Senaste kommentarerna i forumet

Jag hoppas att jag behåller mitt lugn och fortsätter att stå för det jag skrivit. Det som står i brevet känns oåterkallerligt så det går ju inte att börja säga förlåt för det jag skrev eller att börja vända och vrida på sanningen. Det som står är det jag känner och är inte han villig till förändring utan vill fortsätta leva vårat liv som vi lever idag så orkar inte jag längre.
Jag hoppas att jag kan vara stark..... Det är väl min plan i dagsläget.

hoppas på det bästa och vara beredd på det värsta: vredesutbrott, fylla, flykt, anklagelser och hot som du själv beskrev det. Har du planen klar vad du gör ifall det blir enligt det värsta? / mt

läsning ! Helgkram till dig markatta !!

en rejäl styrkekram till dig Framtidsdrömmar !!

Ja, något hände inom mig när jag skrivit brevet.
Han har fortfarande inte läst det, tyvärr. Jag vill inte att det ska gå förlång tid. Troligtvis så laddar han inför att orka läsa för jag tror ändå att han någonstans är medveten om vad som står i brevet, på ett ungefär iallafall.
Sanningen gör ont.

Idag känner jag mig ganska tom och sorgsen men ändå en viss framtidslängtan och hoppfullhet inför framtiden. Jag har börjat fylla i min almanacka inför år 2013. Har börjat sätta upp mål för mig själv och jag har bokat in en massagetid för mig själv nu på måndag. Jag måste börja ta hand om mina värkande axlar och rygg på allvar. Det känns just nu hoppfullt men jag är livrädd för vilka reaktioner brevet kommer att framkalla. Jag förbereder mig på det värsta; vredesutbrott, fylla, flykt, anklagelser och hot. Då är jag iallafall beredd...... Typiskt medberoendesyndrom, att redan ha bestämt hur det blir....

Det han gör mot dig är brottsligt, inte bara ur ett mänskligt och moraliskt perspektiv men också ur ett rättsligt. Misshandel(psykisk), olaga tvång, olaga hot, förtal, förolämpning, allt detta är olagligt och straffbart. Jag är ingen jurist, bara en medmänniska som har följt flera vänner genom liknade processer. Prata med din advokat. Det finns en poäng i att polisanmäla, som Lelas skriver. Dels för dokumentering inför en eventuellt kommande vårdnadstvist, men också för din egen skull att du kan markera att han får faktiskt inte göra såhär! Det är inte du som överdriver eller slår på stora trumman, han bryter inte bara ner dig, han bryter också mot lagen och det måste få konsekvenser.

Kontakta en kvinnojour. De har mycket erfarenheter av sådana här processer och kan ge råd och stöd. Du ska inte behöva vara rädd!

Ta hand om dig och den lilla!
Kram

Hej igen Miss K!

Jag fastnar för en sak du skriver: "Om han nu väljer alkoholen, vad gör jag då?"

Det är precis det du måste bestämma dig för. Du behöver ha en konkret plan, detaljerad. Jag förstår det som att det är din sambo som får flytta om det blir nödvändigt och inte du. Eller? Hur skall du göra för att verkställa det? Byta lås (hur? När? Vem?), sortera ut hans saker (var gör du av dem?).... Sånt behöver du tänka igenom, väldigt noga. Annars är risken stor att du backat från ditt ultimatum när det blir dags att göra allvar av det.

Dessutom behöver du tänka igenom exakt vad det är som du räknar som att han bryter mot villkoren i ditt ultimatum. Handlar det om en enda droppe alkohol? Är det för evigt, eller hur länge i tiden gäller ditt ultimatum? När kommer du till punkten då du "aktiverar" din plan?

Kort sagt, du behöver vara konkret i dina tankar kring det här.

Kram!
/H.

Nej jag har inte fått någon kallelse till samtal än men jag klarar mig ändå rätt så bra. Bara det att jag vet att jag ska få en tid snart gör att det inte känns lika hopplöst.

Jobbar med mig själv på många olika plan just nu. Tror till och med det var du Trollis som frågade mig om mina kontrollbehov inte fanns där långt innan den här mannen, de orden vände runt mycket i mig ska du veta. Först blev jag nog lite stött, "men vaddå, det är ju hans fel att jag mår skit!". Men nej, han har gjort mig illa men mest illa har jag gjort mig själv, även före jag träffade honom.

Går på al-anon möten och har kontakt med en kvinnojour. Jag har också släppt in mina vänner mer i mitt liv, har slutat vara den som bara lyssnar och kommer med goda råd, nu får de också lyssna lite på mig:) Förut trodde jag att det skulle stjälpa vänskapsrelationerna, det där med att sätta gränser är svårt i alla relationer, kärlek, vänskap, familj, arbete. Men nu har jag upptäckt att det faktiskt har blivit tvärtom, de har stärkts och jag känner att jag börjar komma närmre människor i min närhet som jag tidigare hållit lite distans till. Det har liksom legat hos mig och det är så jävla skönt att inse att när man sänker garden lite så kommer inte alltid en smäll, utan en kram!

Jag fick till och med ett utbrott på jobbet för några dagar sedan, den plats som jag aldrig tar av masken annars. Det finns en mobbarkaraktär där, en energitjuv som kan sitta hela dagarna och komma med elaka pikar och skämt på andras bekostnad som sårar. Alla är medvetna om detta och påverkas men den tysta överenskommelsen har varit att bara ignorera. Men så en dag brast det för mig, efter att ha försökt att prata lugnt med den här personen och förklara att folk blir illa till mods och jag bara fick ett hånleende tillbaka så kom de mest fula ord ut ur min mun. Jag skrek och stormade ut därifrån, lika förvånad över mitt eget beteende som alla andra tror jag.

Fick värsta ångesten över vad jag sagt och gjort, att jag ställt till en scen inför mina kollegor och chefen till och med. Det visade sig att alla tyckte att det var bra gjort, även chefen. De hade förståelse för mina val av ord i och med att det hade fått gå så långt och vi kom överens om att nästa gång den här personen sätter igång att vi tillsammans ska säga ifrån istället för som tidigare ignorera, som inte funkade.

Så kan det gå, när inte haspen är på!

Kram!

Hej Miss K..
Har lite brådis, men vill i alla fall ge dig pep!
Nej, Det är INTE ditt fel.. Många alkoholister försöker ge omgivningen "dåligt samvete" och skulden för allt som händer i deras liv..
Jag tror att du redan har genomskådat den här delen av den känslomässiga utpressningen!
Visst, det KOMMER att bli TUFFT! Men det blir det ju för honom också.. Hur det än blir, för jag tycker mig se att du är trött på hans alkoholistfasoner!
Tala du om, att det finns billiga boenden i form av vandrarhem (jodå, man kan göra upp ett pris, per vecka/månad som är avsevärt billigare än för dygn och under högsäsong. Vet det, då jag gjort det på jobb) lägenhetshotell eller härbärgen..
Det är helt enkelt hans problem! (många kraschar ju på soffan hos vänner under kortare perioder)
Vad du gör, så BACKA INTE! Inte från ditt ultimatum i alla fall, för då fortsätter han bara som förut..
Tyvärr, tror jag att du kommer att få se pjäsen " Det är så himla synd om mig" spelas upp närmaste dagarna, försök att bara lugnt påminna om er överenskommelse!
HANS "fria viljas" yttersta gräns, går nämligen vid DIN fria vilja!
I värsta fall, får du själv ordna ett tillfälligt boende och sedan se till att få honom avhyst om bostaden står på dig!
Stå på dig, (annars gör han det) Ta gärna hjälp av familjerådgivningen (de brukar ha lite hum vid tvister..)
Och Nej, jag tror inte att han tänker göra allvar av sitt hot om att ta livet av sig. Du får helt enkelt tala om, att om han hotar med det, så ringer du Polis, psykiatrin och myndigheter, som i så fall kommer att "ta hand" om honom.. ( det tror jag inte att han vill, men om så är fallet, så finns det ändå inget DU kan göra)

Vad gäller barnen, så ring socialen! Om det inte är dina barn, kan du försöka kontakta mamman..
DE ska INTE befinna sig i detta "kaos" just nu..
Styrkekramar / trollis

Hej igen!
Nu har jag äntligen tagit mod till mig, jag har lämnat ett brev till min sambo. Jag vill att han ska ha det svart på vitt hur jag känner mig nu. Det verkar som att det inte fastnar annars.

Han läste brevet i morse. Jag säger att jag inte orkar leva med oro, svikna löften m.m. Han får ta en vit vecka eller sätta sig i aktiv kö för ny lägenhet. Han tyckte jag var elak, det finns inga lägenheter... etc. Han sa också att det skulle var mitt fel om han tog livet av sig. Låter som ett försök att ge mig skuldkänslor, men man vet aldrig. DET KÄNNS HEMSKT ATT TÄNKA PÅ.
Nu går han en runda... det tar lång tid, nu kommer tankarna igen.

Om han nu väljer alkoholen, vad gör jag då? Även om han sätter sig i kö kan det dröja länge. Vi kommer antagligen att sitta tysta i lägenheten och sura. Tycker också det är tråkigt att hans kontakt med sina barn glesas ut. De får väl välja när de vill träffa pappa, eller?... Det har hänt att barnen har kommit hit och han har legat i sängen hela tiden bakfull. Vad gör jag då? Sticker ut och låter dem sköta sig själva? (De är i tonåren) Kan nog inte det.

Miss K

Såg att du varit inne på forum, så jag hoppar in och säger hej!
Hur går det för dig? Har du fått komma på samtal än?

Jag hoppas att det ordnar sig för dig..

Kramar / trollis

med dig flygcert!
Hör gärna av dig. Vi tänker på dig!

Kram / mt

Även om det känns hopplöst nu så håll ut!
Du har all chans att få vårdnaden själv om du
spelar dina kort väl. Skriv ner och dokumentera hur han beteer sig.
Det skall så fantastisk mycket till innan man
särar på en mamma och hennes barn.
Kan du även påvisa på ett oacceptabelt beteende
från pappan så hae du allt hemma.
Jag önskar dig lycka till av hela mitt hjärta!!!
/A

Hur går det för dig, flygcert-gumman?

Jag tänker på dig.
/H.

ett mycket viktigt steg med ditt brev! Jag tror att du har nått en verkligt avgörande punkt inom dig.
Du skriver "När jag läser ser jag hur sjukt detta är..." - ta till dig den känslan så att du kan stå bergfast i den - vara klar över att det finns sånt i er relation som är riktigt osunt. Önskar så att du ska orka hålla fast vid din riktning - jag tror, är t.o.m ganska övertygad om att det också är din mans möjlighet att finna vägen till ett värdigt liv. Den stund ni ska mötas runt det du skrivit är det viktigt att du känner dig samlad och klar i tanken. Om du blir förvirrad och osäker ska du ta en stunds time out (i betydelen "taktisk paus":)

Önskar att du och ni båda ska hitta vägar till en bra framtid - enskilt eller tillsammans. Inte minst för era barns skull.

Alla mina varmaste tankar och styrka till dig! / mt

Ja, vissa saker gör ont.. Men det är inte alltid snällt att låta folk höra bara det de vill höra..

Ibland måste man få ge dem det de b e h ö v e r höra istället...

Jag tror att du befinner dig i en 50 - 50 situation..
Lugnet kommer av att man accepterat att det kan gå åt båda håll, även om man kan bli ledsen..
Samtidigt ger det faktiskt en otrolig styrka!

kram /trollis

Jag känner en sådan konstig känsla av befrielse efter att jag skrivit brevet och lämnat över det. På något vis har min själ fått säga sitt och det har lättat så på tyngden jag bär...inom mig.
Konstigt att det kan kännas skönt när det egentligen är något som gör ont och som jag vet kommer att göra honom ledsen. Men jag har kommit till en punkt nu när jag inte kan hålla detta inom mig längre.
Han har ännu inte läst brevet, det gör mig ju naturligtvis lite orolig för jag vet ju att han en dag gör det och då måste jag stå upp för det jag skrivit.
Jag hoppas ändå att han läser det snart.

Igår började jag läsa min tråd från början igen, jag orkade bara första sidan sedan kändes det så tungt så jag får fortsätta någon annan dag när jag känner att jag orkar. Vissa saker jag läste kommer jag knappt ihåg men minnena kommer åter och känslorna likaså. När jag läser ser jag hur sjukt detta är....

Kram där ute!

har varit lugn!
Det du beskriver är skrämmande och låter som psykisk misshandel. Jag upprepar Lelas råd här ovanför, sök hjälp hos dina kontakter!
Gör det idag! Jag klistarar in en länk till Tuvaforum

http://www.tuvaforum.se/

Styrkekramar! / mt

Men vännen!! Vad ledsen, och rädd, jag blir! Gumman!

Och dessutom: jag blir förbannad på karlsloken som gör så här mot dig! Fy 17 vad fult att använda dottern som gisslan för att pressa dig!

Du behöver hjälp med detta, flygcert. Nu. Inte "en dag" utan nu. Det här är en situation som är farlig för dig, och för ditt barn!

Du kan ringa
http://www.kvinnofridslinjen.se på 020-50 50 50, dynget runt
eller
https://www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast på 112 (begär jourhavande präst), mellan 21 och 06 varje natt

Och du listar ju en hel rad med kontakter som du redan har. Ring din advokat! Ring socialen!

Eller, ring polisen! Du kan faktiskt göra det, du har tillräckliga argument för det. Ring!

Jag har dig i mina tankar, och i min aftonbön, ikväll. Du är inte ensam. Kram!
/H.

Hjälp mig... Jag är ju så rädd för honom, hela mitt inre håller på att sprängas och jag kommer inte överleva detta, men samtidigt får jag inte med prinsessan. Vad ska jag göra??? Hjälp mig!!!!

Igår kväll lämnade jag min man.

Jag hade lyckats hyra en stuga av en gammal vän, packade ihop mig & barn i tysthet och stack innan han kom hem från fotbollskväll med jobbarkompis, men det slutade med att han hotade mig med att anmäla mig om han inte fick ha flickan, varpå jag ringde polis och rådfrågade: jo, det kan ligga mig i fatet i framtiden så jag fick inte stoppa honom, så han kom och hämtade mig och prinsessan och jag fick snällt backa på allt jag sagt och han fortsatte tala om för mig att jag minsann aldrig ska få ha prinsessan för hon vill inte vara hos sin hemska, känslolösa mamma.

Och jag börjar förstå hur rättslösa kvinnor och män känner sig som befinner sig i riktigt utsatta relationer, hur man än gör så går det ju tydligen inte. ALla rådde mig att lämna: folk på socialtjänsten, Bris, AA, Al-Anon, min advokat och så slutade det ändå med att här sitter jag nu, tillbaka i detta jävla fängelse. Maken har inte ens gått tilljobbet idag, för ananrs är jag redo att börja packa mina privata saker, för en dag kommer jag att dra.

Om jag bara överlever tills dess...
För jus tnu känne rjag mig som julia Roberts rollfigur i Sova med fienden... Men bara det at tjag itne förstår hur jag ska överleva.

Igår kväll lämnade jag min man.

Jag hade lyckats hyra en stuga av en gammal vän, packade ihop mig & barn i tysthet och stack innan han kom hem från fotbollskväll med jobbarkompis, men det slutade med att han hotade mig med att anmäla mig om han inte fick ha flickan, varpå jag ringde polis och rådfrågade: jo, det kan ligga mig i fatet i framtiden så jag fick inte stoppa honom, så han kom och hämtade mig och prinsessan och jag fick snällt backa på allt jag sagt och han fortsatte tala om för mig att jag minsann aldrig ska få ha prinsessan för hon vill inte vara hos sin hemska, känslolösa mamma.

Och jag börjar förstå hur rättslösa kvinnor och män känner sig som befinner sig i riktigt utsatta relationer, hur man än gör så går det ju tydligen inte. ALla rådde mig att lämna: folk på socialtjänsten, Bris, AA, Al-Anon, min advokat och så slutade det ändå med att här sitter jag nu, tillbaka i detta jävla fängelse. Maken har inte ens gått tilljobbet idag, för ananrs är jag redo att börja packa mina privata saker, för en dag kommer jag att dra.

Om jag bara överlever tills dess...
För jus tnu känne rjag mig som julia Roberts rollfigur i Sova med fienden... Men bara det at tjag itne förstår hur jag ska överleva.

Det låter som om du skall komma iväg, för att hitta tillbaka.
Schas bort med dig, ta tid att läka, det behöver du.

Du kommer m så bra av det!!!!!
/A

Heja dig (igen)!

Jag skrev också ett brev till min man när det var som svårast. Jag hade så mycket jag behövde få sagt till honom, men har var inte mottaglig (läs han var onykter) när jag behövde prata. Då funkade brevet bra, för jag kunde skriva när det passade mig och han kunde läsa när det passade honom.

Men, fy tusan så svårt det var att skriva. Och nu vet jag ju att han tyckte att det var minst lika svårt att läsa.

Kram!
/H.

Hej flygcert!

Du är inte hemsk. Du är trött.

Jag tror att jag aldrig i hela mitt liv har slappnat av så mycket som när jag fick ett dygn ifrån maken, när allt var som jobbigast. Ett par vänner ingrep och tog honom med sig hem till sig, så att jag fick vara själv och vila.

Jag minns hur mina trumhinnor fladdrade inne i öronen. De letade febrilt efter ljudet av prasslande påsar, öppnade och stängda köksluckor, steg på trappan... sånt som de hade lyssnat efter i flera år. Det gjorde nästan ont i öronen, som någon sorts fantomsmärta.

Så, så är det. Du behöver vila. Om du inte gör det nu så kommer du aldrig orka. Lyssna på dig själv, och ägna åtminstone ett par dagar åt att vara ifrån honom. Gör det!

Kram!
/H.