Som vanligt på helgen sitter jag på soffan och är ledsen, och han ligger och snarkar,
Kärleken till vinet är tydligen större än kärleken till mig och vårt lilla barn.
Nog för att han har skärpt sig något, han har gått från att dricka 2 boxar i veckan till att dricka kanske 2 flaskor/vecka. Det är dock så att hans personlighet förändras så vidrigt mycket när han dricker. Något mer egoistiskt kräk får man leta efter känns det som.
Jag känner mig så lurad. Så fruktansvärt lurad. Han slutade inte dricka under graviditeten, inte ens under de sista veckorna. Det fanns alltid någon ursäkt, som att det var fotboll på Tv eller en fin sommarkväll. Han slutade inte dricka när bebisen var nyfödd... Och här sitter jag nu med världens finaste bebis och en enorm ångest över att hennes far väljer att dricka ett par glas vin istället för att vara nykter och uppleva hennes första år utan att vara påverkad.
Han anser ju förstås själv att han inte har några problem med alkoholen, och att jag överdriver.
Jag vet som inte hur jag ska gå vidare med det här... Kanske någon här som kan komma med några kloka ord...