Senaste kommentarerna i forumet

Solen!!! Det är inte bra för oss att leva i ett land med så lite sol. Nu ser jag vårtecken hela tiden. Inte söndermosade grodor (Stigsdotter). Men en hel del hundskit, det är fint det med. Men vackrast är nog fågelsången och det smågröna som börjar synas. Ha det gott kompis. Jättekram/R

Visst kan jag känna att jag är otålig och vill att allt ska hända nu. Det jag känner är väl att min sambo inte förstår hur stor skada alkoholen gör på mig, föresten tror jag att han inte bryr sig i hur jag känner ang detta. Har fått höra vid något tillfälle att; "det är det här du får". Kanske har jag inte varit tydlig nog ang hur jag känner trots att jag tycker att jag bönat och bett många gånger och bara fått höra hur fjantig och överreagerande jag är.
Jag har så svårt att lita på honom när han hela tiden dricker när det blir fredag eller lördag, när ska han börja visa mig att han är att lita på??? Jag ska bara acceptera......?!NEJ! Det kan inte vara meningen att jag ska ha ont i magen inför varje helg och känna mig orolig att lämna barnen ensam med honom, det var trots allt bara 6 veckor sedan han söp till ordentligt med vår son närvarande, då jag tyvärr var borta.
Det gör så ont att han inte förstår att vi tar skada av detta...

Det tar lång tid att få tillbaka ett förtroende. Precis som på samma sätt som att man inte blir missbrukare över en natt. Vi beroendepersonligheter vill gärna att allt ska hända på en gång och gärna för en stund sen. Men det funkar inte så. Det är klokt av AA att ha med devisen "ta det lugnt" För det är precis det det handlar om. Man måste sakta men säkert bevisa att man går att lita på igen. Såklart måste människor i närheten också vilja kunna lita på missbrukaren, men det tar tid. Det måste det få göra.

Jag kände väl att det tog nästan uppemot ett år innan jag kunde känna någon slags förtroende från mina närmsta igen. Med rätta på något sätt. Jag hade inte gått att lita på så länge, så det är väl helt naturligt att jag inte fick tillbaka det bara för att jag hade gått igenom en månads behandling på behandlingshem.
Men med små steg så går det att komma på rätt köl igen.
Kram!

Att förstå..
Jag har följt Ann-Maries tråd "att förstå" sedan hon började skriva. Jag känner så väl igen mig i detta att känna sig förvirrad och tro att man överreagerar. Hon beskriver en känsla av besvikelse över att mannen inte tycker att han har något alkoholberoende...men vad är det då som har gjort att barnen och hon känt sådan olustkänsla genom alla år. Tycker han att det är värt att göra sin familj så illa.
Jag mår just nu väldigt dåligt. Min sambo försöker nog att vara mig till lags; han är mera hemma och deltar i barnens aktiviteter så mycket han kan (mer än förut iallafall). Han försöker vara mera nära mig och vill ha sex och närhet...men inom mig skriker jag av förtvivlan över att jag känner ett avstånd. Jag vill så gärna att detta ska fungera men jag litar inte på honom. Fredagen som var så "provade" jag att ta en öl tillsammans med honom till maten för att se om det kunde stanna vid denna.....men inte. Han drog sig ut i garaget vid ett flertal tillfällen och somnade nästintill i soffan igen och var märkbart påverkad. Jag orkar inte tjata om detta längre och har ej sagt något åt honom, men stämningen talat sitt tysta språk. Lördagen blev lugn och nu är veckan igång igen och då går det bra.
Han kom hem på fredagen och berättade att hans jobbarkompis hade bjudit hem några kompisar till grillning på kvällen. Vi kom fram till att vi inte har några gemensamma kompisar kvar att göra något liknande med och jag frågade vad vi skulle göra åt detta.... svaret blev att det är mitt fel för jag blir alltid så sur när vi har haft bjudningar. ÄR DET KONSTIGT NÄR DET ALLTID GÅR UT PÅ ATT BLI FULL OCH KILLARNA HAMNAR I GARAGET OCH TJEJERNA TAR HAND OM BARNEN. Jag är så less på det!!
Jag hade så mycket jag skulle skriva här men jag känner mig så tom och förvirrad. Vi har inga kompisar som vi umgås med gemensamt, har inget roligt inplanerat, dagarna bara rullar på. Han pratar om att vi ska göra i ordning vår stuga och göra om hemma.....jag får panik!!
Varför är jag inte nöjd med de framsteg han gör?
Kram

i Carina Bångs blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Verkligen värda att fundera över och ta ställning till! / mt

Vilken resa du påbörjat Tekla. All styrka till dig.Kram

Jag känner så väl igen mig i det du skriver!
Att få vara den lilla ett tag.
Att kunna släppa taget, känna sig trygg.

Jag har aldrig fått vara liten.
Mina barn ska få vara barn så länge dom vill. Dom ska aldrig någonsin behöva ta ansvar för sånt som dom egentligen är alldeles för små för.

Ibland blir jag bitter för att mamma gjorde de val hon gjorde när vi var små fast sekunden efter kan jag tänka att hon gjorde det bästa hon kunde. För att hon inte var förmögen att göra annat.
Jag vet att jag tänker göra annorlunda!

Detta forum har blivit min dagbok. Hoppas ni orkar lyssna på lilla mig..
Sitter och lyssnar på musik på YouTube. Hittade klipp som rör Erik Saade och Molly Sandén och deras uppbrott. Det fanns bilder på dem där de kysstes, skrattade, minglade och var glada och höll om varandra med värme. Tårar rinner ner från mina kinder, inte för att allt handlar om just de två, utan för att det finns en sådan värme och ömhet i det de utstrålar på bilderna. Jag har saknat en varm och trygg famn genom hela mitt vuxna liv, som funnits där för mig och låtit mig vara liten och vara nummer ett och bli behandlad som en "docka av glas" (förstå mig rätt). I min sambos och mitt fotoalbum finns en del bilder med glädje och lycka men många av bilderna har för mig en annan bakgrund. Jag minns så väl hur sinnesstämningen och efterspelet vid dessa bilder var/blev. Jag vill bara bli älskad för den jag är och slippa kämpa, jag orkar inte mera. Han kan ju inte heller vilja leva i detta, just nu, kärlekslösa förhållande. Men ingen säger någon, det bara rullar på....

Tack!!!
Våren är på väg, och solen värmer!!!

Ja, jag kan ju inte vara så dum i huvudet att jag bara inbillar mig alltihop. Framförallt så har jag ju känslor och de är mina. Jag har blivit så sårad pga alkoholen under åren att jag är så bränd. Jag har så smått börjat utrycka mina känslor för honom ang alkohol men ut kommer väl inte ens en tredjedel av vad jag skulle vilja ha sagt. Varför tar orden slut eller snarare inte kommer ut från munnen. Jag har börjat intala mig själv mer och mer att jag inte står ansvarig för hans drickande vad jag än har gjort och sagt.... Man har ett eget ansvar över hur man hanterar jobbiga saker i livet, framförallt ska inte den "hanteringen" gå ut negativt över barnen. De är mitt allt och på det sätt han sårar de ....jag kan inte acceptera det och blunda för det nå mer nu. Idag är det torsdag och i morgon fredag.....hur blir helgen??
Kram på er alla!!!

Det handlar oftast inte om mängden man dricker, utan vad man har för relation till alkoholen och hur den påverkar ens liv. Gör man dumma saker på fyllan kan jag tycka att man har ett problem med alkohol, även om man för den skull inte är alkoholist eller beroende.
Och påverkas omgivningen av ens drickande så är det ju ett bekymmer, oavsett om man är påverkad varje dag eller en gång i månaden.

När jag var på behandlingshem var en av uppgifterna att räkna ut hur mycket alkohol vi brukade under en månad. Det var stora skillnader i mängd, men ändå var vi alla där med viljan att kunna leva nyktra. konsekvenser av vårt drickande hade vi alla. Några var så kallade periodare. Drack kopiösa mängder kanske tre eller fyra gånger per år. Andra drack dagligen.

Så det är väl sånt man får ta med i sina funderingar när man grubblar kring alkoholens roll.

Varma kramar

Hej Framtidsdrömmar, tack för att du skriver här och delar med dig av dina tankar, när jag ramlade in här och började läsa så var det som att jag själv skulle kunna ha skrivit.
Känns som ditt och mitt liv ser lika ut, så skönt att veta att det är fler som just nu går igenom det som jag själv gör. Lever i ett långt förhållande med exakt samma problematik som dig. Har heller inte "vågat" ta steget, lätt att göra det lättaste rent praktiskt och vara kvar och precis som du säger när det varit lugnt ett tag så tror man varje gång att det ska bli bättre. Något som jag däremot kommit längre med är att vara tydlig i att jag inte accepterar att han dricker. Att kunna säga ifrån och inte till 100% ställa upp på att lyssna när druckit och mår dåligt, och gärna vill skuldlägga mig bla för att ha varit otrogen (fast jag inte varit det). Nu vågar jag säga att jag inte tänker ta någon skit från honom och gör och planerar det jag själv tycker är viktigt. I dag fick jag höra att jag inte bryr mig om han tar livet av sig!! Men i dag kan jag säga att jag kan inte vara hans psykolog jag har lyssnat nog. Att han faktiskt måste söka profissionell hjälp med sina problem. Men han är inte riktigt där ännu...Ena dagen är jag helt säker på att jag ska flytta nästa dag tror jag på framtiden....Våra barn börjar bli stora inom några år försvinner nog dom hemifrån, vad händer då? Min sambo är precis som din vad jag kan förstå, en bra människa men blir en annan med alkohol i kroppen, jag vill ju inget hellre än att han ska må bra både för sin, min och våra barns skull...

Tack för era svar. Det är SÅ skönt med reflektioner på det man skriver. När jag läser runt här blir jag ibland så osäker på om hans drickande verkligen är så farligt, det finns många av er andra som har det så mycket värre. Dock vet jag att jag känner så här när det varit "lugnt" ett tag. Jag behöver så mycket mera än sex.....jag behöver ha någon som lyssnar när jag kommer hem efter en dag på jobbet, någon som lyssnar på mina funderingar, någon som gör det lilla extra för mig (såsom jag har gjort för honom, det han har tagit mest förgivet). För honom är sex jätteviktigt och jag blir sorgset påmind hela tiden att jag inte har samma lust som honom. Det kanske krasst är så att mina känslor börjar dala.....
Jag vill leva mitt liv fullt ut!! Vill kunna ta mig ett glas om jag känner för det och vara avslappnad, vara den glada och livfulla kvinna jag innerst inne är, leva det aktiva liv jag vill leva med skidåkning och mycket frisk luft, vill gå ner mina extrakilon som jag kämpat med i 13 års tid (har gått ner och mått bra för att sedan ändra tillbaka till mina gamla vanor och gått upp igen), hålla min vikt och äta bra mat, mm....... Det är skönt att sätta ord på sina drömmar och veta att ni därute läser och peppar. Jag vet att jag tröstäter när jag inte mår bra och prioriterar bort mortionen jag vet att jag mår bra av. Mat/sötsug-missbruket kan (tror jag) jämföras med alkoholberoende...jag tänker mycket på vad jag ska äta, äter när jag vet att ingen ser och vaknar dagen efter en dålig matdag och har ren ångest och bestämmer mig för att ta tag i detta...och så trillar man dit igen. Jag vet att jag mår bra när jag får peppning ang kost och motion och har därför återigen tagit kontakt med min personliga rådgivare inom kost och motion för att ännu en gån få hjälp med detta. Allt detta har kostat mig mycket pengar genom åren, pengar som jag kastat bort då jag inte har kunnat hålla mina egna löften om att behålla min vikt och mina vanor, utan hela tiden ramlar tillbaka. Denna gång kanske det kan bli varaktigt då jag har börjat sätta ord på mitt problemaiska förhållande och hämtat in fakta och läst på. Mår jag bättre i själen och fysiskt så måste jag ju bli starkare att kunna stå emot de svåra stunderna i förhållandet och kunna sätta upp mina gränser och trampa i bromsen.......Kanske?!!

min del störs inte alls om andra dricker framför/bredvid mig. JAG dricker inte och det är det som är det viktiga för mig. Hur andra gör är deras ensak.

Sen vet jag från andra, speciellt nynyktra, att det kan vara ett litet helvete att se andra göra det som de själva är förbjudna att göra.

Ibland kan en enkel fråga lösa problemet :-)

Hej Framtidsdrömmar!

Vet du vad det första av de tolv stegen i Al-Anons (och AAs) program går ut på?
Kolla här: http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/De-Tolv-Stegen/

Du har just tagit det första steget. :-) Bra!

Och det där med att dricka själv, ja... För min del blev det inte ens en fråga, för jag har epilepsi och äter mediciner, så jag vill inte dricka en droppe för att riskera något med det. Så, jag har inte druckit någonting alls på två år nu.

Däremot har jag ju hört många andra anhöriga fundera på samma sak som du gör nu. Är det ok att dricka själv? Jag skulle vilja svara: Ja, det är ok, men du kanske skall vänta ett litet tag så att han blir lite stabil i sin nykterhet.

Så tänker jag, andra kanske tänker på något annat sätt. :-)
/H.

Ibland känner jag en press på mig att ta itu med problemet. Mina vänner som bryr sig om mig, min familj och ni alla på forumet vill mig väl men ibland blir jag stressad och känner mig som den vekaste människa i hela världen som inte sätter ner foten och lever ut det liv jag vill leva.
Jag vill göra något åt detta men har väl inte hittat den rätta styrkan.
Trots den "inbillade" pressen så tycker jag att det är bra med en spark i baken från er alla. Allt jag läser gör att jag iallafall börjat förstå vidden av denna sjukdom och att jag inte har makten att göra något åt den så länge han inte gör något konkret själv.
En annan sak..nu börjar vårsolen värma och det är mycket skidåkning i solen och avkoppling på verandan/snögrottan....jag kanske tycker att det skulle vara gott med ett glas vin och mysa....det tar mig emot att göra det med honom. Hur beter man sig, det är ju inte jag som har problem utan han. Hur har ni andra gjort??

haha. Får inte missbruka mitt mobilinnehav. Men en snabbkram hinner jag skicka. Hoppas du mår bra tjejen. Jag gillar dig!!! /R

Hej vänner!

Ojojoj vad vardagen snurrar på fort. Imorgon skall jag ta sovmorgon och sova tills jag vaknar av mig själv. Jag kan knappt minnas när det hände senast... Men men. Livet är bra. Jag hinner inte skriva så mycket här på forumet men jag läser allt som skrivs, det är viktigt för mig.

Hur som helst - idag debuterar jag som gästbloggare på Carina Bångs Medberoendeinfo! :-) Tjohooo!
Här kan du läsa mitt första inlägg på bloggen:

http://medberoendeinfo.blogspot.se/2012/03/lelas-insikter.html

Ha det gott, alla!
/H.

Härligt att höra att det går åt rätt håll!!!
Stora kramar!
/k

du skriver att du fastnat i att han måste bli nykter... Det är inte dumt! I ett senare inlägg skriver du: skriv något om hur ni mådde innan uppbrottet och hur båda parter förändrats som personer. Kan ni säga till varandra idag; "varför gjorde vi inte detta tidigare"? Om man har olika intressen och inte får leva sitt egna liv.

Hoppas du läser mycket här, då tror jag att du känner igen mönster som finns i relationer som präglas av missbruk-medberoende. Min personliga erfarenhet är att vår förmåga att samtala, verkligen lyssna på varandra, har förändrats mycket sen vi slutade dricka alkohol. Hela vår relation har förändrats - det är iofs en lång process men jag tror inte att vi hade lyckats vända riktning utan att han slutade dricka.

Erfarenheten härifrån forumet är att du måste ställa ultimatum, sätta ner foten definitivt, och kräva att han slutar. Innan du gör det ska du ha fullständigt klart för dig att du verkligen går och då måste du ha nånstans att ta vägen där du kan stanna tills du har något eget. Visst skrev du att du har ett bra nätverk = guld värt.

Även om du har fel och brister (det har vi alla!) handlar det om hur du vill leva ditt liv och att en förutsättning är att han slutar dricka. Försök tala om det för honom utan att skuldbelägga eller anklaga - och tala utifrån vad du ser, hör och vad du känner. Tala om dig! Du äger rätten till dina känslor och dina önskningar och behov.

Hoppas det inte blev alltför splittrat, jag har lite stökigt omkring mig - ville bara berätta att jag läser och reflekterar. Kram och fortsätt läsa och skriva! / mt

ditt inlägg tekla! Fint att du finns kvar och läser och att du känner att du får stöttning. Skriv gärna när det känns bra också! Stor kram till dig! / mt

Tack för svaret. Det är så skönt när någon reflekterar på det man skriver. Just idag och denna helg känns det skapligt igen. Han är med vår dotter på tävling hela helgen (för första gången på säkert 4 år, bara han och hon). Jag känner mig trygg då människorna han åker med inte konsumerar alkohol på det sätt han gör och han umgås heller inte med dessa människor privat, det är tidiga mornar och går i ett. Jag är glad över att de fått en egen helg tillsammans. MEN........jag vet ju att det kommer att komma måndagar igen framöver då jag mår skit. Jag funderar så jag tror att jag blir tokig!

Hejsan!

Jag har varit på två al-anon möten och känner att det kan vara något för mej. Ska gå några gånger till innan jag bestämmer mej.

Har också fått kontakt med en på kommunen och ska träffa henne i slutet av mars. Får se vad detta ger.

TACK för all stöttning och tips som jag får här. Läser mycket men är dålig på att skriva. Gör bara det när det känns jobbigt men borde skriva när det känns bra också.

Jag mår mycket bättre nu och känner att jag sätter mej själv först. Jag tycker jag har kommit en bit på väg men det finns saker att jobba på. Men det ska det väl alltid finnas också :)

Ha det gott alla som läser och sköt om er alla.
STOR KRAM från tekla

Har läst dina rader och känner att jag vill skriva lite till dej. Jag började läsa och skriva här i början av förra året. Då bodde jag ihop med en man som drack mycket och jag mådde skit.
Jag började skriva här och funderade på lösningar, som slutade i att jag flyttade i höstas, men har fortfarande kontakt med honom ibland.

Ta dej tid att fundera på vad DU vill. Du är viktig och måste ha rätt att må bra.
Vill han dricka gör han det och det är INTE du som är orsak till det, INTE ALLS!
Han vill lägga skulden på dej så han kan fortsätta dricka. Då har han ju inget ansvar för det utan bara du, enligt honom. TRO honom inte för han har själv ansvaret för sitt drickande.

Ha det så gott du kan. Kramar till dej från tekla

Tack Lillablå, det går åt rätt håll även om känslorna inte hänger med logiken och verkligheten alla dagar. Svårt att acceptera att så få bryr sig om honom, inte ens frågat hur han mår utan snarare festar med honom. Så himla sorgligt. Om jag ändå nått fram. Fast sen inser jag igen att jag inte kunde ha gjort något annorlunda, jag var tvingad att göra som jag gjorde för att överleva själv. Stor kram till Dig! /A