Senaste kommentarerna i forumet

Vad glad jag blir för din skull Lelas! Du är ett otroligt stöd för så många här, så jag tror det är många med mig som gläds å dina vägar.

Kram
Louise

Godafton i stugorna!

Vet ni... Hela livet faller på plats, som när man kommer till den där gränsen i pusslet när man plötsligt ser var varenda bit skall sitta och det bara är att lägga dit dem.

För ett par år sedan fanns det många bitar i mitt liv som var borttappade, eller låg med baksidan upp... Sakta men säkert har bit efter bit hamnat rätt. Och igår kväll såg jag plötsligt helheten och lösningen på hela pusslet.

Jag fick ett mail, som kändes som ett bönesvar. Det fick mig att bryta ihop och gråta, men mest var det tårar av lättnad. Lite sorg fanns det också i dem, men absolut mest lättnad.

Maken hade redan gått och lagt sig, och jag kröp ner hos honom och snyftade något om att jag behövde en kram. Och så fick jag gråta ut hos honom (men jag höll nog på att skrämma livet ur honom - vi har vant oss av med att gråta ju!) en stund innan vi somnade.

Idag har jag funderat på varför jag reagerade så starkt. Och jag kommer fram till att nu har jag inga pusselbitar kvar att hitta. Mailet var den sista. Jag har inga "om bara det där ville lösa sig också, hur skall det gå annars" kvar.

Livet är fint! :-)
/H.

Adde, som jag skrev tidigare så behövs det stora doser av medicinen för att komma upp i ett tillstånd som narkotikamissbrukare är ute efter. Det är ju välkänt att medicinen kan missbrukas speciellt i kombination med alkohol. Speciellt unga tycker att det är ett toppensätt att få ett rus (en härdad amfetaminist går knappast igång på Concerta). Om någon tar 10 tabletter är det ju klart att det ger effekt. Men en person med ADHD tar 1 tablett. Ditt resonemang haltar och jag tycker det är viktigt att ha kunskap innan man sprider åsikter som fakta. För jag kan inte utläsa att du verkar ha någon djupare kunskap om ADHD eller medicinerna i fråga.

Nog om detta från mitt håll Adde! Jag har kunnat utläsa tidigare om din skepsis mot mediciner mot hjärnans olika "sjukdomar" (ADHD är t ex inte en sjukdom utan klassas som en neuropsykologisk störning)och vi kommer antagligen inte komma överens i denna fråga.

Stursk, jag tycker inte heller att det finns någon koppling gällande din mans medicinering och att han dricker för mycket var tredje, fjärde månad. Diskussionen kom upp i samband med Addes teori helt enkelt.

Jag har också problem med att inte kunna sluta dricka när jag väl börjat - främst när det är fest - det var rakt in i kaklet som gällde. Och jag märkte inte när jag började förlora kontrollen utan tyckte att jag hade jätteroligt. Jag vet inte vad det är för mekanism som gör att dessa race sätts igång och när det väl är i rullning så lyssnar jag inte på någon.

Jag inser att jag inte kan kontrollera mig, jag vet inte förväg när jag får ett sånt beteende, så jag har slutat dricka. Jag har accepterat att jag är dålig på att dricka "normalt" och hoppas innerligt att jag inte trillar dit igen.

Jag hoppas att du och din man hittar en väg som funkar för er båda.

Hoppas alla har en bra dag!
/Andas

Jag vet inte riktigt om jag förstår kopplingen till min man. Han missbrukar inte ADHD-medicin. Han tar bara det som är föreskrivet honom och går inte runt i något rus av det. En av tabletterna ger en kortvarig "speedad" effekt i ca en halvtimma, upplever han själv, men det är inte något som jag som anhörig märker av. Det är snarare så att han blir mer sig själv och "normal" med medicin. Jag antar att det är därför läkare föreskriver medicin överhuvudtaget.

Medicinen har absolut påverkat hans alkoholkonsumtion i och med att han inte har ett så stort behov av att "stänga av", som du skriver. Neddragningen är inte problemet - han dricker som sagt sällan - utan just att i vissa sammanhang så känner han inte när han ska sluta. Vi pratade om detta igår och han lever inte i någon sorts förnekelse utan är helt med på banan att han inte kan begränsa sig i de här sammanhangen. Det är inte så att han måste fortsätta dricka om han bara tar ett glas eller två - i de situationerna har det aldrig varit något problem. Så det är inte bara smaken av alkohol som drar igång det utan just när han kommit till en viss punkt, som han själv önskar att han visste var den var. Nu är han inne på att helt låta bli alkohol, men är samtidigt orolig för att inte kunna eller vilja vara med i festliga sammanhang då. Han har en tid hos psyk och läkare nu i januari och ska ta upp detta med dem. Han är övertygad om att han kommer få beskedet att han aldrig kan dricka alkohol igen och jag uppfattar att han både förstår och räds ett sådant besked. Men jag jämförde med diabetes. Om man har diabetes så kan man inte äta allt man vill, hur trevligt det än är. Han förstår det men, som sagt, han är orolig för att hans sociala liv ska omintetgöras.

Kombinerar och kombinerar... Det är ju inte på daglig basis men läkaren vet om att han dricker alkohol emellanåt.

ju känsligt att skriva om mediciner av flera olika orsaker men att ADHD preparat har ett värde på missbruksmarknaden är väl känt så att påstå att de inte ger effekt för en missbrukare stämmer inte. Läs lite här : https://www.flashback.org/t187099 eller här : http://jannel.se/concrit.katastrof.pdf

Det finns ett otal sidor på samma tema.

Det som händer när man dricker och äter ADHD-medicin är att man kan "snetända" och få en obehaglig fylla. Medicinen varar i kroppen 8-12 timmar, sen slutar den att verka utan någon större efterdröjande effekt. Så dricker man med medicin i kroppen kan man som sagt "snetända", har den gått ur kroppen påverkar vare sig det ena det andra. I grova drag.

Jag utgår ifrån att många som äter medicin mot sin ADHD inte är nykterister. Men jag kan tänka mig att många ändrar sina alkoholvanor till mer sällan då de tar hänsyn till sin medicinering. Och antagligen har behovet att "stänga av" sin hjärna minskat betydligt, så för de flesta så är den neddragningen inte ett problem.

Nu vet ju Stursk bäst vad som gäller i hennes mans fall, jag bidrar bara med lite tankar!

/Andas

... vet hans läkare om att han kombinerar medicinen med alkohol?

/H.

Att daglig medicinering påverkar människans allmäntillstånd. Det är ju själva vitsen, så att säga. I och med att han avstod från alkohol både före, under och efter utredningen så tänker jag att läkaren har fått en god bild av hur hans grundtillstånd är.

Adde, en person med ADHD som äter ADHD-medicin går inte i ett rus på heltid och har ett grundtillstånd som är lika med en fylla. Att förmedla det som en sanning är att sprida okunskapen om medicinen!

Dosen som ges är mycket lägre än det som behövs för att få en effekt som kan liknas vid narkotikaintag. ADHD-medicin innehåller främst Metylfenidat som är beroendeframkallande vid mycket höga doser - doser som används i medicinen är väsentligt lägre.

Min son har fått tillbaka sitt liv tack vare dessa mediciner. Jag vågar inte tänka på hur hans liv hade blivit utan medicinen. Han hade inte kunnat idrotta, han hade fortsatt blivit mobbad, allmänt missförstådd, och de enda gångerna han hade känt sig lugn skulle varit framför tv:n eller datorn.

Det är bara för var och en som är intresserad att själv läsa på kring vad ADHD är och då lättare förstå varför medicinen är som den är och varför den hjälper.

Man ska INTE dricka när man käkar denna medicin dock!

Hoppas att alla på detta fina forum får ett riktigt bra år!

2011 var året då jag ändrade hela min inställning kring alkohol, och i samma takt som jag fasat ut alkoholen har jag fått tillbaka mitt liv och den jag var innan alkoholen fick en alldeles för stor plats. Och jag hade ALDRIG kommit till samma insikt 2011 om jag inte hade hittat hit.

Gott Nytt År!
önskar
Andas

är jag korsberoende med en mängd andra substanser.Bla finns det vissa typer av medicin som, så att säga, kompenserar för alkoholen. Tex är en stor del av medicinen för ADHD amfetaminbaserade och det är ett narkotisk preparat som jag reagerar direkt på. Kort sagt sparkar det direkt igång mitt beroende och går jag på det på heltid så är jag ju i ett rus på heltid också.

Därför krävs det också mindre mängd alkohol för att jag ska uppnå min önskade effekt. Din man skåpsuper inte för det behöver han antagligen inte med sin legala medicin/narkotika som ger honom ett grundtillstånd av fylla.

Fler och fler läkare blir kunniga i att se hur alkoholbilden ser ut hos dem som söker för olika bokstavskombinationer. Ofta är den bästa lösningen att först ta bort alkoholen och därefter se vad resultatet blir.

Kanske inte vad du vill läsa men det kan ge en annan vinkel på problemet.

Jag har aldrig upplevt att det är ett problem att jag i princip alltid avstår från alkohol. Det tas för givet att jag inte dricker. Som nu på nyår så förutsatte värdparet att jag skulle ha drink och dricka som "passar" mig, utan att det uppfattas som något besvär eller att jag är konstig. Det hade väl varit enklare för honom om han hade varit alkoholfri från början när vi flyttade hit, men nu är han ju "känd" som någon som dricker alkohol så skillnaden blir väldigt dramatisk om han plötsligt skulle säga att han avstår. Alltså, han avstår ju i många sammanhang, men just grillning och festligheter med grannar är ett bekymmer, som jag ser det.

Tack för svar!

Jo, jag grunnar på hur jag ska ta upp detta utan att det blir "krig" om vem som har rätt. Det jag upplever är att han är medveten om att han inte har någon gräns när han väl börjar dricka, om det inte är just bara ett glas till maten. Så där har vi nog en gemensam ståndpunkt. Jag kan tänka mig dock att han skulle ha svårt att säga till t ex grannarna (som var de som bjöd igår) att han inte kan hantera alkohol och därmed skulle vilja umgås utan.

Smygandet har vi ju tagit oss förbi. Jag är faktiskt helt övertygad om att han inte dricker ensam. Han har beskrivit själv att han inte vill vara med om den situationen han var i när han kunde sätta sig själv och häva i sig öl. Medicineringen har absolut påverkat honom. Innan drack han för att få någon sorts ro i kroppen, vilket hans medicin ger honom nu. Han går regelbundet till läkaren för sin ADHD och sköter det.

Jag försvarar honom absolut inte, även om det kanske låter så. Det jag är ute efter att vi befinner oss i något sorts mellantillstånd, där vi trots allt har tagit oss igenom det värsta. Hur då få rätsida på det här "sista" problemet?
Självklart hade jag velat att han helt lät bli alkohol, men det är inte alkoholen i sig jag har bekymmer med, utan just att han inte kan hejda sig själv när han i vissa sammanhang har börjat.

för att det där med grannar och grillning och allt annat "normalt" är svårt för den som ska "avvika" och avstå. Alkoholen är en så stark norm i vårt samhälle - det kan man inte förneka oberoende av hur illa man tycker om det. För den skull behöver man inte vara som "alla andra" - som ju faktiskt inte är "alla". Du har ju satt ner foten tidigare och har tydligen kraften till det. Håll kvar den där du vill ha den! Kram / mt

Nej, jag förstår ju inte hur man kan prioritera alkohol. Jag dricker ju knappt något själv och har gått i många år utan en droppe alkohol.

Det jag upplever är att det är en enorm förbättring sedan tidigare så på det viset tänker jag att vi inte är i början av problemen, utan kanske någonstans i mitten. Tidigare kunde han dricka mängder medan jag sov på natten. Inte direkt ofta, men just att han gjorde det ensam fick mig att reagera. Jag upptäckte även att han hade gömt öl och gick i taket. Jag lämnade honom ett kort tag och krävde att han dels tog kontakt med psyk, att han aldrig sitter och dricker ensam och att vi gick i terapi. Det fullföljde han/vi och han slutade att dricka helt. Han drack inte något alls i närmare ett år men sedan kom våren/sommaren med grillning och öl tillsammans med grannar och sådant som "normala" människor kan hantera. Han har aldrig börjat dricka som han gjorde tidigare, men det är just i de här situationerna när det är fest och han blir bjuden som han inte har något stopp.

Barnet är snart 1,5 år.

Tack igen för din respons!

det är det här som är så svårt (för många) och man måste komma till sin egen ståndpunkt. Så tror jag.

Också jag har haft en mycket restriktiv hållning till alkohol, av andra orsaker än du - för att min far var alkoholist. Min restriktiva inställning luckrades upp under en period av 15-20 år tills jag insåg att min man drack mer och påverkades på ett sätt jag inte ville finna mig tillrätta med. MEN det finns många i vår bekantskapskrets som dricker så och det accepteras. Min man drack i smyg - måhända för att jag inte skulle ha accpterat mängden i öppenhet. Hur som helst, inställningen till vad som är "normalt" och ok varierar i olika kulturer, samhällen, umgängeskretsar och familjer.

Jag instämmer med Lelas ovan: "ett sätt att se på det är att om någon (du) i en persons (din mans) närhet oroar sig för hans/hennes alkoholvanor - ja, då är de ett problem. Alltså är din oro tillräckligt för att behöva förändra någonting i situationen, för du skall inte behöva känna så här." Jag skulle tillägga att när du talar med honom ska du tala utifrån dig och hur du vill ha det i livet. Gör klart, först för dig själv, hur viktigt det här med hans drickande är i ditt liv. Tala om för honom om vad som är viktigt för dig, vad som är hotfullt och farligt för dig, hur du känner dig när han dricker osv. Du äger alltid rätten till dina känslor!

Om du faller in i att diskutera vad som är "normalt" eller "riksbeteende" kan ni diskutera länge eftersom det finns så olika sätt att se.

Om du anser att han har problem och han anser att han inte har det... då blir det ju bara en maktkamp om vem som har rätt, vem som vet bäst. Däremot - om du inte vill ha det som det är nu med hans drickande, då talar du utifrån dig själv. Då kan du inte ha "fel" - å andra sidan måste du stå upp för vad du tycker även om han tycker att du överdriver eller överreagerar eller är fånig ...

Det jag skrivit nu är min hållning och mitt sätt att se på saken. Hoppas det blev begripligt! Fråga annars. Kram och stå på dig - annars är det risk att nån annan gör det:) / mt

Hej igen!

Ja, jag menar att om man inte kan välja bort alkoholen trots att man ser att det valet skadar personer man älskar (och sig själv) så är man alkoholist. Om man inte har problem med alkoholen så är det valet inte speciellt svårt, eller hur?

Det finns många alkoholister som har valt flaskan framför sina familjer, och alltså lika många fruar/män som har blivit bortvalda för alkoholen. När det inte väger tyngre att fortsätta leva med människorna man älskar än att fortsätta dricka, då är problemet ganska uppenbart.

Men, man hamnar ju inte plötsligt i den situationen. Man närmar sig den sakta, sakta. Man (både den som dricker och den som är medberoende) flyttar sina gränser i små små steg. Så, även om det inte handlar om att din man väljer bort dig i nuläget, så kanske ni ändå närmar er den punkten om han fortsätter att dricka trots att han vet att du inte mår bra av det... Förstår du hur jag menar?

Att ni dessutom har ett barn tillsammans gör situationen ännu lite mer allvarlig. Hur gammalt är barnet?

Kram!
/H.

Jo, frågan jag då ställs inför är om min oro är berättigad? Eller rimlig?
Jag dricker i princip aldrig alkohol. Jag är också uppvuxen med ett väldigt försiktigt förhållningssätt till alkohol. Inte så att alkohol är förbjudet, men man dricker sig inte full, helt enkelt. Och då tänker jag att jag överreagerar på min mans sätt att dricka, samtidigt som jag blir uppriktigt orolig för hur han helt tappar kontrollen och vilka konsekvenser det får för både vårt barn, mig och förstås honom själv.

Detta med att avstå - tänker du att om man inte kan prioritera bort alkoholen, så har man problem?

Hej Stursk! Och välkommen till forumet!

Ja du, vem är alkoholist och vem är det inte?

Ett sätt att se på det är att om någon (du) i en persons (din mans) närhet oroar sig för hans/hennes alkoholvanor - ja, då är de ett problem. Alltså är din oro tillräckligt för att behöva förändra någonting i situationen, för du skall inte behöva känna så här.

Jag tror inte på att "mäta" vem som är alkoholist och inte genom att fundera på hur mycket och hur ofta som personen dricker. Det handlar inte om det, utan om förhållningssättet till alkoholen (hur man känner sig när man dricker, hur man känner sig när man inte dricker, vad man är beredd att avstå från i övrigt för att prioritera att dricka...).

Fortsätt läsa och skriva här, så följs vi åt!
/H, tillfrisknande medberoende

Jag önskar dig ett fantastiskt 2012 Lilla-Bllå. Jag har följt din tråd från början till slut och det är en fantastisk resa du har gjort!
Den inspirerar mig!

kram
Louise

God fortsättning på året i ditt liv! Kram och tack för att du finns! / mt

bröllopsdagen! / mt

Tack för julhälsningen, mt! :-)

Och idag är det nyårsafton. I vår värld innebär det också bröllopsdag. Och jag är så otroligt tacksam att vi får fira den tillsammans i år igen - det var inte en självklarhet i början av året, och absolut inte i slutet av 2010.

Under flera år brukade vi säga på nyårsafton att det kommande året skulle bli bättre än det avslutade. Men i år kan vi se tillbaka på 2011 och säga att det verkligen blev hästlängder bättre än 2010. Och nu skall 2012 fortsätta på den linjen!

Gott nytt år, alla forumvänner! Oavsett om ni tycker att 2011 har varit ett bra eller dåligt år, så finns det hopp om att klara sig igenom kampen som alkoholismen skapar för oss och våra kära. Hur lösningen ser ut varierar för oss, men gemensamt är att det är möjligt. Det går!
/H.

Ta dig tusan! :-)

Uppåt och framåt! Tänk vilket härligt år 2012 kommer bli - ditt år!

Jag räknar dessutom helt kallt med att vara en del av ditt år, både här och irl. Mig blir du inte av med. ;-)

Kram!
/H.