Senaste kommentarerna i forumet

skriver av mig

oj de kom en dimp =( jo lite så där saknar känslor... ja saknar de där goda stunderna, för de finns ju även fast det inte vart en normal/sund relation...
kanske man ska tillåta sig själv att sakna dem, för gör man inte det så är det som att skälla på känslorna??? det är ok att sakna dem...att säga du får inte sakna, du får inte känna, känns fel och grymt...

du får sakna men du kommer må bättre om en liten stund...

ja detta är min inre dialog/mitt jobb mitt mål framåt UR DETTA!!!!

det känns ovanligt att efter 1 år och några månader bete sig så här, strypa det som vart... det har ju pågått ett tag, och sett ut på ett visst sätt som både han o jag vant sig vid...

helt plötsligt förändras jag inför han o andra... men jag vet att jag är så här innerst inne.. när det blir allvar...Min kropp har tagit stryk av det här...

det vilar en del ? tecken kring relationen och får väl ta o göra det då....

Tack så mycket....

=)

HEJA Nana! Fortsätt i den stilen!
Jag blir så stolt och glad av att se hur du kämpar och tar komandot över DITT eget liv ;-D
Vid såna här tillfällen vore det faktiskt kul att vara en fluga på väggen... För att se minen..
Fast det är kanske väl, att man inte är det, för det kanske är så tomt uppe i skallen på sloken, att han inte begriper ett jota..
För det är som så, att en del utvecklas, tills de blir 7, sedan växer de bara...

HOPPAS att han begriper, att han är DUMPAD!( historia och gårdagens rester, som ingen normal kvinna vill ta i med tång...)

Lycko-kram / trollis

skriver av mig

satan va förbannad ja är... massa känslor som vill fram..
o sen va jag nu o lämnade en påse med grejer som han hade haft kvar här hemma.. det gick ja in på hans jobb med....

va ska ja med dem till här.. vill inte vänta på att han ska komma o hämta dem... kändes som han ville ha dem här för att ha kvar någe band... där fick han dem..

jag vägrar låta han bestämma över mig.. låta mig vänta på sånt som ja gjort innan... nej nej nej ja ska ha full kontroll över läget o allt ska gå framåt...

nu kändes det bra att gå o lämna över sakerna... va fan tror han.. att han kan bestämma o ha sina prylar här va... nycklar har ja hämtat förut de gillades inte...

o de där hjärtarna hit o dit.. va är de att komma med.. det är ju bara i luften...från att vart glad tills idag då funkar ju inte ens det....

Ja visst kan de vara envetna de små liven ;-D
katt-a-strofen, sköter sig själv, när han ska ut, men han är mycket noga med att man verkligen lägger märke till att han 1. Vill ha mat! 2. Vill ha påfyllning.. 3 vill gå ut.. (fast där har vi kattens ständiga dilemma vid en stängd dörr.. (såvida utgiftssidan inte är fööör påträngande..) Han vill befinna sig på b å d a sidor samtidigt...

Efter att ha sett Tintin (filmen) funderar jag på att döpa om honom till Rackham..( Rackham den röde...)
Fast då lägger han huvudet på sned och skickar ut masssssssor av små hjätsn genom ögonspringorna, samtidigt som han spinner frenetiskt..

Håll ut markatta!
kramar/ trollis

Ni är grymma(som i bra alltså!) med era kommentarer.

Ledig idag, skönt det efter ångestnatt utan mycket sömn alls. Vaknade och tänkte att nej jag vill inte vara mig idag, inte svara i telefonen, inte lämna lägenheten, bara ligga här och låtsas att jag inte finns. Men då kom min fyrfota vän, buffade sig in under täcket med nosen, hoppade ner och lyckades få täcket med sig och gick och ställde sig vid ytterdörren. Svinkallt blev det, så var ju bara att gå upp, ta på sig varma kläder och ge sig ut.

Lång promenad i skogen blev det, så jävla skönt. Djur och natur, bästa antidepp ever!

Skriver av mig

han skadar mig inte på fb än så länge....

jösses är inne på 3dje veckan... känns konstigt..
börjar bli förbannad på allt runt om det som vart...
vadå jag älskar dig????

ehh jaha men då gör man inte som han gör... då tar man tag i det.. är det konstigt jag inte litar på han ehh nej... o jag tänkte på en sak då han blir förbannad på att ja inte gör det, men det är ju hans problem, det är ju han som skapat det här...

han är ju helt slut i skallen den där

Håller med mulletant och Lelas!
Du gör helt rätt i att lämna den mannen åt sitt öde.. Jag vet inte vad han försökte "bevisa" för dig, men han framstår som en riktigt larvig ynkrygg.
Var du glad, att du slipper bli sammankopplad med honom!
Även om du inte gjort någon anmälan om festen/fester som pågår i hans lägenhet, så är jag säker på att det finns andra som reagerar! Så vad du gör, håll dig borta!

Acceptera, att det finns en sorg i att livet hittills blivit som det blev. Lyft huvudet och gå vidare!

I värsta fall, tänk på Annika Östberg, som satt över 25 år i fängelse, för ett brott HON inte begått, pga att hon trodde sig "älska" fel man!
Nej, hon är ingen "oskyldig" dununge i sammanhanget... Men det hade aldrig behövt gå så långt (och hon är ett extremfall)

Tänk på, att ju mer du har att göra med denne man, desto mer kommer samhället att förknippa DIG, med honom..!

Rädda dig själv kära markatta! Skule bli hemskt ledsen att förlora dig.
kram /trollis

upp-och-ner... upp-och-ner... och precis som du säger: ett tag framöver. Så klokt av dig att lämna det brinnande huset och att påminna dig konkret och "offentligt". Ta vara på alla glimtar av nya möjigheter och lita på att det är sant - det finns nya och helt andra möjligheter bakom det du nu valt att lämna. Det finns ett vackert liv! / mt

Förut tänkte jag; inte nu. Nu tänker jag; aldrig mer.

Det är en väldigt smärtsam tanke som leder till jobbiga känslor. Var på al-anonmöte tidigare idag(mitt 3:e) och det kändes bra men just nu tror jag inte det räcker att gå dit bara 1ggn/veckan. Jag vet att det är rätt beslut men ändå, just nu känns min värld så overklig och som om jag faller och, jag är ledsen, men just nu kan jag inte känna det där positiva med att kunna gå vidare i livet. Men det kanske är lite upp-mycket ner, mycket upp-lite ner osv. ett tag framöver?

Acceptans markatta! Om du befinner dig i ett brinnande hus men säger till dig själv att det inte brinner, det här händer inte, så kommer du att brinna inne. Acceptera att det brinner och du kan göra något åt det, släcka eller lämna byggnaden om det brinner för häftigt.

Jag påminner mig själv offentligt. Det hjälper mig. Uppskattar verkligen den möjligheten.

Tack Lelas för att du finns!

Kanske ändå bra att jag fick se det här för nu vet jag med all bestämdhet att jag inte vill ha honom alls i mitt liv. På något sätt. Är det något mer, vi har fortfarande några grejer kvar som är den andres, så får de lämnas/hämtas hos hans föräldrar.

När jag såg det så här utifrån, att det drabbar inte bara mig("för jag klarar det ju, det är ju bara jag...") eller hunden(var helt blind på den fronten när jag bodde i skiten och såg inte att även hunden var stressad,inser jag nu när jag märkt hur lugn den är både inne och på promenader nu jämfört med innan vi separerade, när matte/husse har kontroll så kan den ju slappna av, ooops, dagens längsta parentes) MEN när jag såg de här tonåringarna, speciellt tjejerna, så tänkte jag att de här är ju faktiskt någons barn, bara barn. Och han säger till dem att det är ok att supa i hans lägenhet.

Jag vill inte göra mitt liv så fult.

Åh fy 17! Vilken chock!

Men vet du? Jag tycker att det var bra att du vände och gick. Det är klart att den spontana reaktionen vore att ringa polisen, eller föräldrarna till barnen, eller nåt... Men. Det är inte ditt ansvar. Visst, man kanske kan tycka att det är varje vuxens ansvar, men nej.

Ditt ex är ansvarig för sitt liv, även om det innebär fulla tonåringar i lägenheten.

Om du hade agerat, så hade exet tolkat det som "hon menar inte allvar med att lämna mig, hon kommer ju ändå alltid och räddar mig och städar upp i min oreda. alltså kan jag köra på som jag gör, jag kommer alltid att bli fångad av markatta när jag faller!".

Och det hade inte hjälpt varken dig eller honom. Inte.

Så: bra jobbat, tjejen!

/H.

Skakar. Ilska.

Hade bestämt att skulle komma förbi och lämna en grej hos exet idag. Bara hänga en påse på dörren. När jag kommer in i trappuppgången hör jag musik och ser några i 15årsåldern stå och hångla med varsin öl i handen. Någon som har FF tänker jag men lite konstigt på en måndag.

Går upp till sambons våning, dörren vidöppen, skor i hela hallen. Han aspackad, några av hans polare är där och ett tiotal tonåringar som dricker öl!

Ingen aning om vilka de är, någon polares lillbrorsa eller what ever det skiter jag i. Det är inte ok! Min ex-sambo är i 30årsåldern, bör tilläggas, och har iaf inte tidigare umgåtts med tonåringar. Jag skulle gissa på att de flesta var runt 15år, barn! Jag drack själv i den åldern men jag skulle gärna ha ett snack med dem, som då köpte ut åt mig, idag. I den åldern är man inte mogen att hantera alkoholens konsekvenser.

Jag vände på klacken. Kanske borde jag ställt till en scen. Kanske borde jag tvingat fram nummer till var och ens föräldrar. Kanske borde jag ha ringt till polisen.

Det här var fan droppen. Jag känner bara äckel för honom just nu.

Stryk han från fb.Varför? Du vill ju inte ha ett"förhållande" med honom längre.
Ett förhållande på HANS villkor.
Inte dina, släpp och gå vidare.
Lycka till och stora kramar!
/A

från mig också! Instämmer i allt trollis skrivit ovan! / mt

Det är så roligt, att gå in på forum och möta en MYCKET klokare och mer bestämd Nana!
Nej, lätt är det inte ( och det är det ingen som lovat heller..)
Jag är säker på att du genom din envishet, kommer att klara det här!

Vad beräffar FB, så tycker jag att du ska stryka honom från din "vänlista" en gång för alla!
Då kan han inte djävlas med dig den vägen heller.. Dessutom kommer han inte åt att kika för mycket på din sida heller..
Fast det innebär förståss att du måste ställa in vissa "sekretessinställningar" har jag förstått.
Fast vi har ju andra här på forumet som är mer bevandrade i sånt, än jag är.
(själv är jag inte alls på fb, och kommer inte att hänga där heller. Det räcker så gott med Forumet, för min del!)

Ta hand om dig Nana! Jag tror på dig!
stor kram/ trollis

skriver av mig

kom ett litet försök igår... hade tittat in på min sida på fb, satt ut en kärleksförklaring där så alla ser så klart...

men jag har inte hört av mig... trots mina känslor som svajjar...
känns lite motigt idag men det får göra det... det kan inte försvinna allt på en gång...

Åh vad härligt med en veckas anhörigbehandling!

Jag hoppas att du får det riktigt givande där - även om det säkert blir jobbigt på många sätt. Det kommer mycket gott ut av att prata med andra som vet hur det är att vara medberoende anhörig.

Var rädd om dig!
/H.

skriver av mig

ojojojj över 2 veckor nu sen ja såg han... shit de känns.. ja har mått annorlunda.. gladare osv..

men va lite på min vakt inatt om han skulle ringa(han brukar göra det om han vart ute)

det knakar verkligen i hela mig...
snart kommer han förstå.. tror inte han gör det.. varför ja tänker så är för att ja vet hur det är själv när verkligheten slår till... kan va att han kommer med något nytt försök.. måste vara beredd..
vill verkligen låta det gå ett tag till innan ja stöter på han.. det är svårt eftersom vi umgås i samma kretsar... men ja har lyckats hitills...

jag har en del att läka från det här... det är en hel del som hänt mellan han och mig..
ja tänker mer o mer på alla gånger han vart här full som fan...

Skulle gärna varit där. Kram fr mulleholken till PianoRow :) / mt

Jag och maken har varit på en tvådagars konferens om alkoholism tillsammans. Några stora namn bland föreläsarna, fina delningar från AA-medlemmar, fin musik, fin gemenskap. Riktigt härligt!

Några saker tar jag med mig därifrån, utöver själva känslan att vara bland likasinnade, och ett par av dem vill jag dela med er här.

En föreläsare jämförde kyrkan och AA, och sa att det som förenar dem är de tre meningar som alla människor värderar högst, nämligen:
- Jag älskar dig.
- Du är förlåten.
- Maten är klar!
Det är en fin tanke att både kyrkan och AA handlar om kärlek, förlåtelse och gemenskap, tycker jag.

En annan föreläsare var forskare och han sa att fyra olika behandlingsmetoder är vetenskapligt fastställda som fungerande, nämligen:
- tolvstegsprogrammet
- KBT
- medicin (antabus)
- återfallsprevention (tex med hjälp av mindfulness)
Dessutom sa att han att man har visat att det inte hjälper att kombinera de olika metoderna. Man får alltså inte ett bättre resultat om man kombinerar tex KBT och medicinering. Men! Om man kombinerar AA med någon av de andra, då förbättras chanserna med upp till 50%! (Hänger ni med?)

Han sa också att hjärnan behöver ca 2 år på sig att återhämta sig från det fysiska beroendets konsekvenser (i den mån det är möjligt, vissa skador kan ju vara bestående). Om man har varit nykter i två år så är chanserna stora (jag tror han sa 90%) att man förblir nykter resten av livet. Maken har två år nu, och jag är oändligt stolt över honom.

En kille från AA berättade om sin personliga botten, och sa bland annat om sitt självmordsförsök:
"Jag ville inte leva men vågade inte dö."
Det är en väldigt stark mening... Och det var ju tur att han inte vågade dö, för nu har han en stor uppgift i att förmedla hopp till andra.

Alkoholism drabbar vem som helst. På plats på konferensen fanns människor av ALLA sorter. Olika ursprung, ålder, kön, sociala omständigheter.... Och alla kunde de vittna om sin sjukdom och sitt tillfrisknande. Så lika trots alla olikheter. Det är skönt på något vis tycker jag, att alkoholismen inte handlar om någonting annat än att det är en sjukdom som vem som helst kan drabbas av. Eller hur?

Nåväl. Jag är tacksam för att jag får vara med i sådana här sammanhang!

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan och
förstånd att inse skillnaden.

Godnatt, vänner!
/H.

Det gick bra tack. Fick en knuff i rätt riktning bara... :)

Nana: underbar läsning! :)

Markatta: hur gick det? Du slog dig inte när vi krockade, va?

/H.

skriver av mig..

då va det fedagskvällen igår... då jag kanske skulle ha vart med han..

ja är glad att ja valde bort det, som ja skrev!! Risken att bli sårad/sviken om igen,låg allt för nära..
mina vänner som känner han ser faktiskt lite små nöjda ut...

nä men så är det väl!?? De kanske velat det här men inget kunnat gjort... ja vet ju själv hur man kan känna om en vän sitter i en sån här situation, det är så att nåt släpper då, när ens vän sätter ner foten o går ifrån en sån man.... det blir skönt på nåt sätt...jag får respekt o känner att åhhh äntligen gör hon nåt ja velat att ska hänt sååå länge...

ja stötte inte på honom igår, va lite orolig.. va ju ändå ute med våra gemensamma vänner...
hörde inte heller av mig...

jag är glad idag o ännu starkare... MEN inte så pass stark så jag skulle våga mig ut igen o riskera att träffa han!!Jag känner mig lite vinglig i känslorna,de är ju så färskt det här nu.. jag har börjat gjort de ja menar, att ta mig därifrån, och då är det bättre att behålla gårdagens vinst med att inte riskera det falla ikväll....skulle bara kännas som jag kastar bort mina framsteg

ja väntar tills den dagen då det sitter i ryggen... då jag inte behöver tänka att ja ska skydda mig utan att det bara finns där helt på automatik !!!

jag mår bättre idag än på länge.. vite vinglig o lite så där känns lite som jag inte träffat mig på väldigt länge... har ju haft fullt upp med tankar om han o hur han är osv...

jag hinner med att må bättre i mig.. o är det så att han skulle höra av sig ikväll eller imorn då skulle det ju direkt kännas om det va positivt eller ej... det skulle växt fram en skillnad... när man är i det finns inga skillnader....

nu har ja hunnit känna att det här stegen från han är bra...

heheheh =D

jaaaa låter roligt hehe såg hela det här framför mig kramar

jag ska uppdatera gört här efter =)