Senaste kommentarerna i forumet

Fick ett sms idag: "Kommer du hem idag?"
Hade känt mig stark och vid gott mod, men detta lilla sms fick mig att bryta samman igen.
Svarade att jag inte visste: vill du det? fick ett "JA!" tillbaka...

Jobbade över, så jag är hemma hos mig. ensam. Kom inte när han knäppte med fingrarna.
Vid närmare eftertanke tyckte han nog att det var bra att vi pratade lite innan vi sågs, och att jag hade förstorat det här något enormt, och egentligen ville han nog vara ensam med barnen ikväll.

Pratade precis med honom. Han var lugn. Jag var lugn. Han bedyrade att han inte har några problem alls med att vara nykter. Har aldrig haft. Han föreslog en vit månad och han svor på att inte dricka en droppe, bara för att visa mig.

Frågade om det var ok med mig... känner mig lite pressad. Stressad. Tveksam. Tror inte att han klarar det. Men hur ska jag kunna veta det? Han frågade mig vad min nästa grej att hänga upp mig på och kontrollera blir efter detta.

Ska dit på onsdag. Skam över att jag ger med mig. Självdestruktivt. Men jag vill ta reda på vad jag egentligen känner för den här mannen som kan ljuga mig rätt upp i ansiktet utan att blinka. Jag vet egentligen ingenting just nu. Men jag vet att varje lögn har slängt i en tung sten i kärlekskärlet, så att det skvimpat ut lite som försvunnit. Tillräckligt många lögner och allt som kommer finnas kvar är svarta tunga stenar med lite lite kärlek kvar i mellanrummen.

Intalar mig själv att jag egentligen är ganska stark. Trots allt. Att jag kommer gå starkare ur det här, åt vilket håll det än blir. Just nu förstår jag inte kartan.

Tack för alla svar.

Märta, tack för dina ord som träffat mig rätt i magen.
Malcena, tack för att du inte skräder orden.
Mie, tack för vackra rader med mycket innehåll.
Resten: TACK för att ni bryr er om tillräckligt för att skriva en rad eller fler.

Bra skrivet, Märta!
Stå på dig lillablå <3

lillablå

Jag har varit i exakt samma situation som du. Ett viktigt tecken på att allt inte står rätt till är att du försöker kontrollera hur mycket han dricker. Det skapar en ohygglig stress. Jag trodde att jag kunde påverka min kille genom att prata lugnt och sansat. Till en början var han med mig men ändrade förstås inte sitt alkoholintag. När jag frågade honom rakt ut om han druckit kom den ena lögnen efter den andra. Jag blev besviken, mer och mer kontrollerande, mer och mer irritation från hans sida. En ond spiral som bara ökade. Till slut var stressnivån så hög inom mig, visste aldrig i vilket tillstånd han skulle vara i när vi sågs, visste aldrig vad som väntade mig på andra sidan dörren. Kroppen var ständigt i full beredskap och jag betalade ett högt pris.

Tystnaden känner jag också igen. Det är ett sätt att straffa och kontrollera. Ibland var det tyst i flera dagar, jag grät och var orolig att något hänt. När han så äntligen hörde av sig låtsades han som inget hänt. Det kallas vanmakt och är det värsta man kan utsätta en människa för. Genom att försätta den man älskar i vanmakt vinner man makt och kontroll. Tystnaden skapar oro, skuld och skam.

Jag har som du bedyrat min kärlek så många gånger med sms och mail. Det är precis vad han vill. Jag hoppas att du, liksom jag fått, får stöd på detta forum för att ta ett beslut. Du måste försöka tänka på dig själv, din hälsa, ditt liv. Det är inte lätt men det går att ta sig ur din situation. Så länge din kille förnekar sina problem kan du inget göra. Läs gärna olika länkar på nätet om medberoende, psykisk misshandel, och annat som är relaterat till missbruk. Det kan vara ett stöd. Prata med vänner, anhöriga, be om hjälp om du känner att du behöver det. Och du, gå på din magkänsla, den försöker säga något till dig. Jag håller alla tummar för dig/ Kram Märta

Tack för alla svar och kramar och allt!
Jag var kanske lite otydlig, barnen är hans och det känns extra jobbigt att lämna dem där. Fast de trivs bättre hos pappa än hos hans ex, och de märker, eller låtsas kanske inte om, att pappa dricker.

Tystnaden har varit kompakt. Inte ett ljud från honom.
Tankarna snurrar. Kanske var det fel att gå, kanske borde jag stannat kvar och gett honom mitt stöd genom att bara finnas? Fast å andra sidan...

Nu ska jag till jobbet och tydligen har vi massor att göra, känns rätt skönt. Hinner kanske inte kolla av mobilen var 5:e minut för att se om han hört av sig... Skit. Skit. Skit.

Kramar till er alla!!! TACK!!!

Det du ser, hör & känner är rätt & riktigt.
Du förstorar INTE upp el hittar på.

Stoppa inte undan dina känslor & tankar.
Utan plocka fram dom i ljuset.
Vänd inte & vrid på dom för mkt, gå på din första känsla.
Att du vet... för det gör du.

Glöm nu inte bort dej själv & barnen i det här kaoset.
Ta emot hjälp för eran egna skull.
Så att ni kan få lite lugn ,ro & harmoni i era liv.

Kram från Mie.

Själv tycker jag att det är jobbigt att konfrontera folk, men ibland är man så illa tvungen! Ni är två och inte en! Dessutom har du barn sen tidigare om jag förstår det rätt? Det är lätt att man blir arg när folk "snokar" som han säkert uppfattar det som, och han ser säkert inga problem med att ta "en eller två öl". Själv har jag alltid varit medveten om när det blev ett problem med mitt supande. Men en del ser aldrig något problem! Kan han inte respektera vad du tycker så är det inte bra. Du har rätten på din sida här utan tvekan! Han får skärpa sig annars får du sluta upp med gullandet och sticka! Jag förstår att det är jobbigt för dig. Styrkekramar till dig!

Var stark!! Han skäms över sitt missbruk...och då kan man bli arg. Jag vet själv hur jobbigt det var när mitt ex påpekade mitt drickande. Var stark och ge dig inte, hoppas att han får insikt snart. Jag kan inte ge några råd men jag skickar massor med styrkekramar till dig!!

Nu har det brakat lös. Kände att jag bara var tvungen att prata med honom innan barnen kom. Så jag talade om för honom igen att jag älskar honom och att jag är orolig för honom, för han dricker lite för mycket för att det ska kännas bra. Han var helt oförstående. Frågade hur många dagar han varit helt spik nykter i veckan och han svarade måndag-torsdag. Vilket jag VET är helt fel. Tror jag. Talade om för honom att jag hittat alla tomburkar och att de från början var fyra och nu arton. Hans förklaring var att han druckit tre idag och att alla de andra var gamla... Ljug. Och först då gick det upp för honom att jag hade kollat och letat och då blev han ju ännu argare. Sa igen att jag är orolig och att jag därför kollat i veckan, och i den här veckan bara, sedan jag märkte att han drack vin förra helgen i garaget, vilket är sant. Lite mer diskussioner hit och dit. Sen ville han inte prata mer utan bara gick upp till renoveringen av barnens rum. Frågade en enda fråga till och det kanske var dumt, men jag vet att han varit på systemet typ 4 gånger i veckan, jag frågade... Antar att det var droppen, han sa att jag kunde bara gå igen.

Så jag gick. Packade ihop lite kläder. Frågade honom igen om han menat att jag verkligen skulle gå. Om jag har problem så kunde jag gå. Talade om för honom att jag älskar honom och att jag är orolig. Men jag gick. Bror min är en ängel och kom och hämtade mig och körde mig till den lilla etta jag officiellt bor i fortfarande. Och nu vet jag varken in eller ut... Han blånekar ju! Och en vit månad var inga problem sa han ju, visst kunde vi ha det! Men då var ju jag tvungen att skärpa mig också, med mina grejjer, jag antar att han menar mitt kontrollerande... Har jag inbillat mig att antalet öl bara ökar? Är jag så instabil själv att jag intalar mig själv allt det här? Vad säger han till barnen nu när de kommer? Vad händer nu? Skickade precis ett sms till honom: "Jag älskar dig." Tror inte jag får ett svar. Han sa ju inte ens hejdå när jag gick. Har jag med min oro för honom bränt alla broar?

Har inte sovit mer än kanske 3-4 timmar per natt den sista veckan. Vaknar och funderar och undrar vad som är rimligt och orimligt och tankarna bara snurrar. På helspänn hela tiden. Ska försöka sova nu, förhoppningsvis kan jag få lite ro.

Tack för era tankar och råd. Värdefullt. Ni är värdefulla.
/Kristin

Jag känner något oerhört för er som lever i destruktiva förhållanden.

Jag vet att alkohol och droger är en utlösande faktor men det kan ALDRIG någonsin tillåtas ursäkta någon form av våld, vare sig psykisk eller fysisk.

Jag önskar er, av hela mitt hjärta, all styrka att kunna återta era egna liv och få leva i harmoni med er själva.

Hej Lillablå

Vill bara säga- lita på din magkänsla. Jag vet att det är svårt men försök. Finns det aggressiva tendenser när han dricker så kommer det att bli värre med tiden. Mitt ex, som jag känner utan och innan sen ungdomsåren, kan vara den underbaraste och vackraste människa jag vet. Han är och kommer alltid att vara mitt livs kärlek. Dock ökade hans aggressiva beteende hela tiden under vårt förhållande. De kränkande orden, alla oväntade vändningar, hoten om att lämna mig, den subtila kritiken mot mig som person. Det smyger sakta men säkert på, det är det som kallas normaliseringsprocessen och kan pågå under lång tid. Det har varit så många gånger som jag slappnat av, sänkt garden, trott och litat till att nu har vi det bra och så pang!!!!!!! Helt plötsligt tänder han till på något som för mig varit helt obegripligt. Från början kunde jag tänka "vad hände nu?". Sen släppte jag det när han skärpte till sig och backade. Men sakta men säkert kom utbrotten oftare och kränkningarna blev grovare. Jag blev mer och mer förvirrad, undrade vad jag gjorde för fel och kände till slut att jag gick på ett minerat fält. Han flyttade på gränserna och krympte mitt utrymme.

Taktiken ändras. Det har jag förstått nu. Fick ett försoningsmail för en vecka sedan som jag bollade tillbaka. Jag har aldrig gjort så tidigare. Just nu försöker han kontrollera mig med sin tystnad som stressar mig oerhört men jag vet och är beredd på att det kommer att komma nya försök från hans sida. Allt jag kan göra just nu är att ta beslut över mitt eget liv, hur jag vill leva, hur jag vill uppleva kärlek, hur jag vill bli behandlad. Och jag vet att oavsett vad jag vill med en kärleksrelation så kommer han aldrig ge mig det jag behöver och längtar efter. Jag kan inte ändra på honom men jag kan påverka hur jag vill leva mitt liv.

Det låter kanske klyschigt och enkelt, det är det inte. Jag kämpar varje jävla dag, jag gråter, längtar, saknar men jag vet nu att jag aldrig mer kan gå tillbaka till honom. Det kommer att bli min död. Går jag tillbaka kommer han att förakta mig ännu mer, kränka mig ännu mer, slå undan fötterna ännu mer. Min drivkraft är kärleken, hans drivkraft är ilskan och frustrationen. Det är en ohygglig sorg men det är inget jag kan påverka längre.

JAg vet att det är svårt men försök lita till din magkänsla/ Kram Märta

Antar att du har rätt. Eller egentligen vet jag, Men jag vet inte hur jag ska hantera det. Nu har han varit extra supergullig och omtänksam, väntat med att marinera köttet i vinet tills jag kommer hem för att jag inte ska tro nåt, och druckit 14 stora stark i garaget under 4 kvällar i veckan.

Nu undrar jag mest hur jag ska gå vidare. Ska jag gå vidare själv, eller ska jag försöka hjälpa? Och barnen... jag vet att de inte är mitt ansvar, mitt liv är mitt ansvar. men...

Men jisses vad skönt det är att få skriva av sig och formulera i ord. Tack för möjligheten!!!

Han är i ett beroende...varför gömma vin och dricka ensam? Tyvärr så får du inse att din kille har problem. Hoppas att han också inser det snart.
Kram!!

Träffade T för 8 månader sen. Och jag är rädd att han inte har en helt sund relation till alkolhol. Tyckte redan från början att han kanske drack lite mycket, men tänkte inte så mycket på det. Det var inte så att han blev påtagligt berusad, mer att han drack ett par öl varje kväll. Dessutom drack han dem gärna i garaget, hans fristad, där han trivs, hans garage... Jag har uttryckt min olust över att han dricker där, men han tycker inte att det är nåt konstigt alls....

Den senaste tiden har jag dock haft en obehagskänsla runt drickandet. Vi dricker vin varje fredag och lördag kväll, och han tar alltid in två flaskor, jag dricker kanske två - max två och ett halvt glas - och han resten. Dessutom har jag insett att han också går ut i garaget och dricker där. För ett par veckor sen gick jag ut där egentligen utan anledning, skulle väl hämta nåt eller så, och hittar en full ica-kasse med tomburkar och dessutom två tomma vinflaskor. Och klumpen i magen bet sig fast ordentligt. Avskyr mig själv för att jag snokar, men jag har hittat mängder med tomma systemetpåsar, massor med ölburkar, tomma såklart, och alla gömda, och ett gammalt vinglas och tomma whiskeyflaskor (vet dock inte hur länge de stått där).

Vi bestämde, på hans förslag, att vi skulle ha en vit vecka, men det sket sig. Hörde på hans röst att han druckit när jag var borta ett par dagar, och när jag kom hem köptes det pizza och öl, och han blev riktigt irriterad när jag skämtsamt sa att det där med en vit vecka sket sig. På lördagen skottade vi snö som alla andra, och han öppnade en flaska vin som han drack i smyg i garaget, och gömde flaskan väl. Jag frågade honom lugnt och försiktigt om han druckit eftersom det hörs på hans röst och han nekade. När jag dagen efter talade om för honom att jag blir illa berörd när han ljuger för mig och när han dricker i smyg blev han skogstokig. Och nu har han gömt sin alkohol ännu bättre.

Han har aldrig varit våldsam. Mycket arg ibland, men vem blir inte arg. Har aldrig sett honom full, han blir bara långsam i rörelserna, talar långsammare och blir lite, lite svajig.

Jag vet med mig att jag ibland förstorar upp och överdriver, och det är därför jag skriver här. Oroar jag mig i onödan, eller har han ett beroende? Eller ett beteende som kan övergå till ett beroende?

Vet att det här blev långt, men jag är orolig för min älskade och vore tacksam för lite synpunkter och kanske råd!

Förstår av hela mitt hjärta den stolthet du måste känna. Själv lever jag i skuggan av en barndom med en svårt alkoholiserat far. + en massa andra i famijen som söp.

Kära Mor !!!

I princip så har du rätt MEN som alkholist är jag alltid alkoholist i resten av mitt liv. Jag kommer aldrig någonsin kunna dricka "normalt" utan jag kommer förmodligen att dö i min sjukdom om jag tar ett återfall idag. Alkoholism är en kronisk, progressiv och dödlig sjukdom som är behandlingsbar om jag själv vill och jag INTE TAR FÖRSTA GLASET.

Jag får aldrig någonsin glömma bort att jag är alkoholist utan måste ständigt påminna mig om min sjukdom annars tar den över igen. Visst, det går lättare med åren men jag har bara en armlängd till glaset vilket är exakt lika långt som en som varit nykter i 24 timmar.

I dag har jag ett bra och stimulerande liv och i rätt sammanhang så kallar jag mig " stolt, nykter alkoholist" och jag trivs verkligen med min titel !!

K-M46/Pia har så rätt när hon beskriver skillnaden mellan storkonsument och alkoholist. För mig är skillnade så mikroskopisk så den är obetydlig. Krökar jag så jag får konsekvenser så har jag problem.

Ha det bra !!

Tillfrisknade alkoholist tycker jag känns bra för mig just nu. Jag känner att jag blir friskare hela tiden men tänker fortsätta på denna vägen. Och så länge jag dras till detta forum och tänker mycket på vad som varit och hur det kommer till att bli och gärna pratar om det så är jag nog inte helt förre detta alkoholist. Kanske aldrig blir det?

I mina ögon så är alla som är fysiskt eller psykiskt beroende av alkohol alkoholister. Och när omgivningen och man själv får upprepade konsekvenser så är man definitivt problem, även om man inte är fysiskt beroende. Har man barn som bor hemma är det ALLTID illa att dricka ofta och eller mycket. Det är deras självklara rättighet att ha nyktra vuxna hos sig. De ser och hör mkt mer än vad man tror och säger oftast väldigt lite.

Det finns människor som dricker mycket och ofta utan att gå över gränsen och göra bort sig... eller ställa till det. Fysiskt är det ju inte bra för vare sig lever eller hjärna och man kan väl kalla dem alkoholister. Kanske väljer de denna vägen och det är ju upp till dem. Jag känner minst fyra såna personer och jag känner ingen oro för dem. De är inte purunga heller, är pensionärer. Hade de varit unga hade det varit en helt annan sak.

Skulle man inte i stället kunna kalla människor som verkligen HAR kämpat sig fram till ett nyktert liv, för "Förra detta alkoholister", det klinger så mycket bättre tycker jag. Jag menar, har man verkligen kommit till insikt, och slutat, då känns det ju taskigt att fortfarande bli' kallad alkoholist?

Och vad är egentligen skilldnaden på en storkonsument, och en alkoholist?

Hej.

Lite funderingar från mig.

Jag är tillfrisknande alkoholist. När jag drack och min man ibland sa att han tyckte jag skulle låta bli så var mitt standardsvar: skilj dig då om du nu tycker jag är så besvärlig. Lätt och enkelt sätt för alkoholisten att hota och möjliggöra fortsatt drickande. I mitt fall var det endast hot, skulle aldrig lämna barnen för alkoholen skull. Men jag är ju kvinna och det kanske är skillnad. I vilket fall så fick vi andra konsekvenser av mitt drickande som gjorde att jag slutat dricka och vi har tagit tag i hela familjen och det som varit jobbigt. Alkoholism är som de säger en familjesjukdom och det finns lika många lösningar som det finns människor.

Men lösningar finns! Jag tycker ni anhöriga gör rätt som ställer krav. Varken alkoholisten eller ni mår bra av fortsatt drickande. Barnen ska gå före allt annat! Ni i andra hand. Alkoholisten måste inse och vilja ha en förändring, rädda annars er själva.

Kram från en tacksam nykter fru som idag har det gott med min familj.

Hej Erkki!

Om det skulle vara så enkelt så skulle det knappast finnas ngn med alkoholproblem? Du skriver inget om dina egna erfarenheterom du är anhörig eller alkoholist.

När man skriver och läser här på forumet märker man snabbt hur svårt det är med alkoholen både för den som själv dricker och den som är anhörig. Så om det skulle vara enkelt så...

Nåja det om det, berätta gärna din egen historia.
Lise

Tvinga mannen att välja mellan dig och barnen och flaskan och du kommer att få svaret.

Tack för att ni orkar hålla era löften och dessutom har förmågan att uttrycka det här på forumet som ett bevis på att det finns en bra lösning för andra anhöriga som fortfarande sitter fast i sjukdomen.

Ni är sannerligen ett bra föredöme.

Ha en lugn och trevlig påsk med godis och pynt, det är ni värda !!

Hej Lise...

Jag känner en styrka i ditt inlägg även om du känner dej trött.
Du har tagit ett beslut & fullföljer nu.
Känn dej stolt, du har gjort ett fantastiskt jobb.

Det är sååå skönt när den där oron släpper & lugnet infinner sig
Man känner sig mer fri i känslorna.

Slippa hålla koll på när & om han kom hem... hur full han var... tänkte han slockna sittandes på toaletten el skulle han bråka med mej... jag rullade in mej i täcket & hoppades att han inte skulle vilja komma mej nära med sina fullvingliga händer el mer...Att jag den här gången skulle klara av att hålla honom ifrån mej.Händer som famlar på min kropp trots att jag sagt att jag inte vill...

Jag förstår fullt att du njuter av stillheten, tystnaden & mörkret på nätterna...
Jag känner samma sak.

Det är så skönt att gå upp på morg... slippa orosmolnet som ligger kvar i sovrummet & sover hela em... & inte veta på vilket humör han skulle vara på när han kom upp.
Låta barnen ta hem sina kompisar utan att vara rädd att han gör tok.

Frihet... jag & barnen har fått tillbaka våran frihet.
Rätten till ett enklare liv.

Alla borde ha rätt till frihet i sina egna liv... / Mie.

Hej Vic73!

Vi sitter i lite samma båt du och jag. Jag har tagit det ett steg längre än du, min man har flyttat ut för tillfället. Det blev så till sist. Jag bad honom flytta eftersom han inte kunde låta bli att dricka.

Han säger att han vet att han har problem och att han vill sluta dricka men tydligen så stannar det för tillfället med det. Jag har klargjort för honom att jag inte vill ha kontakt med honom när han är onykter och om han vill träffa barnen så ska han vara nykter.

Vi har börjat vår vacklande väg mot en förändring. En förändring som på ett eller annat sätt kommer att innebära en förbättring. Antingen en sådan förbättring att vi blir en hel familj med en nykter pappa eller så är det jag och barnen.

Visst saknar jag honom, men inte den fulla varianten utan den nyktra, omtänksamma, ansvarsfulla och underbara man han kan vara. Den fulla om bara sover och struntar i allt och som inte går att räkna med eller föra ett vettigt samtal med, saknar jag inte.

Jag saknar inte heller den ororssjäl han har varit den senaste tiden, den som vakat nätterna igenom som gjort att jag heller inte har kunnat sova.

Nu njuter jag av stillheten, tystnaden och mörket på nätterna och de senaste nätterna har jag sovit flera timmar i sträck. Barnen,5 och 8 år har också tagit flytten lugnt så här långt. Jag har förklarat för dem att pappa inte kan bo här om han tänker dricka alkohol. De säger att de inte vill det heller.

Så vi försöker njuta av tillvaron. Skönt med påskledighet är det i alla fall, jag var så trött så trött efter allt.

Hoppas du får en skön och lugn påskhelg som du önskar, ta var på dig själv och barnen!

Lise

Hej vic 73 !

För att jag som alkoholist ska få bästa utdelning av alla former av hjälp så är det viktigt att jag är villig att ta emot hjälpen och att jag helst söker den själv. Det är ok att folk visar på vägen, alltså talar om vilka möjligheter det finns, men att jag utför arbetet själv. Det är ett sätt för mig att växa med uppgiften och även inse min belägenhet på ett djupare plan. Kort sagt så får det mig att inse att jag verkligen har ett problem men att lösningen finns i mig själv. Jag måste våga för att vinna.

Min första gång på AA var jag otroligt nervös på vägen dit, jag såg mig runt så ingen skulle se mig när jag klev in i lokalen. Väl inne så släppte all nervositet och jag kände mig hemma. Alla var där av samma anledning och hade samma erfarenheter så det var bara skönt att äntligen få se att jag inte var ensam.

Samma sak gäller för dig som anhörig och ditt deltagande i Al-anon. Det är en förutsättning för att ert förhållande ska ha en chans i framtiden om din alkis väljer ett liv utan alkohol. Om han inte väljer det så är det din livlina till ett bra liv utan alkoholism inpå knutarna. Du har ett eget ansvar för att ha ett bra liv i fortsättningen, med eller utan din alkis. Min hustru och jag hade aldrig haft ett sådant bra liv som vi har idag om vi inte hade arbetat med oss själva inom ramen för AA respektive Al-anon. De 12 stegen innehåller så mycket enkla levnadsregler att det ibland är så svårt att fatta för oss komplicerade människor !! " Gör det enkelt!".

Lycka till och fortsätt skriv !!

Glad påsk !

Hej igen,

Tack för underbara svar. Det är underbart att känna att man kan prata av sig fast man inte "gnäller" hos någon nära anhörig.

Magnus, såklart att jag funderat av och till på hur jag skall ta mig ur situationen. Framför allt när saker och ting spårar ur. Efter i tisdags tog jag kontakt med en hyresvärd som ev. kunde hyra mig en lgh. Jag fick en lya som skulle passa mig och barnen som en första lösning. Efter detta tog jag kontakt med min man och pratade med honom om det som hänt "igen". Han var ångerfull och berättade att han vill ha hjälp av mig att faktiskt kontakta AA eller en beroende mottagning, det har aldrig hänt förr.

Så klart får jag förhoppningar och tänker ställa upp för honom och hjälpa honom dit. Var är det bäst att ta vägen? Ska vi gå båda två eller skall han gå själv? Vad säger dina erfarenheter Adde?

Och Mie, tack för dina underbara ord. Jag blir så glad att medmänskligheten faktiskt finns.
Jag är overhört glad att jag hittat till detta forum.

Glad Påsk!
ps. det blir lungt i helgen, han har tagit antabus igen.....