Senaste kommentarerna i forumet

God morgon! Jag tänkte igårkväll att du borde tala om för henne vad du ser och märker och vilka känslor det väcker i dig - men orkade inte formulera.... Tror att det är precis det rätta! Jag tror det var ett bra sätt att gå via fb men "privat" förstås. Har ett sjuhelsikes tempo nu före examen som är på onsdag. Då ska ju allt helst vara klart:) Men det brukar bli fast det är hysteriskt på sluttampen. Det gäller att hålla sig flytande, som du vet :D Kram / mt

Hehe, kul att sitta här och skriva i varandras trådar. :-)

Jag skrev ett par rader till hennes inbox på fb nu, med budskapet att jag oroar mig. Jag skrev att jag inte kan äta åt henne, och att jag inte kan ta några beslut åt henne - men att jag blir orolig och rädd av tecknen jag ser.

Vi får väl se om hon tar mina ord till sig, men om inte annat kan jag släppa det för stunden nu... Ja, lilla hon, herregud ja.

Kram, Mulle-Gullet!
/H.

igen mig i dig. Och jag lider med dig och jag har inget svar. Vi måste i alla fall rädda oss själva för annars kan vi ingenting. En stor kram från din vän / mt

Jag känner mig sorgsen. Emellanåt så sköljer det liksom över mig (och alla er andra också, jag vet ju det) en våg av sorg.

Just ikväll handlade det inte så mycket, eller åtminstone inte bara, om maken och vår gemensamma kamp. Vi har en nära anhörig som har en ätstörning. När hon mådde som allra sämst vände hon sig till oss och det slutade med att hon bodde här hos oss i nästan ett år. Vi körde henne till olika sjukhus mitt i nätterna, vi kramade henne när hon krampade av utmattning, vi kämpade som dårar vid henne sida. Och hon blev mycket bättre, tack och lov.

Den senaste tiden har vi inte haft jättemycket kontakt, och jag har inte sett henne på några veckor. Men, jag ser att hon skriver oftare och oftare på facebook om konsten att räkna kalorier och sånt. En del av det är menat som humor, det är jag övertygad om (ungefär på samma sätt som nyktra alkoholister är makalösa på att skämta om alkoholen), men en del är på allvar.

Och nu ikväll så såg jag henne - och hon har magrat. Det gjorde mig så ledsen att se det.

Det som vi gick igenom tillsammans med henne var en riktig utmaning. Jag har aldrig någonsin ångrat att vi lät henne bo här, och jag är stolt över att hon tog sig upp ur sitt mörker. Och jag har alltid sagt att jag skulle göra om samma resa igen om det behövdes. Men, nu ikväll tänkte jag att jag inte är så säker på det längre... Jag inser helt enkelt att jag inte skulle orka det, och inte maken heller för den delen. Om hon faller nu så kan jag bara se på.

Och samtidigt så är min roll som anhörig till en ung tjej med ätstörning väldigt lik min roll som anhörig till en alkoholist. Det är inte första gången som jag ser likheterna, och jag vet att maken också har reflekterat över det.

Så, nu slits jag mellan att vilja hjälpa henne och veta att jag inte orkar fånga henne en gång till. Jag inser att jag inte kan förändra hennes beteende, och samtidigt så vet jag inte om hon ser sin egen återfallsrisk och därför vill jag tala om för henne vad jag ser.... Ständigt detta slitande fram och tillbaka, mellan vad man vill göra och vad man vet att man bör göra och inte för göra och vill och inte vill och kan och inte kan och...

Och alltihop landar i att jag känner en sorg över att jag inte kan rädda henne, och inte resten av världen heller.

Ja, fy tusan. Suck.
/H.

på poltiken du! Fint att läsa hur bra du och ni har det! Kram.... käraste forumvän! / mt

Jupp, det blev en blomma till terapeuten. Han blev nog lite överrumplad tror jag. :-) Och jag sa till honom att han har varit viktig och att det finns några saker som han har sagt till mig som verkligen gjort skillnad. Det är nog inte så ofta som han får den typen av respons, men det kändes viktigt för mig att få sagt det där.

Och även om det var vårt sista samtal, åtminstone på ett tag, så fick han mig att reflektera över ett par saker... och det kommer nog att göra mig gott i längden. Om det är något jag har lärt mig under det senaste året så är det hur stark makt ens tankar har över hur man mår.

I övrigt är livet fortfarande bra. Jag omger mig med fina vänner, maken mår bättre än han gjort på många år, katten är gosig, trädgården blommar, båten är sjösatt. :-)

Har ni förresten hört på nyheterna idag om förslaget att höja priset på baginbox-vin? Jag har kört bil en stund idag, och lyssnade på diskussionen om det här under tiden... och flera gånger tänkte jag att jag borde ge mig in i politiken! Tänk att debatten helt och hållet går ut på att prata OM alkoholister och aldrig MED alkoholister... Man tänker att det gör gott för folkhälsan att höja priset, eftersom de som dricker för mycket då kommer att dricka mindre. Hur många alkoholister känner ni som bryr sig om hur deras ekonomi påverkas av drickandet? Nä, just det. Det kommer alltså inte göra gott för folkhälsan, utan det kommer göra att alkoholisterna dricker precis på samma sätt som innan, men blir fattigare av det... Var är de debattörer som förstår sig på hur alkoholism fungerar?

Jag har jobbat som en tok den senaste tiden, och så lär det fortsätta ett tag till. Jag trivs med det jag gör, och jag har ingenting emot att jobba mycket i perioder. Det är nog till och med så att jag blir understimulerad annars... Men, trött blir jag. Så därför att det läggdags nu.

Godnatt, vänner!
/H.

Hej!
I eftermiddag och i kväll skall jag umgås i flera timmar med en nära vän, också hon tillfrisknande medberoende. Det skall bli härligt att ses! Vi bor långt isär och ses inte så ofta, och ändå har vi så oerhört mycket gemensamt - och då inte bara medberoendet. Det blir fint!

I morgon bitti skall jag träffa min samtalsterapeut och "göra slut" med honom. Han säger att jag är välkommen tillbaka precis när som helst, och det är ju skönt att veta. Men i nuläget känns det som att vi inte kommer så mycket längre, han och jag. Han har varit ett väldigt fint stöd, bara genom att regelbundet ha avsatt tid för att lyssna på mig. Dessutom har han kommit med en och annan avgörande "läxa" - som till exempel det här med att vara konkret i min plan på vad jag skulle göra om jag blev tvungen att genomföra mitt ultimatum. Så, jag är väldigt tacksam för honom. Hm... jag kanske skulle köpa med mig en liten symbolisk blomma?

Hur som helst så blir det sista gången vi ses, om jag inte väljer att ta upp kontakten igen längre fram. Och det känns skönt, för jag mår så oerhört mycket bättre nu än för ett år sedan.

Så ser min plan ut för det närmsta dygnet. :-)
/H.

du är starkare än ättika alltså

Det var värst... inte ens ättika alltså. Hm... ;-)

Du. Du är stark. <3

/H.

TACK!!!
Lelas, Ättikan har fått stå så länge att den torkat in i skålarna, det
funkade faktiskt inte... tror att det sitter i väggar och i plastmattan...
ska testa att måla om, funkar inte det river jag ut mattan!
för jag gör numera tvärtom: jag ger mig inte!!!

Märta, skönt att höra av dig, hoppas verkligen att allt är bra med
dig min fina vän?

Så, idag har jag avslutat mina kbt-samtal.
Jisses vad jag kommer att sakna dem!!!
Men det är dubbelt, jag måste tro på henne när hon säger att jag
kan själv, att jag har utvecklats och det starka i mig plockats fram...

gick direkt till ett fik och tog en kaffe och en muffins, "råkade" bara
vara det ställe vi hade vår första blind date på... och jag trivdes rätt
bra där alldeles själv, med mitt kaffe och min muffins och min bok!

Fast just nu känns det så fel, så fel...
där satt jag och njöt och hade det rätt ok, medan mina vänner i
Joplin, Missouri, där jag pluggat och levt i ett och ett halvt år kämpar
för livet och letar efter försvunna nära och kära... fruktansvärt...
snacka om perspektiv... tankeställare... och tacksamhet över att jag är
här och att de som står mig nära där verkar vara i livet, oskadda, och
med bara materiella skador...

tack för alla fina inlägg, här och där och överallt, tillsammans gör
vi underverk!!!
Stora kramar!
/k

Verkar som AA-mötet var bra för min sambo. Direkt efter berättade han för sina barn att han är alkoholist och varit på möte. Det var bra gjort tycker jag.
Han säger att han ska gå dit om och om och om och om igen...att han måste.
Jag HOPPAS men har svårt att lita på honom.

Men kan inte låta bli att hoppas... På ett bra och lyckligt liv ngnstans på ngt sätt.
Känns som sambon och jag hade behövt suttit och PRATAT hur mkt som helst men...måndag och jobb...funkar inte.
Tärande att gå runt med dessa tankar...och tusen frågeställningar inom mig.
Men oj, så mkt starkare jag blivit om man jämför hur jag mådde för några år sedan.

Hoppas ni har en bra dag!
Kram

Du min vän

Ja jäklars vad vi kämpar för att ta oss tillbaka. Men vi MÅSTE räkna med bakslag. Du vet ju min historia med honom som bara slog en signal och sedan var allt över, bara så där efter 6 månader.Jag investerade känslomässigt och så... PANG! Då fanns du där, då fanns flera av mina vänner där... Och ni sa alla samma sak. HAN ÄR INTE VÄRD DIG!

Ge dig tid, det finns riktigt goda relationer, det finns riktigt goda människor i allt brus. Det är inte lätt att åka på en snyting när man redan är nere för räkning. Det är inte lätt då att våga tro på det goda i livet när man sopas till. Men det goda finns där ute ,tro mig, det finns där. Ibland tar det bara lite lite längre tid.

Kram fina vän /Märta

Dagens husmorsknep: häll upp ättika i en djup tallrik, ställ in den i garderoben och låt den stå i ett dygn eller två. Det gör susen mot vilken lukt som helst! :-)
/H som i Husmor.

Blacky - då håller vi tummarna för att han möter "rätt personer" på mötet, så att det känns meningsfullt för honom att komma dit igen, och igen, och igen... :-)

Lillablå - tack. <3 Ja, min plan är också att slippa vara rädd. Och även om det händer ibland att rädslan klubbar mig, så är det verkligen inte lika ofta som innan. Om jag tänker tillbaka på hur jag kände mig för 3/4-s år sedan, så är det här inte på samma planet.

Kram, vänner!
/H.

Finaste ni!
jag har inte orkat svara, men oj vad skönt det var att läsa de otroligt
fina inlägg ni gjort... tack från djupet av mitt hjärta!!!

Har inte orkat resa mig än.
Trött. Less.
Skit på jobbet, den första kollegan har blivit sjukskriven för att hon inte
orkar längre, en till borde bli det men har inte råd som ensamstående
mamma... två har brutit ihop, och mitt i allt detta stress, teknikstrul och
mycket irriterade kunder...

Försöker dessutom trappa av på den där förbaskade medicinen som
jag inte vill äta, tar den bara varannan dag och jag mår SKIT! snurrig,
yr, illamående och allmänt grinig... och rädd för att det är det som gör
att jag mår som jag gör just nu, vill ju klara mig utan den!!!

Och i morgon har jag mitt sista möte med min kbt-sköterska. och har
fått i hemläxa att skriva mitt cv... fick läxan för länge sen, men har inte
orkat ta tag i det, tar emot nåt så fruktansvärt... men nu måste jag...
och min vana trogen att skjuta upp allt obehagligt så skriver jag här
istället! =)

Har faktiskt försökt göra annorlunda idag. Vaknade och ville verkligen
inte göra nåt, kände inte för nåt, orolig, obekväm, nere...
för ett gäng månader sen hade jag antagligen inte gjort nåt heller, jag
hade lagt mig i soffan med en bok och med tv:n på, läst lite, sovit mycket,
ätit upp all choklad och läst lite till, och mått ännu sämre efteråt...
Idag har jag faktiskt målat hyllplan och trästommen i den gamla inbyggda
garderoben i klädkammaren, har inte velat flytta in där då det fortfarande
stinker gammal gubbe... trodde att det skulle få mig att må bättre, men
den enda som hände var att jag fick färg i håret... =D Fast jag har ju
i alla fall försökt! får väl försöka vara i det, och släppa mina egna krav på
mig själv att jag ska må bra...

hoppas ni haft en skön helg?!
stora kramar!!!
/k

Hej Lelas!
och välkomna alla ni andra!
Tänk att det kan vara så lätt att ge ett uppmuntrande hejjarop, ge en vän
en välförtjänt klapp på axeln, eller ösa några tröstens ord när någon behöver...
och så fruktansvärt svårt att ge sig själv den minsta lilla dos av det samma...

Du betyder mycket för mig, jag är glad för den riktning er resa har tagit, och
jag hoppas innerligt att du slipper din rädsla en dag.
Fast det är lite dubbelt, rädslan kan också påminna dig om vad DU måste
komma ihåg och göra med ditt liv, för att du ska fortsätta må bra.
Vårt mående är en färskvara, vi måste komma ihåg det och göra aktiva val
för att fortsätta var promenad mot ett ännu lyckligare liv!
(flummigt värre, eller hur?!)

Ta hand om dig!
Stora stora kramar!!!

Tack för dina rader.

Ja alkoholens kraft måste vara hemsk... Tänk att inte kunna stå emot och bestämma sig att man ej ska! Svårt att riktigt förstå.

Nu är min sambo på AA-möte.
Har han varit innan men sen slutade han att gå, "skulle fixa det på egen hand"... Nix!

Kan ej skriva mer nu men ville iaf kika inom och läsa kloka inlägg från er alla!
Känner verkligen att detta kan bli ett stöd för mig. GLAD att jag av en slump hittade sidan.

Kram på er!

Ja, alkoholen är en så enorm kraft att det nästan är ett problem i sig att förstå hur stark kraften i sig verkligen är. Eller, jag har iallafall haft stora problem med att förstå vad den egentligen gör med människan som dricker och omgivningen för den delen. Tror att det är svårt att föreställa sig vad ett sug är om man inte själv har upplevt det.

Förbryllande egentligen, med tanke på effekterna, att det är lagligt. Lagen får ju allergiska reaktioner av så många andra droger, jag vill gärna se alkohol som en form av drog.

Jag valde att gå. Det plågar mig i vissa delar och läker mig i andra. Har varit i det hemska "helgträsk" där du är idag,fört fruktlösa diskussioner med en ängel på den ena axeln och en djävul på den andra i meningen "ska jag stanna eller gå?".

Kram,

Jag

... ner alla tankar & känslor, det hjälper oss framåt i vårat läkande... / Kram Mie

hälsar Mt

Potatismos och Blacky - välkomna hit! Läs så mycket ni orkar av alla trådar som finns här, ni kommer känna igen er i väldigt mycket.

Mullegullet - ja, idag är en ny dag. Morgonsolen lyser på våra blommande äppleträd och syrenerna slår ut när som helst nu. det blir en bra dag!
/H.

Tack mulletant!
Ja, alkoholen är verkligen en kraftfull fiende som slår ut allt. Vilken enorm kraft! Är rädd för hur långt ner i skiten den drar med sig min sambo... Vill ju och önskar att han ska vara den fina man han KAN vara, då han ej dricker. Men faran lurar ju runt hörnet. Denna helgen har varit hemsk.
Ska jag stanna, ska jag gå? Säkert många av er som tänkt/tänker i de banorna.

du beskriver. "Rädd att förlora maken tillbaka till alkoholen, nu när han äntligen är tillbaka hos mig. Rädd att inte orka en vända till av lögner och misstro." - Jag är klar över att inte delta i en vända till och rädslan för att förlora Mm tillbaka i alkoholträsket finns ständigt närvarande som en mörk underton i livet ... en underton som jag bekämpar så att den inte skymmer ljuset som faktiskt finns.
Det som är annorlunda för mig nu, jämfört med tidigare är att jag inte tjatar och begär löften och garantier och det är en stor befrielse för mig. Jag lever en dag i taget i vetskapen att alkoholen är en kraftfull fiende ...
Den blixtsnabba förändringen som Pm beskrev och som jag antar att hör ihop med det du skriver, känner jag så väl igen, det gör säkert varje människa om man tänker efter. Det behövs nästan ingenting för att en stämning ska vända, dvs det behövs bara precis det nånting som vänder allt. De situationerna kan man aldrig komma ifrån, bara lära sig möta utan att förlora varandra. Ett livsarbete, en livsuppgift.
Vi hade också en smärtsam stund igår, en ögonblicksvändning. Vi har (självklart) haft ett antal såna bottennapp under våren och det mirakulösa är att i situationer som tidigare fört oss till katastrofens brant har vi nu kunnat mötas. Vi har lyckats hoppa över helvetesgapet, som Ronja och Birk, och mötts på andra sidan. Jag är övertygad om att det beror på att vi är helt nyktra. Båda. Viljan har alltid funnits.
Idag är en ny dag, jag önskar att det blir en fin dag i vardande och växt i våra liv. Kram och allt gott! / mt

kvinnor som delar vår oro, våra funderingar och vår rädsla här. Vi är många som inte fattar att vi hamnat i "detta livet". Forumet är en fantastisk plats att dela allt detta och mycket mer. Här finns enorm kunskap och livserfarenhet att ta del av. / mt

Snart morgon och en ny dag börjar...med nya möjligheter till lycka o glädje...men också till alkohol.
Sambo med en alkoholist. Denna helg har han druckit, inte här hemma utan uppe på stan. Kommit hem ranglandes på morgontimmarna. Senast detta hände var för 5 mån sen. Var NÄSTAN som man trodde han skulle klara sig men inom mig visste jag nog att återfallet skulle komma. Nu känner jag mig mest vilsen och uppgiven... JAG, stark och klok kvinna lever detta livet!?
Blir till att ta ett träningspass på fm för att skingra tankarna. Är ny här men känner att det kan vara skönt att få sätta ord på sina tankar och att få läsa era! Må gott alla därute!