Senaste kommentarerna i forumet

aldrig skyldig att stanna. Att mötas i nykterhet är en hållplats där var och en har möjlighet att stanna upp och se på sitt liv. Göra sina val. Så tror jag, om dessa frågor är det svårt att VETA. Det finns så många bottnar och vi alla är ju unika och våra livsmönster likaså. Kram till dig och tack för att du visade mig vägen till Craig Nakken

Jag tänker och minns vidare. Kanske var det också just rädslan för smygandet, att den som inte själv vill sluta kan inte sluta för min skull. Jag är maktlös. Jag drömde att vi drack whisky tillsammans. Något som aldrig hänt på våra 20 år tillsammans... Märkligt. Idag har jag lämnat honom och idag är han i behandling och hans insikter om sitt drickande växer och växer. Visst känns det på sätt och vis ironiskt. Men det är en annan aspekt av ultimatum; "om du inte slutar så går jag". Och om han slutar, är jag då skyldig att stanna?

Det är inte lätt för någon fysisk person att kunna bli vald före alkoholen om det gått tillräckligt långt. Har själv fått detta ultimatum ställt vilket ledde mig in i smygsupande då jag ville ha både min fru och "älskarinna" kvar.

Har nu förhoppningsvis lyckats bryta med alkoholen, men det är ett beslut som jag själv har fattat för min egen skull (åtminstonde i första hand). Det jag vill säga är att jag tror att det är svårt att sluta p.g.a att någon annan vill det.

Tycker dock att ultimatum är bra, men ställ dessa ultimatum ur ditt eget perspektiv och för att du själv skall må bra. Den som missbrukar får ta sitt ansvar och förhoppningsvis kan insikten komma när denne blir lämnad med enbart sin "älskarinna" kvar.

Känner igen mig så väl i detta med ultimatum.
Det var ju så att jag faktiskt var rädd att han skulle välja alkoholen
före mig.
Och varje gång jag ställde ett ultimatum(som jag inte kunde stå för), så
vart det helt fel i min hjärna när han inte gav mig det svaret jag ville ha.

Nu valde han alkoholen trots att jag sa att jag skulle lämna honom om han drack.
Och ja, för sjuttioelfte gången så stod jag faktiskt för det jag sa.

Ha en bra dag fina ni!

och välkommen hit till forumet! Vi är många här som känner igen oss precis i det du tänker och känner under dina sömnlösa nätter och jag tror att det hjälper mycket, just vetskapen om att vi inte är ensamma utan att många andra har det precis likadant. Här finns också mycket kunskap så fortsätt att läsa i de olika trådarna så ska du se att du får många goda råd! / Kram från en medsyster

Sömnlösa nätter!

Det börjar ta alldeles för mycket på krafterna nu. Under många års tid har det varits å att min älskade man sagt att han ska dra ner på drickandet, bestämt sig för att bara dricka si eller så mycket, vid speciella tillfällen.mm mm.Jag har varit tidlig med att det börjar förstöra mina känslor för honom att ständigt få höra att något ssska ske men att det sedan i längden rasar. Jag har beskrivit att "varje gång" ärett steg närmare en brytpunkt. Men även berättat att jag är så ledsen över det. Det är det sista jag vill är ofantligt förälskad och har det så otroligt bra utan alkohol(enligt både han och mig).Ofta lovar han saker som sedan inte uppfylls och då tycker han att det är okey för han hade aldrig något syfte med att det skulle bli som det blev! Har vritit och vänt detta till förbannelse. Men inget verkar gå in, jag tänker att visst kan man göra misstag vi är ju bara människor, men jag anser inte att jag kan lova vissa saker, bryta dessa löften och komma med samma ursäkt igen och igen. Hur kan jag bli stark nog. Är fullt medveten om att den enda man kan ändra är sig själv. Kan jag göra eller säga något som gör att han känner att han vill jobba med problemet på riktigt? Uppgivenheten är verkligentärande......

- det är precis det här som ger klarhet och är läkande, att formulera sig och dela. Här finns vi för varandra. Kram, kram / mt

Hej Barbalala, det är precis det som är anledningen till att man som medberoende
inte ställer ultimatum eller backar har jag förstått. Rädslan att bli bortvald för
alkoholen. Man tänker inte sunt när man är i en relation med missbruk, det går nog
inte, man liksom sugs in i den och får ju ständigt veta att man tänker fel...

Känner igen mig i din beskrivning att det finns två sidor och att det inte bara handlar
om nykter och onykter utan snarare om den man vill att han ska vara och också många
gånger varit och sen den andra, den manipulativa... Undrar hur mycket som ligger i
personlighetstyp och hur mycket som beror på alkoholmissbruk... Var rädd om dig! //A

ikväll satte jag på radion i bilen och lyssnade på radiopsykologen. En medberoende kvinna reflekterade kring känslan av att vara bortvald för alkoholen. Plötslig slog det mig att jag kanske valde att aldrig ställa det där ultimatumet på grund av just rädslan för det; att jag inte skulle vara "värd" att sluta dricka för... Konstigt också att jag aldrig tänkt på det förut...
/ M

Tack Mulletanten, önskar alla fick hitta hit. Det är verkligen ett fantastiskt Forum.
Jag vill bara hem från jobbet och börja läsa och skriva. Äntligen människor som kan förstå,
vad jag saknat det. Jag har känt mig så oerhört ensam och faktiskt övergiven av så många.
Jag förstår inte hur kunskapen kan vara så extremt låg när problemet är så vanligt. Att det
dessutom även drabbar anhöriga så starkt psykiskt är ju helt obegripligt att inte fler känner
till, inte ens professionen. Tänk om jag var så inkompetent i mitt yrke...

Vad svårt det är när ens närmsta familj och vänner inte vill eller kan förstå. Jag orkar inte
förklara en gång till varför jag mår så dåligt. Jag orkar inte förklara mig. Jag tycker jag
har rätt att må dåligt,även om jag inte jobbar på att drunkna i min egen sorg, men det som
hänt är ju helt för djävligt. Det går uppenbarligen inte att sätta sig in situationen om man
inte upplevt det själv. Det är ju knappast en "normal" separation. Jag är så trött på att man
tycker att han får skylla sig själv som dricker och jag gjort rätt som lämnade honom, eller
att jag ju själv valt att gå och får stå för mitt val. Värst av allt tycker jag nog ändå är kommentaren "men ni hade ju i alla fall inte barn och det gör det ju mycket enklare". Jag
förstår att det är hemskt när barn blir drabbade, det måste vara det sista man önskar dem,
och nu är jag självisk, men det tar ju inte bort min sorg eller gör min ex-make frisk igen.
Snarare blir sorgen ännu större då jag återigen inser att jag troligen inte kommer att få
några barn heller eftersom den biologiska klockan farit iväg i avvaktan på att allt skulle
bli bra igen... Tacksam för läget? Känns inte så just nu.

Stort tack för din uppmuntran Mulletanten, jag behöver höra att det finns en annan tid ett
annat liv, det var inte meningen att svara med negativa tankar, men skönt att få ur det som
snurrar runt i huvudet. Många kramar tillbaka! //A

det är arbetsamt och tungt att sörja. Och att dessutom bli ifrågasatt av både familj och professionella... det är mer än man egentligen orkar med. Men du kommer att ta dig igeom de här! Så bra att du hittat hit och får dela erfarenheter av dem som "vet"... från insidan. Här finns, som du märkt oceaner av klokhet som bygger på både kunskap och livserfarenhet. Jag är övertygad om att jag inte varit där jag är idag utan forumet. Det är en stark process att skriva, formulera sina tankar och sätta ord på sina känslor OCH att få respons från olika håll och få dela andras efarenheter. Så öppet och naket som jag mött människor här sker inte ofta irl. Kram till dig i novembermörkret, ljuset kommer tillbaka! / mt

"hemma hos" curry:) Klokt av dig att lämna direkt, det minsta man kan begära är väl att det känns rätt i början eller hur? Kanske dejten ändå hade ett stort värde - den påminde dig om hur lätt vi faller in och anpassar oss till andras mönster och hur mycket ansvar vi tar på oss. Och så fick du öva på att sätta punkt och stå upp för dig själv! Känns fint att du är här och delar med dig. Lev väl, mys och trivs i ditt eget hem. Adventskram / mt

ditt liv idag barbalala! Alltmer, längre och längre stunder lever du ditt liv. Kram, kram / mt

Och första snön föll nyss och stjärnor och ljusstakar i fönstren. Vi har bakat några pepparkakor och varit på julbasar i helgen. I morgon börjar barnens "pappavecka" och det blir tyst och tomt i lägenheten igen. Jag får bekräftelser från olika håll på att barnens pappa är en särskilt svår personlighet att ha att göra med, och jag undrar hur det ska gå för honom framöver. Men han börjar nog må lite bättre just för tillfället, och nu vill han flytta, och han vill att barnen ska byta skola och i förlägningen innebär det ju att jag också ska flytta... Jag längtar så starkt efter att få lägga den här relationen bakom mig, men barnen är bådas, och delad vårdnad innebär att vi har en relation som är mycket intensiv i minst 10 år till om vi ska lyckas med det. Och det äter mig. Ibland. Men det kanske lättar om tid får gå. Längre och längre stunder är vi inte vi. Och då kanske vi kan stå ut med att vara vi när vi ska. Vi har t.ex. bestämt oss för att försöka fira jul ihop...

Jag är bäst! Woho! :-)

Tack, lillablå. <3

Ja, Anonymt, det finns väldigt stora likheter mellan ätstörningar och alkoholism... Det har jag också tänkt på många gånger.

Kram, båda!
/H.

hej du fina!
vilken resa, vad det händer saker...
du gjorde rätt som berättade och du gör rätt i att fundera på hur er framtid ska se ut...
tillit är inget man bara får, den måste man kämpa och jobba för... låt det hela ta tid, låt honom få bevisa för dig att han förändras, att han vill dig och barnen väl och bara väl, låt honom förstå att om han en, EN gång till bär hand på dig eller barnen, så har han förlorat alla chanser, han har förlorat allt.. för du är stark, och våld är aldrig ok!!!

just nu blåser det full storm utanför, och jag längtar efter vårens första Tussilagosar... det ger hopp om att våren verkligen kommer och att den kommer snart!!
stora kramar till dig!!!
/k

Anonymt...
känner så väl igen hur känslorna pendlar fram och tillbaka, hur man tror på det någon auktoritet säger, även om man i hjärtat vet att de har fel... tur att Lelas hann svara innan du hittat på nåt där! =) visst är hon bäst?!
och ja, adda mig gärna på fejjan, Lilla Blå, eller rättare sagt, skicka mig ett meddelande så ger jag dig mitt namn, så kan du adda mig som mig!!!
känner att du är stark, att du vet vad du vill och vart du är på väg... så jag säger bara:
Fortsätt kämpa och fortsätt på din väg!!
stor kram!
/k

Hej!
Hoppas att du har det bra, att det är bra vatten som rinner under din bro, och att du simmar lätt!!!
stora kramar!!

Tack för din kram,
det är en tröst att bara få en kommentar. Tycker själv det är svårt att finna ord kring detta problem. Dina ord fick mig att inte känna mig så ensam :-) Samtidigt sorgligt att jag inte sprider glädje som jag brukar vara den som gör. Jag kopplar ihop alkoholismen så starkt med sjukdomen norexia/bulimi som jag själv haft som ung när jag vasr 18-25 och jag vet hur starkt jag tänkte att hur gärna jag än ville sluta så gick det inte. Det var precis som om någon annan styrde över mig. Det gick inte förrän man var på botten och jag orkar inte ens tänka att den jag inte vill annat än att hjälpa får nå botten själv. Jag har så svårt att se till mig själv, hur illa jag mår i det här. Det är ju det rådet som är genomgående att tänka på sig själv, gå vidare...

Jag är väldigt stolt över att jag kommit ur min sjukdom sedan många år, det som hjälpte mig var terapi och att jag träffade en kille som visade att han verkligen älskade mig. Jag kanske drar för stsora paralleller. Jag vet inte. Jag vet bara att de som tar sig ur alkoholism är otroligt fantastiska människor. Enorm insats på alla sätt och vis. Kram tillbaka! //A

Jag vet inte vad jag ska skriva till dig. Men jag blir så nedslagen av att läsa ditt inlägg. Kram till dig!

Hade planerat så mycket för den här dagen. Skulle göra adventsfint. Kommer inte ens ur sängen. Sorgen griper tag i hela mig, från fotknölarna upp till skallbenet. Drömde att allt var bra igen, att han bestämt sig för att det ändå var ett problem och att han ville ha hjälp. Varför slutar man aldrig hoppas? Förnekelsen är ju helt total. Kan inte släppa tankarna på hur han mår och att jag inte kan göra något. Att han inte ens reagerar när jag ger mig av. Han måste vara jättesjuk. Älta, älta, älta. Envis. Varför släpper jag inte? Jag vill ingenting längre. Vet att jag borde gå ut, men orkar inte, vill bara sova. Saknar så mycket att jag blir helt förlamad.

Hur har du det? / M

Hej där.....

Tänkte slänga i väg ett mail till dig, men gick in här först. Jag skickar mail till dig, det var ju så himla längesen. Mycket vatten har runnit under broarna ;-) men har kvar din vackra bild på maskrosen.

Styrkekram Märta

A, om du vill så kan du skriva till Lilla Blå på facebook (hon har ett konto som heter så, alltså) så kan hon förmedla kontakt med mig. Jag vågar lova att hon inte har någonting emot det, och att hon säkert gärna ger dig även sitt eget riktiga namn den vägen.

Så kan vi ju se om vi kan lyckas få till någon fika en vacker dag.... vem vet?

Kram igen!
/H.

Vill gärna fika med er! Även om det är hundra mil.

Kramar! //A