Senaste kommentarerna i forumet

Hej Barbalala
Hur går det med din plan? Är någonstans i en snarlik process ... Att frigöra sig från sitt medberoende - och mitt fall också från min man som just nu har ett försvarspansar som är så tungt att det tynger ned mig också om jag inte försöker stå stadigare än stadigast. Och det är svårt.(Men i mitt fall är det jag som får ta alla stegen, bara detta att tala om skilsmässan är jobbigt. Eller snarare - det absolut jobbigaste är att säga till min man "jag vill skiljas" ... det känns just nu svårare än banken, lånen, sälja hus, köpa lägenhet och sedan också förhoppningsvis organisera flyttlass och städ... Just de där orden - de är just nu svårare än allt annat)

Hoppas du kan stå stadigt och tappa inte bort din plan när känslorna far omkring och huvudet känns som ett getingbo. Själv försöker jag ta ett djupt andetag och mentalt backa några steg, se det från sidan eller ovan. Men lätt är det inte ... Kram

Han måste få reda ut detta själv. De låter tufft men tyvärr så måste han ta sitt eget ansvar. Kram

Åh vad jag önskar att jag kunde hjälpa dig!
Kramar i massor!

Louise1

Vännen... Jag lider med dig.

Ingenting kan jag säga för att lindra din smärta.

Kram.
/H.

PS. Ett tips kan vara att kolla upp om Svenska kyrkan finns på plats där din man befinner sig. De kan i vissa fall leta upp svenskar som är illa ute och göra vad de kan för att hjälpa dem... Jag kan inte lova något, såklart, men det kan ju vara värt ett försök. Kolla på http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=643269 och se om du hittar platsen där han befinner sig.

Min man befinner sig i utlandet, har druckit 4 dagar i rad...han är inte kapabel att ta sig hem...
Han är ensam där och jag känner inte en person jag kan kontakta som kan titta till honom där. Han är helt utlämnad.

Jag är så fruktansvärt rädd....
Han ringer mig om än sällan och säger att han mår dåligt, att han är under isen....att jag inte finns där när han behöver hjälp.
Jag är förstörd, hjälplös, maktlös, orolig och vet inte hur jag ska göra...
Tänk om det händer en olycka, kan han supa ihjäl sig??

Gud hjälp mig!

Kram, Adde och mt - ni är viktiga för mig! :-) <3

/H.

till er mina vänner! Kommer nyss från kyrkogården där jag ordnat på gravarna inför helgen. Ni hör till dem som är ljus i min vardag på vår gemensamma vandring. Kram! / mt

AA uppstår samma sak. Efter många år i samma grupp där man bara vet förnamnet och där personen aldrig delat om sitt privatliv utan bara hållit sig till alkoholproblemen uppstår mängder med frågor och ibland saknad när någon försvinner. Att någon saknas betyder ju inte att denne gått ut i kylan igen utan det finns ju mängder med andra förklaringar. I somras försvann en vän från min hemmagrupp ut i ett kraftigt återfall och hon tog bort alla nätkontakter hon hade, både mail,msn och fb, och hon bor dessutom i ett annat land så det gick inte alls att nå henne. Att veta men inte kunna göra något är tungt.
Att någon dör en naturlig död känns på något sätt lättare än att någon dör pga återfall.Det är mycket tyngre och tankar på skuld kommer med frågan : "Kunde jag ha gjort något ?" Jag har anklagat mig själv några gånger innan jag fått lasta av mig skuldfrågan och insett att jag inte kunnat göra något.
Vi är bara små vandrande själar i en oändlig värld där vi alla går mot vårt gemensamma mål i Nangijala och det gäller att njuta mesta möjliga av den vandringen och se de små tingen som lyser upp vår vardag.

men mera specifkt på människorna här. Jag har inga andra nätvänner som jag inte känner irl OCH en del av relationerna här är så speciella att det skulle kännas väldigt tomt om någon av dem bara försvann. Kram till dig och pm / mt

Hej, alla!

Igår nåddes jag av ett dödsbud, men av ett lite ovanligt slag... det handlar om att en nätvän har gått bort. Jag kände honom inte alls IRL, men jag har lärt känna honom på ett ganska djupt sätt genom att vi deltar i en fotogrupp på nätet. Det är någonting med det här med att uttrycka sig i bilder, som blir väldigt personligt (eller hur, lillablå och vana?) och därför tycker jag att man kommer varandra nära genom att dela bilder.

Och samtidigt... så får det mig att tänka på alla er här på forumet. I fallet med min fotokamrat så tog hans anhöriga ansvar för att vi som känner honom på nätet fick veta att han hade dött, vilket ju såklart kändes bra. Men, när någon bara försvinner härifrån forumet så finns det liksom inga spår alls, för jag antar att det är få anhöriga som vet om att vi skriver här.

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta, mer än att jag funderar mycket på relationer som skapas på nätet. Det händer ju att folk säger att det inte går att skapa "verkliga" relationer via nätet eftersom man aldrig ses... men, så fel de har.

Kram, vänner!
/H.

på forumet Tussilago!

Jag håller med alla de som svarat dig! Fullständigt! Det är viktigt att du kommer ifrån den här mannen Nu!

Jag vill bara tillägga att du redan tagit ett jätteviktigt steg när du skrivit ner det som hände! Bravo! Du kommer kanske att ångra det, tänka att du överdrev, att det låter värre än det var... Men det är så vi fungerar när vi är i destruktiva relationer, vi förminskar problemen eftersom vi helst inte vill vara i den situation vi är. Det ÄR precis så illa som du beskrev det! Det är farligt för dig och för barnen! Att du i nästa stund kan känna att du tycker mycket om den här mannen är inget fel eller konstigt, men betyder INTE att du ska vara kvar där. Det är farligt!

Stora kramar till dig! / M

med föregående talare. Våldet har en tendens att accelerera och rätt vad det är så har du eller barnen betydligt värre skador. Det finns folk som tagit sig ur ett destruktivt förhållande och som vill och kan hjälpa dig. Du är inte ensam.

Lycka till !!

http://www.dn.se/debatt/stockholmsdebatt/de-glomda-barnen-maste-fa-batt…

Jag har endast skrivit tre tidigare inlägg på detta forum, men läser ofta (ni är många som hjälpt mig på vägen från socialt drickande och soffvinvardagsdrickande till helt alkolholfri. Tack!).

Jag kan dock inte låta bli att kommentera nu.

Jag tänker på barnen. Inga barn ska behöva växa upp och vara rädda i sitt eget hem. Barn är helt utlämnad till de vuxnas försorg. De kan inte resa sig och lämna, de måste lita till att deras föräldrar tar hand om dem och gör det rätta.

Mitt hjärta brister när jag tänker på den lilla 6-åringen som gråter av rädsla i sin säng. Jag kan bara tänka på vilken enorm otrygghet den lilla känner på många plan. Jag tänker på 2-åringen som ser sina föräldrar slå varandra.

Jag behöver bara sätta in min fina 6-åring i scenen du beskriver så blir det otäckt verkligt vad dina barn upplevt.

Gör det som är det enda rätta för barnen. Hur du vill ha det i ditt förhållande med mannen är sekundärt.
Barnen har rätt till ett hem som är en fristad från bråk, fylla och våld. Är inte det en förälders skyldighet att se till det?

/Sayers - 41-årig tvåbarnsmamma

Å lilla Tussilago!

Lyssna på MT och Lelas. Det här är farligt, ta dig därifrån. Ge dig och barnen lite lugn och ro. Du kan inte göra någonting överhuvudtaget åt situationen där du är idag. Åk därifrån. Ni kanske kan reda ut det så småningom när ni har distans till varandra och han har fått bevisa att han kan vara nykter.

SNÄLLA ÅK!

Massor med styrkekramar till dig!
Louise1

Tussilago!!

Åh, jag skulle vilja liksom ruska om dig för att få dig att se din egen verklighet...

Du MÅSTE ta dig och barnen ur den här situationen! Nu!

Precis som mm undrar jag vad jag kan säga för att du skall ta steget och söka hjälp... Jag känner mig så maktlös.

Kram, vännen!
/H.

Det är farligt för dig och dina barn far illa. Om jag vore din granne eller arbetskamrat och skulle veta hur du och barnen har det skulle jag se till att ni får hjälp. Vad ska jag och vi andra här säga för att du ska söka hjälp? Jag önskar innerligt att du hittar kraften att söka hjälp och lämna den mannen som gör dig så illa. Det finns ett annat och långt bättre liv för dig och barnen. Kram, kram, kram / mt

Jag orkar inte mer nu, jag tappar greppet om verkligheten och ångesten sitter som sten...mitt ex ringer efter helgens fruktansvärda bråk och säger att barnen är rädda och ledsna. Strax efter ringer min man och jag berättar om samtalet. Han blir så arg och sen är det igång. Han vill aldrig mer ha med mig och min före detta man att göra, han lägger allt på mig. Att jag vägrar svara när han ringt, att han är under isen och inte får stöd från mig osv. Jag får skaffa mig ett bättre liv. Han sitter nu och dricker och psykar mig med sms om hur jag borde gå tillbaka till mitt ex och leva lycklig familj med honom.
Han blev våldsam i lördags natt pga en helt obefogad svartsjuka från hans sida. Han slår mig i ansiktet med en kudde allt han orkar med 2-åringen liggandes vid sidan. Tar hårt om min mun och försöker pressa ihop den och råkar lägga sig på sonen som skriker till varpå jag blir tokig och börjar boxa honom för att få ut honom från rummet. 6-åringen är livrädd och gråter i sin säng osv. Han erkänner att han har problem och är sjuk men säger samtidigt att han ska köra en nedtrappning på alkoholen. Kvartal 1 2012 ska han ha slutat helt. Han forstätter skicka sms på sms om att jag kan vända mig till mitt ex, att han själv är under isen och att jag inte stöttar honom, att han vill att vi separerar så att jag och mina barn slipper honom. Han är glad att han tagit tag i sina problem och vet att han kommer lyckas, men just nu sitter han och dricker och är full.

Det känns som jag inte vill leva längre....

hur går det för dig? / mt

:) Kram, kram / mt

Hej, alla!

Häromdagen träffade jag en tidigare kollega. Både hon och jag höll på att slita ut oss fullständigt på den arbetsplatsen, och jag är så glad att jag tog mig därifrån medan jag fortfarande höll ihop någorlunda. Sorgligt, men sant.

Hur som helst så sa hon till mig: "Vad snygg du är! Du ser ut att må så himla bra! Vad har du gjort?"
Och så skrattade hon och fortsatte: "Eller är det bara att du har slutat jobba på XxX?"

Hon har en poäng i att jag mår mycket bättre av att ha slutat jobba där. Men... den absolut största skillnaden är att jag mår så mycket bättre i mitt medberoende. Jag sa inte det till henne, hon vet ingenting om det här och det kändes inte viktigt att berätta. Men, jag tänkte det... :-)

Kul att det märks att jag mår bra! :-) Kram, alla!
/H.

Craig Nakken barbalala, jag kommer att beställa några böcker diekt. Såg att han är på nån folkhögskola och föreläser också. Jag har så stor hjälp av att läsa och reflektera. Du har tydligen hört honom också. Tack, lev väl! / mt

... jag känner att du blivit lättare till sinnet... GRATTIS till ditt nya egna liv <3
Kram från Mie.

till dig!

Tack till era goa lyckönskningar, de värmer mej !

Vill sända en tanke och ett tack till er alla som jag läst och som svarat när jag haft mina funderingar.
Jag kommer att fortsätta läsa här och hoppas det löser sej för er också, på ett eller annat sätt.

Många kramar och kämpa på.
En dag i taget.
tekla

av dig tekla! Njut av av din frihet, av dina barn och gratulera dig till att du nu äger ditt liv! / mt