Senaste kommentarerna i forumet

Även om jag egentligen tror att det är nyktert hemma ikväll kan jag inte låta bli att oroa mig och ha en gnutta ont i magen...
Vi ska åka bort i morgon bitti så då tar jag förgivet att han är fit for fight att sätta sig bakom ratten när klockan är 8....eller???

Oron är fruktansvärd där den gnager. Dock har jag känt värre oro vid andra tillfällen men den finns alltid där på ett eller annat sätt när jag inte får vara hos mina barn..
Men som sagt, tror ju att det är lugnt ikväll.

Framtidsdrömmar, vi är tajta här på forumet:) Tajta tjejer också:)) / mt

Den filmen måste jag se...
En annan kul grej är att jag innan jag tittade på youtubeklippet hade varit innte på Adlibris och beställt böcker. Bla. har jag beställt "sockerbomben" av Bitten Jonsson som är en av de som föreläser i klippet. Snack om telepati, jag visste inte att klippet handlade om henne och om sockerberoende :)

Jag vet att mitt välmående och lust och ork till att ta tag i min kropp och kondition och matvanor kommer att falla på plats när jag får lugn och ro och kan känna harmoni.....
min sambo säger ofta; "tänk att du har bantat ända sedan vi träffades"...det är sant! Tänk att jag gått i det här i snart 13 år och aldrig känt mig riktigt tillfreds. Varför utsätter jag mig själv för detta? Hur förklarar psykologin detta?
Sommar och sol gör ju att man känner sig lite bättre till mods och dagarna går lättare men problemet ligger och gnager HELA tiden..!!
Kram där ute och tack ännu en gång för att ni finns.
Nu ska jag läsa länkarna som Mulletant har givit mig.

Åh. Tack.

Det är du och jag. <3

/H.

Det finns framför allt tre trådar jag måste kolla efter ett uppehåll här, din, din mans, fenix och dompas... Lycka är att det strålar om dem alla tre, om än av olikA anledningar; lugn, tacksamhet, styrka och kämparanda...
Tack för att du finns!!!
Kramar!!
/k

Finaste Du!
Jag lever livet, just nu är det en fröjd att leva!
Jag tror minsann att jag är kär, inga skumma magkänslor eller varningstecken, bara skoj och värme... Men, han är en man, jag har känt honom i bara två månader, och det finns mycket kvar att lära känna hos varandra, men just nu känns det bra!
Visst, jag är skittrött på jobbet ibland, mycket som borde förändras, men jag står upp för mig för det mesta, det suger inte musten ur mig som det gjort tidigare...

Tack för din hälsning, betyder massor!
Nu ska jag in och läsa din tråd, hoppas på rolig läsning!
Stora kramar till dig och alla er andra också!!
/k

Jag läser Anonyma Alkoholister, Stora boken. Där förklaras bra hur maktlösa missbrukare är inför drogen, alkoholisten inför alkoholen - skrämmande och befriande läsning. De processer som beskrivs där (för många, många år sen) förklaras av dagens hjärnforskning och blir begripliga på ett annat sätt. Tycker jag. Kolla in den här länken:

http://www.youtube.com/watch?v=D5Uzj-7LuGw&feature=player_embedded

Se också filmtips i Carina Bångs blogg, When love is not enough.

http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Styrkekram, vi följs åt / mt

Jag håller med Anonymt i det hon skriver - sänk kraven på dig själv!

Man måste faktiskt inte vara snygg, vältränad, solbränd, välklädd... Jag röstar för att du vänder på hela steken istället - börja med att försöka ta tag i din situation med "din" alkoholist, så kommer det andra att få plats i ditt liv så småningom.

Det är helt enkelt för mycket begärt av dig att orka träna och allt det där just nu. Du lägger långt mycket mer energi och kraft på din oro, dina funderingar, din sorg, din trötthet och allt det där som medberoendet gör med oss, än vad du själv inser, tror jag. Så var det i alla fall för mig. När jag började må bättre så återvände energin och jag började hitta kraften att göra allt det där andra igen.

Kram!
/H.

Jag har anmält inläggen som inte hör hemma här-hoppas vi snart får vara ifred igen.

STay Strong!

Lilja

kan veta är att DU vill ha förändring och hur du vill att det ska bli. När jag läser verkar det som han vill fly... och du kan inte tvinga honom att önska något som han inte vet vad det är eller vad han vill. Om han är så fångad i sitt missbruk så är det starkare än dina önskningar och behov.

Jag tror så.

Jag tror också att det du kan göra är att fokusera på DIG, på dina behov, önskningar och drömmar och rota fast dig stadigt i det så att du orkar STÅ utan att fundera och fråga varför han inte tänker som du. Jag tror att man inte kan förstå hur en missbruksförgiftad hjärna fungerar.

Jag bara tror för det är svårt att veta hr det är för en annan. Men mönstret i missbruk är väldigt lika.

Vad gäller reklamen ska du "anmäla kommentar" så att admin ser vad som är på gång.

Styrkekram / mt

Vad mycket reklam det har börjat komma in på forumet. Finns det ingen som kan ta bort sådant?

Du har nog rätt Mulletant, sanningen och insikten kryper på mig sakta men säkert. Ja, jag jobbar med livet och döden och ser mycket sorgligt och även det positiva med livet i mitt jobb men blir väldigt djup i mina tankar ibland. Jag vet att jag inte kan finnas för alla men detta är på nåt vis ett sätt att fly från mina tankar...
Försökte visa hur ledsen jag var igår, grät och sade att jag är så ledsen och mår så dåligt av att vi har det så här.... Inget ord tillbaka, han somnade.. han var nykter men kl. var vid midnatt så det passade inte honom då. Jag grät mig till sömns. I morse ville han ha sex och jag visade väl tydligt att jag inte ville vilket resulterade i att han i ren ilska gick upp. När jag gick efter honom och förklarade att jag behöver prata så tycker inte han att vi behöver prata mera, han har sagt förlåt sen sist och vill nu se framåt.... Det räcker för honom... Jag förstår inte hur han kan tycka att det går bra att sopa allt under mattan!? Sade också åt honom att inget löses av att man flyr, som han gjorde i morse eller som han gjorde för två helger sen och som han gjort så många gånger förr. Han vill oxå få det till mitt fel att han inte har så bra kontakt med sina barn, han kallar sig själv för svarta fåret och att det är jag som vänt de mot honom. "Ska jag berätta för de vad du gjort?" frågade han mig. Jag svarade att jag iallafall inte lämnar de och gör de otrygga tillsammans med mig. De har ju inget med detta att göra. Sade även att det är hans egna ansvar att finnas där för barnen, det kan inte vara mitt ansvar!
Är jag för stingslig och ältande eller...?? Jag kan inte bara glömma och glömma hela tiden när jag inte vet hur allt blir, vilken plan han har till förändring.
Kram

nu kommer sorgen, är det så? Ilskan och sorgen - över det som inte blev? Det går nog inte att gå omvägar runt det här, bara rakt igenom och möta alla känslor.

Inom dig vet du att det finns mening med ditt liv, dina barn behöver dig, du är viktig för dina nära, kära och vänner. Och så har man kanske ett ansvar mot sig själv för att man fått livet? Jag vet inte hur du ser på det? - visst jobbar du nära livet och döden, jag har förstått det så.

Läs och skriv ditt nick ofta. Framtiden finns och du har makten att skapa den! Kram, kram / mt

Försök att inte vara så hård och krävande mot dig själv. Du lever under stor press och det vore onormalt om inte ork och engagemang påverkades. Rör dig för att det är kul, en promenad kan göra underverk. Ät lite av varje utan att välja bort allt gott. Njut av bullarna och försök tänka att det var idag det inte var någon bra dag. Det är så lätt att fastna i tanken att alla kommande dagar blir kämpiga men det finns andra bättre dagar framöver.. Hur ska du orka allt på en gång? Det gör ingen. Försök att inte vara så hård mot dig själv. Kramar A

Min fru dricker...därför... Livet, jobbet, vårat förhållande , mej, etc.
Hon har sagt att hon ska börja träna, ta upp hobbies i några år nu för
att fylla sitt tomma ? liv.. Två underbara barn,bra karriär och lilla mej som duger
iallafall till ganska schyssta brudar på stan har jag märkt:)
Det räcker inte. Varför?
Det har iallafall med henne och göra och börjar faktiskt nu förstå det.
Jag börjar försöka skjuta bort kommentarerna som gör att jag blir förminskad.
Jag börjar tro på mej igen.
Så dåligt självförtroende har jag inte. Inte efter jag börjat förverkliga mej.
Det har hon gjort i flera år nu men inte på det själsliga planet.
För mej har det hjälpt att söka bekräftelse hos andra.. Det är väl så man
existerar, att andra ser att jag finns. Sedan kanske man inte ska gå över linjen
och vara otrogen, men att få uppskattning av andra är fantastiskt.
Och för att hitta sig själv så måste man vara själv, så är det för mej.
Så separera eller bo själv ett tag är nog en bra medicin för att komma vidare livet
Framtidsdrömmar ..
Jag försökte ett tag med det gick inget vidare för mej tyvärr men kanske för andra..

rätt person för att "trösta" någon annan just nu, eftersom jag själv inte är i någon högform, men jag gör ett försök: Du kanske helt enkelt får tillåta dig att vara riktigt nere och ledsen idag? Vi vet ju att det går upp och ner så imorgon har du kanske iallafall LITE mer energi att ta tag i någonting - ett försiktigt steg i taget.

Magnolia

Känner mig gråtmild, värdelös, ful och tjock!
Försöker mitt i allt med att gå ner i vikt och börja motionera mera. Jag har en coach som hjälper mig med detta. Har sett det som ett steg i rätt riktning; att träna och tappa några kilon för att sedan orka ta tag i allt det andra.. Idag har jag bakat bullar och ätit alldeles förmånga och inte har jag tränat heller... Misslyckats även med detta idag.
Jag känner mig som en tråkig och grå moraltant, trots att jag inte ens fyllt 40. Ser inte fram emot någonting och tar bara en dag i taget, skrattar inte och allt jag vill säga till sambon fastnar i munnen... Nu har han kommit hem från jobbet och det är lugnt än så länge, det har varit det sen kristihimelsfärds-helgen men mina hjärnspöken och hans ord klingar forfarande i mitt huvud. Det är så sorgligt att se på honom i nyktert tillstånd och känna sorg över att det alkoholen gör med honom och med mig gör så att vi glider långt ifrån varandra...

Ibland vill jag bara lämna detta jordeliv, för vad har vi egentligen för uppgift här.

till dig / mt

Skrev ett inlägg i en tråd "på andra sidan", "nu får det vara nog" Det kanske var tuffa ord och jag trampade många på tårna. Vissa dagar måste man bara få skriva av sig. Jag blir faktiskt riktigt förbannad ibland, att det j..la giftet ska få förstöra så himla mycket.
Jag får väl hålla mig inom "vår krets" här på forumet och inte kliva över till den andra sidan och riskera att såra många människor som kämpar. Dock tror jag att många även på den sidan måste få höra sanningen likaväl som vi måste se vår sanning i vitögat.
Personligen tycker jag att det är intressant att läsa "båda sidor" här på forumet, försöker lära mig hur allt hänger ihop....
Vissa dagar bara förstår jag inte.......det är väl då mina hårda ord kommer. Jag är ändå glad att jag lyckats få de ur mig. Tråkigt att vissa tar det så personligt. Det var inte min mening!

Kram

Lelas..ja hon kanske kommer att säga så. Allt känns så tungt att börja prata om, att börja om från början igen med någon man inte pratat med om detta riktigt djupgående. Ska göra ett försök!
Visst är det logiskt att barnen skulle må bättre av att jag skulle må bra och vara mera stabil, allt talar sitt tydliga språk men..........

Ja, du Berra. Förstod att du hade författardrömmar, köp en lott: "plötsligt händer det"! Jag suger i mig dina ord och funderingar som "svampen" du pratar om, du är mycket tänkvärda!!

Kram

Jag tror att alltför många gräver ner sig i andras problem,
man tar åt sig av allt det dåliga och sätter in sig själv i deras situation...

Sån't gör man när man bryr sig om andra, det är av ren medmänsklighet...

Men det finns situationer där man tar åt sig för mycket, man försöker vrida och vända allt
till det rätta för den drabbade, och märker inte att man långsamt förtvinar som människa.
Det behöver inte enbart vara en nära anhörig, det kan lika lätt vara en kollega som har ett problem och där man försöker komma med sunda och effektiva lösningar, och mycket stöttning.

Och finns det många av dessa medmänniskor runt omkring dig så blir man till slut uppslukad,
av ANDRAS problem, och glömmer bort sig själv mitt i alltihopa...

Jag gick in i en djup depression för dryga 3 år sedan, jag hade tagit åt mig för mycket av alla runtomkring mig, och då av "dåligheter", det blev bara pessimistiska vibbar från alla håll...
Jag orkade inte med livet längre och gav till slut upp allting, allt bara rasade för mig..

Helt håglös fann jag ingen lycka av någonting längre, trots att jag egentligen hade det ganska OK,
men jag såg det inte för allt vara bara helt nattsvart..
Min själ var helt slut, och hade man kunna likna det som en bil med en bensintank, så hade den skrynklat ihop sig som ett russin, reserven slutkörd, bensinslangarna tomma och motorn hostade på enbart ångorna kvar i förgasaren..

Alldeles försent hade jag sökt mig till sjukvården och psykiatrin..
Det tog år av återhämtning och återuppbyggnad av självkänslan, kände mig som ett rått ägg under lång tid, litet tunnt skal med hård yta, bräcklig och inuti lös och skvalpig.
Skakades jag för hårt skulle mina olika skyddsskikt till slut blandas sönder, och ett enda hårt slag skulle alltihopa rinna ut precis där ägget befann sig...

Mina KBT'are byggde upp mig från scratch igen, jag hade glömt bort min egna position bland alla andras, jag tog med mig alla andras problem hem, i sängen och på helgerna..
Tidigare hade jag varit som en svamp för alkoholen, men också en svamp för att ta på mig andras problem, kanske kunde jag fly ifrån alla problem när jag hade druckigt, vad vet jag?

Fick lära mig att inte bry mig så mycket emotionellt.
Har lärt mig allt om hjärt&lungräddning, samartitkurser om hur man lägger förband på folk som har råkat ut för en olycka osv...men ingen utbildning hur man räddar någon emotionellt...
I stort sett så skulle jag likt en robot skära ner repet på någon som har hängt sig, göra HLR för att försöka återstarta deras liv, men aldrig aldrig fundera på vad det var som fick dem att försöka ta livet av sig i första skedet, där gick gränsen...
Kalla det egoistiskt, jag kallar det en skyddsbarriär...
Mina KBT'are har sagt att jag ska acceptera mitt nya läge, jag kallar det för att blockera istället.
Samma sak fast tvärsom, men med ungefär samma resultat.

Idag har jag lagt ut en annan sorts vibbar, små tentakler som känner av hur det känns i ett ganska så tidig skede, känner jag det minsta obehag så drar jag mig ur situationen, på stört.
Har inte så mycket med att jag inte bryr mig längre, för det gör jag.
Men jag sätter gränser tidigt i hur mycket jag ska gräva ner mig i någon annans besvär,
och det är en skyddsmekanism som säger att jag inte ska involvera mig längre än så här,
för min egna skull, ingen annans...

För det handlar om att jag ska må bra hela tiden, och det är prio nummer ett,
oavsett händelse, och däri finns även det logiska för mig att inte dricka alkohol längre,
för den skapar lite glädje under en kort tid, men också en massa helvete, under en lååång tid..
2% roligt och 1000% jävelskap om man ska förenkla det.

Och oavsett om det är ett låst och kanske ett förhållande som det går att blåsa liv i igen,
så måste jag i min "nya" värld se fram mot nya mål och förväntningar.
Om man dag efter dag blåser ut livets låga utan att gör någon förändring,
så har förändringen ett större värde än vad rädslan för något nytt är.
Man vet vad man har men inte vad man får, och rädslan för att gå in i något nytt som KAN vara sämre än det första alternativet blockerar ens eget sätt att tänka logiskt, för det måste vara bättre att må halvbra istället för dåligt, och det KAN bli jättebra också, men det vet man ju inte förrän man har testat, och blev det nya sämre, så gör man en ny förändring.

Står man vid en busskur och det blåser kallt, så flyttar man ju på sig, eller hur?
Skulle det blåsa lika jävligt på andra stället så står man ju inte kvar där heller, utan söker sig ett nytt ställe med lä på, och man försöker tills man hittar det bästa läget, eller så kommer bussen och förändringen är total...
Men man kan inte förändra att bussen kommer tidigare, där har man ingen kontroll.
Den klurige tar en annan buss som tar en till en ny hållsplats där man kan vänta på sin första buss igen, och där kanske t.om solen lyser, men det kan man ju aldrig veta i förväg..
Att finna nya lösningar och vara villig för dem har blivit lite av min nya livsstil,
på bussen kanske fick jag lära känna en ny vän.., det kan bli en pluspoäng som jag inte hade räknat med, eller så fick jag mig bara en upplevelse av att se nya områden genom bussens fönsterruta.

Jag har sagt det förut, förändringar är bra, och det har lätt för att bli en vana...

Idag har jag blivit "försiktig" i vissa fall, och fullständigt omdömeslös i andra fall..
Och visst har jag sökt ett bokförlag, men rädslan att bli refuserad gör att jag måste betala min egna tryckning och lansering själv, och där saknas det ungefär 4-5 sköna tusenlappar...
En dröm och ett mål jag har att få skrida till verket nån dag..

Under tiden låter jag min skrivmani drabba er här på forumet..

Mors Berra

Hej!
Hon kommer inte säga vad-var-det-jag-sa. Hon kommer säga välkommen.

Och detta med barnuppfostran... jag är säker på att det är bättre att ha en förälder som är stabil, kärleksfull och klok - än att ha två som inte mår bra. Eller hur?

Kram, vännen!
/H.

Läste din långa "novell" under tråden "Ska jag lämna?". Vilka tänkvärda ord!! Du skriver så mycket bra om att vi ska våga bli mera egoistiska vilket jag VET att jag också måste bli. Men varför är det så svårt att ta fram den egoistiska sidan hos sig själv? Det är ju en egenskap som (iallafall i min värld)inte är positiv, enl min sambo.... När man får kastat i ansiktet att man är så JÄVLA EGO då man försöker berätta hur man känner osv då blir egoist ett sånt fult ord.
Men under min tid här på forumet så har jag mer och mer förstått hur viktigt det är att vara EGO så det jobbar jag verkligen på. Förövrigt tycker jag att Berra ska bli författare, för oj vad du prickade orden rätt!!

Jag har bestämt mig för att ta kontakt med kvinnan på missbruksvårds-företaget...men jag avvaktar tills efter helgen. Eftersom jag har pratat med henne förut så känns det på något sätt PINSAMT att jag inte har gjort något åt min situation, är nog rädd att bara få höra; "jag sade ju åt dig att det inte skulle bli bättre.."! Nu tror jag ju inte att hon säger så egentligen men det är väl blandat med skam pga att man inte gjort något åt sin situation.
Jag förstår mer och mer vilka dåliga förebilder vi är som mamma och pappa gentemot våra barn; hur ska de lära sig visa respekt i ett förhållande, lära sig visa riktig kärlek och empati när deras föräldrar är urkassa på detta??

En till fundering: jag är så rädd att barnen ska hamna snett om vi separerar och jag inte får uppfostra dem på mitt vis hela tiden, om de ska bo växelvis. Jag och min sambo delar ej till 100% samma värderingar och framförallt så delar vi inte synen på vad ohälsosam alkoholkonsumtion är....
Det finns så mycket rädsla och ångest i allt detta.

I morgon kommer min sambo hem igen...Jag och barnen har haft sköna dagar ensamma utan den tryckta stämningen. Jag måste ta till mod att tala om hur jag känner......och hur jag vill ha det för att må bra.... GIRAFFSPRÅKET!

Alla pratar om semester och alla ska ha en sån mysig sommar med mycket besökande, resande och ledigt.. Det känns så sorgligt; vi har inget planerat och jag har egentligen ingen lust. Märker att barnen vill veta vad vi ska göra i sommar, kan inte ge dem något svar...sorgligt.
IBLAND BLIR JAG SÅ HIMLA TRÖTT PÅ ALLA LYCKLIGA PAR/FAMILJER, DET ROSENRÖDA! Detta beror naturligtvis på att jag själv skulle vija ha det så.
Dock har jag fått reda på flera par som jag trodde hade det jättebra faktiskt inte har det så bra. De går i familjeterapi trots nygifte och nybyggt hus.... Vi vet inte allt som händer bakom stängda dörrar. Mycket går att dölja med ett snygg fasad!

Kram där ute i cyberrymden!

Åh, gullevännen. Tack! <3

Om mina erfarenheter kan hjälpa alla så är jag mer än nöjd.

Faktum är att jag börjar hamna i ett känsloläge som jag aldrig trodde att jag skulle uppleva; Jag börjar känna att det har varit värt det. Åtminstone vissa dagar och stunder.

Kram, alla!
/H.