Senaste kommentarerna i forumet

@Kevlarsjäl62 Tack för det du har skrivit här <3 Har varit inne i din tråd nu och läst lite och så mycket likt min situation, och vad du har fått och får kämpa! Men ni är riktiga kämpar här inne har jag sett och jag känner att jag hittat stöd här trots att jag varken skrivit eller svarat, bara genom att se att här finns (tyvärr) fler som har det som jag. Det ger en konstigt nog både tröst och styrka i att finna andra som kämpar mot samma slags monster. Min man kunde inte hålla sig ifrån drickat den här gången heller och inte har han sökt hjälp, för "han kan själv".... Han har inte druckit varje dag och inte lika mycket men druckit har han, erkände det också för en gångs skull. Detta trots att han i samma andetag håller med om att han måste ge upp alkoholen helt om det ska gå att bli frisk och helt nykter. Jag tror inte han vill faktiskt, han vill inte sluta dricka helt. Han tycker att eftersom jag ändå vill lämna så kan det kvitta. Har försökt förmedla att han har tre barn att tänka på som inte vill annat än att deras pappa ska sluta dricka. Jag vill inte leva i detta längre men vill ju precis som du beskriver här ovan kunna ha en vänskapsrelation om det är möjligt, det är ju 30 år som inte bara går att radera ut, vill inte det heller. Vissa dagar mår jag så dåligt, bara gråter och har sån ångest, för att nästa dag känna mig fridfull och stark. Upp och ner hela tiden. Har varit hos psykolog en gång och ska dit igen om en vecka. Kände att jag behöver opartisk hjälp med mitt medberoende, men kanske skulle behöva gå till någon som är inriktad på just det egentligen. Jag har så motstridiga känslor, på ett sätt vill jag att han ska falla dit för att det ger mig legitimitet att lämna typ (konstig tanke jag vet) samtidigt som jag blir så besviken varje gång för att det känns som att jag och barnen inte betyder någonting eftersom han väljer monstret över oss. Alla gånger jag har fått höra att "nu" minsann ska det ske en förändring. Känns som jag lever i limbo, känner ingen större glädje inför jul. Försöker mest ta mig igenom varje dag. Vet inte hur vi ska göra med huset, nu har han fått för sig att han vill plugga till nytt yrke och då kommer han behöva flytta istället på grund av utbildning på annan ort, men ska typ hjälpa mig så jag kan bo kvar tills han antingen tar över eller vi säljer. Känns väldigt snurrigt just nu, vet inte om det bara är ett sätt att hålla mig kvar. Men jag kommer ändå titta på fler lägenheter för lämna detta så kallade äktenskap ska jag. Det måste jag för min egen skull.

Har du tagit någon hjälp med ditt medberoende? Förstår av det du skriver ovan att du nog precis som jag styrs känslomässigt av hur din man beter sig, att det påverkar oss mer än vad vi borde tillåta egentligen. Det är ju inte vårt ansvar, det behövde jag höra från någon annan även fast jag vet det egentligen. Kram till dig och tack igen för att du svarade <3

@fyfarao
Skönt att höra.
Hur mår du?
Kram

Tack! Verkligen tack!
Jag har mått så dåligt över detta och till ingen nytta alls , mer än att han så klart kommer vara mer kontrollerad nu. Det ger iallafall lugnare kvällar

Jag har gjort samma. Gratulerar dig till modet!

Enbart för jag gjorde något riktigt förbjudet. Jag pratade med alkoholistens chef.
Den dag han fick blåsa hade han tur och blåste grönt. Dom erbjöd hjälp men han har ju inga problem.

Här är allt lugnt idag tack och lov. Han somnade igår och mått dåligt idag. Ingen mer sprit i helgen då bolaget har stängt , skönt.

Istället för dejtpromenaden blev det Zumba, handla lite smink och en fika på stan.
Allt är så nytt i stan fortfarande så det til och med lite spännande att bara gå ut och fika själv.
Vet faktiskt vad jag hade gjort utan forumet här, så skönt att känna igenkänning, gemenskap och få support...i alla delar av livet.
Kram på er

Fantastiskt. Starkt och vilken bra insats som mamma ❤️❤️❤️

@Kevlarsjäl62
Vad glad jag blir att höra från dig, har saknat dig här!
Tack, vad hade jag gjort utan det här forumet och alla fina stöttande kvinnor här.
Det känns inte intakt, mer ur takt 🤣 men jag provar mig fram.
Jag känner igen i mig i det du skriver om att låsen är låsta men försöker använda fantasin till att öppna låsen. Istället för alla minnen som gör ont.
Jag har föreställt mig hur det skulle kännas att träffa någon, känna kärlek för en attraktiv man och att det är besvarat.
Det vore rätt trevligt 🙄 och sen pang bom skriker kroppen när den minns.
Allt i sin tid, gud nåde den som pressar mig.
Jag tycker din energi är så härlig, det blixtrar lite, du är så rakt på sak och ärlig! Jag tvivlar inte alls på att rätt man som kan uppskatta dig och är i balans i sitt liv finns därute om du vill!
Tack själv, det är så ömsesidigt 🫶

@Självomhändertagande
Åh vad skönt att höra. Jag känner mig så löjlig men här är ni och bara ändrar perspektivet för mig vad hade jag gjort utan er!
Vi har bara pratat på nätet än och det gick för fort för mig.
Du har rätt, jag kände efter och gjorde det för min skull. Jag vill ta det lugnt och veta att han tar hänsyn till mig.
Ledsen för att stötte på en sån man först men det verkar ha gått bra till slut ändå 😃🫶.

@fyfarao
Hej. 💜
Vad händer?
🌹

Allt ok?@fyfarao

@Snödroppen Häftigt att höra att ditt känsloliv är intakt på alla sätt. Jag beundrar ditt sätt att ta det försiktigt och jag tror nog att du tänker rätt. Vilken svår balansgång att inte förhasta sig och samtidigt inte stänga alltför många dörrar, men jag tycker du hittat en bra väg genom att lämna dörren på glänt.
Min dörr är stängd och låst med dubbla lås, jag känner inget som helst intresse för män. Jag tycker inte gubbar är attraktiva eller intressanta på något sätt, men jag känner mig inte attraktiv själv heller. Jag känner mig noll kvinnlig och när jag ser på mig själv i spegeln blir jag mest ledsen och känner inte igen den som stirrar tillbaka. Om man inte är attraherad av sig själv, är det svårt att känna attraktion för någon annan. Frågan är väl om jag kommer att hitta mig själv igen i detta liv. Det är nog tveksamt.
Under tiden gläds jag med dig och alla andra som fortfarande lyser och sprakar. Det går ingen nöd på mig, jag har så mycket kärlek i mitt liv på andra sätt. Njut av livet Snödroppen, det känns som att våren närmar sig för dig 🧡 och tack för att du finns här för mig och alla andra.

@Tröttiz Kloka, kloka Tröttiz 🧡 Du känns så trygg och jordad. Många gånger har jag vilat i dina tankar. Tack min vän för att du finns här.

@ChangedMe Åh så ledsen jag blir när jag läser det du skriver och du beskriver egentligen lika mycket mina känslor som dina egna, våra liv har varit lika på många sätt. Jag har kommit lite längre, åtminstone praktiskt, eftersom jag skaffat den där lägenheten du talar om och flyttat ut.
Jag har skapat mig ett eget hem och trivs väldigt bra, än så länge. Jag känner just ingenting för mitt "gamla" hem, det är hans nu. Några månader efter att jag flyttat bestämde sig min man för att söka hjälp och försöka bli nykter. För sin egen skull. I och med detta vändes allt upp och ner, igen. Hur förhåller man dig till en nynykter man, som man inte på länge, länge haft några såna kärlekskänslor för som behövs för att vara ett par, med allt vad det innebär? Det får bli vänner då, för jag älskar ju honom som en vän, vi har ju delat livet i så många år (40). Träffats unga, blivit vuxna tillsammans och bildat familj. Jag känner att han vill ha mer kontakt och ibland stressar det mig, men jag måste lära mig att släppa ansvaret för hans mående och hans nykterhet. Ibland hjälper det faktiskt att tillåta mig själv att bli lite bitter, hur mycket energi har han lagt ner på att familjen ska må bra genom åren? Säkert inte helt rättvist eftersom alkoholism ju klassas som en sjukdom, men jag måste också få vara bitter ibland. Medberoende är också en sjukdom som jag försöker tillfriskna från och då behöver jag göra det som krävs, precis som han.
Om du vill utbyta erfarenheter så vill jag gärna fortsätta "prata" här på AH. När jag har mått som sämst har jag haft ett helt otroligt stöd från så många här. Det har betytt allt, faktiskt. Tänker på dig.

Sedan pausade jag tänker på en man. Och skrev på en text. Då upptäckte jag att det redan fanns en man som jag alltid önskat mig. Vi umgicks en tid. Då var han upptagen. Vi träffades och fikade ibland, när jag levde med mitt ex.
Jag vågade aldrig tro att han gillade mig.
Han hade aldrig antytt det. Men det visade sig, att vi båda haft intresse för varandra.
Och nu har vi varit ett par över två år.
Önskar dig all lycka till med utforskandet!
Och vägen dit!
Att bara börja tänka på en relation igen är så STORT.
Varm kram 🤗

@Snödroppen
Kära du, så fint att höra om mannen som föreslår att ta en långpromenad.
Om du inte är redo så är du inte det.
Och du var stark och ärlig att säga det.
Så bra gjort.
Det handlar verkligen om respekt för sig själv och den andre.
Och omsorg.
Om han är trygg i sig och har goda avsikter så kommer du märka det.
Jag vill bara påminna dig om att vara försiktig, vilket jag tror att du är.
Försiktig med känslorna.
Kärleken kommer när du är redo.
Om han accepterar att du inte är redo. Och svarar på ett sätt som passar dig. Då kanske ni promenerar framöver. Och därifrån upptäcker om ni vill köra känna varandra eller inte.
För min del så väntade jag i 10 månader. Jag blev förtjust i en man. Han ville ha mitt nummer och jag gav det inte. En månad senare såg han mig igen. Då hade jag tänkt på honom och denna gång fick han mitt nummer.
Vi träffades, åt middag och hördes en tid.
Han hade ett kaos. En skilsmässa, sedan några år, en färsk separation med ett eget barn. Och den andra kvinnans två bonusbarn som såg upp till honom. Deras pappa var våldsam.
Han hade ett totalt kaos, egen firma och kämpade innan pandemin.
Han ville ha en älskarinna.
Det ville inte jag.

@Nor.Li Så har det varit för mig också, allt eftersom tiden gått utan kontakt, har ångesten minskat. Sedan tror jag att när man vuxit upp i en sådan miljö som du har, och jag, så har man utvecklat vissa personlighetsdrag, för att överleva. Detta påverkar ofta vem man sedan blir som person. Det kan vara väldigt svårt att ändra på detta, (om man nu skulle vilja det).
Jag har svårt för sociala relationer. Jag är misstänksam och litar inte på någon. Samtidigt vet jag inte hur man sätter gränser eller säger nej. Detta har gjort att jag blivit ganska ensam, och har ingen egen familj. Tänk om jag kommer nära någon, och den personen har problem med alkohol, eller annat? Jag kan inte ta den risken.
Så jag överkompenserar nog jag också, fast åt ett annat håll.
Sedan jobbar jag med mig själv dagligen, och med det jag lärde min i terapin. Att jag ska ta hand om mina behov, jag ska få må bra, och göra det som jag behöver. För jag har märkt att de där skuldkänslorna och ångesten, de är inte så väldigt långt borta. Så fort jag till exempel har lite kontakt med någon i familjen, eller annat som gör mig stressad eller orolig, ja då vill alla de egenskaperna gärna komma tillbaka. Jag blir den där personen igen, som ska rätta till allt och göra alla glada. Och jag vill verkligen inte hamna där igen.
Så tänk på det nu på din goda resa, att vara vaksam på att inte halka tillbaka. Eller att liksom notera det, och se om det händer, så att du kan hitta tillbaka till dig själv. Du ska fortsätta på denna vägen att ta hand om dig själv, och den familj som DU väljer.
Jag har aldrig varit förälder, men att vara empatisk och mjuk låter väldigt fint för mig. <3

Ok bra! Men om det eskalerar inatt är hotell bättre. Har själv åkt iväg mitt i natten en gång. Det var bra o rätt beslut, men hemskt.@fyfarao

@fyfarao

Fy vad tufft. Det är hög igenkänning där.
Vill bara säga att det är våld att kasta saker som du tycker om, att ringa till andra framför dig och prata illa om dig..
Kan du lämna situationen? Ring socialjouren och be om hjälp?
Bra att du inte går in i någon diskussion.
Massa kramar och stöd härifrån.

Vågar man börja dejta igen?
Pratade med en så stilig, fin, vänlig och underbar man häromdagen.
Vi fick kemi med en gång.
Han frågade om vi skulle ta en långpromenad i helgen....
Jag känner att det här är en man jag skulle kunna få känslor för och får plötsligt kalla fötter.
Svarar honom att jag inte är redo att dejta än men kanske längre fram.
Panik, han är vänlig, respektfull rolig och sjukt attraktiv så jag blir förvirrad av mig själv.
Hela kroppen låser sig av tanken att bli förälskad igen. Det gör mig ledsen, undrar om jag någonsin kommer våga igen?
Hoppas innerligt att han tar kontakt igen och är förstående....
Hur har ni andra gjort?

Har inga vänner längre dom har försvunnit efter hand. Men jag står i kö på lägenhet som inte han vet om.

Varför är du kvar i hemmet?
Hotell eller till en vän. Nu.

Kram

@fyfarao vad försiktigt och ring 112 om det blir hotfullt.

Han har inte så mycket kvar för ikväll, han börjar bli trött också så håller alla tummar att han somnar. Jag vill kunna slappna av snart för frustrerad blir man.