtidigt så vet jag att jag har ju gett sååååå j-a många chanser, fått så mycket skit och därför känns det ju nu som att jag fått nog.

Stor kram

Förra måndagen, 10 minuter innan min sambo ska åka iväg på en 2-dagarskurs med jobbet, så berättar han att han suttit framför datorn flertalet gånger under helgen. Han har där sökt information om varför han har sådan fruktansvärd fobi för att vara med andra okända människor och åka iväg på kurs. Han hade hittat nätbaserade kurser men de kostade väldigt mycket. Han hade kommit fram till att han har social fobi. Jag tipsade honom om att läsa "självkänsla nu" av Mia Törnblom och förklarade att det kanske vore bra att ta upp kontakten med hans psykolog igen.... "Han säger bara att jag ska träna" är det svar jag får, han har inte heller TID att åka iväg och träffa någon, han måste jobba. Då frågade jag "tycker du ditt liv är värt att lägga ner 1-2 timmar varannan vecka för att försöka komma vidare"? Kanske tyckte han det. Jag sade också att hans sociala fobi inte bara drabbar honom utan hela hans familj. Till saken hör att jag tror att han har någon form av dyslexi för han är så fruktansvärt okoncentrerad och tankspridd när han ska läsa något. Eller är det alkoholen som kan ställa till med denna okoncentration även på detta plan. Han har alltid haft svårt att läsa in något och försöka lära sig något teoretiskt.
Jag känner att det börjar bli så klart i mina tankar; han har social fobi som leder till att han knappt är med barnen på några saker utanför hemmet, han träffar inga kompisar, han aktiverar sig inte och vill nästan aldrig följa på saker som vi ska göra. Det är så himla TRÖGT!
Han går till sitt jobb mån-fre och sedan åker han antingen till sin hemby på helgen och dricker och jagar älg eller också är han bara hemma och dricker på kvällarna.
I morse kom jag hem efter nattjobb och märkte på stanken i sovrummet och på hans mossiga uppsyn att han druckit ganska mycket kvällen innan.....jag blir så himla besviken! Han orkar ju inte med barnen, han orkar inte någonting. Jag förstår att han mår dåligt av att vi har det dåligt men han vill ju inte prata med mig. Han har fortfarande inte läst brevet.
Idag, innan jag åkte och tränade, så kunde jag inte låta bli att påpeka att "om du tror att du lurar mig så vill jag säga att du inte gör det, jag ser att du drack igår och att du är väldigt mossig idag, jag ser och förstår"- "FJANT" är det han säger tillbaka till mig.

Jag känner att hans problem inte bara handlar om alkoholen, eller också är det så att utan alkohol skulle dessa problem (social fobi, dyslexi, håglöshet osv)kunna hanteras bättre.
Jag når honom inte. Jag är ju på min resa framåt men han är så himla tung att ha bredvid mig just nu. Jag vet att jag borde gå men jag måste stå ut över jul och nyår, måste då hitta ett sätt att hantera detta. Han pratar inte heller till mig, han pratar till barnen och nonchalerar mig. Det känns som att jag inte är värd att prata med, det känns som att han hatar mig.
Hur ska jag hantera situationerna när han dricker; ska jag påpeka att jag ser och förstår eller ska jag strunta i det? Han lyssnar ju ändå inte på mig.
Läste i "medaurs" (tror nicknamnet var så eller också något liknande)tråd där han beskriver sin situation just nu där frun vill skiljas. Jag blir förvirrad i mitt eget tänk när jag läser det; tänk om jag inte kan se klart och har fastnat i någon form av "hjärntvätt" som bara bombarderar mig med fördelar att flytta för att skapa mig ett friare och skönare liv.
Jag blir tokig på hans enstörighet, hans osociala personlighet, hans tysthet och hans jävla alkohol-begär.
Det blev nog en stor omställning för honom; från att ha drivit egen firma och varit från familjen större delen av alla helger på ett år (under snart 10 års tid) där han lagt upp sitt arbete hur han velat, druckit med kunder, druckit när han själv velat utan att någon förutom hans elaka sambo ifrågasatt han alkoholkonsumtion, ingen som brydde sig om han kom bakfull på jobbet eftersom han var sin egen chef. Han var "kung" i sin by, den personen som alla ville vara med och som alltid ställde upp, många "kompisar" som höll honom sällskap på helgerna... Nu är han anställd mån-fred, har arbetskamrater och arbetsuppgifter där det krävs att man är nykter. Han kan inte komma och gå som han vill och de "komoisarna" han hade hör inte av sig.....vilka kompisar. Han hittar nog inte sitt sätt att leva. Han vet ju inte hur det är att leva ett familjeliv utan alkohol på helgerna. Jag ser detta problem mycket klarare nu eftersom han är hemma mera....
Kram där ute!

Träffade mig rakt i hjärtat.

Kram

Åh.

Kram!
/H.