Senaste kommentarerna i forumet

Gumman, det tar tid. Andas......

Det tar tid.

Kram!
/H.

förstå, eller föreställa mig något om hur tomt det blev för dig... Skriv mer om hur du har det, sätt ord på dina känslor och tankar. Det finns nog bara en väg, rakt igenom. Du är inte ensam. Kram / mt

av skammens makt. Du berör mig på djupet barbalala, och så tänker jag Tranströmer:
... ... ...
En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

"Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Kram, kram / mt

SKAM: Ett arv av religion, alvar och fromhet har planterat en känsla av att vara ständigt synad och inte hålla måttet. Min metod har varit att bli skammen personifierad. Att inte vara värd, att nästan alltid skämmas, och leva med det.

Så fann jag då den skamlöse. Alkoholisten. Han tog mig in i en underbar värd där ingen skam fanns. Där vi stod över den. Där vi minsann inte skämdes för någonting! Det var alla ni andra som kunde skämmas bäst ni hade lust, men inte vi! Och det fungerade! Länge! Det hände ibland att inte ens hans starka bubbla höll, att skammen kröp in, och då var det ju jag som åkte ut och fick bära både hans och min egen skam. Oftare och oftare, med åren. Så blev jag förälder. Och skämdes igen.

Och nu står jag här ensam, med skammen. Inte längre så mycket av hans skam, men fortfarande med min egen.

Tack för alla goda kramar! Kram tillbaks igen! / M

Jag känner mig så tom. Det finns ingen glädje kvar i livet, bara en enorm ledsnad och saknad.
Enorma skuldkänslor för att jag inte ens kunde säga rent ut vad jag tyckte och kände. Det gick ju inte alls att prata. Allt besvarades med "goddag yxskaft" eller, red ut dina egna problem. Förstår inte att jag inte släpper, han har ju släppt mig. Vad är det jag inte kan förstå? Känner mig dum och naiv. Borde insett att det här livet inte heller skulle bli så lätt. Ensam.

Lilla Blå, fint att du kom med i kramkalaset / mt

Det var fantastiskt att vara på anhörigträffen, och att liksom sluta cirkeln där den började.

En annan dag skall jag försöka summera vad träffarna har gett mig, men nu..... sova! :-)

Godnatt, alla fina, hoppas att ni får lite läkande sömn!
/H.

ni är fantastiska båda två!
kämpar!!!
<3

vill också kramas lite!!!
<3

blev i repris...

barbalala, curry och till lelas och Adde också. Kan också förstå dubbelheten i att vara fri och äga sitt liv... efter att ha lämnat det som inte gick att uthärda... och den samtidiga längtan efter det som skulle ha varit och en gång fanns. / mt

Oj vad jag känner igen mig i det du skriver!

Kram på dig

Håller med Adde; kram till dig också! :)

till dig :-)

Igår och idag har jag kännt mig bakis och kännt sug ... Nej inte efter alkohol utan efter alkoholisten. Ja, så ser också medberoende ut ibland - precis likadant som beroendet. Jag ringde upp honom idag på morgonen efter att vi inte hörts på ... fem ... nej fyra dagar. Det är nog nästan rekord. Jag är i alla fall nöjd med att jag lyckades låta bli att ringa igår kväll, när jag egentligen kännde suget. Jag beslutade mig för att vänta tills på morgonen idag. Men det vart inget vidare samtal. Han pendlar mellan stora insikter när det gäller sitt alkoholberoende, för att nästa dag förkasta samma insikter på grund av att någon på öppenvårdsbehandlingen uttalat sig på något sätt som i hans tycke är korkat. Den största vinsten med att han går där tycker han är att de andra får träffa honom...

Själv är jag trött, trött. Och har ändå lite svårt att sova, Inga stora sömnproblem och det är jag hjärtligt tacksam för. Jag har många i min omgivning som har sömnproblem, och förstår att många i min situation har det, och är därför verkligt tacksam för min för det allra mesta goda sömn. Men jag känner mig ändå trött och liksom tom de senaste dagarna. Jag har barnen hos mig nu, och ska försöka ta tag i eftermiddagen - kvällen och helgen. Och försöka se ljuset i tunneln...

Kramar i snövädret till er alla! (skulle gärna vilja ha en själv) ! / M

Jag inledde min karriär med att träffa en psykolog som tyckte jag skulle bryta upp
mitt förhållande, reda ut vilka känslor som gick att koppla till barndomen (blev osams med mina föräldrar i samband med detta) och byta yrke samtidigt. Kanske inte det optimala att köra allt samtidigt kan jag tycka nu i efterhand, klart det blir kaos i huvudet. Inser nog att jag bör sitta lugnt tills jag styrs mer av förnuftet och inte bara går på känslor. Önskar jag kunde bara göra och
inte känna så himla mycket hela tiden. Det kommer väl gradvis. Sov gott fantastiska Lelas! //A

Haha! :-) Läser du mina tankar? "Sitt ner i båten" var mitt mantra ett tag...

Det handlade om att jag var på väg att sluta på mitt jobb som jag hade haft i tio år. Det var en lång och jobbig process att komma fram till att jag skulle sluta där, och jag träffade en beteendevetare som hjälpte mig att reda ut situationen.

Jag är seglare sedan barnsben, men det visste inte hon om. Men, när jag gick därifrån en gång så sa hon: "Kan du lova mig att du sitter ner i båten tills nästa gång vi ses?".

Sedan var den en jobbig period på jobbet, och jag intalade mig hela tiden: "Sitt ner i båten, sitt ner i båten, sitt ner i båten..." Och det funkade. :-)

Kram, vännen!
/H.

Tack vännen! Du har en enastående förmåga att vända en i tankarna. Mora Träsk.
Jaa, det är väl så det är. Måste medge att jag log. Variant nummer två, att börja
riva i jobbet var ju nästa sak på listan... Antar att jag borde sitta still i båten
ett tag. Brukar vilja ändra allt på en gång. Sån är jag. Som gjort för att smälla i
väggen inser jag när jag sitter still en stund. Skönt ända att höra att det är en
stor grej. Känner ju att omgivningen gärna tonar ner allvaret i situationen.
"Nästan alla har väl separerat".

Har haft svårt att träffa andra anhöriga som valt att lämna, däremot de som är
uppväxta med alkohol (men ofta har det inte funnits samma insikt alla gånger,
mer en bitterhet, vilket jag i och för sig kan förstå). Blev tyvärr avskräckt av
Al-anon möten eftersom jag fick höra av flera att man ska stanna kvar och stötta.
Det här var precis efter att jag själv berättat att jag fullföljt skilsmässa så det
blev väldigt tokigt. Fick bara dåligt samvete för att jag inte stöttat tillräckligt.

Antar att det beror helt på vilka som ingår i gruppen och utifån vilket sammanhang
man har sin historia. Det är olika. Gillar dock att få återkoppling på det jag säger
eller skriver, inte bara att man får säga något utan någon som helst feedback.

Tack än en gång för att du finns Lelas! Du är en fantastisk kraftkälla för så många! Kramar A

Hej vännen!

Jag tänker på "Vi ska gå på tigerjakt...", du vet (antar jag i alla fall). Alltså, ungefär så här:

Vi kommer till ett träsk...
Vi kan inte gå runt det...
Vi kan inte gå över det...
Vi kan inte gå under det...
Vi måste gå IGENOM det, vi måste gå IGENOM det!
Sklosch, sklosch, sklosch, sklosch...

Så tror jag att det är. Det hjälper inte att flytta, byta jobb, tapetsera om eller vad man nu kan hitta på för förändringar. Utan man måste helt enkelt ta sig igenom problemet och ut på andra sidan.

Och hur gör man då...? Ja du...

Själv känner jag att jag har fått min kraft genom att träffa andra som har varit med om samma sak och prata med dem. Dels här på forumet, men framför allt på de anhörigträffar som behandlingshemmet där maken var inskriven ordnar för oss medberoende. Det är något otroligt läkande att märka att man inte är ensam om sina funderingar och känslor. Om det finns fler som känner som jag, ja då kan jag inte vara helt dum i huvudet helt enkelt...

En annan grej är att hitta på någonting för din egen skull. Börja i en kör, gå en målarkurs, börja träna, eller vad det nu kan vara som du tycker om att göra. Ge dig inte, utan hitta din grej och använd den för att hitta lite inspiration. För min egen del är fotografering en sådan sak. Jag kan förlora mig fullständigt in i min kamera.... :-) En extra fördel är det nog om din "nya hobby" är en social aktivitet där du dessutom träffar lite nya människor som inte vet vad du har gått igenom. Det är så skönt att liksom kunna lämna det där ibland.

Och så tror jag att man måste vara beredd på att det tar tid. Du har gått igenom en stor kris, och även om det inte var du som missbrukade alkohol så har det haft samma påverkan på ditt liv som på hans. Det tar tid att läka.

Här på forumet finns Mie, Märta och Lillablå som fina förebilder när det gäller att återhämta sig - har du läst deras trådar?

Kram, vännen!
/H.

Jag känner mig helt dränerad. Kämpar för att orka jobba, sen är det sängen direkt.
Det här är inget liv. Hur hittar man ny energi och livslust mitt i det som känns
som ett totalt kaos? Jag reser bort ett par dagar, får distans, men så fort jag är
tillbaka i min hemstad är ångesten genast där. Ska man flytta? Hur kommer man vidare?
Hela situationen känns helt absurd. Allt skulle bli så bra bara jag fick ett eget
boende, kom ifrån alkoholproblemen och fick perspektiv. Men så känns det inte. Det
känns som hela att mitt liv försvann. Jag saknar mitt gamla liv, men inte alkoholen.
Jag vill ingenting längre. Hur ska man tänka? //A

Jag förstår. :-) Jag skall kolla upp det.

Kram kram! <3
/H.

jag tänkte på din berättelse främst som tillfrisknande... Kram! / mt

Gulletanten! :-)

Ja, jag har inte skrivit så mycket i min egen tråd den senaste tiden, ju... det känns lite som att jag bara upprepar samma saker när jag tänker på vad jag skulle kunna skriva här. Och du har helt rätt i att det är ett gott tecken. :-)

"Jag mår bra" skulle liksom vara frasen som återkom hela tiden. :-)

På onsdag skall jag åka på min sista anhörigträff. Nu sluts cirkeln och jag har gått mitt år i anhörigprogrammet. Det känns jätteskönt att det är sista gången, för även där märker jag att jag går i cirklar och liksom inte kommer vidare. Även om det är fantastiskt att komma dit och möta de andra och få dela tankar och erfarenheter... så känner jag mig färdig med det nu.

Jag skall fundera på om jag behöver någon annan typ av stöd. Jag vet att jag är välkommen tillbaka till min samtalskontakt på kommunen, jag har många fina kontakter inom kyrkan, och så finns ju Al-Anon... Men jag vet inte under vilka former det blir riktigt, och när det blir aktuellt. Men det ger sig. Jag känner mig inte stressad över det, utan snarare lugn och stark.

Det har varit en fantastiskt år, 2011. Fruktansvärt stundtals, men med ett lyckligt slut.

Tack själv för alla varma ord och allt stöd, jag hade inte varit där jag är idag om det inte vore för det stöd jag har fått från olika håll, bland annat härifrån forumet.

Kram!
/H.

saknar dina inlägg samtidigt som avsaknaden av dem är ett gott tecken. Oerhört tacksam är jag för att du fanns och var så aktiv när jag hittade hit för snart ett år sen.
Jag läser regelbundet Carina Bångs blogg Information och Stöd för Medberoende och hon efterlyste berättelser från medberoende. Då tänkte jag på dig! Klistrar in länken här:
http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Kram och ha det bra, hälsa din man! / mt

Och roligt att Craig Nakken var bra för dig.