Senaste kommentarerna i forumet

Hur Skönt Är det inte Att Ni Finns?!

Tack för musiktips och perspektiv!
Ebbot föll jag för direkt!!!
och ibland måste man faktiskt verkligen ta ett steg tillbaka för att ta sats!
TACK!!

Kom precis hem från Al-anon, och vilket möte det var! Idag delade vi om
självkänsla, och det var verkligen precis vad jag behövde! Hur jag måste
träna på att öka självkänslan, och inse att jag duger!

Ett exempel:
Igår hade jag kjol på mig på jobbet, det har typ hänt två tre gånger innan,
men bara på helgen, när jag bara jobbar några timmar, och inte så fysiskt.
Vi bygger dessutom om just nu, och det är snickare överallt...
och de kommenterade att jag hade kjol så klart, de är soliga och roliga och
riktigt bra killar, som passar in, men de valde att säga några ord, och flera
gånger påpeka att jag hade kjol... och naturligtvis blir en liten del av mig
kanske lite smickrad (typ lillfingret och stortån) men resten av mig tror att de
bara reats och driver med mig och gör det för att jag de tror att jag gjort mig
till eller för att jag... eller ja, vet inte alls, men jag kände mig snarare dum
över att JAG gjort mig extra besvär eller klätt upp mig för inget... kan inte ens
sätta ord på det nu... tveksamt om jag någonsin kommer kunna med att ta
på mig den där kjolen igen, speciellt inte så länge snickarna är kvar...

Och jag har redan planerat att fylla frysen med lite kakor, och bröd och skinka
om jag får oplanerat besök i min nya lya, och alltid ha någon typ av dricka
hemma, vatten eller cola, och kanske till och med ett par flaskor vin, ifall
någon vill ha det... jag dricker ju knappast vin själv nu för tiden, men ändå...
jag ser ju att det inte är logiskt... om någon kommer på oplanerat besök får
de nöja sig med vad som råkar finnas hemma, och förhoppningsvis kommer
de inte för att de är hungriga, utan för min skull...

I morgon ska jag träffa en vän härifrån för första gången, och också här gör
sig självkänslan (eller saknaden av den) påmind, jag är livrädd för att jag inte
ska vara tillräckligt trevlig eller pratsam eller kul... men ändå ser jag fram emot
det väldigt mycket, det känns ju som om ni är mina välkända vänner!

Skulle kanske pratat av mig mer på Al-anon... men vem är jag att ta upp deras
tid, de delar ju så mycket bättre än jag? och ni kan ju i alla fall välja att inte läsa!!!
=D

God natt och sov gott!!
KRAMAR!!
/k

Hur Skönt Är det inte Att Ni Finns?!

Tack för musiktips och perspektiv!
Ebbot föll jag för direkt!!!
och ibland måste man faktiskt verkligen ta ett steg tillbaka för att ta sats!
TACK!!

Kom precis hem från Al-anon, och vilket möte det var! Idag delade vi om
självkänsla, och det var verkligen precis vad jag behövde! Hur jag måste
träna på att öka självkänslan, och inse att jag duger!

Ett exempel:
Igår hade jag kjol på mig på jobbet, det har typ hänt två tre gånger innan,
men bara på helgen, när jag bara jobbar några timmar, och inte så fysiskt.
Vi bygger dessutom om just nu, och det är snickare överallt...
och de kommenterade att jag hade kjol så klart, de är soliga och roliga och
riktigt bra killar, som passar in, men de valde att säga några ord, och flera
gånger påpeka att jag hade kjol... och naturligtvis blir en liten del av mig
kanske lite smickrad (typ lillfingret och stortån) men resten av mig tror att de
bara reats och driver med mig och gör det för att jag de tror att jag gjort mig
till eller för att jag... eller ja, vet inte alls, men jag kände mig snarare dum
över att JAG gjort mig extra besvär eller klätt upp mig för inget... kan inte ens
sätta ord på det nu... tveksamt om jag någonsin kommer kunna med att ta
på mig den där kjolen igen, speciellt inte så länge snickarna är kvar...

Och jag har redan planerat att fylla frysen med lite kakor, och bröd och skinka
om jag får oplanerat besök i min nya lya, och alltid ha någon typ av dricka
hemma, vatten eller cola, och kanske till och med ett par flaskor vin, ifall
någon vill ha det... jag dricker ju knappast vin själv nu för tiden, men ändå...
jag ser ju att det inte är logiskt... om någon kommer på oplanerat besök får
de nöja sig med vad som råkar finnas hemma, och förhoppningsvis kommer
de inte för att de är hungriga, utan för min skull...

I morgon ska jag träffa en vän härifrån för första gången, och också här gör
sig självkänslan (eller saknaden av den) påmind, jag är livrädd för att jag inte
ska vara tillräckligt trevlig eller pratsam eller kul... men ändå ser jag fram emot
det väldigt mycket, det känns ju som om ni är mina välkända vänner!

Skulle kanske pratat av mig mer på Al-anon... men vem är jag att ta upp deras
tid, de delar ju så mycket bättre än jag? och ni kan ju i alla fall välja att inte läsa!!!
=D

God natt och sov gott!!
KRAMAR!!
/l

Ibland tänker jag, vad är ensamhet? Jag lever ensam med mina katter, har visserligen en "distanskärlek" som är underbar men ingen i min vardag. Jag har en ljuvlig dotter men inte i min vardag. Å andra sidan, jag behöver inte leva i en destruktiv tvåsamhet där jag känner mig så förödande ensam. Dessutom finns ett underbart liv att leva med massor av goa människor som tillför självstärkande och positiva saker. Lillablå, förändringar är jobbiga, men ändå så utvecklande. Du klarade att lämna T, du tog i ditt känslokaos, du har en fantastisk styrka.

Jag vet att det här kommer att bli en viktig vändpunkt i ditt liv då möjligheterna öppnar sig, Och du, nu vänder det, ljuset och värmen kommer närmare, snart får du skicka ditt första foto på årets maskros till mig ;-). Ibland måste man ta ett steg bakåt för att ta sats. Styrkekramar

Din vän Märta

Njae, det är väl inte för mycket begärt? Det är kanske klen tröst just nu, men det kan ändra sig fortare än man tror. Helt plötsligt korsars ens vägar av nån person som stannar till och som man lär känna. Kanske kommer man fram till att man ska fortsätta åt samma håll.

Det där med musik. Jag lyssnar mycket på Antony and the Johnssons när jag behöver kraft eller tröst.
http://www.youtube.com/watch?v=CImsEJHYyv4 (mycket smärta i hans texter, men ändå ger det hopp tycker jag.)

Sen är jag väldigt svag för Ebbot och han har gjort lite med en grupp som kort och gott heter Trummor och orgel.
http://www.youtube.com/watch?v=-87aKxh6wJc&feature=related

Du kanske inte alls gillar detta, men det var ett litet tips såhär på söndagskvällen.
Lycka till med flytten! Hoppas det blir bra.
Kram! /R

Underbar musik...
http://www.youtube.com/watch?v=hG2UFvji6xk
och texten är underbar... fast ledsen...

sitter hemma, väntar på att tvätten ska ha torkat klart nere i
tvättstugan, packar lite där, pysslar lite där, läser lite i min bok
och läser lite på forumet.. Rastlös. med stort R.

och lite ensam.
ska flytta nästa helg. till en annan tom lägenhet.
ensam.
jag vill ju inte vara ensam!!!
jag vill ha en hand att hålla i, en väntande kram att hämta närhelst
jag önskar, ett par ögon att fastna i, två andra tassande fötter mitt i
natten, någon att le i samförstånd med...

inga dåliga krav, va?
ja, jag vet, en sak i sänder, tålamod, och allt det där...
men vad gör man under tiden?
kidnappar en väns barn, hälsar på mormor, snor brorsans bil och
åker till ikea och trösthandlar, tänder ett ljus, packar lite till, planterar
om blommorna, läser och skriver till er, och lyssnar på underbar musik...

ge mig gärna ett eller ett par tips på musik som kanske inte är fullt
så ledsam och påminnande.... hjälp mig bryta sinnesstämningen!
Tycker om er alla, och nej, jag har inte druckit en droppe idag heller! =)
kramar!
/k

Det är så "gött" att läsa era inlägg, vi har aldrig mötts i verkliga livet men ändå känns det som vi vore gamla vänner. Och vet ni, jag ÄLSKAR KAKOR! Jag kommer direkt, kanske kan jag bidra med en och annan galet rolig historia från verkliga livet. Skrattet bjuder jag på ;-)

Kram kram Märta

Jag är från västkusten från början men har flyttat lite inåt landet. Men inte så långt. :-)

Du, jag letar upp dig som lillablå på FB och addar dig där, men som mig själv. Så kan vi vara lite mer detaljerade. :-)
Acceptera om du vill, så ses vi där!

Kram,
H.

Tack Gulletant (passar dig bättre!)
Och tack Lelas!
Ska fundera på ett smart sätt att bjuda in dig på kakkalas!
bor på västkusten, kanske gör du det också?

Varit en sväng och kollat sängar och garderober idag, men oj
vilken beslutsångest det blev... och kanske blev den lite värre av
att far och mor ville följa med, det var nåt de skulle titta på också.
testlåg lite i några sängar, men just nu värker mitt diskbråck extra illa,
antagligen på grund av packandet hemma och omflyttandet på jobbet
(vill inte inse att det är för att jag inte tränat på ett tag... ), så hur vet jag
vilken säng som passar bäst? den som gör minst ont? några tips?

fick köpte en lampa till hallen i alla fall, och fick den uppsatt, så nu
finns det ljus där! Två veckor kvar till flytt, ska bli så himla gott!!

nä, nu ska jag packa lite i mina fina chockrosa banankartonger!
ta hand om er där ute i stora världen!
stora kramar!!!
/k

.... underbart att läsa denna förhoppningsfulla tråd! Var och tittade på lillablås foton på fb också, vackert! Kramar och ha en härlig vinterdag! mt

Tala bara om när det är dags för kakkalas - jag kommer! :)
Var bor du, btw? Det vet jag nog inte, tror jag...

Du... Det är väl inte bråttom med böckerna och allt det andra? Ta det lugnt, det kommer att bli jättefint och kännas som ditt eget hem,
Men det gör ju inget om det tar lite tid. Eller?

Kram! /H.

.... vad trött jag är... vi bygger om på jobbet och det är så himla rörligt
och snurrigt och så mycket att fixa och ordna och organisera så jag
ser i kors när jag kommer hem, vaknar mitt i natten och börjar med en
gång planera vad som ska göras nästa dag... inte hälsosamt...

MEN det verkar som om min lägenhet är Färdig För Inflyttning!!
Tog en sväng förbi efter mormorsbesöket och tapeterna är uppe och
lister och fönster målade och vardagsrumsgolvet slipat och allt annat
golv på plats!! Kolsvart var det, allt jag hade var en liten läslampa men
oj vad det kändes skönt och bra att gå runt och titta! Och en ny toalett
har jag fått också, det hade jag verkligen inte räknat med! En osutten
sådan, med blänkande fina knappar!!!

Kunde nog glädja mig åt lägenheten till 100% i säkert 10 minuter... sen
kom stressen: hur ska jag hinna, och hur ska det gå, jag har ju ingen
bokhylla till mina 16 kassar med böcker, och var ska jag ha mina kläder
och vilken färg ska jag ha på kökslampan, och hur ska jag hinna nu när
det är så mycket på jobbet...

Får gå och titta på min kylskåpsmagnet ett tag: den säger: skärp mig!
=)

Önskar jag kunde bjuda in er alla till en kaffe med 7 sorters kakor och
två sorters bullar när jag väl är inflyttad!
Stooora kakor och kramar!!!
/k

Stor KRAM <3

Hej lillablå

Det är härligt att läsa dina texter, så ser livet ut ju, upp och ner. Det där att "rena" saker känner jag igen, jobbar för fullt med samma som du. Det är ett bra sätt att ta tillbaks livsutrymmet. Och du, jag tar gärna emot en kram och skickar samtidigt en till dig

Märta

jag vill gärna ha din kram ! Du kanske får bjussa målarn på ditt favoritkaffe så den blir ordentligt inbrygd !

Jag läser gärna dina långa romaner. :-)

Kram!
/H.

Hej mina vänner!
Vill inget särskilt, bara skriva av mig lite...

Tvättade idag, på förmiddagen, och svor lite inom mig över en granne som inte
hämtat tvätten i tid... och sen somnade jag på soffan och missade själv att hämta
min tvätt i tid... fick mig en liten läxa där! Döm inte andra, du vet inte vad som
ligger bakom, och sov inte middag mitt på dan! =)

Åkte sen till mammas och pappas lägenhet, min före detta lägenhet, där jag har
sjukt mycket saker kvar, för att börja packa lite... stressen bara ökade och ökade,
jag har verkligen samlat på mig mycket grejjer genom åren, saker som jag inte
rört på två år, och borde kunna slänga med andra ord.. vill jag ha kvar den här, kan
jag slänga det där, kommer jag använda de där igen? och jag kände igen min
reaktion: jag stänger av... struntade i att packa mer i köket för att gå och sortera lite
i sekretären, för att skita i den och gå till bokhyllan, för att gå tillbaka till köket... till
slut satt jag bara och tittade...

på kvällens al-anon hamnade jag framför: släpp taget och låt gud ta över. tar med
mig det hem och också slagordet: en sak i taget. för vad är det värsta som kan
hända? jo, att pappa blir lite irriterad över att jag är långsam, att jag inte hinner
slänga min skit och att mamma lägger vantarna på gamla muggar och vaser, för
de kan ju vara bra att ha... och förr eller senare hamnar mina saker i min lägenhet,
på ett eller annat sätt!

Al-anon. Trodde inte att det skulle ge mig så mycket som det verkligen gör. Får för
mig att jag minsann inte behöver gå dit, jag har ju lämnat honom, och mår rätt ok,
men så kommer jag dit, får en timme bara för mig, där jag hinner känna efter hur
jag mår, hur det känns, och blir påmind om så mycket som jag glömt och gömt,
och tips på hur jag kan handla och tänka annorlunda... och jag går därifrån med
en känsla av värme och gemenskap och lugn!

Tittade in i min nya lya igår, och renoveringen är påbörjad! Har ställt min kaffekokare
där, för målarens skull, och faktiskt för min... har inte använt den sen jag flyttade hem
alla mina saker från min kärlek, jag fick den av honom på min födelsedag för drygt ett
år sen, och jag har inte velat använda den... så himla starkt förknippad med honom...
men om herr målare gör sitt kaffe där i ett par veckor, så blir den renad och helad och
min igen, och inte den-som-jag-fick-av-honom... =)

får nog börja skriva lite här mer regelbundet, för att undvika långa romaner!
Skickar kramar till alla som vill ha!!!
/k

Du kommer klara dej galant...
Allt kommer att bli bra...
Så länge DU är DU...

Kram kram... <3

Kram, lillablå! Lycka till, det blir jättefint!

jag är så himla tacksam för att ni finns!
kram!!!

Lillablå, om det är någon som har öga för det estetiska och smakfulla så är det du. Det syns i dina foton. Så det så.

Nu vet jag ju att det här egentligen handlar om så mycket annat än inredning, men ändå... Det kommer att gå jättebra!

/H.

får tårar i ögonen... det kommer att bli så bra! Kanske inte först, men när du skakat av dig allt negativt kommer det att växa fram i stadig takt. Detta är som du säger DITT hem. Och ja du väljer kanske asfula tapeter, och inreder så vidrigt att folk blir generade när de kommer. Jaha. Bjud på det! =) Vem säger att du inte tapetserar om om två veckor? Man förbinder sig väl inte till att ha något så för alltid? ;)
När jag separerade från mitt ex skaffade jag egen lägenhet för första ggn i mitt liv. Jag målade köksluckorna klarblåa. Ja du hör själv.... haha Folk som kom tittade bort för de lyste så grällt. Ja jag skämdes först för mitt dåliga val - men faktum är att jag gillade att sitta i mitt kök med de fåniga luckorna och äta. Det blev lite roligt att folk reagerade och jag fortsatte faktiskt i samma stil i hela köket. Blåa bänkar, limegröna mattor osv. Och sanningen att säga blev folk glada när de var där, för att det var faktiskt "jag". Min självständiga tokiga stil och den passade inte alls in med det stilrena i resten av lägenheten. Och? :) Efter ett år gjorde jag om lite.... men aldrig nånsin i köket.
Du kommer att få det underbart när du väl gonat in dig. Prova dig fram. Och om folk rynkar på näsan så låt dem göra det. Sätt näsan i vädret och var STOLT - för det är ju just du som valt! =)

Kram

Idag har jag fått nycklarna till min lägenhet...
det luktade gammal gubbe där, precis så som pappas morbrors lägenhet
luktade... och inte var den speciellt städad heller...
egentligen spelar det här ingen roll alls, den ska ju få nya tapeter, nya golv,
nymålat kök och nymålade tak...
MEN!
jag oroar mig. tänk om jag inte kommer att trivas? tänk om jag väljer fel tapet,
tänk om folk tycker att jag har kass smak? tänk om jag inte alls kommer att
må så himla mycket bättre som jag hoppats, bara genom att få en egen fast
punkt? tänk om jag kommer må lika kass som vanligt, fast bara på ett annat
ställe? hur ska jag hinna med? hur ska jag möblera? kommer köksbordet
få plats, och om jag bjuder hem folk, var ska de sitta då?
kommer jag verkligen att trivas?

det är nästan så att jag önskar att jag inte fått nån lägenhet...
nu har JAG gjort ett val, JAG har valt att jag ska bo där, och den enda som har
något som helst ansvar för det är JAG. Jag får stå för mitt beslut att bo här, jag
får stå för min lägenhet, mitt val av tapet och möbler och jag kommer bli bedömd
på grund av mina val.
hade varit mycket lättare att bo kvar, på nåder, utan några valmöjligheter, utan
att kunna möblera på något annat sätt, utan att kunna sätta upp en tavla eller ett
foto som kommer att bli tittat på och bedömt...

jag är rädd för att stå på egna ben!
LIVRÄDD!!!
Och den rädslan tar helt bort glädjen över min första egna lägenhet i min hemstad.

Mamma och pappa ska dit och titta på tisdag. Hur ska de tycka om den? Var noga
med att tala om att de inte får döma den för hårt, den är inte städad och luktar inte
så gott... Varför bjöd jag in dem egentligen? För att JAG ska bli godkänd, för att det
beslut JAG tagit ska bli accepterat?

Måste på nåt sätt försöka fatta att det är mina tapeter och mina fönster och att det
bara är jag som ska trivas där! och trivs jag, så kommer mina nära och kära också
att göra det, men jag kan ju inte inreda för dem... måste göra det för bara min skull,
och ingen annans...

är så ovan att fatta beslut för min egen skull, utan att ta hänsyn eller anpassa mig
till någon annan...

kommer jag att trivas?
kommer jag att må bra?
kommer det att bli bra?!

Krya på dig, fina du.

Trött på dem, de finns ju överallt och hoppar på mig
när jag minst anar det... förkylningarna avlöser varandra,
blir inte kvitt den ena förrän den andra tagit kommandot...

Nytt år är det också, det har börjat bra, med lägenhet
och ett eget hörn av världen...
Fast ändå är det nåt som gnager, kan inte sätta fingret på
det, men det ger sig nog... snart ett år sen jag träffade
honom... kanske är det precis det som spökar?
Träffade förresten ett annat ex häromdagen, och hans dotter.
Har inte träffat henne sen hon var två och ett halvt, och
nu är hon fem snart.. träffade honom för nån månad sen, och
då talade han om att hon fortfarande pratar om mig och säger
att hon längtar efter mig, trodde han bara snackade goja,
men det var nog så att hon verkligen kom ihåg mig... lyste
upp som ett barn som ser tomten, log och blev jätteblyg...

jag mådde jättekass över att lämna henne, mer över det, än
det faktum att han var rätt kass och att vår dröm sket sig!
kanske är det barnen jag lämnat som gnager...
vet att de inte är mitt ansvar, och att det bästa för dem
är att jag inte har kontakt med barnens pappor...

eller också är det min egen barnlängtan som gnager, min
längtan efter en lugn och skön familj...

äh, skit samma! gnager gör det, men det kommer nog visa
sig varför förr eller senare?!

Stoooora kramar till er alla! Bacillfria såna!
/kristin

Alla vi som kämpar med våra relationer med partner som missbrukar sviker, sårar, kränker m.m De här året och framåt ska bli vårat år där vi sätter oss som nr 1 annars kan vi varken hjälpa oss själva eller andra och sen har vi varandra på forumet när vi själva inte klarar av våra problem. som vi vet så kan de vara svårt att prata med vem som helst hur vi har det i våra förhållanden.
Ha en underbar dag KRAM