Senaste kommentarerna i forumet

Hej.
Du låter både klok och insiktsfull men också medberoende. Ett alkoholistbeteende är ofta utnyttjande i någon form, anklagande för att slippa ta eget ansvar och ganska hänsynslöst. Alkoholen kommer först. Den här mannen låter som en parasit som bara drar ner dig. Ju längre tud du tillåter att det pågår desto längre tid kommer du att behöva för att läka från den här upplevelsen. Slösa inte bort din tid och ditt liv, var rädd om dig och känn att du är värd mer. Jag kastade bort tio år på att leva med en sån människa, det är inte värt det! Nu har jag efter ett antal år själv lyckats få alkoholproblem och lever med en ny man som gillar att dricka för ofta. Hoppas du kan finna stöd i det här forumet för att komma vidare. Lycka till!

Tack för välkomnandet!!!

Ja det är fler som sagt att han bara utnyttjar mig...

det som är förvirrande är att han går o säger att han älskar mig, att han är rädd för närheten... rädd för att bli sårad osv...

de gångerna ja sett han nykter är på hans jobb, många gånger ja kommit dit då vi haft en nära relation, är han avisande...

kommfronterar ja han då, skyller han på att han jobbar o att han va på dåligt humör....

det som fick mig att säga upp det här med han nu.. va att ja vart ledsen för han va så känslokall sist han va hos mig... ja började gråta o han sa lägg av:/ ja sa åt han att det va elakt av han, då gick han hem... inte ens ett förlåt efter det har ja fått...

ja känner att han på det ena planet utnyttjar mig då vi kommer varandra närmre () att det bara blir mellan lakanen o på fyllan ute...

sen som nu när jag börjar hålla mig från han o blir gladare då kommer han krypandes o säger han har tänkt o att han nu inser va han förlorar... han säger själv att han är dum i huvudet o att han älskar mig oerhört...

för mig så går inget ihop... älskar man nån så beter man sig inte så här

Jag tog mig friheten att kopiera detta från en annan tråd här i forumet! (ursprungligen "mulletant´s")
För jag tycker att både Tuvaforum och Carina Bångs blogg är SUPERBRA för oss som lever/levt i tjorviga relationer!(inte bara missbruk)
Jag tror att du kanske känner igen en del "mönster".. Kom bara ihåg, att du inte kan hjälpa mannen i ditt liv, såvida han inte själv är medveten/vill!

Mönstret i missbruket och medberoendet är så bekant och så lika även om den yttre ramen ser olika ut. Det är bara du som kan förändra mönstret, han kommer inte att göra det. Jag sätter in länk till Carina Bångs blogg - den sidan om maktlöshet/maktfull som jag ofta återvänt till http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html och startsidan http://medberoendeinfo.blogspot.com/ Myckt bra blogg för oss. Även Tuvaforum är jättebra http://www.tuvaforum.se/dysfunktionella-relationer.asp

Välkommen till forumet!
När jag läser ditt inlägg, så lyser alla varningslampor!
Hur ont det än gör, så sparka den här killen ur ditt liv snarast!
Eftersom du aldrig sett honom nykter (bakfull räknas inte!)Så vet du överhuvudtaget ingenting om denne man och hans känsloliv!
Och som jag ser det, så UTNYTTJAR HAN DIG Å DET GRÖVSTA!
Det passar ju finfint att ha både säng och sänghalm, när man druckit.. Det är precis som med drogberoende, de ser hela tiden till att kunna fortsätta med sin hobby, drogandet!
I ditt fall, så är du medberoende, eftersom du underlättar för honomHan har någonstans att sova, och han får sina behov tillfredställda, utan att behöva anstänga sig.. Dvs, uppvakta, vara trevlig etc..
Och JA, det ÄR en typiskt alkoholist i beteendemönstret.
Han är sur och grinig, eftersom hans kropp skriker efter mer alkohol!
Snälla du, säg upp bekantskapen omedelbart, för DU kommer aldrig att kunna göra honom nykter!
Däremot, kommer han att skylla på dig, för att han dricker. Så fungerar nämligen alkoholister.
Fortsätt gärna att skriva på forumet, vi är många i samma båt. Här kan du ventilera dina problem och hämta styrka. Själv är jag både medberoende och beroende/alkoholist
styrkekram till ditt svåra beslut! / trollet

.

Ville bara kolla så allt är bra med dig?

Kramar

Hej markatta!

Du har redan fått så kloka svar här, men jag vill ändå svara.

Så som du beskriver din situation så är du fast i ett destruktivt medberoende, det är destruktivt både för dig, för honom och för er relation. Han kommer inte att bryta mönstret, utan det måste du göra. Även om det är ofattbart svårt, jag vet...

För varje gång som du backar från ditt ultimatum och fortsätter underlätta för honom att fortsätta dricka, så vrider du spiralen ett varv neråt.

Det absolut bästa du kan göra för honom (och dig själv) är att helt kapa kontakten, se till att hunden kommer någon annanstans, och sedan vara stenhård på att han är välkommen att kontakta dig när han har sökt och tagit emot hjälp för sitt missbruk. Först då (sätt mätbara mål, som tex hur länge han skall ha varit nykter och då menar jag typ ett halvår eller så) är han välkommen att diskutera er relation med dig, och först då kan han få träffa sin hund igen.

För att klara av det här så behöver du också hjälp. Har du någon samtalskontakt som du kan använda? Har du sökt dig till Al-Anon (www.al-anon.se)? Vad finns det för beroendestöd i kommunen där du bor?

Och du... Du håller inte på att bli dum i huvudet. Du reagerar precis som alla vi andra. (I så fall är vi koko hela bunten... ;-) Däremot är du fast i ett medberoende, och det går att göra någonting åt med rätt stöd.

Dessutom är det inte meningen att man skall vara rädd för sin partner i en relation, eller hur? Du behöver inte ha det så.

Var rädd om dig, fortsätt läsa och skriva här!
/H, tillfrisknande medberoende

Du behöver inte säga att du är ledsen, jag uppskattar att du är rak, speciellt när jag velar så mycket i min egen skalle just nu.

Jag vet ju att det är han som ska skämmas när han beter sig så men det känns också någonstans oerhört pinsamt att släppa ner masken och att folk i min närhet ska se hur jag mår/har det egentligen. Jag har nog ljugit än mer än han själv om hans egentliga alkoholkonsumption och då speciellt hur han kan komma att bete sig mot mig. Då jag aldrig går med honom på krogen eller på fester så är det ju ingen som vet. Många ser nog honom som lite av en kul kille som gillar att festa bara. Men jag antar att det är en process som får ta ett tag, att våga snacka om det menar jag.

Hunden. Fan fan fan vilken ångest. Kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste vara för de som har barn i en sån här situation. Vet någon hur det funkar? Hunden var ju vår tillsammans men den är reggad på honom. Jag vill ju inte behöva anmäla till polisen.

Även jag känner mig orolig för hunden. Se till att den får komma någon annanstans! Som sagt, lullar han ut utan skor så kan han gå hem utan skor. Du måste tänka på dig själv nu, se till att du blir frisk från ditt medberoende så att du kan finnas där för honom NÄR han bestämmer sig för att ta tag i sitt problem. Du kan INTE göra det åt honom. Jag är ledsen för att behöva säga detta men ditt peppande stjälper snarare än hjälper.

Du finns där för honom fortfarande, alltså är det inte helt fel det han gör. Så fungerar alkoholistens tankar. Jättebra att du har flyttat men du måste stoppa än mer. Säkert märker du redan innan du öppnar dörren om han är berusad eller inte. Är han det så öppnar du inte. Och, handen på hjärtat, skulle han verkligen stå utanför din dörr utan att ha druckit först? Nej, skulle inte tro det. Du öppnar inte dörren, börjar han bråka och det blir ett himla liv, så vad gör det? Det är HAN som då skall skämmas INTE du för att du inte släpper in honom när han är full. DU FÅR GÖRA SÅ!!!

Det är inte svårare än så ;-) ...fast jag fattar att det är svårt, sköt om dig så mycket du kan, och se till att hunden kommer bort från honom!!!

Tack för kommentarerna!

Det är ju så enkelt i teorin, då vet jag precis hur jag ska göra men sen när jag väl står där är det som att jag går in i känsloläge, bara. Jag behöver nog sätta upp någon slags krisplan för mig att kunna gå till om/när det händer igen.

Igår så trängde han sig ju in. Jag varken kan eller vågar mota ut honom fysiskt. Om jag hade ringt polisen så hade det nog blivit ett himla liv. Vet inte om jag är redo att bli ett samtalsämne i kvarteret (liten stad där glogröt är standard till frukost). Men det kanske jag måste om han gör så igen. Nu märker jag att jag resonerar med mig själv. Det är inte lätt. Det är som att jag har blivit dummare med tiden, i alla fall blivit någon jag inte vill vara.

Jag är också rädd att om jag inte träffar honom alls, dvs inte ens när han är nykter, så kommer han inte ha någon som peppar honom att sluta dricka då det verkar helt ok i hans bekantskapskrets att bete sig illa på fyllan.

chansen att sova i en varm och skön säng så han gå på skiten igen dagen efter. Inackordera hunden hos nån annan så länge så du slipper vara orolig för den om du inte kan ha den hos dig. Han ska ju uppenbarligen INTE ha hand om den. Jag är betydligt mer orolig för hunden för den kan inte välja själv utan är utlämnad till ditt godtycke.

Visst kan man slänga ut nån som valt att lulla runt utan skor !!

vad synd det är om honom. Barfota och T-shirt. Han kunde ju dö ;-)

Han känner dig alltför väl och kommer att göra om det varje gång för han vet ju att du kommer att släppa in honom. Du får vänja dig vid detta eller så måste du stå bergfast så han vet att det inte är lönt. Det är naturligtvis synd om hunden men i detta fallet kommer du inte ha något val. Han utnyttjade din svaghet för den när han ljög om att den var död och kommer att utnyttja detta om och om igen.

Älskar du en är det hundra som gråter och mister du en finns det tusen och tusen åter.

VV

Klart att vi vill.

Kram!
/H.

Ville bara säga att jag läser allt ni skriver och jag tar åt mig och tänker och tänker....
Ni har så rätt!
Känner mig just nu ganska tom. Jag återkommer. Tack för att ni tar er tid att reflektera över mitt dilemma. Tänk att ni vill det...

Instämmer med tidigare talare.

Ha inte sex med honom om du inte vill!

En aktiv alkoholist har en enda sak för ögonen: att kunna dricka så mycket som möjligt, så ofta som möjligt. Han kommer att ta till vilka argument som helst för att få dig att fortsätta låta honom dricka. Han har ett övertag när det gäller det här med sexet, och du måste ta dig ur den rävsaxen.

Det handlar om vad som är orsak och verkan i ditt ultimatum, tänker jag. Det är DU som dikterar villkoren nu, inte han. Alltså måste det vara i den här ordningen:

1, han slutar dricka (sätt upp ett mätbart mål, så att det inte blir en diskussion om att han bara har druckit lite eller inte på flera dagar, eller så. Ett förslag kan kanske vara ett halvår eller nåt sånt. Och då är det noll som gäller under den tiden. Inte kompromissbart.)

2, han söker hjälp för sitt beroende och tar emot behandling

3, du stannar i relationen under tiden och när du känner dig redo för sex så är det DU som tar initiativet till det. Han får snällt vänta.

Och om inte 1 och 2 uppfylls, så gäller inte 3 heller.

Men lova honom inte att du kommer ha sex med honom om han slutar dricka! Och framför allt inte i omvänd ordning, dvs att han skall sluta dricka om du har sex med honom. Det kommer inte att fungera, och under tiden gör du våld på dig själv!

Var rädd om dig, vännen!
/H.

PS. Jag har skrivit ganska mycket om det här med ultimatum i min tråd (Vägen vidare), du hittar en liten sammanställning en bit ner i tråden.

Jag är vaken och störtförkyld - dricker honungsvatten och förkylningsmedicin och har läst tillbaka i din tråd.

Ditt nick har en hoppfull underton, jag hoppas verkligen att du hittar kraften och modet att förändra din livssituation. Så här skrev du i februari: "Jag vet att jag skulle må bäst på sikt (tror även att han skulle göra det) av att flytta och skaffa mig ett eget liv med barnen men det är SÅ SVÅRT att ta steget. Jag är så rädd för alla praktiska problem med huslån, billån osv. Tänk om han vägrar samarbeta, jag har inte råd att betala två hyror!Tänk om han tar sitt liv, tänk om han fortsätter supa när han har barnen och jag inte får reda på det. Jag vill inte att mina barn ska ta mer skada än vad de gjort pga vårat dysfunktionella förhållande pga alkoholberoende och medberoende. Fan vilken dålig mamma man är som är så velig och har så svårt att fatta beslut. Jag har tvekat och vacklat i säkert 6 år på riktigt, varför gör jag inget???? Det stora kärnproblemet har funnits ända sedan vi träffades för 13 år sedan, då jag trodde att allt skulle bli bättre och att jag skulle kunna rädda världen/honom."

Varifrån, av vem kan du få stöd så att du vågar ta språnget? När jag läser vad du skriver nu, efter sommaren och semestern får jag känslan att du nästan går tillbaka, inåt i cirklarna. Fundera över om det kan vara så och prata med någon du verkligen litar på om hur du har det. Någon du litar på att har mod att möta dig ärligt - som inte "bara" tröstar och slätar över. Jag tror att du måste våga ett uppbrott, att det inte finns någon annan väg till förändring - fast det är så svårt och fast du är rädd för så mycket. Så klart du klarar dig! Du har jobb, du har familj och vänner. Du kommer (långsamt) att hitta tillbaka till dig själv och hitta din livsenergi. Din man tvingas till ett ställningstagande - ställ de krav, det ultimatum som du vill ha och behöver för att du (ens) ska överväga att fortsätta leva med honom. Om det alternativet finns? Det är också hans chans att förändra sitt liv och bryta det mönster han är fångad i sen generationer tillbaka. Massor av styrkekramar! / mt

precis där han vill ha dig. Han måste ha ett extremt högt självförtroende när han tror att är den positionen att han kan ställa ett motultimatum; " Om jag ska sluta dricka då skall jag ha sex i stället". Det låter ju inte riktigt klokt, och är väl knappast något man säger till en person som man älskar. Jag behöver väl knappast tillägga att sex är något som kommer sig naturligt när allting stämmer i en relation. Det är också intressant att se hur fyndigt han kan få till det när han säger att det till stor del är på grund av dig som han måste supa när han jagar.

Du se väl själv hur dumt allting låter, och det kommer bara rulla på år efter år.

Ha det Gött

vad jag tänker - lite mer brutalt och rakt på bara. / mt

därför är det så bra att skriva. Jag tror du har svaren själv, att du ser den "dubbla knuten" du beskriver. Kanske jag har fel men när jag läser ditt inlägg får jag bilden att du fortfarande försöker rädda honom. Har du läst tillbaka i din tråd? Är det så att du går runt, runt... Hur vill du ha ditt liv? Vad tänker du göra för att komma dit?
Åh, jag vet så väl hur svårt det är... En avgörande insikt (en av flera) för mig var att jag inte kunde hjälpa honom. Det sa jag också "jag kan inte hjälpa dig, jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt". Vägen dit var lång och insikterna måste komma inifrån. Läs här och skriv, skriv... Styrkekramar! / mt

dricker för att han är alkoholist men han lägger skulden på dig för att flytta fokus från sig själv.

Och du ska självklart inte ha sex enbart för hans skull. Han kommer att dricka i alla fall oavsett hur mycket sex ni har.

Det är ju ett rent hot mot dig om han säger att han måste ha sex för att inte dricka.

Låt han dricka istället !!

Jag har också frågat mig många gånger genom åren vad det var som gjorde att vi blev ett par. Med tiden har det klarnat för mig mer och mer att jag trodde att jag skulle kunna rädda honom från alkohol och det sätt han levde/lever. Jag trodde att om jag som är en människa utan alkoholproblem och med, vad jag tycker själv, sunda värderingar skulle få honom att leva ett mera "normalt liv". Trodde att vår kärlek skulle övervinna alkoholen och allt skulle bli bra....ack så fel jag hade.
Tänk att jag trodde att jag skulle kunna rädda honom redan då, för snart 14 år sedan...fy vad åren går.

Jag har ett annat dilemma som jag skulle vilja att någon gav sin syn på. Om jag ställer ultimatum på honom och säger att han måste sluta dricka annars blir inget annorlunda och jag måste gå min egen väg för att jag håller på att gå under.... Då vet jag att han kommer att kontra med att han måste ha sex för att må bra. Hur ska jag kunna ge honom det utan att känna det som ett tvång och ändå ge honom en chans....Gud vad konstigt det låter men jag vet att han kommer att ta upp detta. Jag har ingen lust till sex och jag vet att det är ett problem för honom. Enl honom även en orsak till varför han dricker.
Ett annat dilemma är. Han är ju på jakt och han har druckit i princip varje kväll i en veckas tid och jakten fortsätter en vecka till. Jag har inte velat ringa på kvällarna för jag blir bara irriterad och ledsen när jag hör att han har druckit. Jag förklarade för honom igårkväll att jag mår dåligt och är orolig över detta men han sade bara att jag inte inte behöver vara orolig....jag känner att han aldrig kommer att förstå min oro. I detta fall vet jag att när jag tar upp detta med honom när jag kommer hem så kommer jag få tillbaka det när jag ska ut igen nästa gång eller nåt sånt eftersom jag sårat honom när jag var otrogen den där gången....

Gud vad det låter hopplöst, jag ser det själv när jag skriver.
Kram, kram

eftersom han sätter alkoholen och sitt rus främst. Jag gjorde det tidigare också innan jag erkände för mig själv och andra att jag var dålig på att hantera alkohol. Jag jagar själv både älg och annat men om någon skulle supa till under jakten eller ens komma ordentligt bakfull på morgonen så skulle han bli hemskickad direkt. Kanske det är en annan jakt kultur uppåt i landet?

Det är ju helt uppenbart att ni är två helt olika personligheter och det verkar faktiskt konstigt att ni blev ihop en gång i tiden. För det här med suparkulturen måste väl ha funnits med redan från början? Du får ta dig en funderare, om du vill fortsätta att vara tillsammans med din man så kommer du att få ha det så här och då får du acceptera detta. Väljer du att gå din egen väg så får du tänka igenom vad detta skulle innebära för dig rent praktiskt. Har man barn så är det alltid lite känsligare, men samtidigt så är det ofta så att en radikal ändring i ens liv kan faktiskt bli riktigt positiv.

Vill du fortsätta att leva med din man så måste ställa du ett ultimatum som du sedan kan hålla; " Sluta dricka annars så måste jag tyvärr flytta ifrån dig". Det är det enda som hjälper, (det hade bitit på mig), och är han förståndig så accepterar han faktum och går med på att sluta och söker hjälp för sitt missbruk. Om inte så måste du tyvärr löpa linan ut.

Det är inte lätt, men hur du än gör så önskar jag dig all lycka på vägen.

Ha det Gött

Tack Villervalle för att du tar dig tid att skriva i min tråd. Det ger mig lite nya infallsvinklar att läsa vad ni andra skriver och jag hoppas att allt jag suger i mig är ett steg åt ett bättre välmående på ett eller annat sätt....
Min sambo erkände för ca 1 år sedan att han drack och har druckit förmycket genom åren och att det skulle bli ändring...men det har ju inte blivit det, inte så att jag är nöjd iallafall. Han tycker säker själv att han trappat ner och gjort en stor uppoffring men för mig och barnen räcker det med en öl för att vi ska gå igång känslomässigt (tror faktiskt att jag talar för mina barn oxå för jag märker att de tittar mycket på hans glas osv..). Jag vet att min sambo vill kunna dricka som "alla andra" och när då spritkulturen där han är uppväxt är långt över vad jag tycker är normalt så krockar det en hel del. Han har ju också bestämt sig för att det är inte JAG som ska bestämma hur mycket han ska dricka och det har han ju rätt i...jag kan ju inte påverka det.
Nu har älgjakten dragit igång och jag vet att det har festats hårt fre, lör och söndag. Han kom hem en sväng igår och när klockan då var 18.00 såg han fortfarande "mossig" ut. Tur han sov hemma i natt annars har det väl blivit en 4:e kväll på raken. Jag har bestämt mig för inför denna jakt att jag ska låta honom vara, ska inte ge honom dåligt samvete för att han inte kommer hem utan bara nonschalera mina irritationer kring detta. Jag lever ensamstående dessa veckor, men hjälp av mina älskade nära och kära kommer det att gå bra.
Igår när han kom hem och såg ut som han gjorde så kände jag bara tomhet och lite avsky faktiskt. Jag tänker på hur han sett ut när han blivit så full på kvällarna och hur han somnat med snusen inne och dreglat ner kuddar och somnat med kläderna på i någon soffa i någon kompis jaktstuga. Fy.. vad jag är less på detta. Jag måste verkligen tala om hur jag känner och vill ha det när dessa veckor är över. Han säger att han har det så kul där han är men är det verkligen så kul att mossa ner sig i bakfylla och återställare....??

Jag vet inte om mitt svar till dig var till någon hjälp men jag tror att din man måste, som jag, komma till insikt och erkänna att han har ett problem. Det var svårt för mig i början, men det gick lättare att prata med min fru och mina barn när jag väl hade erkänt detta. Därför var det inte så svårt längre fram att på kalas säga att jag helst avstod från att dricka eftersom att jag då kanske skulle göra dom nervösa om jag drack för mycket och detta uppskattades väldigt mycket.

En annan sak som fick mig att komma till insikt var när jag för ett par år sedan drack kopiöst ock fick någon sorts psykos och avtransporterades till Akut Psyk, där jag stannade några dagar iproppad diverse mediciner mot abstinens. Denna vistelse var en sällsam upplevelse, lite som filmen Gökboet. Här fanns allt. Alkoholister för avgiftning, narkomaner för avtändning, självmords benägna, deprimerade och rena stollar som kunde verka väldigt normala, men som man efter några samtal förstod inte hade allra hästar inne.

Jag var dock såpass klar i knoppen när jag anlände dit att jag inte blev tvångsintagen utan fick välja själv om jag skulle bli inskriven. Efter ett par dagar så beslöt jag i alla fall att så snabbt som möjligt skriva ut mig därifrån och lovade mig själv att aldrig mer dricka på ett sådant vis att jag återigen skulle riskera att hamna på detta ställe. Det löftet har jag hållit.

Ha det Gött

orden sa Bull: respekt, ärlighet, nykterhet, närhet, kärlek.
Kramar till dig och Mr pianoman från mulleholken.