Senaste kommentarerna i forumet

Tack till er =)

... som poppar upp i huvudet hela tiden när jag läst den här tråden är Linnea Henricssons låt "lyckligare nu"
"Jag har vakat många nätter, förhandlat med mej själv,
jag har sagt du borde lämna denna mannen nu ikväll.
Det tog allt för många år för mej att äntligen bli fri,
Det har slitit mej itu
Det fanns ingen, bara du
Men jag är lyckligare nu"

Stå på dej, Nana!

PRECIS det handlar det om, rädslan för ensamheten och ångesten som tar över och säger -här kommer du sitta själv och glo... i veckorna går det ganska bra men nu närmar sig helgen.. det är en pina. Jag försöker uppskatta det lilla och ta en dag i taget, andas djupt, verkligen känna smärtan för att den inte ska ta mig...men...det är så vidrigt!
Jag är egentligen en männsika som trivs väldigt bra ensam och har behov av det, men det är nog när jag vet att jag har någon. Nu skrämmer det mig får anstränga mig för att inte tänka framåt på alla ensamma helger - du sätter ord på allt jag känner markatta!! Just det där med att sakna någon fysiskt (inte bara sexuellt) gör att det blir ännu mer tomt. Men jag ska hämta styrkan i det lugna...en dag i taget...nu har jag hanterat 68 dagar...det ska gå för mig oxå
kramar

Och trollis, få kan peppa som du! Du är en väldigt fin människa.

jag förstod vad du menar, så försöker jag också tänka i detta virrvarv av tankar och känslor men jag känner ändå att det ökar för varje dag jag inte har kontakt med honom, styrkan och orken alltså.

Blir glad av att se dig här! Tycker mig ana en starkare och mer bestämd nickan titta ut bland höstlöven...

Lägg upp en plan för hur du ska kunna stå emot, gå igenom olika scenarion i huvudet där du handlar klokt, efter din inre visshet för den finns där.

Tror för min del att det jag fallit på har varit rädslan för att vara ensam. Bjud över en vän/bekant/farmor på fika. Även när jag träffar människor jag inte känner så väl, man behöver ju inte alltid prata om sina jobbigaste problem, så känner jag mig stärkt i att inte vara just ensam. Tror just nu att det är viktigt att ha så många sociala kontakter som möjligt så man inte faller dit igen. Bara en sådan sak som att i flera år fram tills nyligen så hade jag ju någon att sova bredvid, att hålla om. Därför kan jag uppleva saknaden väldigt fysiskt, som att det är min kropp som saknar och då menar jag inte sexuellt. Då hjälper det verkligen med en kram.

Kram!

heheh ja det är bra att du/ni tycker det är intressant att följa... är som en utvecklingsfas i hjärnan.. tvättad ska bli ren typ...

o fan verkade ja så där osäker o hunsad mm oj nej nej det vill jag inte tas som.... inte konstigt jag mår dåligt för det stämmer inte med mig alls...

tack för dina fantastiska ord och till er andra här med..
jag fortsätter mina steg o uppdateringar

kram nana

Wow, vilken filosof du blivit!
Det är så himla fantastiskt att få följa din resa här!
Från en osäker,hunsad, nedtryckt figur, som knappt vågade andas rätten till ett eget liv!
Till en stolt klok och underbar person, som börjat tycka om sig själv och som börjat hitta sitt EGET rätta värde!

Fortsätt så Nana! Ha ett underbart liv, för DET är du värd!
Bamsekram /trollis

Vilket jobb, du gör, med dig själv!
Jag ÄR helt imponerad.. Och jätteglad.
Ju fler gånger du står emot, desto större inre styrka skaffar du dig!
Snacka om mental styrketräning ;-D

Fortsätt så! och fortsätt höra av dig på forum!
Bamsekram/ trollis

du gör så rätt!! och du tänker så rätt!!
sen har du den bästa tröst man kan ha, en härlig hund som bara gör att man måste upp ur sängen och ut i den härliga naturen oavsett väder, visst känns allt lite lättare efter en promenix?
Bara att sitta och klappa på vovvsingen höjer allt serotonin i kroppen...

Jag försöker tänka så här just nu, att lugnet jag känner utan honom gör att jag hämtar styrka så jag kan hantera ångestdipparna när saknaden blir för stark, alltså jag hämtar styrka av att stå emot honom genom att jag är utan honom och inte blir svag/orolig av det...hmmm inte så tydligt men jag tror ni fattar vad jag menar
styrkekram från nickan som kämpar för att stå emot att blir lurad ännu en gång

skriver av mig

oj de kom en dimp =( jo lite så där saknar känslor... ja saknar de där goda stunderna, för de finns ju även fast det inte vart en normal/sund relation...
kanske man ska tillåta sig själv att sakna dem, för gör man inte det så är det som att skälla på känslorna??? det är ok att sakna dem...att säga du får inte sakna, du får inte känna, känns fel och grymt...

du får sakna men du kommer må bättre om en liten stund...

ja detta är min inre dialog/mitt jobb mitt mål framåt UR DETTA!!!!

det känns ovanligt att efter 1 år och några månader bete sig så här, strypa det som vart... det har ju pågått ett tag, och sett ut på ett visst sätt som både han o jag vant sig vid...

helt plötsligt förändras jag inför han o andra... men jag vet att jag är så här innerst inne.. när det blir allvar...Min kropp har tagit stryk av det här...

det vilar en del ? tecken kring relationen och får väl ta o göra det då....

Tack så mycket....

=)

HEJA Nana! Fortsätt i den stilen!
Jag blir så stolt och glad av att se hur du kämpar och tar komandot över DITT eget liv ;-D
Vid såna här tillfällen vore det faktiskt kul att vara en fluga på väggen... För att se minen..
Fast det är kanske väl, att man inte är det, för det kanske är så tomt uppe i skallen på sloken, att han inte begriper ett jota..
För det är som så, att en del utvecklas, tills de blir 7, sedan växer de bara...

HOPPAS att han begriper, att han är DUMPAD!( historia och gårdagens rester, som ingen normal kvinna vill ta i med tång...)

Lycko-kram / trollis

skriver av mig

satan va förbannad ja är... massa känslor som vill fram..
o sen va jag nu o lämnade en påse med grejer som han hade haft kvar här hemma.. det gick ja in på hans jobb med....

va ska ja med dem till här.. vill inte vänta på att han ska komma o hämta dem... kändes som han ville ha dem här för att ha kvar någe band... där fick han dem..

jag vägrar låta han bestämma över mig.. låta mig vänta på sånt som ja gjort innan... nej nej nej ja ska ha full kontroll över läget o allt ska gå framåt...

nu kändes det bra att gå o lämna över sakerna... va fan tror han.. att han kan bestämma o ha sina prylar här va... nycklar har ja hämtat förut de gillades inte...

o de där hjärtarna hit o dit.. va är de att komma med.. det är ju bara i luften...från att vart glad tills idag då funkar ju inte ens det....

Ja visst kan de vara envetna de små liven ;-D
katt-a-strofen, sköter sig själv, när han ska ut, men han är mycket noga med att man verkligen lägger märke till att han 1. Vill ha mat! 2. Vill ha påfyllning.. 3 vill gå ut.. (fast där har vi kattens ständiga dilemma vid en stängd dörr.. (såvida utgiftssidan inte är fööör påträngande..) Han vill befinna sig på b å d a sidor samtidigt...

Efter att ha sett Tintin (filmen) funderar jag på att döpa om honom till Rackham..( Rackham den röde...)
Fast då lägger han huvudet på sned och skickar ut masssssssor av små hjätsn genom ögonspringorna, samtidigt som han spinner frenetiskt..

Håll ut markatta!
kramar/ trollis

Ni är grymma(som i bra alltså!) med era kommentarer.

Ledig idag, skönt det efter ångestnatt utan mycket sömn alls. Vaknade och tänkte att nej jag vill inte vara mig idag, inte svara i telefonen, inte lämna lägenheten, bara ligga här och låtsas att jag inte finns. Men då kom min fyrfota vän, buffade sig in under täcket med nosen, hoppade ner och lyckades få täcket med sig och gick och ställde sig vid ytterdörren. Svinkallt blev det, så var ju bara att gå upp, ta på sig varma kläder och ge sig ut.

Lång promenad i skogen blev det, så jävla skönt. Djur och natur, bästa antidepp ever!

Skriver av mig

han skadar mig inte på fb än så länge....

jösses är inne på 3dje veckan... känns konstigt..
börjar bli förbannad på allt runt om det som vart...
vadå jag älskar dig????

ehh jaha men då gör man inte som han gör... då tar man tag i det.. är det konstigt jag inte litar på han ehh nej... o jag tänkte på en sak då han blir förbannad på att ja inte gör det, men det är ju hans problem, det är ju han som skapat det här...

han är ju helt slut i skallen den där

Håller med mulletant och Lelas!
Du gör helt rätt i att lämna den mannen åt sitt öde.. Jag vet inte vad han försökte "bevisa" för dig, men han framstår som en riktigt larvig ynkrygg.
Var du glad, att du slipper bli sammankopplad med honom!
Även om du inte gjort någon anmälan om festen/fester som pågår i hans lägenhet, så är jag säker på att det finns andra som reagerar! Så vad du gör, håll dig borta!

Acceptera, att det finns en sorg i att livet hittills blivit som det blev. Lyft huvudet och gå vidare!

I värsta fall, tänk på Annika Östberg, som satt över 25 år i fängelse, för ett brott HON inte begått, pga att hon trodde sig "älska" fel man!
Nej, hon är ingen "oskyldig" dununge i sammanhanget... Men det hade aldrig behövt gå så långt (och hon är ett extremfall)

Tänk på, att ju mer du har att göra med denne man, desto mer kommer samhället att förknippa DIG, med honom..!

Rädda dig själv kära markatta! Skule bli hemskt ledsen att förlora dig.
kram /trollis

upp-och-ner... upp-och-ner... och precis som du säger: ett tag framöver. Så klokt av dig att lämna det brinnande huset och att påminna dig konkret och "offentligt". Ta vara på alla glimtar av nya möjigheter och lita på att det är sant - det finns nya och helt andra möjligheter bakom det du nu valt att lämna. Det finns ett vackert liv! / mt

Förut tänkte jag; inte nu. Nu tänker jag; aldrig mer.

Det är en väldigt smärtsam tanke som leder till jobbiga känslor. Var på al-anonmöte tidigare idag(mitt 3:e) och det kändes bra men just nu tror jag inte det räcker att gå dit bara 1ggn/veckan. Jag vet att det är rätt beslut men ändå, just nu känns min värld så overklig och som om jag faller och, jag är ledsen, men just nu kan jag inte känna det där positiva med att kunna gå vidare i livet. Men det kanske är lite upp-mycket ner, mycket upp-lite ner osv. ett tag framöver?

Acceptans markatta! Om du befinner dig i ett brinnande hus men säger till dig själv att det inte brinner, det här händer inte, så kommer du att brinna inne. Acceptera att det brinner och du kan göra något åt det, släcka eller lämna byggnaden om det brinner för häftigt.

Jag påminner mig själv offentligt. Det hjälper mig. Uppskattar verkligen den möjligheten.

Tack Lelas för att du finns!

Kanske ändå bra att jag fick se det här för nu vet jag med all bestämdhet att jag inte vill ha honom alls i mitt liv. På något sätt. Är det något mer, vi har fortfarande några grejer kvar som är den andres, så får de lämnas/hämtas hos hans föräldrar.

När jag såg det så här utifrån, att det drabbar inte bara mig("för jag klarar det ju, det är ju bara jag...") eller hunden(var helt blind på den fronten när jag bodde i skiten och såg inte att även hunden var stressad,inser jag nu när jag märkt hur lugn den är både inne och på promenader nu jämfört med innan vi separerade, när matte/husse har kontroll så kan den ju slappna av, ooops, dagens längsta parentes) MEN när jag såg de här tonåringarna, speciellt tjejerna, så tänkte jag att de här är ju faktiskt någons barn, bara barn. Och han säger till dem att det är ok att supa i hans lägenhet.

Jag vill inte göra mitt liv så fult.

Åh fy 17! Vilken chock!

Men vet du? Jag tycker att det var bra att du vände och gick. Det är klart att den spontana reaktionen vore att ringa polisen, eller föräldrarna till barnen, eller nåt... Men. Det är inte ditt ansvar. Visst, man kanske kan tycka att det är varje vuxens ansvar, men nej.

Ditt ex är ansvarig för sitt liv, även om det innebär fulla tonåringar i lägenheten.

Om du hade agerat, så hade exet tolkat det som "hon menar inte allvar med att lämna mig, hon kommer ju ändå alltid och räddar mig och städar upp i min oreda. alltså kan jag köra på som jag gör, jag kommer alltid att bli fångad av markatta när jag faller!".

Och det hade inte hjälpt varken dig eller honom. Inte.

Så: bra jobbat, tjejen!

/H.

Skakar. Ilska.

Hade bestämt att skulle komma förbi och lämna en grej hos exet idag. Bara hänga en påse på dörren. När jag kommer in i trappuppgången hör jag musik och ser några i 15årsåldern stå och hångla med varsin öl i handen. Någon som har FF tänker jag men lite konstigt på en måndag.

Går upp till sambons våning, dörren vidöppen, skor i hela hallen. Han aspackad, några av hans polare är där och ett tiotal tonåringar som dricker öl!

Ingen aning om vilka de är, någon polares lillbrorsa eller what ever det skiter jag i. Det är inte ok! Min ex-sambo är i 30årsåldern, bör tilläggas, och har iaf inte tidigare umgåtts med tonåringar. Jag skulle gissa på att de flesta var runt 15år, barn! Jag drack själv i den åldern men jag skulle gärna ha ett snack med dem, som då köpte ut åt mig, idag. I den åldern är man inte mogen att hantera alkoholens konsekvenser.

Jag vände på klacken. Kanske borde jag ställt till en scen. Kanske borde jag tvingat fram nummer till var och ens föräldrar. Kanske borde jag ha ringt till polisen.

Det här var fan droppen. Jag känner bara äckel för honom just nu.

Stryk han från fb.Varför? Du vill ju inte ha ett"förhållande" med honom längre.
Ett förhållande på HANS villkor.
Inte dina, släpp och gå vidare.
Lycka till och stora kramar!
/A

från mig också! Instämmer i allt trollis skrivit ovan! / mt

Det är så roligt, att gå in på forum och möta en MYCKET klokare och mer bestämd Nana!
Nej, lätt är det inte ( och det är det ingen som lovat heller..)
Jag är säker på att du genom din envishet, kommer att klara det här!

Vad beräffar FB, så tycker jag att du ska stryka honom från din "vänlista" en gång för alla!
Då kan han inte djävlas med dig den vägen heller.. Dessutom kommer han inte åt att kika för mycket på din sida heller..
Fast det innebär förståss att du måste ställa in vissa "sekretessinställningar" har jag förstått.
Fast vi har ju andra här på forumet som är mer bevandrade i sånt, än jag är.
(själv är jag inte alls på fb, och kommer inte att hänga där heller. Det räcker så gott med Forumet, för min del!)

Ta hand om dig Nana! Jag tror på dig!
stor kram/ trollis