Senaste kommentarerna i forumet

därför är det så bra att skriva. Jag tror du har svaren själv, att du ser den "dubbla knuten" du beskriver. Kanske jag har fel men när jag läser ditt inlägg får jag bilden att du fortfarande försöker rädda honom. Har du läst tillbaka i din tråd? Är det så att du går runt, runt... Hur vill du ha ditt liv? Vad tänker du göra för att komma dit?
Åh, jag vet så väl hur svårt det är... En avgörande insikt (en av flera) för mig var att jag inte kunde hjälpa honom. Det sa jag också "jag kan inte hjälpa dig, jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt". Vägen dit var lång och insikterna måste komma inifrån. Läs här och skriv, skriv... Styrkekramar! / mt

dricker för att han är alkoholist men han lägger skulden på dig för att flytta fokus från sig själv.

Och du ska självklart inte ha sex enbart för hans skull. Han kommer att dricka i alla fall oavsett hur mycket sex ni har.

Det är ju ett rent hot mot dig om han säger att han måste ha sex för att inte dricka.

Låt han dricka istället !!

Jag har också frågat mig många gånger genom åren vad det var som gjorde att vi blev ett par. Med tiden har det klarnat för mig mer och mer att jag trodde att jag skulle kunna rädda honom från alkohol och det sätt han levde/lever. Jag trodde att om jag som är en människa utan alkoholproblem och med, vad jag tycker själv, sunda värderingar skulle få honom att leva ett mera "normalt liv". Trodde att vår kärlek skulle övervinna alkoholen och allt skulle bli bra....ack så fel jag hade.
Tänk att jag trodde att jag skulle kunna rädda honom redan då, för snart 14 år sedan...fy vad åren går.

Jag har ett annat dilemma som jag skulle vilja att någon gav sin syn på. Om jag ställer ultimatum på honom och säger att han måste sluta dricka annars blir inget annorlunda och jag måste gå min egen väg för att jag håller på att gå under.... Då vet jag att han kommer att kontra med att han måste ha sex för att må bra. Hur ska jag kunna ge honom det utan att känna det som ett tvång och ändå ge honom en chans....Gud vad konstigt det låter men jag vet att han kommer att ta upp detta. Jag har ingen lust till sex och jag vet att det är ett problem för honom. Enl honom även en orsak till varför han dricker.
Ett annat dilemma är. Han är ju på jakt och han har druckit i princip varje kväll i en veckas tid och jakten fortsätter en vecka till. Jag har inte velat ringa på kvällarna för jag blir bara irriterad och ledsen när jag hör att han har druckit. Jag förklarade för honom igårkväll att jag mår dåligt och är orolig över detta men han sade bara att jag inte inte behöver vara orolig....jag känner att han aldrig kommer att förstå min oro. I detta fall vet jag att när jag tar upp detta med honom när jag kommer hem så kommer jag få tillbaka det när jag ska ut igen nästa gång eller nåt sånt eftersom jag sårat honom när jag var otrogen den där gången....

Gud vad det låter hopplöst, jag ser det själv när jag skriver.
Kram, kram

eftersom han sätter alkoholen och sitt rus främst. Jag gjorde det tidigare också innan jag erkände för mig själv och andra att jag var dålig på att hantera alkohol. Jag jagar själv både älg och annat men om någon skulle supa till under jakten eller ens komma ordentligt bakfull på morgonen så skulle han bli hemskickad direkt. Kanske det är en annan jakt kultur uppåt i landet?

Det är ju helt uppenbart att ni är två helt olika personligheter och det verkar faktiskt konstigt att ni blev ihop en gång i tiden. För det här med suparkulturen måste väl ha funnits med redan från början? Du får ta dig en funderare, om du vill fortsätta att vara tillsammans med din man så kommer du att få ha det så här och då får du acceptera detta. Väljer du att gå din egen väg så får du tänka igenom vad detta skulle innebära för dig rent praktiskt. Har man barn så är det alltid lite känsligare, men samtidigt så är det ofta så att en radikal ändring i ens liv kan faktiskt bli riktigt positiv.

Vill du fortsätta att leva med din man så måste ställa du ett ultimatum som du sedan kan hålla; " Sluta dricka annars så måste jag tyvärr flytta ifrån dig". Det är det enda som hjälper, (det hade bitit på mig), och är han förståndig så accepterar han faktum och går med på att sluta och söker hjälp för sitt missbruk. Om inte så måste du tyvärr löpa linan ut.

Det är inte lätt, men hur du än gör så önskar jag dig all lycka på vägen.

Ha det Gött

Tack Villervalle för att du tar dig tid att skriva i min tråd. Det ger mig lite nya infallsvinklar att läsa vad ni andra skriver och jag hoppas att allt jag suger i mig är ett steg åt ett bättre välmående på ett eller annat sätt....
Min sambo erkände för ca 1 år sedan att han drack och har druckit förmycket genom åren och att det skulle bli ändring...men det har ju inte blivit det, inte så att jag är nöjd iallafall. Han tycker säker själv att han trappat ner och gjort en stor uppoffring men för mig och barnen räcker det med en öl för att vi ska gå igång känslomässigt (tror faktiskt att jag talar för mina barn oxå för jag märker att de tittar mycket på hans glas osv..). Jag vet att min sambo vill kunna dricka som "alla andra" och när då spritkulturen där han är uppväxt är långt över vad jag tycker är normalt så krockar det en hel del. Han har ju också bestämt sig för att det är inte JAG som ska bestämma hur mycket han ska dricka och det har han ju rätt i...jag kan ju inte påverka det.
Nu har älgjakten dragit igång och jag vet att det har festats hårt fre, lör och söndag. Han kom hem en sväng igår och när klockan då var 18.00 såg han fortfarande "mossig" ut. Tur han sov hemma i natt annars har det väl blivit en 4:e kväll på raken. Jag har bestämt mig för inför denna jakt att jag ska låta honom vara, ska inte ge honom dåligt samvete för att han inte kommer hem utan bara nonschalera mina irritationer kring detta. Jag lever ensamstående dessa veckor, men hjälp av mina älskade nära och kära kommer det att gå bra.
Igår när han kom hem och såg ut som han gjorde så kände jag bara tomhet och lite avsky faktiskt. Jag tänker på hur han sett ut när han blivit så full på kvällarna och hur han somnat med snusen inne och dreglat ner kuddar och somnat med kläderna på i någon soffa i någon kompis jaktstuga. Fy.. vad jag är less på detta. Jag måste verkligen tala om hur jag känner och vill ha det när dessa veckor är över. Han säger att han har det så kul där han är men är det verkligen så kul att mossa ner sig i bakfylla och återställare....??

Jag vet inte om mitt svar till dig var till någon hjälp men jag tror att din man måste, som jag, komma till insikt och erkänna att han har ett problem. Det var svårt för mig i början, men det gick lättare att prata med min fru och mina barn när jag väl hade erkänt detta. Därför var det inte så svårt längre fram att på kalas säga att jag helst avstod från att dricka eftersom att jag då kanske skulle göra dom nervösa om jag drack för mycket och detta uppskattades väldigt mycket.

En annan sak som fick mig att komma till insikt var när jag för ett par år sedan drack kopiöst ock fick någon sorts psykos och avtransporterades till Akut Psyk, där jag stannade några dagar iproppad diverse mediciner mot abstinens. Denna vistelse var en sällsam upplevelse, lite som filmen Gökboet. Här fanns allt. Alkoholister för avgiftning, narkomaner för avtändning, självmords benägna, deprimerade och rena stollar som kunde verka väldigt normala, men som man efter några samtal förstod inte hade allra hästar inne.

Jag var dock såpass klar i knoppen när jag anlände dit att jag inte blev tvångsintagen utan fick välja själv om jag skulle bli inskriven. Efter ett par dagar så beslöt jag i alla fall att så snabbt som möjligt skriva ut mig därifrån och lovade mig själv att aldrig mer dricka på ett sådant vis att jag återigen skulle riskera att hamna på detta ställe. Det löftet har jag hållit.

Ha det Gött

orden sa Bull: respekt, ärlighet, nykterhet, närhet, kärlek.
Kramar till dig och Mr pianoman från mulleholken.

Hej vännen!

Ja, så funkar ju sorg. Den finns alltid kvar, men man känner av den mindre med tiden.

Tack för dina fina ord. Du, och alla andra här, är viktiga för mig också. Verkligen.

/H.

Tack fina du för att du finns! Det du gör och ger är ovärderligt. Inte varit inne så mycket och ville bara kolla läget. Fint du har det så bra, det värmer. Går åt rätt håll för mig men sorgen kommer nog alltid finnas där. Förhoppningsvis inte lika stark, inte så att den får ta över livet. Kramar Anonymt

Tack fina du för att du finns! Det du gör och ger är ovärderligt. Inte varit inne så mycket och ville bara kolla läget. Fint du har det så bra, det värmer. Går åt rätt håll för mig men sorgen kommer nog alltid finnas där. Förhoppningsvis inte lika stark, inte så att den får ta över livet. Kramar Anonymt

Tack fina du för att du finns! Det du gör och ger är ovärderligt. Inte varit inne så mycket och ville bara kolla läget. Fint du har det så bra, det värmer. Går åt rätt håll för mig men sorgen kommer nog alltid finnas där. Förhoppningsvis inte lika stark, inte så att den får ta över livet. Kramar Anonymt

Hej på er!

Precis som mt så märker jag att mitt eget behov av att skriva här på forumet minskar.

Tankarna på alkohol är nästan obefintliga i vardagen nu. Makens nykterhet är en självklarhet för mig utan att jag ägnar speciellt mycket tid eller kraft åt att fundera över den.

Jag är oändligt stolt över honom, men jag tror inte riktigt att han förstår det. Ändå säger jag det till honom hela tiden. Jag tror att han har svårt att vara stolt över sig själv och därför fastnar inte mina ord riktigt. Men det kommer nog.

Idag kom jag hem från jobbet före maken. På köksbordet låg en liten lapp med texten "Välkommen hem!" och ett hjärta. Tänk... Det känns otroligt avlägset att jag bröt upp och lämnade honom med kravet på nykterhet och behandling. Livet nu är ett helt annat.

Respekt, ärlighet, nykterhet, närhet, kärlek. Så ser livet ut på PianoRow nu, och jag älskar det!

Jag hoppas att ni får en lugn helg utan allt för mycket oro och besvikelser. Kram, alla!
/H.

Det är så typiskt alkoholistiskt beteende att skylla sina egna fel på någon annan. Självklart är det min mans fel att jag super, hade jag inte varit så olycklig med honom så hade jag inte druckit ;-)

Du är på rätt väg, du måste vara egoist för att inte gå under, det blir nämligen inte bättre av sig självt!

att jag aldrig har rättfärdigat mitt drickande utan jag har redan innan jag började skriva här erkänt både för mig själv och andra att jag ibland har druckit för mycket och då av ren självbevarelsedrift försökt undvika att dricka när jag varit med mina nära och kära. Min fru hatar när jag är full och mina barn likaså och jag vill absolut inte att dom skall må dåligt.

Tittar jag tillbaka på mitt liv så drack jag väldigt mycket tidigare, och jag kan nu konstatera att jag nu har dragit ner rejält och dom gånger jag har druckit så jag däckat har blivit mer och mer sällsynta. Kort sagt, så har jag värdesatt mitt förhållande till mina barn och min fru mer än min egen önskan att bli berusad. Jag är dock inte helnykterist än men på god väg tror jag.

Min fru och barn har alltid varit väldigt överseende, men hade dom ställt ett ultimatum till mig: Vi eller alkoholen. Då hade valet inte varit svårt.

Ha det Gött

Intressant att läsa det du skriver. Vad var det som fick dig att dra ner på drickat och låta andra slippa må dåligt över det? Fick du ett ultimatum eller vad hände? Tack för att du ger mig en reflektion från "andra sidan".
Ang att töja på gränser så hoppas jag att jag inte töjer ut de mera, då går nog gummisnodden snart av.
Just nu skulle jag bara vilja försvinna eftersom jag inte ser nån lösning, känns så hopplöst och ovisst... Men mina barn får mig att gå upp på morgonen och jag försöker alltid finnas där för dem, de är mitt allt.
Förlåt mitt negativa tänk, är väl inne i en sån svacka nu..

Hej vännen!

Du undrar om vi som läser din berättelse ser er relation som ovanligt dysfunktionell. Det kan jag inte svara på. Jag tror att varje relation har sina egna förutsättningar och spelregler, även om vi har otroligt mycket gemensamt när det gäller beroende/medberoende.

Du måste definiera er relation själv. Är det värt att ha det så här? Väger de ljusa stunderna upp de mörka? Ser du någon förändring över tid, och i så fall åt vilket håll?

Du skriver att du börjar inse att han inte har viljan att förändra sitt drickande. Vad gör den insikten med dig? Kan du tänka dig att fortsätta som det är nu? Och om det blir värre, hur långt är du beredd att flytta dina gränser?

Var rädd om dig!
/H.

Jag inser nu att jag tidigare har kommenterat ditt sätt att resonera i ett allt för snävt synsätt. Jag ser det ju från din mans sida mer eftersom jag själv periodvis har haft det besvärligt dricka normalt och att mitt eget förhållande har varit ganska likt ert. Jag har dock lyssnat på min fru och dragit ner drickandet rejält och de gånger jag har druckit så har jag gjort det när det inte har gått ut över någon annan. Din man verkar dock ovanligt svår att påverka, han borde ju inse själv att det inte är naturligt att ligga dyngrak i en soffa i sitt hem med barn och fru omkring sig. Så jag måste faktiskt hålla med dig och föregående skribenter att det enda raka är att ta tag i det hela och satsa på dig själv och barnen.

Från en omvänd Villervalle ;-)

Ha det Gött

De ger mig styrkan att arbeta vidare. Har haft ett riktigt sjunk under 1 veckas tid. Skulle börja ta tag i mig själv även på det fysiska planet nu när barnen börjat skolan och jag skulle få mer tid för mig själv... men ödet ville annorlunda då jag ramlade och skadade mig. Tänk att det känns som om inget går min värld, jag kommer liksom aldrig framåt. Ska till doktorn idag så han får titta och göra ett utlåtande..
Här hemma har mönstren upprepats i helgen och han somnade i fosterställning i soffan. Besvikelsen är så stor och tung och på måndagen pratade vi om hans jobb som är tidsbegränsat och hur det ska bli när han går tillbaka till att vara egen företagare igen... Jag är så orolig över hur det ska bli när inte jobbet har "koll" på honom utan han bestämmer helt själv. Men han bedyrade att det inte skulle bli som det var förut, men jag litar inte på det. Jag sade även att "om du ska fortsätta dricka och somna i soffan varje helg så pallar inte jag detta mera, jag och barnen mår så dåligt över det". Då svarar han bara att han sover hur mycket han vill i sin egen soffa!!! När jag då sa i lugn ton att jag får ont i magen när han öppnar en öl så gick han från bordet och fräste "du får väl ta en öl fu med så det blir lite lugnt".
Jag börjar mer och mer inse att han inte har viljan att göra något åt detta. Nu blir det väl ännu ett skäl att dricka eftersom han inte fått sitt vikariat att bli ett fast jobb utan är tidsbegränsat...
Mulletant och MissH; ni fick min onsdag att kännas ljusare och jag ska kämpa på. Måste ta och ringa till beroendeenheten eftersom hon som skulle ringa förra veckan fortfarande inte har hört av sig.
Till alla; ni som läst min tråd... Tycker ni att vi i vårat förhållande har en mer dysfunktionell samhörighet än många andra trots alkoholproblematik. Man blir så hemmablind och sänker sin ribba vad gäller känslor och behov och höjer ribban vad gäller tolerans. Intressant att höra hur ni andra upplever mitt förhållande..

Kram därute!

Gud vad praktiskt det skulle vara om det var min sambos fel att jag är alkad, då hade det ju bara varit att lämna honom så var problemet löst! Eller så kan jag fortsätta att supa skallen i bitar och skylla över det på honom, och riktigt gotta mig i rollen som martyr. Om du nu är roten till alla problem i hans liv, varför går han inte? Nu trampar jag väl någon på tårna här, men jag blir så förbannad när jag läser hur han behandlar dig! Och visst är det för jäkligt med otrohet, och det finns nog flera orsaker till varför man kliver snett. Många gånger tror jag det är ett symptom på att förhållandet är kass.

Fortsätt fokusera på dig själv och lev ditt liv på det sätt du vill! Kramar

i mina öron att läsa dina ord: "Jag tar ansvar för vad jag gjort men jag har bestämt mig för att inte sluta leva mitt liv. För att jag ska kunna må bra så behöver jag både kärlek, respekt, känna tillit och ha kul. ... Jag har iaf bestämt mig för att börja stå upp för mig själv, börja tro på mig själv och älska mig själv igen. Om detta är att vara egoist så måste det få bli så.
Jag ser framemot nästa möte hos beroendeenheten."
Härligt att du står upp för dina framtidsdrömmar! Du kommer att förverkliga dem. Kram, kram / mt

innan poletten trillade ner ;-)

Jag skulle kunna säga att ert förhållande är en exakt kopia av vårt och jag har ingen patent lösning för hur man ska göra. För min egen del så har jag valt att dra åt tumskruvarna ett par varv och det verkar tyvärr vara det enda som hjälper. Ni har ju en lite annorlunda situation eftersom ni har barn ihop och så är ju det inte så konstigt om du vill prova på något nytt eftersom ni har varit ihop sedan tonåren. Beroendeenheten kanske är bra, men jag tror att du och din man skulle må bra av att åka iväg någonstans och bara vara för er själva, prata igenom allting och utan alkohol förstås.

Ha det Gött och lycka till!

Vad är det i mina inlägg som får dig att tro att jag allra helst gör saker själv eller med kompisar?
Jag tycker ju att ett förhållande ska bygga på respekt och tillit vilket innefattar att man kan ha umgänge med både kompisar och sin andre hälft utan att man ska behöva vara misstänksam på varandra. Jag vet att min sambos drickande har skändat min tillit till honom och att min otrohet har skändat hans tillit till mig. Vad jag försöker komma fram till för egen del är VARFÖR har det blivit såhär?
Jag tar ansvar för vad jag gjort men jag har bestämt mig för att inte sluta leva mitt liv. För att jag ska kunna må bra så behöver jag både kärlek, respekt, känna tillit och ha kul. Om jag har kul när jag går på dans så kommer jag att fortsätta med det. Måste ju även få en chans att visa att jag är att lita på!
Jag vet också att man kan känna sig väldigt halv trots pengar, fina semesterresor, fina kläder och fina bilar. Utan trygghet i relationen betyder pengarna mindre. Kan vara en tröst att inte ha ekonomiska problem mitt i allt elände men det är vad jag alltid har fått höra när jag dragit upp min sambos drickande och hur jag och barnen mår: "Du är så himla otacksam, bortskämd snorunge. Jag arbetar så mycket för att vi ska ha det bra...."

Jag har iaf bestämt mig för att börja stå upp för mig själv, börja tro på mig själv och älska mig själv igen. Om detta är att vara egoist så måste det få bli så.
Jag ser framemot nästa möte hos beroendeenheten.

erat förhållande från mitt eget. Jag har varit gift i ca tio år och under denna tid så har min fru lyckats vara otrogen åtminstone två gånger. Hon vill också helst göra saker och ting själv eller med sina kompisar, så där är ni ganska lika. Hon heller inte jobbat något under dessa tio år utan levt ett ganska bekvämt liv på min lön. Hon är dessutom duktig på att shoppa. Detta har naturligtvis varit helt fel. Jag borde istället pushat henne mer att odla sina egna intressen istället. Precis som din man så upplever jag också att hon inte älskar mig och att hon inte uppskattar någonting som jag gör och jag litar heller inte på henne för fem öre längre. Jag har otroheterna och sms´s ande bakom min rygg i allt för färskt minne.

Visst jag har druckit en del under vårt förhållande och jag har kanske inte alltid prioriterat min fru som jag kanske borde men jag har jobbat som fan och sett till att vi har kunnat leva ett bra liv utan att behöva vända på varje krona. Jag har dock tröttnat på att försöka hålla ihop vårt äktenskap för jag inser att ingenting kommer att bli bättre. Vi har inga barn så allting är ganska enkelt och det är egentligen bara att separera. Mitt liv kommer att bli enklare och jag vet att jag kommer att dricka mindre alkohol eftersom jag kommer att ha ett bekymmer mindre och hon kan då vara med så många killar och kompisar som hon vill och dessutom får hon ju chansen att prova på arbetslivet en smula.

Man har väl varit en idiot som trott på att kärleken till sist skulle segra och kanske talesättet: "Man saknar inte kon förrän båset är tomt" fortfarande gäller.

(Det är synd att hon inte gillar att ränna på dans, för då hade jag kunnat skilja mig för länge sen)

Ha det Gött

Är mitt uppe i min semester. Vi har varit iväg en sväng med familjen, 1 vecka. Barnen har fått roa sig. Min och sambons relation har varit tyst och min sambo har druckit mer eller mindre 5 dagar av de sju. Jag vet att det inte bara är i min familj det är så här när det är semester men det gör inte stämningen bättre. Jag blir en riktig kontrollerande häxa fast jag försöker att inte göra någon grej av det för att hålla skenet uppe. Han är nu på jobb och har varit borta i drygt 1 vecka och han blir borta ännu en. Jag och barnen har haft det bra själva och jag har gjort det jag velat. Nu börjar det dra ihop sig att han kommer hem och jag börjar varva upp. Vi ska åka och vara med honom på jobbet under några dagar från onsdag till lördag (detta ska iof bli skönt då det är avkoppling). Till saken hör att han söp sig jättefull kvällen innan han skulle iväg och jobba. Han hade ångest över att åka, över att lämna mig ensam för han har nu fått för sig att jag ska ringa/smsa honom jag var otrogen med för drygt ett år sedan..Han har också fått för sig att jag träffat någon när jag var ute på dans för någon vecka sedan. Han undrade också hur jag hade kunnat gå ut på dans när jag visste hur dåligt han mår och lämna honom själv hemma.
Idag ringde han igen och har nog lite hemlängtan och börjar igen med sina funderingar på vad jag gör när han inte är hemma och har kontroll över mig. Han känner väl att jag har tappat lusten över allt.
Jag har gjort honom svartsjuk, jag visar honom inte tillräckligt med kärlek, är inte tacksam över allt han gör, ser inte vad han gör osv.....Detta gör att han dricker.
Jag var och träffade mannen på öppenvården i onsdags. Han gav mig massa uppgifter som jag ska fundera över och skriva ner och jag ska sedan träffa hans kollega om ca 2 veckor.
Jag känner att min sambo inte känner igen mig när jag försöker att bli jag, försöker skaffa mig ett eget liv och inte hela tiden leva efter honom. Ibland undrar jag om jag är stark nog att stå upp för mig själv. Jag är mig själv så länge jag inte är hemma eller tillsammans med honom som det är nu....
Gud vilket rörigt inlägg!

Hej Framtidsdrömmar!

Härligt - heja dig! :-) Bra jobbat! Och vad skönt att det verkar bra!

/H.