Senaste kommentarerna i forumet

Mulletant är klok. Lyssna på henne. Hur långt kan du fantisera om hur det konkret skulle kunna se ut om du lämnade honom? Hur skulle du kunna bo? Hur skulle din ekonomi kunna se ut? Hur skulle dina vänskapsrelationer förändras. Hur skulle barnens relationer förändras?

du skriver att du behöver hjälp och råd. Rådet att du ska dra har du fått sen ditt första inlägg här. Men du är kvar i relationen. Om du har läst min tråd "Att vara medberoende" så ser du att jag också fått olika råd men att jag inte följt dem. Jag tror det är viktigt att man gör sina egna val och att man känner att man själv har fattat de beslut man ska leva med i framtiden. Annars blir det någon annans förtjänst om det går bra och, kanske värre, någon annans fel ifall man ångrar sig.
Jag tror att jag har tipsat dig om tuvaforum tidigare? Om man lever med en människa som bejandlar en omväxlande som en dyrbar skatt och i nästa stund som en skitig trasa tappar man fotfästet och man blir osäker på vem man är. Då tror jag att man verkligen behöver en utomståendes hjälp för att kunna fatta sina egna beslut. Åtminstone behöver du skriva kontinuerligt här för att kunna följa din egen berättelse. Jag ställer samma frågor till dig som senast, för snart en månad sedan, men jag ställer dem i omvänd ordning
Vet du själv vad det är som
- gör att du väljer att stanna?
- hindrar dig att gå?
Fortsätt skriva här och berätta hur det går för dig. Skriv även de ljusa och lyckliga dagarna. Då främträder mer av "hela bilden" både för oss som läser och framförallt för dig själv.
Kram, kram / mt

Jag behöver hjälp/råd..
Jag sa vid tillfälle igår att jag var sugen på att gå ut. Men sa vi kan se.Vid ett senare tillfälle säger S att han tycker det skulle vara kul att gå ut och titta på skinheadsen. Ja, säger jag. Vi får se sen. Vi börjar lyssna på musik. Kör varannan låt. Jag känner mig trött och har ont i magen. Han säger plötsligt, när ska vi droppa nyheten? Jag undrar vad han menar. Han menar när vi ska säga att vi ska gå ut, till barnen. Då säger jag att jag är för trött och inte orkar. Han blir sur, börjar plocka i ordning glas mm och går och lägger sig. Jag frågar varför han blir sur för det? Vi har inte bestämt att vi ska ut. Tjafset är igång. Jag blir förbannad för att han beter sig som han gör. Säger att han har druckit för mkt igen, vilket han blir sur över och säger till mig "det är nåt fel på din hjärna". Jag svarar förbannat nog i ilska "det är nåt fel på din alkishjärna". Jag går på toa och gör mig iordning för att lägga mig. Han kommer upp och letar efter sin telefon. Jag kommer in i sovrummet och han säger, "du får försöka lura någon annan." Vadå undrar jag? Du får lura nån annan kille med stor kuk, att ni ska gå ut och sen inte göra det. Jag säger att vi hade inte bestämt något. Tjat om det fram och tillbaka. Jag säger elaka saker som" jag fattar att du vill ut på krogen, du är ju känd för att alltid vara ute och fullast sen innan. Han blir skit arg, börjar kasta täcket på mig och kuddar. Han säger att jag är elak mm. Jag säger att jag sa det i ren ilska och bad om förlåtelse för det. Han säger att du ber aldrig om ursäkt, inte ens om man ber dig om det osv. Han klär på sig och ska gå ut. Jag säger, går du ut nu behöver du inte komma tillbaka mer. Han svarar, du, hur mkt hyra betalar du här? Vad bidrar du med här hemma överhuvudtaget? Sen går han ut på krogen. Kl är 23:30 och han kommer hem 02:45. Asfull och somnar på toa. Jag är såå ledsen..:( Han skärpte sig ett tag men nu har han börjat öka intaget igen, lite i taget. Nykter månd- torsd när han hemma. Den veckan han är iväg vet jag inte. Troligen dricker han då men mindre.

Hej vännen!

Du... du sviker inte förtroendet för pappan. Han (eller ja, hans sjukdom) har satt sig i den här situationen själv och du gör vad du måste för barnens skull.

Och vet du, när vi började berätta för folk så förvånades jag över hur ofta vi mötte reaktioner som "jag vet vad ni går igenom" och "jag har själv levt med en missbrukare" och sånt.

Det sägs att en tiondel av den vuxna befolkningen är alkoholberoende. Skall vi gissa att det åtminstone finns tre personer runt varje alkoholist som påverkas av drickandet? I så fall är det alltså ytterligare tre av de tio som är anhöriga till någon med alkoholproblem.

Vi är 9 miljoner i Sverige. Om vi för enkelhetens skull tänker att vi är 10 miljoner, så innebär alltså den här matematiken att fyra miljoner av tio lever i skuggan av alkoholens verkningar.

Alltså - det kommer finnas ganska många bland lärarna och föräldrarna som vet vad det här handlar om. Du skall se att du möts av förstående och omtanke om dig och barnen.

Kram kram!
/H.

Har just sjungit i en lite kör här på arbetsplatsen. Härligt!! Att göra roliga saker är så oändligt viktigt!

Igår var jag på mitt första Alanon möte på sådär 12 år... Det känndes skönt.

Efter rattfyllan har jag talat klarspråk om pappas drickande med barnen, och bestämde mig också för att ta upp det med skolan. Skitjobbigt! Jag började med skolsyster, som genast föreslog att vi skulle ha ett möte; alla barnens lärare, rektorn och jag. Phu! Det var inte direkt vad jag tänkt mig, men jag sa ja i alla fall. Nu känns det helt jättetungt! Och jag sviker förtroende från pappan. Jag vet inte om jag ska berätta för honom att jag gör så här... usch... Jag vet inte heller hur lärarna kommer att reagera. Alla där ute är ju faktiskt inte lika nyanserade och insiktsfulla när man börjar använda ord som "alkoholproblem" i samband med barn...

Det rimliga är att DU min vän sätter gränserna redan nu.
Det är du som bestämmer hur långt du är villig att "ställa upp" och hjälpa ditt ex.

Elakt sagt så har han själv satt sig i sin egna situation, och då behöver han rådda upp efter sig.
Får man för mycket hjälp så blir inte "straffet" lika kännbart...
Det finns ju en mening med att förlora körkortet, inte bara skydda allmänheten från fyllkörningen.

Att sätta sina egna gränser är viktigt, jätteviktigt...
Har en grannfru som skiljde sig och hur hon sedan försökte "bemästra" pappans vårdnad på distans,
så hon höll på att kräkas av oro...
Hennes oro eskalerade så enormt att hon till slut inte vågade lämna ifrån sig barnen....

Vi andra grannar försökte intala henne att pappan har också rätten till vårdnaden, och
han gör precis som han vill när han har vårdnaden, han har halva beslutsrätten...
Och den kunde hon inte påverka, alls...

Om hon misstänkte att barnen for illa så skulle hon kontakta soc, och de kunde då göra en utredning men hon kunde det inte, för hon fick inte lägga sig i hans liv längre..
Å andra sidan skulle hon ju snabbt märka på barnen om de inte ville åka till sin pappa...

Så att våga släppa vårdnadsrollen när hon inte hade barnen var skitsvårt, för henne...
Hon kunde bara göra det så bra som hon kunde när de väl var hemma hos henne..

För din egna skull, hjälp bara om du får hjälp tillbaka, ett ömsesidigt utbyte...
Hyllor mot middag, skjuss mot strykning osv, handling mot soppapengar...osv
Förhandlingsläget är helt på din sida, hämtning ombesörjes av den som ska framledes ha barnen..

Och du involverar dig precis så mycket som du vill i hans liv,
om ungarna blir sjuka när han har dem....???
Ja är det allvarligt får han väl ordna det med taxi, det är hans problem just då...

Ditt liv är ditt liv, och du bestämmer själv hur mycket du ska "låna ut det" till andra..
Det finns snällhet, och så finns det dum-snällhet, det andra sårar mer än det första...

Den första som ska ha respekt, det är jag själv, annars är det svårt att kunna ge andra den...

/Berra

Vad ingår i en rimlig relation till "Pappan till mina barn" - som just blivit av med körkort?
- Att komma med sonens cykel?... - ja
- Att komma för att hjälpa till med ansökan om bostadsbidrag?... - tja, i utbyte mot att han skruvar upp hyllor på väggarna i nya lägenheten.
- Att vara tillgänglig på telefon hela dygnet?... - njaa, tänk om något händer barnen...
- Att prata i telefon 5 - 7 gånger per dag?.. - nej, men varför svarar jag
- Att handla mjölk och potatis?... jag vet inte, orkar inte, hur ska han komma till affären..

Oj... Rattfull... Suck.

Men, vad klok du är! "Han säger att han inte vill leva. Men det vill jag!!!" Precis så är det ju, du kan faktiskt leva ditt liv även om han inte vill leva sitt.

Kram!
/H.

Efter första dygnet ensam i huset. Han skulle hit sent på kvällen för att jag pratat för länge med någon annan i telefon. Full. Och då stod polisen där, så var det med det. I morgon ska han på anställningsintervju. Utan körkort. Det är tre km. till närmsta granne och vääldigt svårt att bo här utan bil. Han säger att han inte vill leva. Men det vill jag!!!

Lelas och till din Pianoman! / mt

Imorgon är det dags för den första anhörigträffen efter sommaren.

Jag märker att de träffarna har en effekt på mig som sträcker sig över längre tid än själva träffen... Alltså, jag märker att jag flera dagar i förväg börjar fundera på hur jag har det, vad jag vill säga, vad som har hänt och inte hänt sedan sist, hur mitt liv ser ut nu jämfört med vid förra träffen...

Sedan stannar naturligtvis intrycken kvar efteråt också, men det är intressant hur mötet påverkar mig redan innan det har ägt rum.

Jag ser fram emot att träffa de andra. Många av dem kommer jag att känna igen och några känner jag ganska väl. Jag hoppas att de har haft en så bra sommar som de trodde att de skulle få. Förra gången vi träffades var alla fyllda av framtidstro och förtröstan, och jag hoppas som sagt att deras drömmar blev verklighet.

Och så kommer det att vara en hel del nya deltagare. De brottas med exakt samma saker som vi andra har gått igenom, och antagligen är deras kroppar och själar helt i uppror bara av att vara i en miljö där de inte kan hålla uppe sin vanliga fasad. Vi ser ju rakt igenom varandra, vi medberoende... Och det är både underbart och fasansfullt på samma gång.

Hur som helst - det skall bli skönt att komma dit imorgon. Och vet ni? Imorgon är det ett år sedan jag skapad mitt konto här på forumet. Grattis till mig för att mitt liv ser så otroligt mycket bättre ut nu än då! :-)

Kram, alla!
/H.

Heja dig, tekla!

Hoppas att det löser sig snabbt med boende för dig.

/H.

att läsa att du nu sätter ner foten och markerar din gräns ! Lycka till !

Hej igen!
Nu har jag bestämt mej.

Det som hänt igår och idag har gett mej det jag behövde för att få klarhet i vad jag vill.

Igår kom sonen och hans flickvän på besök och han tog sin flaska och stängde in sej och när de åkt så hade han somnat. Trevlig fredagkväll.

Jag sov på soffan, inget trevligt men behövligt.
Idag sa han ingenting mer än att han ville bli körd till systemet. Vilket jag gjorde.

Sen ringde min dotter och ville att jag skulle vara hundvakt för hennes hundar idag.
Det är klart att jag gör det, han brukar också gilla dom. Efter att de lämnat dem och vi fikat så frågar han:
-Vad sysslar du med ???????
-Vadå, vad menar du??
-Jo du bryr dej inte om mej. Du bryr dej mer om datan, barnen, djuren och lite annat mer än mej.
-Det är ju samma för mej på fredag och lördag, tyckte jag.

Han hade behövt hjälp med en sak när de var här men han sa ju inget och jag kan inte läsa hans tankar. Vilket jag tydligen ska kunna!

Eftersom jag har mina barn och han har inga så ställer det till problem. (För oss ska jag väl tillägga.)

Så nu har jag skickat in ansökan om lägenhet där jag känner att jag vill bo.
Sen får vi ta resten på vägen, men beslutet är taget och det känns skönt!

Ha det gott alla
Kramar till er som läst hit :)

det är verkligen inte lätt. Många varma kramar till dig. Sov riktigt gott!

Just nu flyttstädas min lägenhet och ikväll sover jag där "på riktigt" första gången. Jag känner mig inte alls glad just nu. Det sägs så många hårda ord mellan oss, och jag vill inte det. Jag vet att han egentligen inte vill det heller, att han egentligen är jätteledsen och jag kan inte trösta. Ibland har jag bara inget försvar kvar mot elakheterna, de skjuter rakt in och då blir jag så ledsen... Ledsen att jag måste behandla honom med avstånd, och inte får lov att släppa garden.

Bra, barbalala! Diakonen är säkert en bra väg! De har ju tystnadsplikt också...

Men, det här med att inte berätta. Gå inte med på det! Du skall berätta för precis de personerna som du vill berätta för (kyrkan, soc... polisen? anhöriga?). Du har rätt att kalla dina barn för "barn till missbrukare" - det är ju det de är, eller hur?

För vems skull kämpar du? För att rädda barnen, eller för att hålla uppe en yttre fasad för din mans skull? Nej, som sagt, berätta för alla som du vill berätta för!

Kram, härligt att höra av dig!
/H.

är den äldsta, och 9 och 6. Jag vet att kyrkan där jag bor har grupper för barn till missbrukare. Jag ska ta kontakt med diakonen som håller i det och diskutera saken. Jag vet att missbrukaren skulle gå i taket dock, i alla fall om han fick veta formuleringen "barn till missbrukare" om hans barn. Just nu arbetar han för att få mig att lova att inte tala om för sos att han dricker...

Tack, gulleni.

Eftersom att mullegullet har det lite (eller nä, ganska mycket tror jag) jobbigt nu, så svarade jag till henne att jag själv resonerar på ett visst sätt kring makens möjliga framtida återfall. För mig är det inte avgörande att maken skulle ta ett återfall, utan det som avgör min reaktion på det är hur han hanterar det. Om det skulle hänga ihop med lögner och avståndstagande, så skulle jag bryta ihop - men om det däremot "bara" skulle handla om alkohol så skulle jag klara av att hantera det och stanna kvar i vår relation. Det är jag på det klara med, även om det tog mig ett bra tag att komma till den insikten.

Hur som helst, när jag funderade över det här förut i samband med mitt svar till mulletanten, så kom jag på att jag drömde en jobbig dröm häromnatten. Jag drömde att maken min drack, men det som gjorde det till en mardröm var att han tittade mig i ögonen och skrattade medan han satte glaset till munnen.

Alltså - min rädsla är inte att han skulle dricka igen, utan det jag är livrädd för är att han medvetet skulle välja bort mig för flaskan trots att han egentligen klarar av att vara nykter och tycker att livet är bättre utan alkoholen. Men, det var ju bara en dröm. :-) Jag mår bra, och maken är nykter. Det börjar till och med närma sig ett år nu.

Apropå det ja... förra året fick all vår frukt från trädgården (två päronträd, sex äppleträd, ett plommonträd, två körsbärsträd, och lite annat smått och gott) bara falla till marken som den var. Vi gjorde ingenting med varken frukt eller bär, utan lämnade ansvaret till gräsmattan och fåglarna. Vi hade helt enkelt helt andra saker att fokusera på (mitt första inlägg är från den 14 september och det skrev jag i panik med tårarna sprutande).

Idag har maken kokat typ tio liter äppelmos, och gjort en äppelkaka som vi åt till kvällsfika. Av vinbären har det (men inte idag) blivit både sylt och pajer i frysen, och av körsbären har det blivit saft.

Som någon sa: Vi lever, vi inte bara överlever.

Sov sött, vänner!
/H.

Barnen måste komma i första rummet, de måste ha en trygg miljö där även de kan läka.
Är de så stora att även de kan ta emot hjälp så är det guld värt...
Kram <3

Ja... det går att resa sig.
Det går att känna lugn & harmoni i själen igen.
När jag kommer till insikt om min egen sjukdom - medberoende. Kan jag välja vilken förändring jag vill göra.
I dag är jag fri från min sjukdom & mår bra... tack vare att jag klarade av att ta emot hjälp.

Kram från Mie <3

För att vi får ta del av ditt liv, och tack för all värmande uppmuntran Lelas.

Nu är det snart september och jag har fortfarande inte flyttat. Lägenheten renoveras. Läste just här på min egen tråd att jag tänkte flytta den 20 aug. Jag försöker hålla ut!

Idag hittade jag två 6-pack folköl när jag öppnade "fel" dörr. Jag vet inte vad jag känner för det ... och i helgen åker han bort, vilket känns skönt, men samtidigt som ett kvitto på att det just nu finns väldigt mycket alkohol i hans tankar. Jag pratade just med en kompis om barnen och hans drickande och varannan vecka ... Jag vet att det blir en jättefråga som jag kommer att behöva ta i, men just nu vill jag bara komma undan och in i min egen lilla lägenhet, och slicka sår. Det är ju så viktigt att barnens och hans relation blir deras egen, och/men att barnen inte far illa ...

Vi har jättebra samtal också mellan varven, men det blir ofta oberäkneligt, och jag får parera, får ont i nacken och blir vääldigt trött! Jag är rädd om samtalsklimatet, det känns viktigt att behålla det, men det kostar mig ganska mycket! Vi fick så mycket beröm senast från vår familjeterapeut. Han tycker att vi processar och bearbetar så duktigt mellan gångerna, och det gör vi nog. En fråga som dock aldrig kommer upp under våra samtal är öl !

det är min erfarenhet. Både situationen och den egna sinnesstämningen växlar, som det ju alltid gör i livet. Det är bra att du börjar se hur dit liv ser ut. Det är första steget till förändring. Kram / mt

Hej igen!

Livet känns bättre nu och jag har inga planer på att flytta just nu.
Vi har pratat en del och han har lugnat sig med drickandet.
Jag tycker om honom så mycket och vill att det ska fungera.
Men det är klart att båda måste jobba på en relation om den ska fungera.
Jag måste ta tag i mej själv och lära mej att inte ta hand om honom för mycket utan låta honom få ta hand om sej själv även när han är onykter. Fast jag ser ju hur mycket jag är van vid att ta hand om allt och inte släppa taget. Dags att lära sej, måste verkligen jobba på det.

Jag kände att jag måste skriva ner lite för att ha som stöd att läsa senare.

Ha det gott alla som läser och ta en dag i taget.
Kramar från tekla