Senaste kommentarerna i forumet

Åh! Vad härligt!

Bra jobbat, tekla! :-)
/H.

till livet !

Hej igen!

Jag vill tala om för er att jag har flyttat!!
Har fått en etta där jag vill bo och trivs!

Jag behöver inte ta hänsyn till honom och hans drickande och kan träffa mina barn när och hur jag vill, känns toppen !

Jag tror inte han förstod att jag skulle flytta förrän mina saker försvann, men då hade han ju sin andra kompis till tröst. Det var jobbigt att se men jag kunde ju åka hem och stänga min dörr och låta han vara.

Vi har bestämt att fortsätta träffas ibland, får se hur det blir.

En hälsning till er alla och kämpa på
Kramar från tekla

minnen och erfarenhter som en packe fotografier som vi bär inom oss. Ibland kommer något upp långt underifrån ... Kanske när livet är så att det finns tid och man har kraft att ta emot bilden och titta på den, minnas känslan. Så bra att du satte ord på din erfarenhet och delade med dig. Jag tror att för din del är det ett friskhetstecken att du orkar "se" saningen.
Jag bär svåra minnen från barndomen som fortfarande är "bara" en bild och den är inte ens fotografisk utan målad som en tavla. Jag tror att en fotografisk bild skulle vara för outhärdlig. Tack för att du gav mig input att formulera det. Allt gott, kram / mt

Oj. Men så bra att du börjar få rätsida på dina minnen!

Kram!
/H.

Vi satt i ett badkar. Det är så länge sedan nu, så jag minns inte om det då fanns en ölburk i hans hand, men det tror jag nog. Vi började diskutera något världsligt, och en frustration, som jag kännt såå starkt med honom såå många gånger redan från de första veckorna, välde upp i min mage. En frustration som handlade om att inte bli hörd, att han inte försökte förstå vad jag menade, inte att vi såg saker olika utan att han inte försökte förstå mig. Pang!! En örfil, och mitt huvud for in i kakelväggen.

Det blev en präktig blåtira som jag försökte sminka över, då jag var bortrest på kurs under de följande veckorna. Ingen frågade minns jag. Jag hade övat in en lögn om att jag fallit och slagit i en sten...

Det hände bara en gång till kort därefter (den andra gången var det värre..). Vi levde tillsammans i ytterligare ca 20 år efter det, och fick tre barn tillsammans.

Det märkliga är att när jag svarar på frågan om han gjort mig illa, så svarar jag fortfarande: "inte fysiskt..."
Det stämde ju inte det där som man hört att våldet alltid trappas upp, "har han slagit en gång så kommer han att slå igen"...
Det kanske räckte med två gånger för att tala om hur maktfördelningen såg ut...

Han har fortfarande aldrig bekräftat att han gjorde detta... och jag har väl delvis ställt upp på hans beskrivning. Fortfarande.

Jag vet inte varför jag satte mig här och skrev ner detta nu, efter alla år... Men jag har mycket tid just nu.....

Kram på er allihop var ni nu finns i vårt rike, eller i något annat land kanske...

Underbar läsning, barbalala! :-)

Krya på dig!
/H.

dina lappar barbalala! Fint att du fått del av det skyddsnät som borde finnas för alla, att barnen kan ha det ok hos båda. Att du orkar genomföra skilsmässan och ändå visa omtanke. Det är gott för alla omkring dig. Du är verkligen värd kärlek och ett gott liv! / mt

Ligger och hostar och hackar och läser lite här på forumet.

I min almenacka har jag två lappar. På den ena står det:

VARJE DAG:
1: Ta inte ansvar för vad Han gör
2: Ta ingen skit! Låt dig inte misshandlas.
3: Gör saker med andra / själv
4: Finn och vårda nya relationer.
5: Förbättra fysiska formen.
6: Varje dag!

På den andra lappen står det:

* Du är viktig!
* Sätt gränser! Prioritera!
* Älska dig själv!
* Obehag och förädring är en del av livet!
* Du är värd kärlek!
* Du betyer lika mycket som alla andra!

Sist vill jag säga att jag är innerligt tacksam att det i alla fall fortfarande finns ett socialt skyddsnät i det här landet! Även om det tagit tid har vi nu fått ekonomiskt bistånd, vilket gör det möjligt för mig att genomföra den här skilsmässan, och att barnen har en rimlig tillvaro hos oss båda. Dessutom har de sett till att Han blir erbjuden behandling, vilket han också tar emot. Även om han ser det som en grupp med nya potentiella lärjungar till honom snarare än att han skulle kunna lära sig något... Men undrens tid är ju aldrig förbi så det kan väl hända något med honom medan han är där.

Host, host...

Åh, Gulletanten, tack! :-)

Jodå, jag hänger mig kvar här, det är viktigt för mig. Det är, som du ju vet, ett väldigt bra sätt att "se" min egen process. Om jag dessutom kan vara till stöd för andra så är jag det mer än gärna.

Kram kram!
/H.

för alla dina svar och kommentarer till mig sen jag började skriva här. Har läst tillbaka och blir varm och rörd över all tid och allt engagemang du förmedlat. Du har betytt och betyder oerhört mycket för mig, det är du och de andra "kontinuerliga" som givit mig styrka att hållas kvar på den väg jag vet att jag vill gå. Stor omsorg, massor med pepp och många utmananingar för tanken har jag fått av dig. En riktigt betydelsefull insikt som gjort skillnad i vårt liv också. Hoppas du kommer att finnas här länge än även om det flyter lugnt i ert liv. Stort tack och varm kram, mt

När man är mitt i kaoset tror man att man aldrig kommer att glömma dessa datum... men det bleknar mer & mer för varje dag som går.
För mej är det snart 4 år sen som jag tog barnen (början på nov)& flyttade till min mamma under 2 månader.... resan därifrån var krokig under en längre tid... Nu är det mestadels lugnt även om det dyker upp saker mellan varven.
Blir glad över att du mår så bra i dej själv & har fått ett inre lugn...
Kram

Det är många cirklar som sluts nu. För det har gått ett år sedan vi mådde som sämst, jag och maken. Faktum är att jag inte har koll på datumen när saker och ting hände (det är lite ovanligt när det gäller mig, jag minns en massa "onödiga" födelsedagar och sånt), men jag vet att det var så här års... och därför upprepas också saker nu som hände då.

Som till exempel att jag nu är bortrest för ett uppdrag jag har i mitt företag. Förra året var jag här alldeles innan första advent, och då åkte jag hit samtididgt som maken åkte till behandlingshemmet. Jag var helt utmattad efter att ha gått igenom faserna "psykakuten-ingen hjälp-ultimatum-drickande-flytta hem till vänner-få besked om behandlingshem-flyttat hem igen under ett par dagar" och resan innebar mycket tid till eftertanke och bearbetning.

Och idag har jag åkt samma väg igen (8 timmar med tåg och bussar!), jag bor på samma hotell (men i ett annat rum, det kanske är lika bra det) och jag kan därför inte låta bli att göra en massa jämförelser...

Men, vet ni - det jag kommer fram till gör mig så lycklig. Jag mår så otroligt mycket bättre den här gången, och jag känner mig så tacksam över att min Pianoman fortfarande är en del av mitt liv. Den känslan är starkare än alla minnen av allt det jobbiga. Är det kanske därför som jag inte minns alla de jobbiga datumen, tro...?

Kram, alla!
/H.

Hej Barbalala. Läser din tråd ...
... och känner så med dig i din resa. Så mycket likheter, även om du har kommit mycket längre och, såklart, olikheter också (vi har ju alla unika liv). Och vad stark man måste bli, jag läser ju hur du och andra får bära så mycket.

Det jobbigaste, tycker jag i alla fall, är att trots att man är så arg och besviken finns ju där en annan människa som man har brytt sig och ibland också bryr sig så mycket om. Du vet, ibland kan jag bli så arg och tänker (och ibland också säger): varför gör du dig så här dum. Du är ju så mycket smartare än det här! Varför gör du det här mot dig sjäv?

Och så känner jag, även om jag inte vet om jag vill leva med honom längre (och det även om han skulle bli nykter). Det har varit så mycket hårda ord och svek (även för mig, jag ledsnade så otroligt mycket ett tag... Och det var innan jag förstod vad delar av detta handlade om).

Det är som att leva med en mr Jekyll och mr Hyde. Men du har ju, som sagt, ditt egna liv att ta ansvar för nu. Jag är ju fel person att säga det här, som backar och ältar, men sätt gränser!

Jag har förmånen att både ha en kommunkurator och en jobbcoach, som jag prata med om allt. Dvs. min livssitution. Hon ritade två bilder åt mig i våras. Ett jättehuvud med pyttekropp och ett minihuvud med en jättemage.

Du är här nu, sa hon pekade på jättehuvudet. Du behöver bli lite mer av det här. Och så pekade hon på magen. "Känsla. Och lita på känslan,lär dig vad du känner. Inte vad du tänker ... Känn efter vad du verkligen känner och vill. Analysera inte."

Jag tror att du redan har greppat det där med att lita på känslan. Du har ju tagit steget! Så att sätta gränser så att du kan leva ditt liv, som du vill, det kommer! Men såklart, om jag utgår från mig själv, en och annan tårskvätt lär kanske också komma (typ Niagarafallen). Och det är väl kanske bra, för det betyder ju att man skratta också!

pianomannen! Låter intressant det där.

Vi har inte fått någon dom ännu, så jag vet inte om något alkolås blir aktuellt. Det blir i alla fall öppenvård i kommunens regi, men det kommer att dröja eftersom det är fullt. De verkar bra där ändå, och förstår att smida medan järnet är varmt. Därför ska han i alla fall gå en kväll i veckan i väntan på att det blir en ledig plats.

Jag är så glad för jag kan ta ut det avstånd mellan oss som jag behöver, varken mer eller mindre, och det visar sig då att andra saker händer honom som gör att han blir konfronterad och tvungen att ta itu med sitt missbruk. Det är klassiskt jag vet, vi medberoende står i vägen för andra insatser som bara väntar på att kliva in.

Hej klarspråk
skönt att höra dina kloka åsikter har precis varit ihop med en blandmissbrukare ja han fick återfall o åkte in ja han tjattade på mig jag skulle komma o hälsa på lovade guld o gröna skogar o det lät så ärligt o realistisk det han sa han skulle fan sluta med skiten ville leva med mig o min son o vovven sakna oss som fan o han skrev underbara brev han ringde fanns alltid där för mig tyckte jag stötta mig i allt o jag var ljuset i hans liv jag älska honom verkligen efter 5 månader kom han ut tog tre dagar sen var han på skiten så jag tog min nyckel ifrån han skulle upp på sjukhuset o hälsa på han för han måddeså dåligt då låg en tjej där jag fick en sån chock o tuff var han mot mig detta gjorde så ont jag åt inte på 4 dagar var så ledsen chockad o besviken jag tolerara inga droger ändå har han mage att ringa o fråga mig om pengar fattar nog inte hur ont han gjort mig så han har utnyttjat o manipulerat mig o jag gick på allt men men han vet hur han skall göra jag har skrivit att vissa dig aldrig mer här när jag mådde lite bättre tror du inte han dök upp o jag mådde skit igen nu har jag skrivit att jag inte älskar han så hoppas han försvinner för gott ur mitt liv tro mig fan vad det gjort ont kommer aldrig någonsin tro eller lita på en manipulearnde missbrukare min erfarenhet e att dom älskar drogen mer än kvinnan sen dom , dom har nytta av o har pengar gör dom allt för. för att få pengar till sin kärlek drogen.

Är du på forumet ibland? Jag tänker på dig och undrar hur du har det.

Alkolåset man får vid en rattfylla loggar varje blåsning och man ska tömma den var 8.e vecka tror jag det är. Om man blåser positivt loggas det och man kommer ha väldigt svårt att motivera att få tillbaka sitt körkort. Så motivationen att vara nykter för att få köra bil lär nog inte sjunka om man verkligen menar allvar med att göra rätt för sig. Tvärt om.

Det är alltså inte ett vanligt alkolås som bara hindrar bilen att starta om man inte är nykter. Det kräver också att man blåser under körning, vilket vanliga lås inte gör. Kör man ryckigt, tex i stan får man blåsa oftare än om man ligger på motorväg i jämn hastighet.
Komplicerade grejjor det där, men bra.

Nu har kommunen sagt att de kommer att föreslå en tremånaders öppenvårdsbehandling. Detta är ett resultat av rattfylla. Han är just nu helt mottaglig för alla insatser och kommer inte att motsätta sig något. Tänk vad ett körkort kan betyda för motivationen! Dessutom har han tagit av min munkavle, vilket påverkar mig mer än jag trodde. Jätteskönt! Ingen idé att mörka längre, har man inget körkort är hela problemet ändå uppenbart. Även om jag är lite orolig för att motivationen att vara nykter ska sjunka igen om ett alkolos installeras och han får köra igen, så är jag jätteglad - för tre månaders behandling har säkert också sin verkan.

Tack, vännen. :-)

Skönt att höra att du också känner hopp om livet.

Kram!
/H.

Hej Lelas.
JA man kan inte sluta att tänka på vad alkoholen har ställt till med och stället till med i samhället. Har själv en vän som har de jobbigt med sin man nu, ja känner att de är svårt att veta hur mycke hon vill prata om de. De ja har sagt märker ja att hon har tagit till sig.

Ja blir så glad när ja läser dina inlägg hur långt du har kommit i ditt tillfrisknande ja även din man hur bra de går för honom. Du är trygg nu. Ja känner míg också ganska lungn nu min man kämpar på och även han känns ganska trygg nu han jobbar på aa och återträffar. Ja livet känns ganska ljust nu även om vi går mot mörkare tider.
Hoppas på en bra dag för dig idag Lelas.

Jag har varit hos tandläkarn, och han sa inget om tandgnissling den här gången. Förra gången hotade han med bettskena. Jag tar det som ett gott tecken, men är ändå lite orolig för min hälsa. Ingen blir ju yngre. Jag har alltid klarat stress bra, sovit gott t.ex. även när det varit som värst. Det gör jag fortfarande, men jag känner i kroppen att pulsen snabbare går upp och inte så lätt går ner t.ex. Huvudvärk och funderar lite på att kolla blodtrycket som alltid varit lågt tidigare... Men det är klart, det är ju en jävla satsning som jag är mitt i, att bryta upp ur ett långt och destruktivt äktenskap. Kanske inte så konstigt att det frestar på. Bekymmer är ekonomi. Soc har just avslagit hans ansökan om försörjningsstöd pga att han inte lämnat in alla uppgifter. I praktiken innebär det att det blir jag som får försörja två hushåll på en lön..!.. Och det går ju inte. = Oro = för hög puls...

man "ser" och förstår indirekt här på forumet. Visst ser jag också, för den delen männsikor som dras ner i missbruk, främst alkohol. En familj, ganska nära, hade en jättetuff sommr, sen såg det ut att reda upp sig men nu är det mycket dricka igen. Jag tror att de, åtminstone inte mannen i familjen inser alkoholens betydelse och fara. Finns också på mitt jobb människor jag ser som är i farozonen och hur skört det är på olika sätt.
Så skönt att du känner att du är på bättringsvägen, det är en bra väg att gå:) Allt gott till er båda och till Saffran förstås / mt - som läst Tove Jansson genom hela livet
PS Vid sidan av den berömda Höstvisan har Erna Tauro tonsatt en TJ text som heter Tillsammans. Underbar!

Under det senaste året har vi, maken och jag, både var för sig och tillsammans, lärt känna väldigt många nya människor. Många av dem är missbrukare/alkoholister med varierande grad av insikt och nykterhet, och i princip lika många är medberoende. Jag är glad att vi har träffat dem, allihop, för de har lärt oss oerhört mycket.

Men... det har en baksida. Det för med sig mycket smärta, när jag ser att alla inte klarar resan. Personer som jag tycker om och som jag har trott skulle klara detta, de faller tillbaka och mår sämre än någonsin. Relationer spricker, barn far illa, alkoholen tar makten igen. Och jag blir ledsen.

Jag pratade med en sådan vän nu ikväll. Han kämpar för livet, men har inte lyckats hålla sig nykter. Och hans tillvaro faller i bitar. Nu väntar han på besked om han får en plats på ett behandlingshem, och han är livrädd för att få ett nej. Ensam och rädd. Han, store starke tuffe killen, grät i luren.
Åh, vad jag hoppas att han får komma till det där behandlingshemmet.

Jag kom att tänka på Tove Janssons fantastiska "Vem ska trösta knyttet?"...

"Det var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcker i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är."

Hela texten finns här (och den slutar ju faktiskt lyckligt!):
http://hem.passagen.se/astrandberg/knyttet.htm

Sorgsna kramar till er, allihop!
/H.

PS. Killen jag pratade med i telefon frågade också om min man har börjat dricka igen, för han hade hört att någon som heter som han hade börjat igen. Min reaktion var ett helt lugnt "Nej, det måste vara den andre killen som heter samma sak. Min gubbe mår bra och har inte börjat dricka." För ett halvår sedan hade jag reagerat på ett helt annat sätt... Då hade den där frågan väckt en misstanke i mig, och jag hade börjat fundera på om det kunde vara så och att jag helt enkelt inte hade kommit på honom ännu. Men - nu: lugn, och helt förvissad om att maken inte dricker. Jag tror bestämt att jag är på bättringsvägen! :-)

Åh, gumman... Vad jobbigt du har det.

Jag kan inte säga annat än det som mulletant och barbalala redan har sagt. Jag är den första att skriva under på att lösningen inte alltid är att lämna, men jag är också helt övertygad om att ditt sätt att sakta men säkert flytta dina egna gränser åt fel håll kommer att göra dig mer och mer illa...

Läs dina inlägg tillbaka genom tråden här. Vad skulle du säga till någon annan om det var h*n som skrivit dina inlägg?

Kram!
/H.