Senaste kommentarerna i forumet

Det finns ju helt klart olika nivåer på empatistegen, självklart lättare att känna mer empati ju närmre varandra man befinner sig. Icke desto mindre beklagar jag, liksom Lelas, Holknekts beslut.

Ha en bra dag och helg!

Dompa - har du kontakt med lillablå som hennes "riktiga jag" (ibland funderar jag över vad som är mest verkligt... när vi är våra officiella personer och håller uppe fasaderna, eller här där vi är anonyma och helt igenom ärliga?) på FB? Be henne i så fall tala om mitt riktiga namn, så håller vi kontakten där också! :-)
/H.

Hej alla!

Spännande diskussion det blev runt detta! :-)

Villervalle - jag har aldrig haft som avsikt att döma någon, om din kommentar var riktad till mig. Jag beskriver bara att jag blir ledsen när jag läser intervjun med Per.

Ha en skön midsommar, allihop!
/H.

Jag tänker att empati innebär att man kan leva
sig in i andras problem, finnas till så att det hjälper
dem det berör bl .a.

Jag tänkte nog helt enkelt bara så. En avlägsen
kändis problem eller icke problem, som förmodligen
lyckats hålla sig från alkoholen många år, o som funderar att
börja igen, är tråkigt för honom. Men tusen, miljoner människor
gör det dagligen över hela världen,

Vill vi tänka på det kan vi låta andras elände dränka vår vardag varje dag.

Kanske ser vi inte hur våra egna rädslor speglar det vi lägger
blicken på, vad vi låter oss fastna i,

Är jag rädd att min nykterist ska börja om tjugo
trettio år, ? En okänd msk har jag för lite kännedom
om för att kunna på allvar ge empati så att
han förändras i sin nykterhet ,

Så tänkte jag nog. / F

Men bara för att/om man råkar ha ett eget liv så måste väl inte det exkludera att man även besitter någon form av empatisk förmåga eller hur tänkte du där F?

Hej !

Apropå kändisskvaller. Vad tidningar skriver om
ska man nog inte helt lita på. Det är ju skvallerblaskor.

Vad tråkigt att hans berättelse berör dig illa. Det
kommer ju i verkliga livet alltid finnas fd nykterister
som börjar dricka en vacker dag. Ligger väl lite i sjukdomens natur
tänker jag. Precis som misshandel o andra brott förkommer dagligen
i världen och Sverige.

Skönt att vi har ett eget liv tänker jag så vi kan gå in
för det. Ja skulle inte vilja tänka på allt svårt som
skrivs i skvallerblaskor. Vad vet vi egentligen om de människor
av kött och blod, som uttalar sig där,

Med vänlig hälsning, / F

Antar att din kommentar var snarare riktad mot mig än Lelas. Jag är en alkoholiserdad enasamstående trebarns farsa. Dömma andra? Du har helt rätt där. Vem är jag att ha ngn åsikt? Jag srkev ner en spontan tanke. Försök at ha överseende med det...hur skulle jag kunna veta at
den skavde? Ska vara mer eftertänksam i
framtiden. /R

som kan döma andra?

Den där Per H litade jag aldrig på. En vuxen man som ställer upp i en dokusåpa? Visst förstår jag att han måste skaffa sig ett "namn" men ändå.

Var just inne hos Mr Pianoman och uttryckte min avundsjuka...han har det bra ;-)

Nu vill jag passa på och önska dig allt gott. Inte bara denna midsommar utan även hela djävla sommaren! Vad du, lillablå och mt gjorde för mig är ovärdeligt. Idag firar jag min första nyktra midsommar på 25 år. Lelas får mig alltid att tänka på en rashäst. Haha Kram/R

Min favvomänniska! Nu ser jag ju dig på fb men vill ändå skicka en midsommarhälsning här...för det var ju här vi "möttes". Ha en riktigt bra midsommar, vännen. Med den nya nyktra/moderat på sponken karln. Att han är man får du inte lasta stackarn för. Alla har vi våra tillkortakommanden ;-). Kram till dig räpan! /R

Jag känner att jag måste få skriva av mig lite. Som jag skrev i min inledning av denna tråd så har även min svärmor och svåger alkoholproblem. Hela familjen har alltid, i mina ögon, haft ett osunt förhållande till alkohol, allt eskalerade också när min svärfar gick bort i slutet av 90-talet. Min svärmor har alltid varit den som egentligen aldrig sett något egenvärde, alltid ställt upp för alla andra och totalt utplånat sig själv. Har alltid haft svårt att säga nej och alla har fått komma och gå i hennes hem som man velat och hon har alltid sett till att allt ska se så fint och prydligt ut på ytan. Efter makens död så fortsatte hon jobba efter en tids sjukskrivning, hon var en toppen-farmor även om hon ibland kunde bli "sjuk" och inte synas till under ett par veckor (jag vet ju vad det handlade om). Sen kunde hon dyka upp som gubben i lådan som om inget hade hänt. Detta gjorde mig fruktansvärt arg många gånger och jag konfronterade henne ett antal gånger ang hennes drickande och förklarade att jag både förstod och visste och att jag var villig att hjälpa henne att söka hjälp...men hon hade ju inga problem. Som jag sade, hon fanns iallafall där för sina enda barnbarn (mina barn) och var delaktig i deras aktiviteter, för det mesta när det passade.
För ca 3,5 år sedan sade hon upp sig från sitt jobb (arbetsgivaren började ställa krav på henne)och har sedan dess inte haft något offeciellt jobb. Hon bor i den lilla byn 5 mil ifrån oss och civilisationen och har knappt varit och hälsat på oss under dessa år. Paketen till barnen på deras födelsedagar skickar hon med andra, inköp av mat fixar hon så att andra sköter m.m. Det går att räkna på 10 fingrar hur många gånger hon varit utanför byns gränser på dessa år. För ca 1 år sedan stängdes strömmen av pga obetalda räkningar...I den vevan försökte jag och min svägerska att få hjälpa henne att räta upp situationen men vi fick ett klart och tydligt: JAG HAR INGA PROBLEM OCH JAG VILL INTE HA HJÄLP AV ER! Sedan dess har jag bestämt mig för att jag har gjort det jag kan för henne så länge hon inte vill ha hjälp och försöka räta upp sitt liv. Hon bor tillsammans med sin äldsta son och de två super i kapp och är inte alls bra för varandra och han verkar inte heller orka/vilja ta tag i sitt liv (jag har pratat även med honom och bestämt mig för att ej lägga ner någon energi mera). Att min svärmor inte har ström har blivit som någon "vardag" för henne, hon lever i detta och har anpassat sig till ett liv utan el och har börjat vara hos sin åldriga pappa då hon lagar mat och ser på tv....Det är ju så sjukt. Jag ringde soc i höstas ett antal gånger och anmälde detta och jag vet att de varit i kontakt med både sonen och henne men vi anhöriga får ju inte reda på något, antar att det är sekretessen som sätter stopp. Vet ej vad planen är och om det överhuvudtaget finns någon plan?!
I söndags hämtades svärmor med ambulans pga en ful fotledsfraktur som hon ådragit sig ett dygn tidigare på en fest så nu ligger hon nyopererad på lasarettet. Konstigt nog så känns det skönt att hon är där, att veta vad hon gör och att hon inte kan dricka. Jag pratade med inskrivande läkare om hennes psykiska och sociala problem och att allt håller på att ta knäcken på oss. Såg denna fraktur som en början till att kunna få hjälp men det verkar svår..."hon ligger ju på en ortopedavdelning med en bruten fotled och inte på någon psyk avdelning, men jag ska skriva en anteckning ang det du säger"..det var det jag fick till svar. Jag FÖRSTÅR att de inte kan göra så mycket men jag tänkte kanske att vissa prover kunde tas och att man sedan den vägen kunde gå vidare när foten är åtgärdad.

Vad jag vill komma fram till är att min familj påverkas så mycket av dessa människor att jag har börjat hata dem. Min sambo mår dåligt och är fruktansvärt inbunden och svår att prata med och bara grubblar.....
Vet inte vad jag ska ta mig till! Varför får de förstöra andras liv istället för att ta tag i sitt eget. Jag hoppas att detta på något vis ska bli hennes "botten"..men de vete katten.
Hjälp mig tänka!

Jag läste en artikel i SvD idag, en intervju med Per Holknekt. Han är nöjd och glad över sitt beslut att börja dricka igen, efter massa år som nykter alkoholist.

Det får ju vara hans beslut såklart. Men så säger han "Det hör också till saken att min kära hustru är den strängaste övervakare, går jag en lilltå över gränsen lär jag flyga över hela Humlegården." och menar att hon håller koll på att han inte börjar dricka okontrollerat igen.

Fy tusan vad ledsen jag blir av att läsa sånt. Dels verkar han ha tappat fattningen helt när det gäller sin egen nykterhet, och dels är ju det där en medberoendes värsta mardröm... att den nyktre alkoholisten återigen skyfflar över ansvaret.

Aftonbladet (och för all del även Expressen) fläker upp på löpen att Lena PH nu lämnar sin man, Per Holknekt. Jaha ja.

Jag brukar inte bry mig speciellt mycket om kändisskvaller, men det här berörde mig illa. Om inte annat för att jag bara kan ana vilken mardröm att mitt i allt detta bli jagad av kvällpressen...

Vill ni läsa artikeln i SvD, så finns den här:
http://www.svd.se/kultur/sop-sig-bort-fran-allt-och-kom-tillbaka_728416…

Kändisskvallret hittar ni säker om ni vill, det brukar ju inte vara så svårt.

Sorgligt.
/H.

jag har haft ett förhållande sen hösten -09 han hade varit nykter i 10 mån och gick ut med att han var nykter alkoholist. första träffen så drack han och sen har det fortsatt med var annan vecka ibland längre uppehåll. men jag har aldrig vetat när nästa gång har blivit,men har lärt mig se på hans beteende. han går ut efter att han fått i sig några öl och sen har jag inte vetat om han kommer hem el hur han ska vara, eller om de har blivit bråk ute på krogen. Jag själv har inte druckit på två år,slutat gå ut, och tappat massa vänner. Alltså har jag isolerat mig döljt hans missbruk för barn som inte bor hemma, dem började få höra av andra vad han gjort när han varit ute och hur det låtit när han kommit hem. då talade jag om lite hur det var allt så började jag ljuga som jag aldrig gjort förr massa medberoende beteende, sjukt. för en och en halv månad sa jag stopp och jag talade om att går vi inte skilda vägar så kommer vi gå under båda två och de tänker jag inte göra. För första gången tog han de på allvar.jag har sagt så många gånger att nu får det vara nog och sen har det inte hänt mer vi har inte ens pratat ut om problemet. han har gått och pratat med nissbruks vården, kuraton, fått antabus som han aldrig tagit. men de har inte blivit bättre och lögnerna är nog fler än jag vet. Han är hos sina släktingar och hälsar på. han har inte letat lägenhet på allvar, så han bor hos mig än. Helgen innan han åkte körde han en tre dagars. sen gick de fyra dagar och han körde en tre dagars till, han äter även antideprisiv medicin som han inte tar när han bestämt sig för att dricka. Så han ringde idag och talade om vad han gjort och de lät jätte bra, sen började han gråta och sa att han saknade mig och att han älskade mig så mycket och att de var så jobbigt. Han ringde lite senare och talade om att han hämtat sin medicin. jaha har du inte tagit medicin så då har du druckit och då erkände han de först två dagar sen ändrade han sig och sa tre dagar. Ja sa jag de hade jag kunnat tala om redan innan han talade om de för hörde på honom att han hade ångest.Han sa även att han skulle börja med antabus när han kom tillbaka, men jag talade om att de gjorde ingen skillnad på vårat förhållande. Så hur jobbigt de än är så måste jag vara stark och börja tänka på mig själv, för jag tror inte att han kommer sluta så länge jag finns i hans liv. Så stå på dig om du bestämt, Massa kramar

Skärpning...levalivetnu
Du vill inte leva så, ut och lev livet- NU. Om du hamnar i en relation så får du plötsligt
tänka på flera individer. Tyck inte så synd om dej själv...
Jag lever med en alkoholist,min fru, som tycker synd om sej,och det leder till att jag
tycker synd om mej.
Vad är det för ett liv? Jag menar att ta en stärkande promenad med ipoden på högsta vol.
eller gör din hobby eller varför inte Match.com ?
Det finns ngn för dej, det behöver du inte tvivla på.Men att att ta till flaskan är
din värsta fiende,nu och för alltid.
Jag vet att du är värd bättre än några beska droppar vin.
Ta ett break på en vecka, eller, små steg i taget.. Jag vill bara att du ska ta steget
bort från vinet och lyfta blicken...och se hur viktig att just du,bara du är nykter...

...i vår kamp.
Jag trodde ett tag att allt skulle bli förändrat för min del. Jag fick hopp, men det grusades ganska snart.
Det finns nog bara den sista oundvikliga vägen att gå...i alla fall för min del. Det gäller bara att vara riktigt redo för det, vilket jag inte känner att jag är riktigt än.

Många kramar till dig Framtidsdrömmar och kämpa på!!//Askungen

jag svarar lite kort... min man är öppen och vi har talat väldigt mycket genom åren. Vi har ett långt liv bakom oss, har delat mycket både glädje och svårigheter. Hans drickande accelererade under 7-8 år det var under den tiden jag tvingades inse att han drack i smyg och ljög om det. Under några år hotade jag att gå, bönade och bad, gav olika förslag... allt det där utan att det ledde nånstans. Jag började läsa här hösten 2010 och skriva något senare.

En tidig morgon i början av dec 2010 tog jag det jag närmast behövde och åkte till en vän. Återvände samma kväll mot löfte om nykterhet. Två gånger drack vi/han vin som vi kom överens om och då drack han igen följande dag. Då krävde jag att vi skulle leva ett helt nyktert liv och så blev det. Vid några tillfällen har han druckit, små mängder och kortvarigt och slutat direkt när jag märkt och påtalat det. Ändå var det uppenbart att han var nykter för att det var mitt krav - vi talade om det och det kunde inte vara annorlunda då. Om denna tid kan du läsa i min tråd Att vara medberoende på det här forumet, en hel del har jag suddat där. Min nya tråd finns i Det vidare livet - den har du kanske läst? Där finns det senaste kapitlet som inneburit den verkliga förändringen.

Det ska nog hända något radikalt för att din man ska vända väg. Du kan inte ändra på honom men du kan förändra för dig och barnen. Ta ditt liv i dina händer! Fortsätt skriva!

Kram, sov gott! / mt

Tack för att du följer mig på min krokiga stig med omvägar. Det känns så tryggt att ha dig vid min sida.
Jag önskar bara att min sambo kunde komma till den insikten din man nu kommit till och inte vara så inbunden. Hur var din man innan problemet erkändes? Hur var han i förnekelsen och hur många år tog det för dig innan du tillslut fick nog? Jag har fått en helt annan syn på min sambos drickande sedan jag hittade till detta forum. Förr visste jag att hans drickande fick mig att må dåligt och jag passar såväl in i den länken (som du sist skickade) innehåll. Jag har mått dåligt i flera år, jag har hoppats, slätat över och accepterat.....Jag vet att han mår dåligt av att se sin mamma och bror gräva ner sig allt mer men det kan väl ändå inte vara mitt problem! Jag har verkligen försökt prata med dem också men har nu gett upp. Det som gör mig heligt förbannad är att de är en bidragande orsak till att min sambo har ångest...och vad gör en som har problem med spriten när hen får ångest?
Allt går bara runt och runt. Jag skjuter allt framför mig. Sitter ännu en gång och planerar inför semester....har tänkt många somrar "detta är min sista semester med honom under dessa omständigheter". Känns hela tiden som att jag vill ge honom en chans till bättring och att jag har mer styrka att ta fram mina egna krav......Bra att känna styrka men inte bra att hela tiden ge chanser. Slutar väl med det tids nog också...när den berömda botten är nådd.

Kram

den här länken ger bra info om kraften i suget, besattheten... jag vet inte om jag satt den åt dig tidigare. http://www.youtube.com/watch?v=D5Uzj-7LuGw&feature=player_embedded

du på? Min erfarenhet är att det är en lång väg att riktigt komma till insikt om 1) hur det faktiskt är och 2) att det (alkoholmissbruket) är så svårt att bryta. Insikt om alkoholens starka makt har jag fått genom att läsa massor och dela erfarenheter - inte minst från "andra sidan" här på forumet. Den riktigt djupa personliga insikten får jag nu efter att mannen börjat på AA och berättar mera för mig om sina frestelser och sin kamp. Det är både skrämmande och befriande - skrämmande att inse hur starkt beroendet är och befriande att vara delaktig.

Fortsätt läsa och skriva här och samla erfarenheter. Jag tror att du inser själv att han inte kommer att - inte kan - sluta utan att "något" tvingar honom... Men du måste komma till din egen smärtpunkt när du fattar ditt beslut och gör ditt val. Vi följs åt, du är inte ensam! Kram / mt

Tack Mulletant för länken. Jag har läst och begrunnat.
Jag känner att jag går på helspänn, kände igen känslan igen igår då han bara var tvungen att dricka en 50 cl starköl och sedan började gå ut och in i garaget + att han hade sitt officiella grogglas på bänken i köket. Han somnade i en konstig ställning i soffan redan 2 timmar efter att han kommit hem från jobbet....detta beror inte enbart på en öl och en grogg....Jag blir så himla besviken. Jag får alltid någon sorts hopp när det varit lugnt ett tag. Har haft energi till att fixa ett grönsaksland och försöka hålla det fint i trädgården..varför får jag inte känna mig tillfreds..??
Åh, jag är så trött på att tjata om detta och känna skam över att jag inte göt något. Jag väntar på något, med vad??

I morse läste jag på Al-Anons hemsida. Jag hittade en flik "Till dig som är ny" som jag tyckte var riktigt bra och som jag vill dela med dig Framtidsdrömmar och andra medberoende som läser:

http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/

Styrkekramar / mt

Kikade in på denna sida för första gången idag och inser att detta är en bra sida när man behöver ha hjälp och hämta styrka. För man är inte ensam. Just nu är jag trött på min alkoholvanor som inte är bra. Jag dricker för mycket i snitt 2-4 gånger /veckan. Och det känns inte bra. Jag vet att det är för mycket och att jag måste inse att det är för att jag känner mig så himla ensam. Har massor av vänner men lever ensam och saknar en relation. Något som jag är så dålig på och måste arbeta med.
Har svikit mig själv denna vecka och kände bara idag att nu är det nog. Bara jag som kan ändra mig själv och det känns väldans skönt att skriva här. Jobbar mycket och använder alkoholen som en slags avkoppling ! men när jag verkligen tittade lite mer på det är det för att jag känner denna stora ensamhet. Nu är det dax att göra något och börjar med att skriva och läsa på denna sida. Tycker verkligen om rödvin och skulle vilja kunna ta några glas då och då och ibland fungerar det när jag vekligen är bestämd. Men ibland spårar det ur och alkoholistdjävulen vill ha mer och mer och gränserna känner jag inte. Men nu ska jag ta tag i detta och ta en dag i taget. Inga med skuldbelägningar på mig själv utan istället orden att göra det bästa var dag. Får se hur det går just nu känns det bra och ikväll ska jag städa och tvätta och bara må bra.Lycka till alla!

Jag läser i crossroads tråd "finnas där eller vända ryggen till". Där sätts det så många ord på känslor som jag själv har. Jag har också fått höra och även rannsakat mig själv många gånger..."att vi har det dåligt beror inte bara på at jag dricker förmycket". Nej det kanske inte det gör, men som askungen skriver i ett inlägg där: alkoholen har gjort att tilliten är borta, att glädjen är borta och att den glada stäminingen som borde finnas vid festliga tillfällen är borta. Detta är enbart pga av alkoholen!
Just nu har drickandet varit nästan obefintligt under ca 3 veckors tid hemma hos mig...Dock fick jag reda på att han kommer att ta ut 5 veckors semester nu direkt efter midsommar, vilket är mera än vad jag visste från början. Han har mycket jobb i sin firma som han sköter paralellt med sitt fasta jobb och dessa jobb ska han utföra under några veckor som han har "semester". Jag har väntat på att kunna ha en lugn och avkopplande semester sedan vi träffades. Nu blir det återigen en sommar med massor av arbete trots att han är ledig och skulle behöva vara hemma med barnen och bara vara. Vi ska iväg en liten semestertripp i slutet av juli och det hoppas jag blir bra. Mitt i allt detta så känner jag att hans ledighet oroar mig då han får större chans att dricka när han jobbar i sin egna firma där ingen ställer krav förutom han själv. Han vill att vi ska fortsätta att bygga på "vår" stuga som vi har i hans hemby.....Det knyter sig i magen på mig bara han pratar om sin hemby. Allt kändes skapligt bra och som en nystart när vi började med detta projekt under förra hösten. Dock har mycket hänt sedan dess och jag känner ingen glädje över att bygga något, jag vill inte vara i byn, den ger mig ångest! Så nu ska han jobba, bygga på stugan och klämma in en semestertripp med oss under sommaren. Han har alltid så många projekt på gång, det känns aldrig lugnt och skönt. Är detta ett typiskt drag hos dessa människor.
Dock har jag bestämt mig för att kunna dricka ett glas vin eller två under midsommar och försöka att inte bry mig om han dricker förmycket... Jag måste börja leva jag med. Känner mig ändå relativt lugn just nu men jag vet att detta kan ändras över en natt. Det är väl just det....alla tentakler jobbar förfullt, varje dag, trots att man försöker att stänga av.

Rörigt inlägg...rörig hjärna!
Kram alla därute!

Hej Miriam!

Har väntat på att höra från dig. Går in här innan
sängdags för att se om något kommit från
dig. Blev glad att höra från dig.

Det måste varit en tuff tid för dig. Jag minns
själv hur det var då. Det känns som igår. Jag
hade bra stöd av vänner, familj och jag gick
till en terapeut. Jag hade strax efter att vi separerat
en slags chock inom mig. Jag insåg i separationen
att kärleken, hur stark den än var hos mig
och honom, att förnekelsen krävde att jag tog
hand om honom för att han skulle välja att möta
sin sjukdom. Han fann strax därefter en kvinna
som skulle ge honom tröst, boende och stöd.

Jag skrev aldrig på adressändringsblanketten.
Jag behövde innan dess någon slags empatisk
förståelse eller insikt från hans sida. Jag beslutade
mig för att aldrig tjata, inte låta honom flytta in tills dess
han hade tillräckligt mycket mod att visa mig
att kärleken tålde ärlighet. Jag erbjöd vänskap
efter att han bett om det. Förälskelsen var stark
och jag hoppades att han skulle våga. Han
var som din man uppe under nätter, berusad
I telefon, uppvarvad, och såg fel och brister
hos mig, som var ett resultat av hans egna
oansvarighet.

Jag prövade hand tillit till max. Jag kan se
att han behövde en kvinna som skulle finnas
vid hans sida, för att någon dag klara att närma
sig hans beroende. Jag skulle inte vara den
kvinnan. Det var svårt att se hur lite vår kärlek
på allvar betydde när det verkligen visade sig.

På så vis har jag stirrat alkoholismens kärna
i vitögat. Hört hans ord om att jag var allt,
att jag var den rädda, samtidigt som han inrättade
sitt liv hos den som kunde vara medberoende.

Jag skrev till dig för att jag kände igen mig
i dig. Detta att hela tiden veta. Att känna
livets krav och de roller vi får som kvinnor.

Du säger att det känns rätt och skönt nu
och du är mitt i husförsäljning. Det du gör
är svårt och jag tror jag anar hur det kan
kännas.

Idag lever jag med en underbar man. Han
kan reflektera kring sig själv och oss. Han
påminner om allt det jag tog för givet innan
jag träffade en alkoholist.

Kärleken och livet är komplicerat nog. Det
finns så mycket underbara människor där ute.

Det tog över ett år för mig att driva ut mitt
ex ur mina ådror. Efteråt kunde jag inte begripa
hur jag kunde leva i den där sortens oro.

det var som att slänga en boll mot honom
och den studsade tillbaka. Som ett eko genom
trötthet. Livet återvände, och den kraft jag
fick av att sätta gräns efter gräns var som
att hitta sin kraftkälla.

Hoppas att du har vänner omkring dig
som stärker dig och det du gör är stort och
kräver stort stort mod.

Det finns det mycket av här. Jag har haft
mina vägar att ta mig ur. Jag har hittat styrkan
hos de som inte levt med alkoholism
Inpå sig. Att vara runt dem har gett mig det
friska att kunna jämföra med.

Hela samhället är ju mer eller mindre medberoende
utifrån kvinnans roll. Så tänker jag. Jag hittade
mycket vila och kontakt med det sunda genom
meditation, och genom att se vad jag kände
när jag tänkte mer på tomheten att fylla än att
dela med mig till andra medberoende. Kanske
för att jag inte ville vänta in min alkoholist
utan se det som skedde utifrån en egen
resa som kvinna och utifrån min egen
uppväxt. Den som delvis är unik och svarar
på frågan varför jag hoppas på andra när
jag borde ge upp.

Jag tänker på dig och önskar dig allt gott!

Det finns ett liv därute om vi vågar se det!

kram, F

Tack för dina fina ord, de hjälper mig att blicka framåt, håller på att trassla mig ur relationen nu. Mitt uppe husförsäljning och dyl, men jag är helt övertygad att jag har gjort rätt.Borde bara inte låtit det gå så lång,men bättre nu än om 10 år :-).Och jag kommer ALDRIG inleda någon relation med en missbrukar personlighet igen..

Kramar